PULSEN PÅ SVERIGE
av Hans L Zetterberg
Sju populärvetenskapliga artiklar baserade på sekundäranalyser av fyra SIFO-undersökningar
publicerade i Vecko-Journalen under våren 1957
Innehåll:
è Billånaren är ingen gåta
è Ungdomen och erotiken
è Den stora vändpunkten
è Tror ni på Gud?
è - Funktionärer i glädje och sorg
è - De flesta av oss skolkar
è Bildningen och familjeprestigen
è - Tillfället gör studenten
è - Skolan ett ståndsmässigt väntrum
è Överges Erlander?
è - Politiska smittan störst bland arbetarbarnen
è Sveriges fem rangrullor
è - Vördig, vördigare, ärkebiskop
è - Lärd, professor, nobelpristagare
è - Geijer, Sträng och Tage
è - Blåskjorta, manschettproletär, direktör
è - Pressen skapar falsk rangrulla
(publicerad i Vecko-Journalen no 5, 1957, pp 14-16, 33)
U
ngdomsbrottslingen är en av de mest gåtfulla i vårt samhälle.Omtyckt är han inte och anses oborstad, asocial. Han tycks inte gilla stugvärmen i folkhemmet, allmänna uppfattningen är väl att han spottar redan i trappuppgången och sedan gör vad som faller honom in på salongsmattan.
Man har försökt förklara ungdomsbrottsligheten genom att hänvisa till låg levnadsstandard. Visst är det sant, att de flesta unga brottslingar kommer från de ekonomiskt mindre tillgodosedda skikten i samhället. Men vi skall inte glömma, att levnadsstandarden på de sista decennierna stegrats mycket kraftigt i samhällets alla skikt — och att ungdomsbrottsligheten under samma tid också stegrats mycket kraftigt.
Andra hjälper sig fram till en förklaring genom att peka på den unge lagbrytarens dåliga skolutbildning. Men här gäller att skolutbildningen ökat oerhört i alla samhällsskikt de sista femtio åren — och detsamma gäller om ungdomsbrottsligheten.
Levnadsstandardens betydelse för ungdomsbrottsligheten tycks närmast ligga däri att vi fått unga brottslingar med större pretentioner. Uppfyller inte ungdomsfängelserna deras krav på levnadsstandard så matstrejkas det. Och utbildningens betydelse tycks ligga i att vi fått mera utbildade ungdomsbrottslingar, som bl a känner till hur de ska sköta komplicerade tekniska apparater.
Intellektuell undermålighet har varit en annan förklaring till ungdomsbrottsligheten. Här blir forskningens resultat åter en besvikelse. I genomsnitt har nämligen ungdomsbrottslingarna ungefär samma intelligens som andra ungdomar.
Och för närvarande är det populärt — särskilt i Sverige — att skylla ungdomsbrottsligheten på själsliga defekter av olika slag, exempelvis psykopatiska personlighetsdrag eller psykologiska komplex. Detta betraktelsesätt har visat sig stämma på vissa vuxna brottslingar, och det återspeglas nu kraftigt i svensk juridik och fångvård. Men teorins förmåga att förklara ungdomsbrottsligheten är än så länge obevisad.
Om vi inte ser upp här kan vi lätt hamna i en fälla, som ordet gillrat för tanken. Vi skall inte nödvändigtvis tala om ungdomars förseelser mot lagen med samma ord som vi talar om vuxnas överträdelser av lagen. Brott är brott, säger man — och glömmer att ett brott mycket väl kan ha en mening för den unge och en annan för den äldre. Och det är faktiskt så att flertalet ungdomsbrott avviker från de typiska vuxenbrotten på många intressanta sätt.
Det karakteristiska för ungdomsbrotten är att de sällan präglas av vinningslystnad. När folk begår stölder, antar vi att de stjäl därför att de behöver vissa saker. De kan sälja dem och få pengar till mat, kläder, nöjen. Det typiska ungdomsbrottet, billånet, saknar all sådan vinningslystnad. Biltjuven säljer inte bilen — han bara ställer den någonstans efter några timmar. Vidare kännetecknas ungdomsbrotten i allmänhet av en hel del impulsiv aggression, förstörelselusta, vandalism.
Vad kan vi säga att vi vet om ungdomsbrottslingen? Han kommer oftast från ett söndrat hem, det vet de flesta människor numera. Inte sällan är han skilsmässobarn. Dubbelt så många brottslingar kommer från trasiga hem som laglydiga ungdomar. Söndrade hem är emellertid vanligare i arbetarklassen än i övriga klasser. Bland det lilla vi säkert kan säga om ungdomsbrottslingen är därför att han i flertalet fall kommer från arbetarhem. En undersökning av klientelet på ungdomsfängelset i Uppsala för fem år sedan visade också, att nio interner av tio med billån i sin brottshistoria kom från arbetarmiljö.
Vi tar detta till utgångspunkt för ett resonemang och frågar: Vad innebär det att växa upp i arbetarklassen? Här får vi hjälp av SIFO:s intervjuer med 404 medelklassungdomar och 447 arbetarklassungdomar mellan 12 och 27 år:
N
aturligtvis kan man inte hävda att det finns skarpa gränser mellan uppfostran i medelklassen och i arbetarklassen. Det rör sig om gradskillnader. Några exempel: 51 procent av medelklassungdomen anser det mycket viktigt att nå chefsställning mot 41 procent av arbetarungdomen. 4 procent av medelklassungdomen accepterar våld som medel att få något man vill ha mot 9 procent av arbetarungdomen. 34 procent av medelklassbarnen är ganska intresserade av att hjälpa till med föreningsarbete mot 29 procent av arbetarhemmens ungdom. Men skillnaderna är konsekventa och det är tydligt, att det innebär något annat att växa upp i medelklassen än i arbetarklassen.Har detta någon betydelse? Går vi en generation eller två tillbaka i tiden finner vi att en arbetare knappt vågade tänka på att jämföra sig med "herrskapsfolk". Men folkhemmets ideologi har i grund förändrat läget. En ann är lika god som en ann. Jämlikheten har varit det kontrapunktiska temat under sista halvseklets demokratiseringsprocess.
