En före detta utlandssvensk i USA berättar för dagens utlandsboende om vad han lärt sig om svensk politik. Själv bor han numera i Spanien under den kalla årstiden.

Här är Hans L Zetterbergs diskussionsinledning på Svenska Ekonomiska Klubben, Valbonne, Frankrike, den 19 september 2005.

Valet 2006:
borgerligheten segrar men (s)-samhället består?

När jag växte upp och var fem år fick Sverige en socialdemokratisk statsminister, Per-Albin Hansson.  Med hans koalitionsregering med bondeförbundet gick Sverige ut ur 1930-talets djupa världsdepression med flaggan nära toppen. Och med samme socialdemokratiske Per-Albin som ledare för en samlingsregering klarade sig Sverige genom andra världskriget utan att dras in i striderna. Stärkt av sådana segrar fortfor partiet därefter att leda landet under 50-talets rika år då folket blev med bil och barnbidrag. Och så fortsatte det. Bara 15 procent av tiden efter andra världskrigets slut har Sverige haft annan ledning. 85 procent av tiden har statsministern varit socialdemokrat. Inget annat land i Europa har haft så få växlingar vid makten. I Norge är det 33 procent, i Danmark: 42 procent. På kontinenten är det annorlunda, i Tyskland har icke-socialister regerat 65 procent av efterkrigstiden. Man måste gå till Mexiko eller Japan för att finna motsvarigheter till Sveriges enpartidominans.

Reformationen hindrade uppkomsten av katolska anti-socialistiska partier i Nordeuropa. En hel del av socialdemokratins starka ställning i Norden beror på att oppositionen inte lyckades organisera det kristna motståndet mot partier på marxistisk grund på samma självklara sätt som i andra delar av världen. De kristdemokratiska partier vi fått på senare tid i Norden har inte samma ursprung som sina kontinentala bröder, och kd i Sverige har först de allra senaste åren haft program som ansluter sig till den kontinentala traditionen.

Arbetarna som bas för socialdemokratin

Min första artikel om svensk politik för en bred allmänhet hade liksom dagens rubrik ett frågetecken. Året var 1957 och rubriken var rubriken ”Överges Erlander?(publicerad i Vecko-Journalen no 10, 1957, sid. 18-19, 36) Jag arbetade då vid Columbia-universitetet i New York och hade fått en kopia av en databas från min vän Sten Hultgren som startat Sifo 1954-55 och då samlat in sina första intervjuer. Två av mina doktorander skrev sina avhandlingar med hjälp av dessa data. Själv testade jag några analytiska grepp som utvecklats på universitetet. Ett av dem var simulation av ett längre samhälleligt förlopp, förankrat i data på vissa strategiska punkter.

På den tiden rådde mycket stark klassröstning; arbetare röstade socialistiskt och tjänstemän och företagare röstade borgerligt. Åsiktsröstning blev senare på 1900-talet allt vanligare i Europas demokratier; fortfarande dock mindre så i Sverige än i andra länder. Utvecklingen för de svenska socialdemokraterna enligt min simulation från mitten av 1950-talet blev något av en parallell till visan om de tio små negerpojkarna. Utgångspunkten var 100 hem.

I de 51 socialisthemmen växer under några år 59 barn in i röståldern. Sexton av barnen får tidigt borgerliga vänner eller arbetskamrater. Sex av dem kan inte motstå charmen hos sina vänner eller arbetskamrater, utan avfaller till borgerligheten, innan de hunnit rösta första gången. Kvar blir alltså 53. Eftersom en under tiden har vunnits från de borgerliga sympatiserar vid första valet 54 med socialisterna.

Nio avancerar och blir tjänstemän eller företagare eller gifter sig med sådana, men de lever som förr och skaffar sig inte bil. Tre av dem tillägnar sig borgerliga partisympatier. Kvar blir 51.

Ytterligare sex avancerar till tjänstemän eller företagare. Men de köper sig bil, dricker ibland vin istället för pilsner till maten och fyra av dem blir borgerliga i politiskt avseende. Kvar blir 47. En dör. Kvar är 46. Men under tiden vinns tre för de borgerliga och vid riksdagsmannavalen fyra-fem år senare är 49 redo att ställa upp på socialistsidan. 

På det sättet fortsatte jag att visa att den sociala rörligheten och den minskande industriarbetarklassen tillsammans olika födelse- och dödstal med stor sannolikhet skulle driva socialdemokratin i minoritet.

