Svenska Dagbladet, Brännpunkt, den 23 juni 1985.
(Mellanrubrikerna är från författarens manuskript.) 
 

Första valen med offentligförsörja i majoritet

Av Hans L Zetterberg
 

En absolut majoritet av de röstberättigade i årets val är anställda i offentlig tjänst eller får sin inkomst ur offentliga kassor som pensionärer, långtidssjukskrivna, arbetslösa. Dessa "offentligförsörjda" är dels 1.65 milj. anställda hos stat, kommun och landsting, dels 1.8 milj. klienter och förmånstagare i offentliga pensions- och välfärdssystem, sammanlagt 54 procent av väljarkåren. Valet blir i mångt och mycket ett eko av denna struktur.

 Internationellt verksamma statsvetare, ekonomer och sociologer kommer att ägna mycken möda åt 1980-talets svenska val. Det beror delvis på deras fascination över löntagarfonder, vår inhemska innovation i tekniken att socialisera ett avancerat industrisamhälle. Men forskningens intresse väcks nog mest av att Sverige har de första valen i västvärlden med en absolut majoritet av offentligförsörjda i väljarkåren. Man är nyfiken på vad som händer i ekonomin, i politiken, i opinionsklimatet, när ett land söker förena majoritetsstyre med en offentligförsörjd majoritet.

 Det är en situation som demokratins fäder aldrig hade anledning att fundera över. Det övergick deras tankehorisont att den offentliga sektorn skulle bli så stor. Deras resonemang utgick från att det är en minoritet som bemannar staten och lever av staten. Problemet de sökte lösa gällde hur man skulle kontrollera denna minoritet och få den att ta direktiv från majoriteten, som man förutsatte var försörjd i den privata sektorn.

 Sveriges problem har blivit de omvända: hur skall minoriteten privatförsörjda kunna skydda sig mot en offentligförsörjd politisk kraft som både är i majoritet och har statens alla maktresurser? Och hur skall den offentligförsörjda majoriteten skydda sig mot att fatta beslut som ger favörer men ruinerar landet? 

Komplexet

 Vi har i Sverige fått ett skattefinansierat tjänstekomplex som skulle få den gamla överhetsstatens ämbetsmän att blekna. För nu finns inte bara jurister, lärare, officerare och präster. Den helt överväldigande delen av de offentliganställda är nybyråkrater och deras underlydande. Här finns arbetsförmedlare, barnstugeföreståndare, energirådgivare, fritidspedagoger, försäkringskassans handläggare av alla slag, jämställdhetsombud, kultursekreterare, skolkuratorer, sjukvårdsbyråkrater, sjukvårdsbiträden, socialassistenter, terapeuter av olika slag ungdomskonsulenter etc. etc. Listan av skattefinansierade yrken som tillkommit efter andra världskriget kunde fylla hela denna tidningssida.

 Rent konkret är det skattefinansierade tjänstekomplexet kommunförbund, kommuner och kommunalråd; landstingsförbund, landsting och landstingsråd; nybildade verk och myndigheter (eller nya avdelningar i gamla verk och myndigheter); i komplexet ingår AMS och de offentliganställdas fackföreningar. De senare har generös representation i löntagarfondernas styrelser.

 Företrädare för det skattefinansierade tjänstekomplexet dominerar numera på socialdemokratiska partikongresser, de är i majoritet också på vänsterpartiet kommunisternas kongress, på folkpartiets landsmöte, på moderaternas stämma. Det har sedan några år var uppenbart både för den politiska journalistiken och för forskningen att våra politiska församlingar är ockuperade av det skattefinansierade tjänstekomplexets folk — riksdag, landsting,  kommunfullmäktige. Det nya på 80-talet är att de offentligförsörjda också dominerar i väljarkåren.

Kassaklienter

 En del av nybyråkraterna härskar över pensions-, arbetslöshets- sjukkassor, och socialvådens hjälpkassor och de människor som är beroende av dessa kassor. Huvuddelen av de senare — "kassaklienterna" — är ålderspensionärer, 1.4 milj  personer. Över en halv miljon är över 75 år; de är flera än förstagångsväljarna. Förutom ålderspensionärer har vi 390 000 förtidspensionerade, långtidssjukskrivna under 65, långsiktigt arbetslösa och andra som får sin försörjning via försäkringskassan, a-kassan, långvården eller socialhjälpen.