Särskilt viktigt i detta sammanhang är skolans roll. Fem, sex, sju timmar om dagen träffas barn från medelklass och arbetarklass i skolan, och när enhetsskolan blivit verklighet vistas barn från dessa olika miljöer tillsammans ytterligare några år. "Vi önskar att våra barn inte skall skolas till klasskilda personlighetstyper: folkskolebildade för rekrytering av 'de breda lagren', realskolade för manschettyrkena och gymnasieskolade för samhällets ledarskikt", heter det i arbetarrörelsens kulturprogram Människan och nutiden. "Därför har enhetsskolan gjorts till en gemensam skola, en livs- och arbetsmiljö, där barn ur alla klasser och med framtida yrkesmål av alla schatteringar skall mogna så fritt och så långt som var och en kan få göra det under nära och brokigt samliv med varandra."
Allt detta innebär att medelklassbarn och arbetarbarn får många tillfällen att jämföra sig med varandra. Av vikt är nu att dessa jämförelser mycket ofta utfaller till arbetarbarnens nackdel. Folkskolan domineras av medelklassens uppfostringsideologi. Den är ofta mer medelklassig än medelklassen själv. En oproportionerligt stor andel av lärarkåren härstammar t ex från frikyrkliga hem, där den uppfostringsideologi, som vi fann typisk för medelklassen, är starkare förankrad än annorstädes. På det hela taget skapar folkskolan en miljö som värderar medelklassbarnens uppträdande och livsstil fördelaktigare än arbetarbarnens.
I föreningslivet spåras samma medelklassdominans. Vi vet genom SIFO:s data, att de flesta ungdomsledare kommer från medelklassen. Det kan på goda grunder hävdas att de föredrar att arbeta med barn vilkas uppträdande liknar deras eget, och de ser till att dessa barn känner sig välkomna och respekterade. Helt oavsiktligt diskrimineras barn som uppfostras efter arbetarklassens pedagogiska mönster.
Jämförelsen med medelklassbarnen blir även i arbetslivet ofördelaktig för arbetarbarnen. Punktlighet — en typisk medelklassdygd — är viktig på arbetsplatsen. Ett annat suveränt krav här är hänsyn och anpassning, baserad på förmågan att undertrycka omedelbara önskningar — åter en viktig ingrediens i medelklassideologin.
Arbetarbarnen får inte starkare anledning rosa marknaden om de ser sig om och jämför sin levnadsstandard och konsumtionsnivå med medelklassbarnens. Deras föräldrar har mera sällan sommarstuga eller bil och inte far de så ofta på spännande resor utomlands osv.
Efter medelklassens sätt att räkna får arbetarungdomen i allmänhet låg poäng. Många är säkert starka nog att acceptera detta och sträva vidare. En tredjedel av arbetarungdomen får med tiden medelklassyrken, många försöker glömma medelklassens hårda räknesätt och intresserar sig för idrottstävlingar eller skönhetstävlingar, i vilka poängen räknas efter andra grunder. De flesta anpassar sig alltså. Men inte alla.
Av dem som inte anpassar sig — många av dem är psykiskt svaga — finner några en lösning som är lika enkel som genial och naturlig. De underkänner helt enkelt medelklassens sätt att räkna poäng! De upprättar ett nytt system för värdering av varandra och varandras handlingar, efter vilket de själva får högsta poäng och medelklassen lägsta. De första blir de sista och de sista blir de första. Den som tar största vrålåket för högsta poäng. Ju fortare han kör, ju vansinnigare han kör, desto mera poäng får han. Ju mer man förstör, desto högre poäng blir det. Det skapar en härlig känsla — man är på toppen! "Svensson sjöng till musiken från bilradion" hette det i förhörsprotokollet.
Valet av bilen som stöld- och förstörelseobjekt är ingen tillfällighet. Vi vet att nästan varannan medelklassfamilj och var fjärde arbetarfamilj har bil. Kan det svenska samhället för närvarande uppvisa någon bättre symbol för medelklassen och den anpassade arbetarklassen? Så får de många billånen sin förklaring — 6.000 i Stockholm under 1955 eller 16-17 om dagen — och så förklaras också frånvaron av vinningslystnad och den impulsiva förstörelselustan som är karakteristiska för ungdomsbrotten.
Bestyrker nu fakta vår teori om att billånen utföres av en mindre grupp ur arbetarklassen som skapat ett eget värdesystem ifråga om denna handling? Samhällsforskarna vet numera en del om hur folk uppfattar lagarna. Vi har t ex i SIFO:s intervjuer undersökt attityden gentemot inbrott och funnit att medelklassen och arbetarklassen har exakt samma inställning. Men hur är det beträffande billån?
Tabell 1 nedan visar att pojkar från medelklasshem klandrar billånare mycket mera än pojkar från arbetarhem (85 procent mot 56). Och arbetarungdom, som lyckats bra i livet och fått medelklassyrken, klandrar billånarna i betydligt större utsträckning än kamraterna som stannat kvar i arbetarklassen (81 procent mot 56). Diagrammet visar också att var tjugonde arbetarungdom från arbetarhem accepterar billån.
|
Klandrar |
Osäker |
Klandrar ej |
Arbetarbarn som själva är arbetare |
56 |
19 |
25 |
Arbetarbarn som fått medelklassyrken |
81 |
17 |
2 |
Medelklassbarn som själva har medelklassyrken |
85 |
13 |
2 |
Detta betyder dock inte att alla de som tycker så kommer att stjäla bilar. För en sådan utveckling krävs först och främst stöd av en grupp likasinnade. På småkaféer och hak träffas de och skickar ut små trevare mot varandra. Om ingen reagerar särskilt negativt är det som upplagt för samarbete: de har bildat början till ett gäng. Ett gäng som har sin egen värdeskala på medlemmarna.
Vi måste därför komma ifrån föreställningen att billånaren är en individ. Han är medlem av en sjuk grupp. Strukturen i vårt nuvarande samhälle har en tendens att skapa sådana grupper, en tendens som har sin rot i medelklassens och arbetarklassens skilda uppfostringsideologier och i jämlikhetsideologin, som tvingar en grupp i samhället till mindre lyckade jämförelser med en annan och mer privilegierad.