Löntagarna som bas för socialdemokratin

Några år senare skulle jag uppdatera en engelsk bok jag skrivit om sociologins metodik och jag tänkte att den där analysen av svenska väljarkåren kunde vara ett pedagogiskt exempel när jag skulle visa logiken i linjära datorsimulationer. Men när jag kollade svenska valdata visade det sig att simulationen inte alls höll. Jag fick skriva om den på en väsentlig punkt. Den svenska socialdemokratin hade tagit ett mentalt patent på ordet ”löntagare”. De hade blivit ett parti, inte bara för anställda arbetare, utan också för anställda tjänstemän. ATP-reformen vann över många tjänstemän till partiet. Och för att inte de borgerliga livsstilarna symboliserat av vin till maten skulle bli alltför frestande och leda till borgerligt politiskt tänkande infördes mellanölet som alternativ till arbetarklassens pilsner.

Skiljelinjen i svensk politik började alltså gå mellan löntagare och arbetsgivare. I sina program tog socialdemokratin det för givet att det alltid skulle finnas arbetsgivare, och att reformer till fromma för löntagare kunde finansieras med arbetsgivaravgifter. Det var bortom partiets tankehorisont att arbetsgivare kunde ta slut och att nya entreprenörer skulle föredra att bli enmansföretagare eller partners istället för arbetsgivare eller utländska arbetsgivare i stället för svenska. TCO, tjänstemännens organisation, blev aldrig lika mäktig och socialdemokratisk som arbetarnas LO.  I striden om löntagarfonderna fick TCO-ledningen inte medlemmarna med sig i samma utsträckning som LO.  Ett par TCO-ordföranden, Lennart Bodström och Björn Rosengren, slutade dock som statsråd på tunga departement i s-regeringar. Statsråd från LO har inte varit många, inte fått tunga departement, och inte heller varit särskilt framgångsrika.

Hur som helst, min första prognos om socialdemokratins nedgång och fall i Sverige var felaktig. Erlander övergavs inte. Hans parti breddade sin bas från arbetare till löntagare. Klassröstningen har sedan dess minskat i Sverige, åsiktsröstningen har ökat. I förra valet hade 30 procent av väljarna bytt parti, det stora flertalet dock inom blocken. Det blev intressantare att forska om varför socialdemokratin kunde hålla sig kvar vid makten.

Den gamla grundlagen befäste en s-förtrollning.

Socialdemokratins maktställning under Erlander gynnades av tvåkammarsystemet. Om den folkliga kammarens sammansättning fått avgöra regeringens färg hade det blivit borgerlig regering två gånger, 1956 och 1958. Föreställningen att socialdemokratin alltid regerar Sverige hade då fått sig en knäck. Den odemokratiska valordningen bekräftade en tankestruktur att det är normalt att socialdemokrater regerar i Sverige. Kalla den gärna svenskens förtrollning av socialdemokratins varaktighet. (Vi sociologer kallar detta sätt att bygga in tiden i sociala strukturer för SED, ”socially expected duration”. När jag blev chefredaktör för Svenska Dagbladet skrev jag gärna sociologiska krönikor. Begreppet SEDs relevans för svensk politik tog jag upp i tidningen den 8 februari 1988.) Stödd av en sådan image av varaktighet kunde också valen på 60-talet gå till socialdemokratin.

70-talets konstitution med ny valordning gjorde socialdemokraterna mer sårbara för folkviljan. Valet 1973 blev oavgjort; 3 798 röster skilde blocken. Det var inte tillräckligt för mandat, och Palme satt kvar med den s k lotteririksdagen.

I valet 1976, efter 44 år av regeringar ledda av socialdemokrater, blev de besegrade av Thorbjörn Fälldin och de borgerliga. Men s-förtrollningen fanns kvar. När den ordinarie läraren är på plats är skolklassen snäll. Men klassen börjar busa när vikarien tar över undervisningen några dagar. Svenska journalister betedde sig – till Thorbjörn Fälldins överraskning och förskräckelse – annorlunda mot borgerliga regeringar som de tror är tillfälliga än mot socialdemokratiska som de tror är varaktiga. Ja, även andra än mediafolk, företagare till exempel, visar sig ofta trollbundna av socialdemokratins varaktighet.

