John Stuart Mill (1806-1873), en av demokratins och liberalismens föregångsmän, utvecklade vältaligt relationen mellan arbete och fritid i den moderna demokratin. I botten av hans resonemang låg Aristoteles tanke att människan adlas av arbete och adelsmärket är fritidens fria aktiviteter. Men Aristoteles fritid hade som tyst förutsättning en underklass av arbetande slavar. Mill breddade Aristoteles vision, öppnade den för alla arbetande människor. Efter arbetet skulle alla ha en fritid av samvaro i diskussion, en fritid av politik och föreningsliv och vidareutbildning. (“Vi har vårt på fritiden: K är kassör i arbetarkommun och J är stöttepelare i missionsförsamlingen.”) Det var väsentligt för Mill att staten inte blandade sig i vad människor gjorde med sin fritid. Men det var lika väsentligt för honom att människor använde sin fritid att delta i det politiska livet och påverka staten enligt sina önskningar. Framför allt genom att klaga när något var vrångt: det är inte skomakarn (experten) utan skons bärare (den vanliga människan) som bäst vet var skon klämmer, sade Mill.

Mills vision kom endast delvis att förverkligas. Vi fick fritid, demokrati, föreningsliv och folkbildning. Men för många fylldes den nya fritiden mer av konsumtion än politik och mer av privata angelägenheter än för samhället gemensamma. Parallellt med den ständiga diskussionen om samhällsförbättringar utvecklade konsumtionsindustrin fritiden till ett ständigt gästabud. Och många människor finner inbjudan till gästabudet mera lockande än inbjudan till diskussionen.