Det är klart att den samhällsstruktur som skapar detta inte kan — och inte heller bör — ändras utan vidare. Billånen, åtminstone en del av dem, är ett pris vi betalar för demokratiseringen. På det hela taget är det ett moderat pris. Och vi får nog ställa in oss på att betala det i framtiden också, så lång vi nu kan se.
* * * * * * *
E
n jämn lunk från vaggan till graven kan, i en tid så rik på dramatiska kastningar som vår, te sig eftersträvansvärd, men det torde vara få förunnat att uppleva den. Livet går nämligen inte sin gilla gång — det bjuder på vändpunkter, tillfällen då gamla vanor måste överges och nya läras. Man kan tvista om var de viktigaste vändpunkterna ligger, men om vi håller oss till familjelivet är alla rätt eniga om det.Första vändpunkten kommer då vi flyttar hemifrån. Det omedelbara beroendet av föräldrarna är till ända, deras direkta kontroll är ett mer eller mindre behagligt minne. Nu gäller det att stå på egna ben, att förverkliga oss själva och omsätta det vi lärt oss.
Arbetarungdomen flyttar hemifrån lite tidigare än ungdomen i andra socialgrupper. I medel- och överklassen varar beroendet av föräldrarna längre och kräver därför säkerligen större takt och tålamod. De senare årens politik i bostads- och skolfrågorna har i viss mån förvirrat bilden. Bostadsbristen gör det svårt för all ungdom att få en egen lya, och skollagstiftningen tvingar ungdomen att utbilda sig längre tid än förr, något som ofta uppskjuter avskedsögonblicket i föräldrahemmet. En konsekvens av den nioåriga enhetsskolan blir att det långvariga beroendet av föräldrarna, som hittills varit typiskt för över- och medelklassen nu utsträcks även till arbetarungdomen.
Den period i livet vi nu sysslar med är kamratkretsarnas gyllene tid. 100 ogifta personer har inte mindre än 111 medlemskort i klubbar och föreningar. Gänget betyder aldrig så mycket som nu, gänget är medicinen mot den unges osäkerhetskänsla.
I hemmet var ens ställning självklar. Man skulle allt göra mycket galenskaper innan föräldrarna körde en på porten hungrig, pank eller arvlös. Den tryggheten finns inte utanför hemmet. Arbetsgivaren avskedar oss om vi missköter oss, värden eller hyrestanten vräker oss om vi inte betalar hyran, och går vi kvar i skolan kan vi avstängas från undervisningen, om betygen blir dåliga. Hemma behövde vi inte prestera något för rätten att vara son eller dotter. Men nu måste vi dagligen prestera något för att få bo kvar, behålla arbetet, gå vidare i studierna. De vuxna är så vana vid detta, att de inte ser det som något problem. Men ungdomen upplever det annorlunda: den byter trygghet och självklarhet i föräldrahemmet mot otrygghet och konkurrens i de äldres värld.
I det läget får vi hjälp av kamratgrupperna, i föreningar eller informella gäng. Det är skönt att kunna falla tillbaka på kamratgruppen, när de vuxnas värld blir alltför hård. Det är också lärorikt med den milda konkurrens och de stänk av otrygghet som vidlåder alla kamratgrupper. Dessa grupper är träningsläger för det samhälle som ligger där och väntar på förhållandevis större otrygghet och skarpare konkurrens. Sådana vuxna, som försöker hålla ungdomen borta från kamratgrupperna, gör ungdomen den största otjänst.
Denna tid är också sexualproblemens. Enligt konventionell moraluppfattning är äktenskapet den sociala institution som har monopol på sexualumgänge, men man kan inte gifta sig hur tidigt som helst. Man har inte pengar, bostad eller den säkerhet som krävs för ett sådant ansvar. Svenskar gifter sig sent, fem à sex år senare än t ex amerikaner. Bland 25-åringarna är ännu hälften ogifta.
I
diagram I visas procenten gifta i olika åldrar bland 925 ungdomar som SIFO utfrågat och bredvid dem ligger en kurva som talar om hur många som är erotiskt intresserade i olika åldrar. Ett mycket grovt mått på det erotiska intresset har använts — kurvan anger endast dem som vågar medge inför en främmande intervjuare, att de är erotiskt intresserade. Kurvorna sammanfaller inte. Det erotiska intresset vaknar mycket tidigare än i den ålder, då det kan utlösas legitimt i äktenskapet. Skillnaden mellan kurvorna blir ett uttryck för krafter som utsätter den konventionella sexualmoralen för påfrestningar.
I diagram II har vi räknat ut den skillnaden och därmed får vi fram den viktigaste förklaringen till den svenska ungdomens sexualmoral. Den klockformade kurvan anger antalet ungdomar med medvetna erotiska intressen som av samhällsmoralen hindras från att få utlösning för dem. Problemet är vanligast för ungdom mellan 18 och 23 år. Här visar det sig också att man i stor utsträckning tar moralen i egna händer: vid åldern 20 år kulminerar kurvan över den sexuellt "instängda" ungdomen (= ungdomen utan legitimt utlopp för sitt erotiska intresse) och böjer stadigt av mot giftasåldern.
SIFO frågade också ungdomarna vad de tyckte om en ogift man som har sexuellt umgänge med en ogift kvinna utan att de tänker gifta sig med varandra. Det är en rätt känslig fråga och var femte tillfrågad smet från uppgifter med ett "vet inte". I 15-årsåldern är det bara någon procent som godkänner det slaget av föräktenskapliga förbindelser, men sedan stiger talen snabbt till myndighetsåldern, då praktiskt taget en tredjedel av landets ungdom godkänner sådana förbindelser.
Inställningen till denna fråga har ritats in på diagram II, från 15 år och uppåt. En jämförelse mellan kurvorna klargör, att lusten att godkänna föräktenskapliga förbindelser tilltar i takt med att antalet ungdomar med "instängd" sexualitet ökar. Och när gruppen ungdomar utan legitimt utlopp för sexualitet minskar, så ökar inte längre antalet som ger passerkort för föräktenskapliga förbindelser.