 Mellan kassaklienterna och nybyråkraterna råder en hel del spänningar, inte olika den gamla tidens spänningar mellan överklass och underklass. Dessa spänningar har ännu inte fått permanenta politiska uttrycksformer. På det hela taget tycks de båda offentligförsörjda grupperna för närvarande ha mer gemensamma intressen än kontroverser: de vill båda slå vakt om välfärdsstaten.

Välfärden som nyckelfråga

Bland de offentligförsörjda finns i år ett gap på sex, sju procent mellan socialister och borgare till socialisternas favör. Det i särklass dominerande partiet inom den offentliga sektorn är socialdemokraterna.

 Socialdemokratin började på 30-talet den långa processen att betrakta statsmakten som vän snarare än som fiende. Man lade utbyggnaden av välfärden i offentlig regi. Någon tid — kanske till 40-talets slut — var det ännu möjligt för socialdemokrater att tänka sig att vägen till välfärd gick över kooperationen, egnahemsrörelser, fackets a-kassor, sparbanker knutna till arbetarkommuner och ett arbetarrörelsens eget försäkringsbolag. Men (av ännu av forskningen outredda skäl) kom offentliga myndigheter att bli instrumenten för välfärdspolitiken. När de offentligförsörjda var i minoritet lockade socialdemokratin med  utbyggd välfärd. Det var synnerligen effektivt och ledde till ett 44-årigt maktinnehav. Nu när offentligförsörjda är i majoritet lockar socialdemokratin med  bibehållen välfärd. Det räckte för att få en regeringsduglig majoritet 1982 — första valet med offentligförsörjt flertal i väljarkåren — och vi står nu inför frågan om maktinnehav på denna basis kan cementeras.

 I valrörelserna 1982 och 1985 har en socialdemokratisk agitationslinje mejslats ut som säkert kommer att var med oss resten av seklet. Utåt presenteras partiet som garanten för omsorg i offentlig regi för alla. Inåt mot den offentligförsörjda majoriteten i partiet presenteras partiet som garanten för jobben i den offentliga sektorn och för bidragens bestånd. Detta är en stark, nästan oslagbar position i debatten: att ohämmat bry sig om den egna försörjningen och arbetsplatsen och samtidigt framstå som om man bryr sig om alla medmänniskor.

Från klassröstning till sektorsröstning

Den klasskamp som följde med industrialiseringen kom i Sverige att utkämpas med fredliga medel. Arbetarklass stod mot borgarklass, och klasserna företräddes av sina partier och intresseorganisationer. Klasskampen blev avtalsrörelse och valrörelse.

 Den stora konflikten i samhället är nu inte bara eller ens huvudsakligen klasskamp utan "sektorskamp", en kamp om resurser mellan den privata och den offentliga sektorn. Den kampen utspelas också med fredliga medel och med partier och intresseorganisationer som sektorernas representanter. Klassröstningen övergår allt mer i åsiktsröstning har det sagts. Men tittar man på åsikterna som styr röstningen är det framför allt åsikter om gränsen mellan privata och offentliga sektorn som blir utslagsgivande för partivalet. Det är åsikter om välfärdssystemet, skatternas höjd, om graden av medborgerlig och personlig frihet som i årets val är avgörande.

 Industriarbetarnas nyckelroll som klassröstare naggas nu i kanten av en begynnande sektorsröstning. Socialdemokraterna har i år 61 procent av de LO-anslutna i privat tjänst. Det är närmare tio procent lägre än flertalet av 60- och 70-talens mätningar. De LO-anslutna i privat tjänst (Metall, Fabriks, Pappers m fl) har traditionellt varit socialdemokratins kärngrupp. De förlorar nu sin dominans i partiet till kombinatet av offentliganställda och kassaklienter.

 Bland LO-anslutna i privat tjänst finner man lejonparten av de socialdemokrater som gått direkt till moderaterna sedan valet 1982. Det vanligaste skälet bakom dessa partibyten tycks vara en önskan om friare lönerörelser och lägre skatter. De unga industriarbetare som håller på Adelsohn tycker sig ha mer gemensamt med de företagare, som anställer dem, än med den offentliga sektorn, som beskattar dem, eller med de fackföreningar, som samspelar med en s-regering  som vill hålla deras löner nere men inte kan hålla igen sina egna offentliganställdas lönekrav.

