den för industriarbetaren blir alltid kort, säger han, bl a därför att det finns en industriell reservarmé av arbetslösa som rycker in och tar jobben från dem som inte arbetar helt och fullt. Sin korta fritid tvingas arbetaren att använda för att ladda upp för ett nytt dagsverke i grottekvarnen. Här finns alltså den gängse idén att fritiden är till för att hämta krafter till arbetet. (“Man måste ha regelbunden avkoppling för att kunna gå till jobbet varje dag.”)

I en ungdomsskrift, som han själv tyckte var för dålig för att låta trycka, skrev Marx att arbetaren känner sig som sig själv först utanför arbetet och som en främmande varelse i arbetet. Han är sin egen när han inte arbetar, när han arbetar är han inte sin egen. Över hundra år senare blev Marx ungdomsskrifter utgivna, och tanken att vi är “alienerade” från vårt arbete blev en av de flitigast citerade. Marx själv ändrade emellertid tonfall när han blev äldre. Han insåg då att man är samma människa i samma klassbundna situation i arbetet som utanför arbetet. Fritid är nog bra men kan inte kompensera lönearbete, menade den mogne Marx.

Modern forskning har också avvisat teorin att fritid kompenserar missanpassade, olyckliga yrkesmän. (“Lg är missbelåten och kritisk på jobbet men fritiden ger honom heller ingenting. Dom som känner honom säger att han är missbelåten och kritisk då med.”) Om människor på sin arbetsplats upplever underkastelse, beroende, besvikelse, konflikt och ett kortsiktigt tidsperspektiv och om de anpassar sig till denna situation genom tillbakadragenhet, apati, likgiltighet och dåligt självförtroende så präglar denna anpassning också deras fritidsliv. De blir tillbakadragna, apatiska, likgiltiga och utan självförtroende också på fritiden (Agyris 1973, Gardell 1976). För dem kan inte fritiden kompensera arbetet. (“Han är slö på jobbet och slö hemma.”)