En moraluppfattning som går stick i stäv emot den konventionella utvecklar man inte på egen hand. Den kräver stöd av sådana som tycker likadant. Det stödet får man ofta i kamratgrupper och gäng. Här sänder man ut små trevare mot varandra, och när ingen reagerar särskilt negativt blir man frimodigare. Det går till ungefär som på kontoret en het sommardag. Det anses inte passande att ta av sig kavajen, men innerst inne vill alla göra det ändå. Man tittar på varandra, sänder ut sina trevare. Och rätt vad det är har någon tagit första steget. Det är så mycket lättare för de andra att ta av sig kavajen. När någon annan redan gjort det.
Ungdomens fria sexualmoral kommer därför till starkaste uttryck, där chansen att träffa likasinnade är stor. Städerna erbjuder i detta avseende större möjligheter än landsbygden. Bland ungdom i åldern 15-25 år accepterar endast 16 procent av landsbygdsungdomen den friare moraluppfattningen mot 29 procent av stadsborna. De som flyttat från landet till staden lär sig i allmänhet städernas friare moral — 24 procent av dem godkänner den fria moralen.
Männen är betydligt piggare än kvinnorna på att acceptera den fria moraluppfattningen. Det beror inte på att de är starkare erotiskt intresserade än kvinnorna — vårt material visar ingen skillnad mellan könen härvidlag — utan det hänger samman med sexualmoralens sociologiska rötter. Alla samhällen har någon form av sexualmoral och skälet är att sexualförbindelser kan leda till barn, som samhället måste omhänderta. I vårt samhälle görs föräldrarna till huvudansvariga för barnen. Nu har det alltid varit (och är fortfarande) lättare att bevisa moderskap än faderskap. Det är därför flickorna är försiktigare än pojkarna. På landet godkänner endast 7 procent av flickorna den friare moralen mot 24 procent av pojkarna, och i städerna är siffrorna 21 procent mot 35.
Barn för med sig många skyldigheter för föräldrarna. De har rätt att bli medlemmar av föräldrarnas släkt, att ärva deras pengar och ägodelar etc. Över- och medelklassen äger mera och därför knyts här starkare ekonomiska intressen till föräldraskapet än i arbetarklassen. Följden är att sexualmoralen är striktare i över- och medelklassen än i arbetarklassen.
Medelklassflickan Blenda i Olle Hedbergs roman är rädd för barn:
Men arbetarflickan i Per Anders Fogelströms roman tar det lugnt:
Dessa reaktioner kan tas som illustrationer till den allmänna tendensen i landet: ungdom från arbetarhem har en mindre räddhågad sexualmoral än medelklassungdom. På landet accepterar 21 procent av arbetarungdomen den fria moralen mot 13 procent av medelklassungdomen. I städerna är skillnaden mindre, men den finns där: 30 procent mot 26 är siffrorna. Ett undantag från denna allmänna tendens utgör de som är så rika, att det inte spelar någon roll vad de än gör.
Den friare moralen gör övergången till äktenskapliga sexualförhållanden mindre tvär. Flickan som helt — om än inte helhjärtat — lever efter den konventionella moralens bud har låtit sina vackra ögon vila på kunskapens träd, där den förbjudna frukten hängde så förförisk. Och sedan funderat ut en viss teknik. Den går ut på att locka och uppmuntra en man till en bestämd punkt, varifrån endast återvändo finnes. Hon är flicka som konsekvent säger nej. Det är orimligt att begära att hon några timmar efter vigseln skall ha glömt de väl inövade reaktionerna hos denna teknik och helt plötsligt bli varm och hängiven bortom den punkt där hon tidigare viftade med kalla handen. Kinseyrapporten karaktäriserar också gifta kvinnor med föräktenskaplig erfarenhet som bättre sexuellt anpassade än de som varit avhållsamma före giftermålet.
* * * * * * *
F
öreställningen att äktenskapet inte ändrar livet mycket är rätt vanlig. Man säger: nog skall jag ha kvar mina fritidsintressen, inte skall jag sitta hemma jämt. Men det blir annat av — en mystisk alkemi börjar verka. Om den första vändpunkten i familjelivet kommer, när vi som unga ger oss av hemifrån, så kommer den andra när vi gifter oss.Man kunde tro att ogifta med egen bostad och gifta utan barn har ungefär samma intressen. Särskilt männen har nog för sig att skillnaden inte behöver bli stor. Men faktum är att livet underkastas en radikal omvärdering. SIFO frågade svenska män vad det är som ger deras liv största innehållet. Svaren i procent fördelar sig så här:
|
Ogifta män som flyttat från föräld- |
Gifta män utan barn |
Arbetet Fritiden Hemlivet |
49 34 17 |
28 11 61 |
Hemmet engagerar den gifte, arbetet och fritiden den ogifte. Som gift är man inte heller så intresserad av gäng och föreningsliv. Antalet medlemskort i ideella föreningar sjunker från 111 till 91 per hundra personer. Den nya familjen övertar den gamla kamratkretsens funktioner som buffert mot prestationskraven och konkurrensen i arbetslivet. Man har en ny trygghet, högtidligt utlovad att gälla i nöd och lust.
Ogifta personer Gifta personer |
111 medlemskort
|
Samtidigt inlemmas man i en ny släkt. Svärmorsproblemet är numera inte så besvärligt som det var förr. I det moderna samhället står de unga äktenskapen långt friare från släkten än den tidigare generationens. Tyvärr har vi ingen svensk undersökning av detta, så vi vet ingenting exakt, men vi kan gissa att flertalet nygifta är relativt ytligt bekanta med sina svärföräldrar och att de sällan känner makens eller makans syskon och kusiner väl. Ordspråket "släkten är värst" är på väg att ersättas med "släkten bryr vi oss inte om". Men vid familjehögtidligheterna dyker problemet upp. I december diskuteras i många unga hem frågan "skall vi fira jul med din familj eller med min?".
Den tredje stora vändpunkten kommer med barnen. Hustrun utsätts för en drastisk ändring av sitt liv, mannen för en subtilare. Hon måste t ex tänka över frågan om förvärvsarbetet. En blick på statistiken över unga äktenskap antyder förhållandena.