Medlöparna

När ett folk börjar tro att framtiden tillhör en viss grupp i samhället föds ett stort antal medlöpare i eliten.  I sina nyligen utkomna memoarer Att kyssa ett träd. Memoarer (Wahlström & Widstrand) berättar Jan Mårtenson om vad som hände på utrikesdepartementet:

Av tradition hade UD:s tjänstemän i stor omfattning varit opolitiska med undantag för de enstaka som kommit in från sidan i de högre sfärerna. Men klimatet ändrades och flera av mina jämnåriga hade upptäckt att den socialdemokratiska dominansen på den politiska spelplanen skulle bestå. Det var där makten fanns också över Utrikesdepartementet. Man såg ljuset i tunneln och övergav den rätta tron för en ännu rättare. Svenska Dagbladet byttes ut mot Arbetet, radikala åsikter luftades i lunchrummet och lika ivrigt som syn och hörbart delade man makthavarnas politiska värderingar. Unga kolleger fick ett visst inflytande över Torsten Nilsson och Krister Wickman som inspirerades i sitt utrikespolitiska agerande av ungdomarna: ”de fyras gäng” under ledning av den dynamiske och engagerade Jean-Christoph Öberg. (s. 157) 

I mina föredrag i Sverige under senare år brukar jag berätta om landets centrala zon. Vi lever sedan flera årtionden i en tid då socialdemokratin sätter tonen i samhällets centrala zon. Den centrala zonen i Sverige är inte bara Rosenbad, riksdagen och ämbetsverken som statsvetarna brukar anta. Den centrala zonen är hela den del av samhället där makten, rikedomen, kunskapen, kulturen och andligheten finns, och där deras eliter kan umgås.

Under 1900-talets senare år erövrade socialdemokratin ämbetsverken genom sina utnämningar. Men varje ny ordförande eller direktör i SAF, LRF, SNS, SACO, Läkarförbundet, Skattebetalarna, olika idrottsförbund m fl. blev mer försagd än sin företrädare och mer tillmötesgående mot socialdemokratins opinioner. Detta skedde trots att s-regeringar inte har någon formell makt att utse dessa ordförande och direktörer. Under processens gång har olika delar av den centrala zonen börjat följa med i den socialdemokratiska kören. Biskopsstolar ger sitt stöd, universiteten tar sig an zonens prioriteringar i sin undervisning och forskning. Författare och deras förläggare, artister och teaterdirektörer, massmediernas nyckelredaktioner ger den centrala zonens värderingar sitt stora intresse och utrymme. Skolans värdegrund blir den socialdemokratiska ideologin. Regeringsrätt och högsta domstol använder zonens värderingar i pläderingar och motiveringar; domarna där är nog inte mer socialdemokrater än väljarkåren i sin helhet, men nästan alla har en bakgrund av arbete i regeringskansliet under socialdemokratiska ministrar.

Vid det gångna millennieskiftet var lejonparten av rektorerna vid de svenska universiteten och högskolorna socialdemokrater. Detsamma gällde lejonparten av landets ambassadörer, generaler, biskopar, generaldirektörer. Dessutom gäller det för ledningen av socialbyråer, skolor, museer och teatrar. Kort sagt, alla topp-positioner i landet utom de stora företagens ledningar där bara en minoritet var socialdemokrater. Långt ifrån alla har blivit utnämnda av regering eller kommunstyrelse med öppen eller dold motivering att de är socialdemokrater.  De är ”medlöpare”. De har helt normalt och hederligt insett att det parti som dominerar i landets centrala zon är det mest kongeniala partiet. För så fungerar livet i en central zon. Ingen av de eliter jag nämnt kommenderas till sitt ställningstagande; det upplevs som självvalt och spontant.

Det kanske känns som en tillgång bland socialdemokrater att de dominerar landets centrala zon. Men myntet har en baksida. Allt fler väljare betraktar partiet som pampar, byråkrater och överhet. Siffran ökade från ca 30 procent under Palme till ca nästan 60 procent under Persson. Här finns en stor potentiell proteströstning mot partiet.

Sektorsröstning

Efter 20 år i universitetsvärlden i USA hade jag återvänt till Sverige. Som chef för Sifo gjorde jag om företaget till en institution för tillämpad samhällsvetenskap i den privata sektorn. Jag hade utomordentliga medarbetare, bland andra, Ingrid Berg och min hustru, Karin Busch Zetterberg, som båda är här idag. Men vi på Sifo höll också kvar den ursprungliga produktlinjen av opinionsmätningar och valanalyser, även om de bara utgjorde några procent av omsättningen.

