73
|
|
73 |
|
|
Om livsstilar i 1970-talets samhälle 73 De arbetsstyrda sliter gärna hårt i sitt arbete. De tycker illa om ineffektivitet på jobbet. De är belåtna när produktionen flyter. Med tillfredsställelse ser de på sitt verk när det är färdigt och tycker då att livet är ganska gott. Man känner igen många arbetsglada på att de har svårt att släppa tanken på jobbet när de är lediga eller har semester. De arbetsstyrda som arbetar på mindre, föga byråkratiserade arbetsplatser bryr sig inte alltid om att ta ut fulla ledigheter; deras lördag ser ibland ut som en vardag med skillnaden att de är mer ensamma på arbetsplatsen. Vid den arbetsstyrdes pensionering lämnar arbetet ett hål i livet som är mycket svårt att fylla. För de arbetsstyrda kan pensioneringen bli en större katastrof än att bli änka eller änkeman.
Arbetsmänniskornas andel är minst i arbetarklassen. Andelen arbetsstyrda är i
Man brukar anföra att de högre socialgrupperna har trivsammare, mer omväxlande och mer välbetalda arbeten. Deras medlemmar är mer unika, oumbärliga och oersättliga i sina jobb (jämför Allardt 1975). Men har verkligen den lägre medelklassen så många fler sådana arbeten än arbetarklassen? Mellan olika näringsgrenar varierar andelen arbetsglada endast obetydligt. Det verkar som om personer engagerade i jordbruk och industri har större andel arbetsstyrda än de som arbetar huvudsakligen med människor, dvs i handel, sjuk- och socialvård och undervisning. Det finns några välkända “patologiska” varianter av de arbetsstyrda. En är arbetsnarkomanen som saknar förmåga att dela med sig av sitt jobb och tror att endast han kan utföra det. Han drivs av tvångsföreställningar om sin egen betydelse för bolagets eller myndighetens välfärd. En annan variant av den arbetsstyrda människan utgör organisationsmänniskan. Denne har undertryckt sitt eget jag och er- |
|
|
73 |
|