Nuförtiden är det normalt att ogifta kvinnor och barnlösa hustrur har yrkesarbete utanför hemmet. Av barnlösa kvinnor, som varit gifta 1-3 år, har 77 procent, alltså mer än tre av fyra, förvärvsarbete. När barnen kommer ändras situationen: i unga äktenskap med ett barn har 55 procent av kvinnorna arbete, med två barn sjunker andelen till 28 procent.
Fritidsintressena får ytterligare maka åt sig. Antalet medlemskort i ideella föreningar, som per 100 personer var 111 för ogifta och 91 för gifta utan barn, sjunker efter barnens ankomst till 65. Barn tar tid. Och de kostar pengar: mannen måste försöka tjäna mer för att möta de nya utgifterna och kompensera hustruns förlorade arbetsinkomst.
Det finns en tid då det lönade sig att ingå äktenskap och ha barn. Det var när Sverige var ett bondesamhälle. Då behövde man barn som med tiden kunde sätta in oavlönade krafter i gårdens tjänst. Idag är det bara var tionde vuxen i Sverige som har en gård som är betjänt av sådan hjälp. För de övriga nio lönar det sig inte att gifta sig och ha barn.
Folk har detta på känn, och socialstyrelsens detaljerade undersökningar av hur våra pengar används ger bevisen. En man tjänar 10.000 kronor. Han kan använda 78 procent av detta för sin konsumtion — dvs till sin andel av hyra, mat, kläder, nöjen osv. Så gifter han sig med en kvinna som tjänar lika mycket: genom sambeskattning får han nu några procent mindre för sin konsumtion. Ett barn anländer och hustrun uppger sitt arbete. Nu kan mannen endast använda 42 procent av lönen för sin konsumtion. Får de två barn kan han använda 29 procent som sin andel och med fyra barn får han 24 procent av de 10.000 kronorna, trots att barnbidrag m m ökat familjebudgeten med ett par tusen kronor. Ekonomiskt sett är det inget tvivel om saken: det lönar sig inte att gifta sig och än mindre att få barn. Det är onekligen rätt allvarligt, när ett samhälle ställer till det så för sig.
Lyckligtvis upplever inte de enskilda familjerna i allmänhet sin situation så att de får det sämre och sämre. Det hänger ihop med att giftasåldern och barnafödandets tid sammanfaller med det stadium då inkomsterna ökar mest. Endast i undantagsfall har man samma inkomst hela denna tid.
I SIFO:s intervjuer visar det sig att gifta utan barn har 13 procent högre medelinkomst än ogifta som flyttat från föräldrarna, och gifta med hemmaboende barn har 18 procent mer i inkomst än de som saknar barn. Man har hunnit längre i karriären och får mera betalt för sitt arbete. Och där lönesättningen inte är centraldirigerad och opersonlig händer det väl ännu att man går in till chefen och säger: Jo, det är så att vi väntar tillökning i familjen och jag skulle vilja diskutera en löneförhöjning …
D
en vanliga uppfattningen att rikas äktenskap går i kras oftare än fattigas är felaktig och beror på att tidningarna gärna skriver om uppsatta personers skilsmässor och går förbi de enklares. Av SIFO:s intervjuer framgår att bland män, som levt hela sitt liv i arbetarklassen, är skilda dubbelt så vanliga som bland dem som levt hela sitt liv i över- eller medelklassen (2,7 mot 1,3 procent).De ekonomiska besvär äktenskap och barn medför svider värst för dem som redan förut har dålig ekonomi, dvs arbetarklassen. Därför blir det mest skilsmässor där. Men många arbetar sig framåt och lever inte hela sitt liv i samma samhällsklass. Av särskilt intresse är de som avancerar från arbetarklassen och blir tjänstemän eller företagare. De har oftast tagit sina hustrur i arbetarklassen. Hustrun är hemma med barnen medan mannen arbetar upp sig och kommer in i "finare" kretsar. Han lär sig mycket nytt, får nya intressen och utvecklar nya talanger. Hustrun står kvar på samma nivå. Följden blir att mannen växer ifrån henne, hon framstår som ointressant. Ibland skäms han över hennes mindre polerade språk och vanor. Han vill skiljas. Det finns dubbelt så många skilda bland de framgångsrika arbetarsönerna, som avancerat till över- eller medelklassen, som bland de mindre framgångsrika och i arbetarklassen kvarvarande (2,7 procent mot 1,3). Och tjänstemän och företagare från arbetarklassen har tre gånger så många skilda som sina kolleger från medel- och överklasen (4,5 procent mot 1,3). Där har vi det sociala klättrandets tragik: ty det var väl åtminstone delvis för att förbättra sin familjs försörjning, som han arbetade på att avancera.
M
annens arbete utanför hemmet ger honom tillfälle att träffa andra och ibland kanske mer spännande kvinnor. Här ligger väl den huvudsakliga risken för den äktenskapliga troheten. Man räknar också med att skilsmässotanken väcks tidigare hos mannen än hos hustrun. Mycket har skrivits om detta problemkomplex, men vi lämnar det åsido eftersom de intervjuer vi har inte är särskilt upplysande om den äktenskapliga troheten.Bostadsfrågan är invecklad för gifta med barn. Det finns, enligt SIFO:s uppgifter, ingen kategori som klagar på sin bostadsstandard så mycket som familjer med lite äldre hemmavarande barn. Antalet barn spelar mindre roll i det fallet än barnens ålder. Det är svårt att få någon klarhet över orsakssammanhangen här — det är ju så många problem som uppstår i samband med att barnen når upp i tonåren. Många har fått det ekonomiskt bättre och vill ha en mer ståndsmässig bostad. Skolan kräver mer ifråga om hemarbete, generationsmotsättningen tar sig kanske uttryck i en irriterad atmosfär som stegras till det olidliga om ingen har någonstans att krypa undan i lägenheten. En annan intressant omständighet att beakta: incestförbudet. Det förbjuder sexuella förbindelser mellan föräldrar och barn och mellan syskon.
Som en biprodukt av incestförbudet har vi fått den sociala norm som säger att söner och döttrar över en viss ålder bör ha separata sovrum. Trycket att få större bostad blir därför mycket starkt i familjer med barn av olika kön i tonåren. Bostadskön är en avspegling av alla dessa förhållanden: i Stockholm är det bara en på tio som saknar bostad — flertalet av de övriga har bostad men vill ha en större.
