116 HANS L ZETTERBERG

de aktiviteter som belönas. Engagemang är en förutsättning för att de samband som vårt diagram visar skall vara giltiga. När engagemanget är svagt blir glädjen över en stor belöning liten och ilskan över en för liten belöning blir likaså svag. Man kan uttrycka saken så att där engagemanget är litet blir räjongen för skäliga belöningar diffus; man bryr sig helt enkelt inte om huruvida belöningarna är större eller mindre.

Jämlikhet i belöningar är därför en orimlighet på områden där vi engagerar oss. På sådana områden är den omedelbara reaktionen från de engagerade: inte skall den late klåparen ha lika mycket som den arbetsamme och duktige! De icke-engagerade ägnar däremot sådana förhållanden ett förstrött intresse. Kravet på jämlikhet i lönesättning accepteras sålunda lätt av alla som inte har arbetet som livsstil. De behöver lönen som resurs för de andra livsstilar som verkligen engagerar dem. För arbetsmänniskorna är lönen däremot viktig, det är en av de mätare som anger att man lyckas i det som ligger en närmast om hjärtat, nämligen jobbet. Det är helt fel att tro att en arbetsmänniska älskar arbetet så mycket att det gör detsamma vad han eller hon har i lön. Tvärtom: för arbetsmänniskorna betyder en rättvis lönedifferentiering mer än för andra.

Arbetets sjunkande prioritet i Sverige har möjliggjort en utjämning i lönesättningen. En långt driven jämlikhet gör dock (enligt rättvisesatsen) de kvarlevande arbetsmänniskorna arga.

Debattörerna — särskilt de radikala akademikerna — i den stora svenska jämlikhetsdebatten vid slutet på 1960-talet trodde att jämlikhet var en fråga om kamp mellan klasser. Vi ser nu att det är mest en fråga om kamp mellan livsstilsgrupper: de som har arbetet som livsstil och de som har andra livsstilar. Och båda sorterna finns i alla samhällsklasser.