och Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet. Andra akademiska specialundersökningar är på gång, och många kommer säkert att följa. Samhället börjar alltså få ett underlag för rationella överväganden om det sexuella, ett område så bundet till traditions- och känslotänkande.

Det är sannolikt att denna forskning griper in i den enskildes liv också på annat sätt än genom åtgärder som riksdag, regering och ämbetsverk beslutar på basis av de gjorda utredningarna och forskningsprojekten. Med den delikata balans mellan lycka och förtvivlan som råder i en del människors sexualliv och med den villrådighet som många känner om sexualmoral vore det angeläget att studera i detalj hur befolkningen påverkas av kunskapen om sexualforskningens resultat. Att studera forskningens konsekvenser tillhör en socialt ansvarig forskningspolitik, och detta gäller i hög grad för sexualforskningen.

Det sexuella är ett privat område. Två tredjedelar (67%) av de intervjuade i denna undersökning rapporterar att deras föräldrar var »noga med att inte visa sig nakna» när barnen var med. Denna blyghet var störst i arbetarhem i den äldre generationen (80%) och minst i högre yrkesklasser i den yngre generationen (28%). Två av tre (64%) hade sett sina föräldrar visa ömhet mot varandra genom att smekas, kyssas eller säga rara saker. Var tionde (12%) hade sett eller hört sina föräldrar ha samlag. Denna uppenbara privatisering av det sexuella har en stark tradition i vårt land. Men eftersom den finns också, om ej alltid i samma utsträckning, i samhällen med andra religiösa och moraliska traditioner än vårt, har Vilhelm Aubert kanske rätt när han säger att »kärleken är helig (avskild), eftersom dess hemligheter är väsentliga och måste förbli hemliga om inte fenomenet skall ändra karaktär» ¹⁾.

Av betydelse för oss som arbetar med intervjumetoder är den vana eller ovana som befolkningen har utvecklat att tala om kärlekslivets hemligheter. Fyra av fem (80%) säger att de har någon som de kan tala öppet med om det sexuella, de övriga har ingen eller är tveksamma om de egentligen har någon. Vad kan en främmande person som ber om en timmes intervju egentligen vänta sig att få reda på om detta avskilda område, som mången inte ens har någon vana att tala öppet om? Vårt första problem är därför att modifiera konventionella intervjuundersökningar så att de blir användbara på detta privatiserade, känsloladdade område.

I utlandet har man lyckats med intervjuundersökningar om sexuella ting genom att utnyttja en liten grupp elitintervjuare, som uppträtt i roller som liknar gynekologens eller psykiaterns och därmed beretts tillträde till vad som vanligen hålles utanför konversation med utomstående. I Sverige använder professor Gunnar Inghe och hans medhjälpare medicine kandidater i en undersökning av veneriskt smittade, vilken även berör sexuella beteenden och attityder. För denna breda kartläggning betraktades det dock som en fördel att inte be personerna komma till en institution på ett sjukhus eller en familjerådgivningsbyrå utan att besöka dem för intervju i deras egna hem.

Det är emellertid givet att SIFO:s intervjuare inte har vana att utföra det arbete som gynekologer, psykiatrer eller medicine kandidater utför. SIFO:s intervjuare är utbildade att samla in uppgifter på områden där konversationen flyter lätt: om konsumtionsvanor, fritidshobbies, politiska åsikter etc. De är inte utbildade till uppgiftsinsamling från områden skyddade av den serie sociala normer, som man brukar sammanfatta under begreppet »privatlivets helgd». Vi måste därför utveckla en ny teknik för uppgiftsinsamling. En enkel lösning har använts. Vi delar fältarbetet för undersökningen i två delar: muntlig besöksintervju och privatenkät.

Den muntliga besöksutfrågningen utnyttjar intervjuarnas betygade skicklighet och erfarenhet i att få tillträde till hemmen