När barnen flyttar hemifrån kommer den fjärde stora vändpunkten. Vad som då händer med barnen vet vi redan — de hamnar där vi började denna framställning och börjar gå den knaggliga vägen mot eget hem. Men vad händer med föräldrarna? Vi vet förvånansvärt lite om det — både samhället och forskningen tycks i stort sett ha glömt denna ålder.
Sextiofyra procent av fäderna har ännu förvärvsarbete. De övriga är pensionerade. De fäder som ännu är i medelåldern tycks kompensera förlusten av barnen med ökat intresse för arbete och fritid. Vad är det som ger deras liv största innehållet? Frågan har riktats till män under 55 år, och det visar sig då att för gifta män med barn hemma ger hemlivet det största innehållet i deras liv (79%), därefter arbetet (26%) medan fritiden endast betyder 5%.
För gifta män vilkas barn flyttat hemifrån är förhållandet annorlunda. Visserligen leder hemlivet men nu endast med 44%, arbetet tar 32% och även fritiden ger nu livet ett större innehåll — 14%.
Ä
ven för kvinnornas del kan man nu konstatera ett något ökat intresse för yrkesarbete. 38 procent av de kvinnor vilkas barn flyttat hemifrån förvärvsarbetar på hel- eller deltid. Det är en hög siffra ty en fjärdedel av dessa kvinnor är redan inne i pensionsåldern. Det som Alva Myrdal propagerar för i sin senaste bok är alltså redan verklighet, om än inte i den utsträckning hon föreslår.Intresset för föreningar ökar till 66 medlemskort per 100 personer. Räknar vi bort idrottsföreningarna, vilket kan vara rimligt i denna ålder, ökar medlemskorten från 52 till 62 per 100. Man är också aktivare i politiken och har fler kommunala förtroendeuppdrag än någonsin. På det hela taget kan detta bli en period av återhämtning och samhällsintresse.
En kuriositet om denna livsperiod visar hur litet vi vet om den. SIFO avslöjar att man i detta stadium dricker mera sprit än tidigare. Är det för att fira livets höjdpunkt eller för att glömma, att man redan fått ut det mesta ur livet och går mot skuggorna? Eller är det för att man nu kan kosta på sig själv lite mer? Eller för att man inte längre behöver vara ett föredöme för barnen?
Barnbarnen ger nu mera glädje än barnen. Far- och morföräldrar slipper det rutinarbete, som barn kräver och får oftast se dem vid mera högtidliga tillfällen, uppklädda och vattkammade. Och barnbarnen tycker om de gamla, som ofta har mera tid för dem än föräldrarna.
Och så går man mot den sista vändpunkten som änka eller änkeman. Vilket stadium var lyckligast? Det är svårt att säga. Men den som varit med om alla är förvisso den som slutar med den rikaste livserfarenheten, och det kan vara belöning nog.
* * * * * * *
D
etta är ett sätt att återge evangeliets innehåll, populärt bland religionskritiker som Friedrich Nietzsche och Ingemar Hedenius. Genom att klä av evangeliet dess ursprungliga språkdräkt och ersätta den med ett slags normalprosa, (ibland kryddad med vissa obehagliga associationer, som väcks av ord som fångläger) får de fram absurditeten i det glada budskapet. Lyssnaren tänker: vilken banal och ologisk historia! Därmed har filosofen slutfört sitt resonemang. Men sociologen kan inte lämna frågan där.Från predikstolen framställs de kristna tankarna i ord, som vi från barndomen lärt oss älska och respektera. Från filosofiprofessorns kateder läggs — som vi sett — texten ut på vardagsspråk, vilket försätter kritikern i ett bättre skjutläge.
Ett viktigt drag i all religion är emellertid just det religiösa språkbruket. Vissa ord och utsagor avskiljes från det vanliga talet och ges en speciell värdeton. De används endast i särskilda sammanhang.
Men det är inte bara orden och deras sammanhang som avskiljs och reserveras för religiöst bruk. Samma gäller om vissa handlingar, heliga handlingar, sakrament. De får inte utföras när som helst eller av vem som helst. En särskild grupp inom samhället har privilegium eller monopol på att uttala de heliga orden och utföra de heliga handlingarna.
Ännu för omkring hundra år sedan var prästerna ensamma om detta privilegium. Då uppstod frikyrkorna som protest mot prästerskapets monopolställning, och lekmän framträdde som deras ledare. Men numera har frikyrkorna utbildade funktionärsgrupper av pastorer som svarar för huvudkontrollen av de heliga orden och handlingarna.
Vi tar fasta på dessa två ting. Religionen består av en serie djupt känslomättade ord och djupt känsloengagerande handlingar. Dessa ord och handlingar kontrolleras av en grupp religionsfunktionärer, präster och predikanter. Naturligtvis kan religionen, sedd ur andra synvinklar, vara någon mycket mer, men vi begränsar oss till detta — funktionärerna och de känslomättade orden.
Funktionärer i glädje och sorg
D
e religiösa funktionärerna framträder i synnerhet vid livets vändpunkter, i kritiska situationer. Vi gifter oss och bildar hem — de är med vid vigseln. Våra barn föds — de är med vid dopet. Barnen växer till och skall snart ut i livet — de konfirmeras och får nattvarden. Och när våra anhöriga dör, officierar prästen eller predikanten vid begravningen. Vid sådana vändpunkter och i sådana krissituationer känns det tryggt att kunna gripa efter religionens ord och handlingar. Kyrkan fyller vid dessa tillfällen en väsentlig funktion: plikter och skyldigheter ges auktoritet i religionens språkdräkt.Man får också stöd i SIFO:s (Svenska Institutet för opinionsunderökningar) intervjuer för att vändpunkterna eller kriserna står i direkt förhållande till människors religiositet. I barnlösa äktenskap tror 48 procent på en Gud som ingriper i deras liv. (Många fler tror på en Gud som styr världen.) Bland dem som har sina barn kvar hemma är det 53 procent som tror på en ingripande Gud. Bland föräldrar som sett sina barn flytta hemifrån är det 61 procent som tror, och bland dem som sett maken eller makan gå hädan är det 73 procent — alltså tre av fyra.