I valrörelsen 1982 diskuterade vi som vanligt Karin kvartalsmässiga sammanställningar av de månatliga väljarbarometrarna. De många intervjuerna gjorde att man kunde detaljstudera väljarkåren. Bland annat kunde man se hur anställda i privat tjänst röstade i jämförelse med anställda i offentlig tjänst. De siffror som för alltid fastnat i mitt medvetande från genomgångarna var inte dessa röstetal utan hur många som var anställda i privat och offentlig tjänst; ”basen” för procenttalen som det heter på statistikernas språk. Antalet anställda i offentlig tjänst hade närmat sig antalet i privat tjänst. Och om man lade till dem som var sjukskrivna och arbetslösa eller på annat sätt levde på medel från offentliga kassor så blev de offentligförsörjda en majoritet i väljarkåren. Sådan information om vart Sverige var på väg fanns inte i Statistisk Årsbok.

Vi hajade till inför siffrorna. Kunde det vara fel i urval eller tabellering? Nej, allting var rätt. Sverige var på väg in i en situation som varken demokratins fäder eller moderna demokratiteoretiker inom modern statskunskap hade haft anledning att fundera över. Det hade övergått deras tankehorisont att den offentliga sektorn kunde bli så stor. Deras resonemang utgick från att det är en minoritet som bemannar staten och lever av staten. Problemet de sökte lösa gällde hur man skulle kontrollera denna minoritet och få den att ta direktiv från majoriteten, som man förutsatte var försörjd på annat sätt än med statsmedel.

I nästa valrörelse, 1985, följde vi rutinmässigt vad vi började kalla ”sektorsröstning”. Jag tittade också det nya ”skattefinansierade tjänstekomplexet” (SvD 23 juni 1986)

Vi har i Sverige fått ett skattefinansierat tjänstekomplex som skulle få den gamla överhetsstatens ämbetsmän att blekna. För nu finns inte bara jurister, lärare, officerare och präster. Den helt överväldigande delen av de offentliganställda är nybyråkrater och deras underlydande. Här finns arbetsförmedlare, barnstugeföreståndare, energirådgivare, fritidspedagoger, försäkringskassans handläggare av alla slag, jämställdhetsombud, kultursekreterare, skolkuratorer, sjukvårdsbyråkrater, sjukvårdsbiträden, socialassistenter, terapeuter av olika slag ungdomskonsulenter etc. etc. Listan av skattefinansierade yrken som tillkommit efter andra världskriget kunde fylla hela denna tidningssida. 

Det var också värt att analysera skattefinansierade tjänstekomplexets organisationer och nätverk. Här fanns kommunförbund, kommuner och kommunalråd; landstingsförbund, landsting och landstingsråd; nybildade verk och myndigheter (eller nya avdelningar i gamla verk och myndigheter); i komplexet ingick AMS och de offentliganställdas fackföreningar. 

Företrädare för det skattefinansierade tjänstekomplexet dominerar numera på socialdemokratiska partikongresser, de är i majoritet också på vänsterpartiet kommunisternas kongress, på folkpartiets landsmöte, på moderaternas stämma. Det har sedan några år var uppenbart både för den politiska journalistiken och för forskningen att våra politiska församlingar är ockuperade av det skattefinansierade tjänstekomplexets folk — riksdag, landsting, kommunfullmäktige. Det nya på 80-talet är att de offentligförsörjda också dominerar i väljarkåren (ibid).   

De svenska statsvetarna var först skeptiska till att det skulle finas en sektorsröstning som kompletterade röstetalet från socialdemokratins klass- och löntagarröstning. Men så var det.

Moderaternas vanliga budskap ”Sänk skatterna!” blir en allt tydligare bumerang när majoriteten av väljarna redan finns i den offentliga sektorn. Sänkta skatter betyder att deras offentliga arbetsplatser får minskad budget, ger sämre service, och framför allt måste dra ned på personal och göra offentliganställda arbetslösa. Skattesänkning som varit ett både sakligt och effektivt argument för de borgerliga i en tidigare era var fortfarande ett sakligt argument men alltmer kontraproduktivt i valrörelser med Sveriges nya sociala struktur i vilken den offentliga sektorn blivit den ofantliga sektorn också i antalet stödröstande. Med ekonomins rationalitet var skattesänkning högst motiverad. Men med politikens rationalitet var den självmål. Man måste lära sig att olika livsområden i samhället har sin egen rationalitet. 

