de som berättat först om preventiv för 53 procent. Medianåldern då 18-23-åringar lärde sig om preventivmedel är 12 år och 5 månader. Vid den åldern visste alltså redan hälften av eleverna. Skolans sexualundervisning om preventiv börjar sällan så tidigt.

Två tredjedelar (65%) av männen och tre fjärdedelar av kvinnorna (75%) tycker att föräldrarna borde ha största ansvaret för att undervisa ungdomen om hur det intima samlivet går till. Avståndet mellan böra och göra är emellertid här så stort att man inte kan lita på att föräldrarna tar hand om saken. Det är vanligare att föräldrar är de första att meddela kunskap om hur barn kommer till (24 %) än om preventivmedel (10 %), men en stor majoritet får i båda fallen sin kunskap från andra källor. Skolans insats är ännu rätt begränsad. Det är emellertid signifikant att många är böjda att ge huvudansvaret för undervisningen om sexuellt samliv till skolan snarare än föräldrarna: 38 procent av männen vill göra skolan huvudansvarig och 25 procent av kvinnorna. Skolans Handledning från 1955 säger att dess undervisning »kompletterar den i de enskilda hemmen givna».¹⁾ Men skolans uppgift är i verkligheten större eftersom hemmen inte bidrager med sin del.

Före 1956 kunde lokala skolmyndigheter avgöra om sexualundervisning skulle meddelas eller ej. År 1956 blev undervisningen obligatorisk. Beslutet accelererade en utveckling mot total spridning av ett minimum medborgerlig sexualkunskap. Andelen i befolkningen som rapporterar att de fått sexualundervisning i skolan är bland:

Procenttalen visar den långa historia som sexualundervisningen har i svenska skolor, den långsamma stegringen av antalet undervisade på 20-, 30- och 40-talen och ett språng i kurvan när obligatoriet infördes på 50-talet.

Det är emellertid ett faktum att trots att skyldighet har förelegat på senare år för skolorna att meddela sexualundervisning så är det endast två tredjedelar (65 %) som säger att de fått dylik undervisning sedan den blev obligatorisk. Det finns föga anledning att tro att denna siffra innehåller stora minnesfel eller att många varit sjuka och frånvarande vid de tillfällen då skolan ordnat sexualundervisning. Den tredjedel som säger sig ej ha erhållit undervisning i sexualkunskap torde helt enkelt ha råkat ut för det förhållandet att skolan inte anordnat förelagd undervisning. Vi har sett att många vuxna är ovilliga att tala öppet om sexuella ämnen, och att de känner sig okunniga. (se sid. 10 o. 50). Detta gäller säkert även en del av de lokala funktionärer och lärare som skulle genomföra de direktiv om sexualundervisning som getts från centralt håll. Vi vet också att skolschemat är mycket trångt och ofta nog tvingar fram nedbantning eller strykning av kursmoment. Vad är naturligare än att reduceringen går ut över ett moment inför vilket man kände motvilja och osäkerhet? Ingen systematisk kontroll av att detta moment verkligen tagits upp i undervisningen tycks heller ha gjorts av Skolöverstyrelsens regionala inspektörer.

Andelen utan sexualundervisning är en tredjedel både för elever som slutat med (eller före) avslutad grundskola och för dem som fått högre utbildning. Även av de 18-25-åringar som vid intervjun bodde på landet, och förmodligen i de allra flesta fall gått i skola på landsbygden, hade en tredjedel ingen sexualundervisning att rapportera från sin skola. Problemet finns i både högre och lägre skolformer och både i staden och på landet.

Sexualundervisningens genombrott torde