Ju större krisen är, desto mer behövs av heliga ord och handlingar. En från samhällets synvinkel mindre "kris", t ex när ett barn fötts utan liv och skall jordfästas, omges med en liten ritual, medan en stor kris, exempelvis en konungs död, som ju angår många människor, omges med stor ritual.
I hotande militärpolitiska lägen kan de religiösa orden också komma till användning till och med i munnen på en principiellt antireligiös statsman. Per Albin Hansson lär ha sagt till några troende riksdagsmän: "Ja, mina herrar, en ny tid för ett folk kommer aldrig i första hand som resultatet av lagstiftning utan som en gåva från himmelen och som svar på trägen bön."
Och kanske atomhotet upplevs mindre ångestmättat, när Sven Lidman skildrar det i religionens språkutstyrsel och dess evighetsperspektiv:
Vid en mängd olika kristillfällen kommer religionen alltså väl till pass i samhället. Det finns ganska många sociologer som hävdar att inget samhälle kan klara sig helt utan religion. Med statens goda minne sker också en inlärning av de religiösa orden, så att de erhåller en engagerande, känslomobiliserande karaktär.
Det börjar redan i barndomen, oftast i hemmet, stundom först i skolan. Effekten är tydlig: av landets tolvåringar tror en klar majoritet på en personlig Gud som ingriper i deras liv. Hela skoltiden igenom tillhandahåller skolan morgonbön och kristendomsundervisning, och under militärtjänsten möter de värnpliktiga vid högtidliga tillfällen något som kallas korum. Barnatron lyckas emellertid inte övervintra hos alla: bland ogift ungdom som flyttat hemifrån är det bara hälften som tror på en personlig Gud.
O
m de religiösa symbolerna skall kunna hållas levande, krävs att människorna får periodiska påminnelser, genomgår repetitionsövningar. I vår religion äger dessa rum på söndagarna. Alla tar sig dock inte tid till detta: man kan lugnt säga att majoriteten av svenskarna skolkar. Sjutton procent av den vuxna befolkningen har dock besökt folkkyrkan någon gång de båda sista månaderna och nio procent frikyrkan.Om både statskyrkan och frikyrkan gäller att de har starkare förankring i medelklassen än i arbetarklassen, mer än många andra sammanslutningar.
Arbetarna blev fientligt inställda till statskyrkan, när de privilegierade klassernas attityd mot arbetarrörelsen godkändes av kyrkan och framställdes i dess religiösa språkdräkt. Bitterheten blev stor:
De frikyrkliga rekryterades huvudsakligen från arbetare och småbrukare. De levde med en hel rad strikta normer. Sprit, nöjen, flärd, romaner och veckotidningar — för att nämna detaljer — förbjöds. Det som kamraterna spenderade på sådant fick den frikyrklige alltså behålla. Detta har fått vissa intressanta konsekvenser för de frikyrkligas position i samhället.
|
Över- och medel- |
Arbetar- |
Medlemmar i: |
35 |
65 |
Besökare i: |
64 |
36 |
Av ungdomar från icke-religiösa hem i arbetarklassen har nio procent ett sparkapital överstigande 1.000 kronor. Motsvarande siffra för ungdomar från frikyrkliga arbetarhem är nitton procent — alltså dubbelt så många. Kapitalet samlas tydligen snabbare hos dem som av sin religiösa uppfattning hindras från att ödsla bort dem på vad de kallar världens fåfänglighet. Som vuxna har trettiosex procent — ungefär var tredje — av frikyrkliga från arbetarhem mer eller mindre förverkligade planer på att starta egen rörelse mot tjugoåtta procent av andra från arbetarhem. Tjugofyra procent av dessa frikyrkliga har mer än 12.000 kronor i årsinkomst mot sexton procent av de andra. (Personer från hem, där man bekänner sig till svenska kyrkan, får genomgående siffror, som ligger mellan dem från religiöst passiva hem och dem från frikyrkohem.) Det lönar sig alltså att leva i Herrans tukt och förmaning. De rika blev inte omvända, men de omvända blev ofta rika, kan man säga med folkrörelsernas sociolog E H Thörnberg.
Från strängt religiös synpunkt kan emellertid denna ekonomiska framgång te sig en smula diskutabel: det finns siffror som visar, att de mest framgångsrika frikyrkliga blir mindre aktiva inom den frikyrkliga verksamheten. Men för vår del räcker det med att konstatera, att som en opåräknad följd av frikyrkliga människors levnadssätt, bestämt av deras tolkning av Skriften, har frikyrkorörelsen blivit en medelklassrörelse och dess medlemmar har blivit välbeställda. I en av deras sånger, Guldgrävarsången, heter det:
Så underfundiga är sociologins lagar.
* * * * * * *
Bildningen och familjeprestigenN
aturligtvis är det inte en elev som säger så utan mamman till en elev, en mamma som har yrkesarbete. Hon tycker om skolan för att den tar hand om barnen flera timmar om dagen. Det är inte tiden barnen är i skolan hon är orolig över — det är de tre, fyra timmarna på eftermiddagen som barnen är ensamma efter skolans slut.Ett ovanligt problem? Nej, en fjärdedel av alla mödrar med barn i skolåldern har förvärvsarbete. Och tidningarna skriver ibland om de många "nyckelbarnen", de som bär portnyckeln i en kedja om halsen, därför att ingen är hemma när de kommer.
De båda sista decennierna har varit fyllda av stora skoldebatter, den senaste förorsakad av de nya linjer i undervisningen, som dragits upp genom enhetsskolan. Vi har hört — kanske till leda — hur viktigt det är, att skolan utvecklar barnens intellekt och karaktär och gör dem skickade att leva ett demokratiskt liv i folkhemmet.
Men skolans problem är inte bara sådana som begränsar sig till klassrummet. Visst är det viktigt med förhållandet mellan lärare och elev och mellan elev och elev, men vi skall inte stirra oss blinda på sådana problem. Det finns andra som rör skolan, minst lika viktiga men tyvärr inte så ofta diskuterade.
