Om arbete och fritid i idéhistoriskt ljus 17

närmar oss nu enligt Sorokin slutet av en sådan period.

Vår civilisation befinner sig, säger Sorokin, vid den punkt då sinneskulturen kulminerar: dess spänstiga empirism, osläckliga kunskapstörst och aktningsvärda materiella framstegssträvanden degenererar i slapp sinnlighet, ytlig konsumtionsglädje och våldsorgier. I denna kulturfas styrs arbetsmotivation i hög grad av en sinnlig lyckomoral: man arbetar om och när det är roligt.

I vår tid dominerar alltså det sinnliga lyckosökandet. Men samtidigt med detta lever en del människor kvar i en tidigare ‘idsålders inställning. Dessa män och kvinnor med en gammaldags syn på liv och arbete är ofta pelare på arbetsplatserna och i samhällslivet: de bär upp organisationen och tar ansvar för arbetsflödet. (“Vi tre ställer alltid upp. . . jag undrar hur det går när vi inte längre är här.”)

Livsstilar behöver inte uppvisa samma konsekvens som tids- andan. Man kan alltså inte härleda alla enskilda människors livsstil ur tidsandan. Kulturen kan vara starkt religiös utan att varje enskild person är religiös, kulturen kan vara rabelaisk utan att varje enskild person är det. Det finns alltid flera livsstilar än vad som representeras av den dominerande kulturmentaliteten.

Sorokin anser att huvudkurvan snart vänder och att västerlandet går mot en ny idékultur. Han skulle ha hållit med Nils Ferlin:

En gång skall det vara sommar, har visorna tänkt, 
en dag skall det tornas rymd över landen.
Rätt mycket skall varda krossat som vida har blänkt, 
men människorna skola lyftas i anden.