Medborgarlönens garde

Många svenskar här på franska Rivieran, liksom på spanska Solkusten där Karin och jag bor när det är kallt och halt och mörkt i Sverige, hade kanske redan mentalt eller fysiskt flyttat från Sverige när detta inträffat. Men historien om basen för socialdemokraternas maktinnehav slutar inte här. Det finns ett steg till. Jag skall kalla det ”medborgarlönens garde”.

När jag återvänt till Sverige efter tjugo år i USA upptäckte jag ett annat land än det jag lämnat 1949. I en liten bok på svenska som hette Arbete, livsstil och motivation som skrevs som en expertrapport till SAF-kongressen 1977 berättade jag:

Den ökande sjukfrånvaron är inte ett symtom på att folkhälsan blivit sämre, ej heller på att arbetsmiljön blivit sämre. Både folkhälsan och arbetsmiljön har tack vare stora insatser förbättrats de senaste årtiondena. Men arbetet som livsstil har förlorat mark: allt flera använder arbetet mest som en finansieringskälla till andra livsstilar. Sjukkassan kompletterar numera lönekontoren i denna funktion....
Sjukförsäkringen konstruerades av hedervärda personer med arbete som livsstil och de gjorde konstruktionen som om alla som utnyttjar försäkringen också hade arbetet som livsstil. De tyckte att det var onödigt att på något sätt markera att närvaro på jobbet är önskvärd. De förutsåg inte heller att olika livsstilsgrupper skulle ställa krav på kassorna och få lagstiftningens stöd. (s 111-112) 

Sedan detta skrevs har de bidragsförsörjda i arbetsför ålder ökat med en miljon människor. Det är inte längre barn och gamla som kostar statskassan mest. Vi har fått en ny mottagare av välfärdspolitikens välsignelser, den medelålders svensken. Om man bortser från ålderspensionen är det den övre medelåldern, 50–59-åringar, som toppar bidragsmottagandet år 2005.

Åldrarna 20–64 år, den så kallade arbetsföra åldern, gjorde 2003 anspråk på 46 procent av alla offentliga utgifter. Högskolor hade expanderat, föräldraförsäkring och maxtaxa på dagis hade införts, mm. Framför allt var det nytt att åldersgruppen använder en fjärdedel av dessa skattepengar till att finansiera sin förtidspensionerade frånvaro från arbetsplatser och till sin långtidssjukskrivning

För hundra år sedan sjöng kyrkor, frikyrkor, nykterhetsrörelse och arbetarrörelse i olika tonarter arbetets lov. Med avkristningen är plikten att arbeta inte längre lika bindande som förr. Välfärdspolitiken i Sverige har utformats av utredare som ofta ogillat föreställningen att arbetet är en handelsvara på en marknad. De har strävat efter vad som i marxistisk inspirerad välfärdsforskning kallas ”dekommodifikation”. I sina reformer har de låtit skattebetalarna stå för lönen istället för arbetsmarknaden. Riksdagsmän och kommunalpolitiker har mer sällan omfattat ideologin att arbetet inte får prissättas som en vara. Men de har varit rädda för att hög arbetslöshet skulle minska deras chanser till återval och har därför blivit ett lättvunnet stöd för dekommodifikation.

Att ha 100 procents lön för ett heltidsarbete är vad arbetsmarknaden erbjuder. Men de svenska bidragssystemen erbjuder idag 65 procents (ibland upp till 80 procent från staten plus avtalade förmåner från arbetsmarknadens parter) för att inte arbeta. De gäller dem som kvalificerar sig till förtidspension, långtidssjukskrivning, eller friår. De som väljer 100 procent får lite mer pengar att röra sig med men ger i gengäld 7-8 timmar av sin vakna tid varje arbetsdag till en arbetsplats. 100-procentaren har inte full kontroll över sitt livs timmar. 65-procentaren har full kontroll av sitt livs timmar och behöver bara se till att relationen till bidragsmyndigheten fungerar. 

