Svenska Dagbladet 1988-02-08
Hans L Zetterberg
En berömd amerikansk sociolog som heter Robert K Merton har skapat ett enkelt och användbart begrepp som han kallar SED. Det är en förkortning för engelskans "socially expected duration". Begrepp ingår i den teoretiska sociologin och kan användas i studiet av alla samhällen i alla historiska epoker. Nu tänker jag använda det för att hjälpa oss att förstå några egendomligheter med svensk partipolitik.
Den formella definitionen som Merton ger av SED låter kanske svår. Så här lyder den: "I samhället förväntade varaktigheter - här kallade SEDs - är de ömsesidigt föreskrivna eller gemensamt definierade förväntningar om tidsutdräkter som finns inbyggda i olika sociala strukturer."
Men i praktiken är SED lätt att förstå.
| Sällskapsresan har en SED. Den räcker vanligen en eller två veckor. |
| Äktenskapet har en SED. Det förväntas vara tills döden skiljer makarna. |
| Anställningen har en SED. De flesta har vad som på lagens klumpiga språk kallas "tillsvidareanställning", dvs. fast anställning till pensionsåldern. Andra har vikariat eller projektanställning som tar slut tidigare. |
| Mandatperioden är en SED. Tre korta år. |
Genom SEDs bakar samhällslivet in framtiden i samtiden. Det inbyggda framtidsperspektivet bestämmer i hög grad hur vi handlar i dagsläget. Överallt ser man spåren av SED. Men det sätt på vilket SEDs påverkar oss behöver inte vara särskilt medvetet eller planerat.
I nyheterna läser vi om hur den amerikanska kongressen tar mindre hänsyn till president Reagans önskningar nu när han snart skall avgå än när han var nyvald eller omvald. Fenomenet att vara "lame duck" - av avgångsregler vingklippt makthavare - är Mertons favoritexempel på hur SED fungerar.
Hela livet i bysamhället med sina förväntat långvariga relationer med släkt och grannar har helt annan karaktär än livet i den stora staden med kortvariga kontakter med tunnelbanevakter, varuhusbiträden, dagispersonal, osv. En del av skillnaden mellan stad och land beror på SED.
Som sociologisk tumregel gäller att sociala relationer med längre SED tål mer påfrestningar och emotionell ambivalens (hatkärlek) än relationer med kortare SED. Vi är mindre aktsamma om varandra i den tillfälliga bekantskapen än i det långvariga äktenskapet. Många släpper lättare loss dumheter på sällskapsresan än hemma med gamla vänner. När den ordinarie läraren är på plats är skolklassen snäll. Men klassen börjar busa när vikarien tar över undervisningen några dagar. Det är SED som spökar.
Svenska journalister beter sig - till Thorbjörn Fälldins överraskning och förskräckelse - annorlunda mot borgerliga regeringar som de tror är tillfälliga än mot socialdemokratiska som de tror är varaktiga. Igen är det SED som ställer till.
Av de senaste 56 åren har socialdemokratin styrt i 50 år och dess politiska idéer har genomförts av borgerliga politiker i 6 år. Därför finns idag en allmänt spridd föreställning att det är normalt att socialdemokrater sköter politiken. Socialdemokratiskt maktinnehav tilldelas m a o en lång SED av svenskar i alla politiska läger.
Denna (S)ED har blivit en viktig del av vår politiska verklighet. Man får gå till Japan eller Mexico för att hitta något liknande. Där finns regeringspartier med stort R och med åtföljande dolda interna uppgörelser, maktarrogans och korruption. Det socialdemokratiska regeringsinnehavets långa SED har flera konsekvenser, de flesta fördelaktiga för partiet.
Olika delar av rörelsen drar som bekant åt olika håll. Men partiet håller ändå ihop. Socialdemokratin är som ett dåligt äktenskap som håller ihop för barnens skull: den håller ihop för regeringsmaktens skull. Vi vet att även en partiledare som ibland uppträder överlägset och hånfullt och som saknar exceptionella samarbetstalanger kan hålla ihop partiet - därför att SED hjälper till.
Baksidan av s-maktens långa SED är den borgerliga maktens korta SED. De borgerliga partiapparaterna blir normalt mer inställda på att profilera sig mot varandra än att konkurrera med socialisterna. Inför varje val måste man dock uppvisa en viss enighet, "ett trovärdigt regeringsalternativ". Men med ett SED som närmar sig noll går detta inte på djupet i partiapparaterna. SED som är en piska att hålla ihop för socialdemokraterna är en licens att gå sin egen väg för ett borgerligt parti.
Alla våra partiledare är som svenskar är mest, en smula torftiga som sällskapsmänniskor, och de är inte heller valda därför att de besitter social genialitet. De har personligen föga att sätta emot de krafter som utlöses av SED. Dessa krafter hjälper som sagt Carlsson och stjälper Bildt, Johansson och Westerberg.
Vpk:s svårigheter beror bl a på SED. Inom partiet bråkar man bl a om hur mycket man skall ställa sig som garant för ett varaktigt socialdemokratiskt regerande.
Den förtrollning som SED gett svensk politik kan endast brytas genom att vi får en mer realistisk bild av vår politiska historia. Här har man föga hjälp av kommentarerna på valvakorna och av Sören Holmbergs och andras böcker om valen. Där, liksom i flertalet ledarkommentarer, finns (S)ED som en allestädes närvarande kontrapunkt. Inte som vetenskaplig upptäckt eller analytiskt verktyg. Utan som en fördom, ett bias, en oförmåga att lyfta sig över skeendet och vara någorlunda objektiv.
Ser man på andrakammarvalen på 50- och 60-talen och riksdagsvalen på 70och 80-talen finner man följande:
Borgerlig majoritet 4 val
- Oavgjort 1 val
- Socialistisk majoritet 7 val
De flesta visste nog inte att de borgerliga haft flertal så många gånger. Här är årtalen: 1956, 1958, 1976, 1979. Det var svårare att åstadkomma regeringsskiften på 50- och 60-talen bl a därför att första kammaren hade en sammansättning som delvis var bestämd i ett tidigare val. Valet 1973 blev oavgjort; 3 798 röster skilde blocken. Det var inte tillräckligt för mandat, och Palme satt kvar med den s k lotteririksdagen.
Den historiska valstatistiken sedan 1950 (7 mot 4 och 1 oavgjord) ger inte grund för föreställningen att socialdemokratins regeringsinnehav måste vara evigt eller nästan evigt.
I diagrammet härovan ser vi att de borgerliga ökat snabbare än socialisterna de senaste tjugo åren med undantag av perioden 1976-82 då ovana borgerliga statsråd regerade under den värsta lågkonjunkturen sedan 30-talets depression.
Det finns en tydlig begynnande rytm i diagrammet. Efter två mandatperioder (eller möjligen tre om tiderna är goda) växlar makten. När de aktiva i den politiska debatten, och i sinom tid också väljarna, inser detta försvinner socialdemokratins SED-baserade fördel.
Copyright 1988 Svenska Dagbladet. Reprinted by permission.