125
|
|
125 |
|
|
Några problem 125 valkampanjer en stor och annorlunda roll än när huvudfrågan var information om och distribution av materiell välfärd. I diagrammet sid 126 visas det anomiska förlopp som karakteriserat de svenska hushållen efter Haga-politikens uppgörelser och sedan avtalsrörelsen 1975. Det är väl känt att stegrade arbetsgivaravgifter och höjt löneläge under arbetsmarknadens tvåårsavtal 1975-76 försämrade industrins internationella konkurrenskraft under denna avtalsperiod. Mindre känt är att hushållen blev alltmer missnöjda. Den undre kurvan visar hushållens disponibla inkomster i fasta priser. Den övre kurvan visar andelen som i Sifos månatliga intervjuer sagt att de föregående månad hade mindre inkomst än de behöver för en hygglig tillvaro. Fram till sommaren 1975 ökade hushållens realinkomster. Andelen hushåll som tyckte att de inte hade tillräckligt sjönk från 30 till 14 procent. Efter sommaren 1975 fortsatte realinkomsten att öka, men andelen som tyckte att den egna hushållsinkomsten inte räckte ökade också. Vi befinner oss alltså nu (april 1977) mitt i ett anomiskt förlopp: trots ökade inkomster i fasta priser ökar antalet som är otillfredsställda med sin inkomst. Vi vet att det går bra att använda statliga investeringar som konjunkturregulator. Vi vet också att det går bra att dämpa konjunktursvängningarnas utslag till exempel genom bestämmelser för användning av investeringsfonder och genom avskrivningsregler som uppmuntrar företag att tidigarelägga eller senarelägga investeringar så att de utjämnar konjunkturcykeln. Men vi vet mycket litet om och hur det går att utnyttja hushållens inkomster som konjunkturregulator. Ändå frestas politikerna till detta, kanske mest därför att hushållen svarar för över hälften av landets BNP. Innan vi har en hållbar teori om hushållens konsumentklimat bör man emellertid här gå fram med största försiktighet. Att höja och sänka moms, att öka köpkraft eller dra in köpkraft via ändringar i inkomstskatten, att göra snåla eller generösa avtal på arbetsmarknaden med konjunkturpolitiska syften, allt detta är att riskera anomiska förlopp. Hushållen mår bäst av en stadig inkomst på en nivå som man realistiskt kan räkna med att få behålla under överskådlig framtid. Man vill |
|
|
125 |
|