I förlängningen av denna politik av olika alternativlöner hägrar en mer allmän option på medborgarlön. En slags medborgarlön som redan genomförts för yngre och medelålders medborgare kallas ”aktivitetsstöd” i Försäkringskassans terminologi; tidigare hette den ”förtidspension”. Detta är svensk ”medborgarlön i vardande. Man kan säga att i början av 2000-talet håller 65 procent av den vanliga marknadslönen på att bli standard för de steg mot medborgarlön som Sverige tagit. Här finns nivån för förtidspensioner, långtidssjukskrivningar och friår som ger personer i arbetsför ålder alternativ till arbetslön.

Riksdagens beslut om de stora välfärdssystemen och den generösa praxis som spritt sig i förvaltningen av välfärdssystem (AMS och Riksförsäkringsverket med flera) skapar i sig inget problem så länge det bara gäller ett fåtal spridda individer. Problemets kärna är inte heller den absoluta skillnaden i arbetslön och arbetslöshetsersättning; den kan vara 65 procent eller mer eller mindre. Mer utslagsgivande för utvecklingen av arbetsmotivationen är själva antalet som lever på alternativa ersättningar i stället för arbete. I ömsesidig samverkan kan ett stort antal människor med medborgarlön skapa nya livsstilar för sig själva, sina familjer och hushåll. De får egna normer och värderingar som hävdar sig gott mot det arbetande folkets normer och värderingar. När väldigt många har alternativlöner och tillfredsställande livsstilar blir också de procent av marknadslönen som råkar skilja arbete och icke-arbete inte värda den tid och kraft ett heltidsarbete kräver. Det gäller i glesbygden där fritiden kan fyllas av jakt och fiske och trädgård. Det gäller i städerna där en myckenhet av gatulivets omväxling erbjuds till massorna både på dagtid och på kvällstid. Gardet med medborgarlön utgör nu ungefär 1, 4 miljoner, eller var femte väljare. De är så många att kluster med livsstilar för varaktigt icke-arbete uppstått, livsstilar som utövarna gärna vill slå vakt om.

Socialdemokraterna är inte särskilt angelägna att göra något åt detta problem. I valet 2002 då frågan om nivåerna på bidragen inte var en synbar valfråga röstade 68 procent av de arbetslösa, 63 procent av de långtidssjuka och 59 procent av förtidspensionärerna på socialdemokraterna eller deras stödpartier. Det blir nog ännu fler 2006 när bidragsnivåer är centrala valfrågor. Göran Persson kan alltså sova ganska gott om natten skyddad av medborgarlönens garde. Här har vi socialdemokratins senast förvärvade stora väljarstöd. Det är ett minst lika pålitligt stöd som tjänstemännen på 1950-talet och de offentliganställda på 1970-talet.

Valet 2006

Ser det ut som om de förändringar som socialdemokraterna genomfört i Sverige förstört möjligheterna till maktskifte på demokratisk väg? Ja för oss vanliga medborgare ser det så ut. Men det finns politiker som ser möjligheter där vi andra bara ser hinder. En heter Fredrik Reinfeldt, ny moderatledare med förtroendeingivande framtoning. Han kom efter partiets katastrofval 2002 då var tredje sympatisör förlorades.

Reinfeldt såg att socialdemokratin hade gjort ett systemskifte och övergett arbetslinjen till förmån för bidragslinjen. ”He rose to the occasion”, som det heter. Vips lät han moderaterna fylla tomrummet. Här kommer det nya arbetarpartiet! Dess centrala program för arbete bestod av fyra punkter. Den första punkten var ett avdrag i skatteberäkningen för dem som arbetade. För dem skulle det kännas som om de flyttade till ett skatteparadis med lägre skatter när de gick till jobbet. De som lever på bidrag får däremot skatta som vanligt. Den andra punkten var en snabb sänkning av arbetslöshetsunderstöd och sjukpenning till från de första veckornas 80 procent av tidigare lön till 65 procent; det skulle vara större skillnad mellan arbetsinkomsten och den alternativa inkomsten från bidrag. Det tredje var broar för dem som av olika skäl stod utanför arbetslivet att snabbt komma tillbaka. Det fjärde var att partiets gamla skattesänkningsprogram förklarades orealistiskt och skrotades. Det ersattes med en skattesänkning som enbart gick till låg- och medelinkomsttagare, den breda arbetande befolkningen. Moderata älsklingsidéer som att ändra eller upphäva den petiga och oförutsägbara fastighetsskatten och att äntligen avskaffa värnskatten som en gång införts som ”tillfällig”, sköts på en obestämd framtid. Kommunerna skulle få ökade snarare än minskade statsbidrag; Reinfeldt har vänner i kommunalpolitiken, inklusive sin hustru Filippa Reinfeldt. Arbetsrätten skulle i allt väsentligt vara kvar som LO ville ha den. Reinfeldt är en general som enbart ger sig in i de högst prioriterade striderna. Han vill nog inte bli en Angela Merkel som i går visade sig ha förlorat sitt försprång under valrörelsens sista månader efter bland annat en flört med den i och för sig goda idén om platt skatt.

