58
|
|
58 |
|
|
58 HANS L ZETTERBERG gen materiellt bättre än våra föräldrar, ja bättre än forna tiders herremän. De relativa belöningarna är annorlunda. De kan inte bestås åt alla, de är “oligarkiska” snarare än demokratiska. Den skola som tillämpar relativa betyg kan bara ge en viss andel av eleverna en fyra (eller AB+). Relativa belöningar är vanligen positionella: det finns bara ett begränsat antal tomter vid sjöns strand, bara vissa våningar som erbjuder magnifik utsikt över staden. Det finns bara ett fåtal befattningar som general, en verkställande direktör per bolag, en ordförande i fackklubben, en Wimbledon-segrare i herrsingel varje år, en handfull nobelpristagare per år, en statsminister åt gången. En intressant räcka av problem uppstår när kakan av absoluta (materiella) belöningar ökar, men kakan av relativa (positionella) belöningar förblir oförändrad (Hirsch 1976). Sådant är läget i många avancerade länder, däribland Sverige. Vi ökar våra absoluta belöningar, och vi blir materiellt mer jämlika. Men vi finner att detta inte ger oss några relativa belöningar. Vi använder då vår materiella rikedom att söka köpa positionella värden. Resultatet blir att priset på de senare skjuter i höjden — vi får orimligt höga marknadsvärden på positionella varor och tjänster. Ojämlikheten i relativa belöningar ökar. Ju mindre de materiella klasskillnaderna blivit — och de har blivit avsevärt reducerade i Sverige — desto tydligare upplever vi de positionella klasskillnaderna. Allmänheten är rik på absoluta belöningar men hungrig på relativa. Eliterna med sin övervikt av relativa belöningar sitter ganska löst i detta slags samhälle. Inför u-länderna framstår vi ibland som ett absurt land där nästan alla lever mycket väl och nästan alla är avundsjuka på dem som har bättre positioner. I vårt samhälle får ingen längre vara stor kulturperson. Arbetarklassen förlorar förmågan att erkänna och hylla en stor arbetardiktare, medelklassen förlorar förmågan att erkänna storheten i sina konstnärer. Framgångsrika affärsmän, briljanta politiker, geniala vetenskapsmän skall helst berövas sin glans — det brukar kallas massmedias bevakningsuppgift. Detta tillfredsställer utan tvivel ett slags behov hos de lösnummerköpande, TV- |
|
|
58 |
|