Maktskifte trots allt?

 Det politiska etablissemanget i Sverige har så att säga återförsäkrat sina återval genom att göra majoriteten av väljarna offentligförsörjda. Finns det då ingenting som kan bryta denna bastion? Jo, under gynnsamma omständigheter kan partier och organisationer med huvudsaklig förankring i den privata sektorn ändå ta makten. Två sådana omständigheter är:
 

Ett internationellt opinionsklimat som favoriserar privata lösningar över offentliga.

En ekonomisk kris som väljarna ser orsakad av den offentligdominerande ekonomin.

 Den första av dessa omständigheter föreligger idag. Än blåser högervindar någon tid över Västeuropa. Kohl och Thatchers nuvarande besvär är personliga, deras väljarkårer svarar fortfarande marknadsekonomiskt på opinionsundersökarnas frågor. Den kritiska punkten för avläsning av en ev. vindkantring är valen i Nederländerna 1986; Holland är Europas Kalifornien och värderingsförändringar brukar märkas först där.

 Den andra omständigheten kanske är på väg i Sverige. Man kan frukta att vi är mitt i en kris i den offentligdominerade ekonomin, en kris som tillfälligt har dolts av goda yttre konjunkturer och av devalveringarnas positiva effekter.

Den offentligdominerade ekonomin

Inget samhälle har tidigare funnits som styrts enligt demokratiska majoritetsprinciper och haft en absolut majoritet av offentligförsörjda. Vi vet därför inte av erfarenhet vad som kommer att ske med ett sådant samhälle. Men det torde vara klart att offentligdomniansen har inte bara politiska konsekvenser utan också ekonomiska.

 I ett samhälle i vilket den grundläggande beslutsregeln är majoritetsstyre faller antagligen ekonomin i sken när majoriteten av medborgarna är offentliganställda och/eller lever ur offentliga kassor. Det blir skenande skatter, skenande inflation, skenande räntor, skenande lånekarusell.

 Lite till mans har vi väl själva börjat förstå sammanhangen:

Allt tal om sänkta skatter är ena sidan av ett mynt där den andra heter neddragning av offentlig service. Eftersom majoriteten lever av skattemedel blir det aldrig på sikt någon sänkning av skatten. Vi har inte längre politiska förutsättningar att följa andra länders exempel och sänka skattetrycket.

Avtalsrörelserna får annorlunda konsekvenser när mindretalet är försörjda från den privata sektorn. Summan av mindretalets, dvs. de privatanställdas lönehöjningar, blir mindre än summan av motsvarande påslag för flertalet, dvs. offentliganställda, pensionärer och andra kassaklienter. Men de senare har i kraft av sin majoritets- och maktposition möjlighet till kompensation för de förras löneglidning och påslag. Då måste skatter höjas, sedlar tryckas, den privata sektorn plundras.

Vi får kvitton på denna utveckling. På kvittots framsida står lönehöjningar och bidragsökningar. På kvittots baksida står besked om prishöjningar, devalveringar, momshöjningar, räntehöjningar skattehöjningar och utlandslån. Så var det när Fälldin regerade och så är det när Palme regerar.

 
 Vilken sida av kvittot läser väljarna 1985? Fram till maj månad läste väljarna mest den positiva framsidan. Då gick det bra för regeringspartiet. Men med de offentliganställdas (TCO-S) konflikt och chockhöjningen av räntan började fler väljare även läsa baksidan. Häri ligger de borgerligas hopp att, trots att offentligdominansen bland väljarna ger permanent dåliga odds, ändå vinna 1985.

 Sverige är den första västerländska demokrati som fått en offentlig majoritetssektor. Vår utveckling håller på att bli ett åskådningsexempel för utländska politiker, bankirer och samhällsdebattörer. De är ganska ointresserade av om Palme eller Adelsohn vinner. De vill veta om ekonomin kan blomstra när den offentliga sektorn dominerar. En del vill veta om eller hur demokratin överlever. Finns det tillräckligt mycket förnuft och ansvar och ledarskap i landet att vi klarar av det här?

Hans L Zetterberg är chef för Sifo och President-Elect i World Assiciation for Public Opinion Research.