Moderaterna nya politik fick omgående gensvar i opinionsundersökningarna och partiet fördubblade sin andel i väljarkåren. Det var inte bara vanlig borgerlig kannibalism. Av alla som röstat 2002 gick tre procent inom ett par månader genast och direkt över från socialdemokratiska arbetarpartiet till det nya arbetspartiet. Tre procent är mycket när blocken är jämstora.

Ett annat borgerligt parti som gjort upp med sitt förflutna är centerpartiet under den socialt kompetente Maud Olofsson. Centern har lyckats utplåna belastningen i valkampanjer att ha varit socialdemokraternas stödparti under Göran Persons skattehöjningar och åtstramningar efter 1990-talets depression. Partiet har lämnat sitt arv av anti-moderna idéer om modern teknologi. Det accepterar nu att allting digitaliseras och har gett upp sitt dogmatiska engagemang i kärnkraftens datumstyrda avveckling. Det har vidgat perspektivet från konflikten mellan svensk landsbygd och storstäderna till ett intresse för lokalt styre inom ramen för Europas begynnande federalism. Dagens centerpartister verkar närmast generade över att partiet varit benhård motståndare till Öresundsbron och att förre partiledaren lämnade Bildt-regeringen i denna fråga. Partiet har kvar miljöintresset, men har skaffat sig en tydligare marknadsliberal profil i frågor som rör entreprenörskap och småföretag. Bli inte förvånad om en del moderater som skolats i kretsen kring den marknadsliberala tankesmedjan Timbro dras till centern. Reinfeldt har aldrig varit engagerad i Timbro.

Moderaternas och centerns omorienteringar har fört de borgerliga partierna närmare varandra och möjliggjort en allians för att vinna valet 2006. Den bildas i Maud Olofsson hem i Högfors i Västerbotten. Alliansen har haft framgång i opinionsmätningarna främst genom moderaternas uppgång, men den har, åtminstone inte ännu, lyft centern och kristdemokraterna från närheten till partiernas ättestupa, fyra-procentgränsen.

Kristdemokraternas vänjer sig endast långsamt vid att den populäre Alf Svensson inte längre är partiledare, Deras omställning till ett kristdemokratiskt parti av mer kontinental typ motverkas av det svenska värderingsklimatet. Deras familjepolitiska hållning avviker från andra svenska partiers, men inte från kontinental familjepolitik. Vi som bor eller bott delar av våra liv i utlandet har ju ofta haft tillfälle att kommentera att äktenskap, samboende, singelliv, förvärvsarbetande småbarnsmödrar och pappors betalda barnledighet är annorlunda i Sverige än utlandet. För att inte tala om barnens växelvisa boende och mammas och pappas veckor. I statistiken visar sig Sverige också vara längst bort från både det europeiska och det nordiska medelläget.

Leder vi i Sverige en allmän utvecklingslinje för familjen i en globaliserad värld eller är vi enbart udda och avvikande? Kommer Washingtons konservativa familjevärderingar att spridas till Europa på samma sätt som Londons viktorianska familjevärderingar nådde oss för hundra år sedan när brittiska imperiet stod på sin höjdpunkt? Om detta vet vi föga. Man kan säga att kristdemokraterna i sin politik söker se till att lagstiftning och bidragssystem utformas så att de inte hindrar en renässans för familjelivets utformning enligt den europeiska huvudfåran.

