24 HANS L ZETTERBERG

lösdrivare, dvs. de som inte har stadig bosättning och inte söker arbete, att ta årstjänst som “leghudraengiaer”. De som inte lydde hotades av spöslitning, öronens avskärande, i värsta fall lands- förvisning. Enligt senare bestämmelser från 1600-talet skulle löst folk, “lättingar och driftekarlar”, fasttagas och insättas i krigsmakten. Enligt 1723 års tjänstehjonstadga kunde arbetsovilliga dömas till allmänt arbete — män till tjänst på slott, fästning eller kunglig ladugård, kvinnor till spinnhusen. Först i början på 1800- talet började man särskilja denna kategori från vanliga brottslingar. De sysslolösa organiserades i en kronoarbetskår med militär organisation och under militärt överinseende. Kåren byggde fästningar, fängelser och Trollhätte och Strömsholms kanaler. Överinseendet över lösdrivares tvångsarbete flyttades mot slutet av 1800-talet från det militära till fångvårdsstyrelsen och dess tvångsarbetsanstalter. Den som dömts till tvångsarbete fick vanligen tillbringa ett par, tre månader på tvångsarbetsanstalt för att därefter förpassas till hemorten. Om straffet för lösdriveriet varit sex månader eller längre gällde det obligatoriska tillägget att den frigivne inte utan polisens tillstånd fick uppehålla sig utanför kommunen och att han om han bodde i en stad med polismästare regelbundet måste visa denne att han hade bostad och försörjningsmedel. Märk att hemarbete i bostaden i alla dessa lagar mot sysslolöshet likställdes med tjänst.

Till de tvångsmedel myndigheterna hade att hålla undersåtar i arbete kommer de tvångsåtgärder som enskilda arbetsgivare kunde vidta. Bondesamhällets tjänstehjonslagar och borgerskapets gillebestämmelser innebar inte bara arbetsgivares rätt att leda och fördela arbetet utan också vissa rättigheter att hålla enskilda kvar i tjänst, att utdela aga, osv. Samtidigt fanns givetvis även ett visst skydd mot husbönders och mästares godtycke och grymhet i lagarna.