114 HANS 1. ZETTERBERG

denna belöning måste vara, kan vi övergå till att jämföra var den ligger på olika belöningsskalor och på detta sätt få fram den gemensamma nollpunkten på skalorna. För att kunna överföra värden på en skala till värden på en annan, behöver vi emellertid minst två ekvivalenspunkter, och rättvisesatsen ger oss bara en. Det finns nu en motsvarande lärosats som säger att en person blir upprymd om han med en liten satsning erhåller en exceptionellt stor belöning. Vi kan därför för varje satsning etablera både punkten där man blir arg för att belöningen är liten och punkten där man blir glad för att belöningen är stor. Belöningar som fallen mellan dessa punkter uppfattas som skäliga eller rättvisa, övriga som oskäliga eller orättvisa. Vi kan åskådliggöra detta med ett diagram (se sid 115).

Olika belöningsskalor kan jämföras genom att deras zoner för rättvisa belöningar görs ekvivalenta. På detta sätt etableras “valutakurserna” mellan olika belöningsskalor. Det är alltså teoretiskt möjligt att bestämma om det är lika stor belöning att bli fil dr som att bli miljonär, riksdagsledamot eller fackförbundsordförande.

Adams (1963, 1965) har utvecklat en variant av resonemanget om rättvisa som innebär att en anställd alltid söker “göra rätt för sig”. Om han tror att han är överbetald i förhållande till andra med samma arbete söker han bli av med känslan av orättvisa genom att arbeta hårdare. Om han anser att han är underbetald i jämförelse med sina arbetskamrater slår han av på takten. Adams teori kräver vissa kompletteringar. Berger och hans medarbetare (1972) har påpekat att alla resonemang om skälig lön förutsätter att de egentligen närstående som man jämför sig med är ett riksomfattande kollektiv. Jämförelser inom en lokal arbetsmarknad garanterar inte rättvisa; hela den lokala marknaden kan ju vara underbetald i jämförelse med andra arbetsmarknader. Vidare vill jag hävda att Adams tes är giltig mest bland dem som har arbetet som livsstil.