För alla borgerliga partier gäller alliansen helhjärtat och utan förbehåll i valet 2006; nu finns ingen återvändo och aldrig förr har de borgerliga varit så samspelta. Folkpartiets ledare, Lars Lejonborg, är alliansgruppens maktspelare. Han har sänt en signal att alliansen gäller endast nästa mandatperiod.  Han har tvingat kamraterna att behålla ersättningarna i sjukförsäkringen mm kring 80-procentnivån. Därmed har han bäddat för möjligheten att gå i koalition med socialdemokraterna 2010 om den borgerliga alliansen skulle misslyckas i sitt regerande, dvs. göra det som Bengt Westerberg ville men misslyckades med när Carl Bildts regering föll i sitt första möte med väljarkåren.

Socialdemokraternas gemensamma budgetsamarbete med miljöpartiet och vänsterpartiet har nu pågått i sju år. Det blev mer stabilt än någon trodde när det började och den socialdemokratiske finansministern har klarat påfrestningarna jämns med, som man säger.

Miljöpartiet har en stor klyfta mellan idealisterna-fundamentalisterna på partistämman och de pragmatiska budgetförhandlarna i partiledningen. Partiet kan i princip tvinga regeringens avgång om en vecka genom att i riksdagen göra som de gjort i årets budgetförhandling, dvs. vägra att godkänna uppgörelsen.

Vänsterpartiet är ingen stabil partner; det håller på att falla sönder under sin kommunistiska ledning. I förra veckan annonserade föreningen Vägval Vänster att den bildar parti och ställer upp i valet; det betyder att ett utbrytarparti ur vänstern har bildats av icke-kommunistiska vänsterpartister.

Ett annat nytt parti finns redan på scenen, Feministiskt Initiativ med röstmagneten – eller skall vi säga, före detta röstmagneten – Gudrun Schyman, tidigare partiordföranden för vänsterpartiet, som en av ledarna.  Det nya feministiska partiet är fött i kaos, och det är idag osäkert om det blir en massmedial företeelse eller en fungerande valorganisation.

Partiet är i allt väsentligt också en utbrytning från vänsterpartiet, men det bygger på en ideologi som i princip öppnar också för en mycket brev rekrytering.  De nya sympatisörerna bör dela tron att klyftan mellan män och kvinnor är den mest grundläggande i det moderna samhället. Klyften är inte bara orättvis och utbredd; den är större än klyfterna mellan rik och fattig, större än mellan land och stad, större än mellan invandrare och infödd, större än mellan muslimer och kristna, större än mellan självförsörjande och bidragsberoende. Och de bör tro att politik och lagstiftning är medlen att minska denna skillnad mellan kvinnor och män. Det finns ganska många förvillade människor, inte minst bland akademiker, som tror att det är så. 

Genom Feministiskt Initiativ och Vägval Vänster riskerar ett eller båda av socialdemokratins samarbetspartier att falla för fyra-procentspärren till riksdagen.

Den framgångsrika Juni-listan i valet till Europaparlamentet kommer antagligen att bli September-listan i valet 2006. Det är ett helt centraltstyrt parti. De välkänt duktiga ekonomifarbröderna i ledningen längtar nog hem från det hopplösa arbetet i Bryssel och Strasbourg och jag gissar att de hellre vill vara i Riksdagshuset i Stockholm. Partiet drar väljare från båda blocken, men mest från den borgerliga alliansen.  

Det sägs ofta att socialdemokraterna under Göran Persson är trötta och saknar visioner. Det är fel. Det förväxlar partiet med partiledaren. De är inte alls trötta på att regera och vill inget hellre än att fortsätta regera. De har stora visioner för Sverige och vill hålla igång sin förändring av landet. Engelska enmansvalkretsar eller något liknande skall importeras, ministerstyre av myndigheterna skall sättas i system, det skall bli en ny regional indelning som ersätter gamla län och kommuner, ja, det kommunala självstyret som vi känner det skall upphöra. Sådana är arbetsuppgifterna för Författningsutredningen och Ansvarskommittén, tillsatta av Per Nuder, Perssons nummer-två. Utan tvivel vill socialdemokraterna ha ett mer lättstyrt Sverige än det nuvarande.

Låt mig till sist föregripa er oundgängliga och omöjliga fråga om hur det går i valet 2006. Min prognos idag, ett år före valet, är att socialdemokraterna inte får styra alls efter valet 2006. Men den samhällsstruktur de infört i Sverige kommer i allt väsentligt att vara kvar.

Kvar finns också det goda livet vid Medelhavets europeiska stränder.

Tack för att ni lyssnade!  Låt oss nu diskutera och jämföra våra perspektiv på politiken i vårt födelseland.