Dessa problem hör hemma inom triangeln skola-familj-arbetsliv. Nyckelbarnet och dess mor är en av de många aspekterna här. Den förvärvsarbetande modern i vårt fall verkar mer intresserad av skolan som barnvakt än av skolan som utbildningsanstalt.
De frågor som mest intresserar en mamma som denna är inte lärarnas skicklighet, undervisningens målsättning, ämnena på schemat. För henne är skolan ett internat — hon fasar för lovdagar och barnens sjukdomsperioder, då hon måste ta ledigt från arbetet. Hur typisk denna mamma är vet vi inte. Men en SIFO-undersökning om vilka frågor mammor och pappor tar upp på föräldramöten visar att hälften av dem inte har med undervisningen att göra. De rör istället skolans kontroll över de unga.
Triangeln skola-familj-arbetsliv rymmer emellertid ett mera invecklat problem, som ärvts från generation till generation i årtusenden. Redan Platon observerade det och sociologer i skilda delar av världen har gång på gång haft anledning bekräfta iakttagelsen under tidernas lopp: föräldrar tycker inte om att se sina barn i lägre social ställning än sin egen. Föräldrar vill att barnen skall ha samma eller bättre ställning. Halkar de utför såras föräldrastoltheten.
Låt oss sammanställa detta med en väsentlig utvecklingslinje i det moderna samhället. För två eller tre generationer sedan utgjordes befolkningens majoritet av bönder, mindre affärsmän och hantverkare. Föräldrar med sådana yrken kan lätt ge barnen sin egen samhällsställning genom att låta dem ärva gården, affären eller verkstaden.
Situationen är nu helt förändrad. Vi är inte längre en nation av småföretagare. Vi är en nation av anställda. Särskilt tjänstemannagruppen uppvisar en fantastisk expansion: 1915 gick det sju tjänstemän på hundra produktionsarbetare. 1950 var antalet tredubbelt — tjugoen tjänstemän på hundra arbetare. Samtidigt med detta har vi fått ökade kadrer av doktorer, advokater, ingenjörer, lärare, apotekare osv.
Den nya medelklassen kan inte som den gamla klassen av bönder, hantverkare och småföretagare låta sin privilegierade samhällsställning gå i arv till barnen. Man kan inte testamentera befattningen som kontorschef eller advokat till barnen på samma sätt som man kan testamentera en gård, en affär eller en verkstad. Det bästa dessa föräldrar kan ge sina barn som medel mot att halka utför den sociala trappan är bättre utbildning.
D
en högre utbildningen har här föga med familjens sociala avancemang att göra. Den är en nödvändig försvarsoperation för att upprätthålla den familjeställning som redan finns. Därför ligger det inget överraskande i det faktum att de högre socialklassernas barn får mer skolutbildning än de lägre klassernas. För närvarande skickar socialgrupp I mer än varannan av sönerna (52 procent) till gymnasiet, grupp II sänder var tjugonde (5 procent) och grupp III 1,5 procent. Det betyder att samhällets ledande poster öppnas för varannan överklasspojke men endast för var sjuttiofemte arbetarpojke.Det är inte kostnaderna för universitetsutbildning som avhåller arbetarna från att i en utsträckning, som svarar mot deras numerär i samhället, skicka sina barn till högskolorna. Den ojämna fördelningen mellan socialgrupperna i detta hänseende har varit praktiskt taget oförändrad sedan seklets början, trots att det sedan åtskilliga år finns gott om stipendier och statsgaranterade räntefria studielån för behövande studenter. Man har i arbetarklassen inte samma starka motiv som i övriga klasser för att sända barnen till högre skolor — rädslan för att förlora en uppnådd samhällsposition är av lättförstådda skäl minst i arbetarklassen.
Barnen själva har mycket litet att säga till om ifråga om sin utbildning. De avgörande besluten fattas ju, när barnet är 11 år och går över till läroverk. I övrigt gäller ofta, att det är tillfället som gör studenten: i skoldistrikt med läroverk blir det flera barn från alla samhällsklasser som tar studenten än i skoldistrikt utan läroverk.
De högre klassernas barn kan alltså stödja sig på livligare initiativförmåga hos föräldrarna i starten, men även under själva skolgången får de mera hjälp. Av medelklassens barn får fem procent extralektioner mot endast två procent av arbetarklassens. Den större uppmuntran, de större investeringarnas i utbildningen. kommer också till synes i studieresultaten. Det är faktiskt så att "bättre" mans barn får bättre betyg. SIFO:s intervjuer med ungdom i läroverk och likställda skolor visar att 84 procent av över- och medelklassens barn har fyra eller flera överbetyg. Bland arbetarbarnen är det 71 procent. (Det är intressant att redan Strindberg observerade detta på sin examensdag i Jakobs skola: "Så kommo premierna. Det var alltid burgna borgarsöner, som haft råd att uteslutande ägna sig åt läxorna, vilka nu hälsades som dygdemönster.")
Betyg är inte bara ett mått på arbetsprestationer. Betyg innebär också en värdering som djupt rör den betygsattes självkänsla. Lärarens betyg har samma effekt på eleven som värdinnans förtjusta komplimang till gästen — det känns gott. Man vill komma igen. Skillnaden i betyg medför alltså att medelklassbarnen uppmuntras i högre grad än arbetarbarnen. För de förra en sporre att fortsätta, för de senare ännu en anledning att vilja dra sig ur leken. Ovanpå föräldrarnas brist på uppmuntran kommer lärarnas. Och det är begripligt, att en hel del arbetarbarn avbryter skolgången på tidigt stadium.
Detta har i sin tur intressanta återverkningar på dem som är kvar i skolan. Barn från olika samhällsklasser delar skolsal, men det finns en tendens att välja vännerna bland sådana som kommer från en miljö likartad ens egen. Studier av vänskapsbanden i skolsalar ger alltid en viss reflex av det större samhällets klassystem. De flesta arbetarbarnen väljer sina bästa vänner bland arbetarbarn, de flesta medelklassbarn väljer sina bland medelklassbarn. Givetvis går många över gränserna, men i allmänhet är det flera val inom den egna socialgruppen än mellan grupperna.
Eftersom det nu är arbetarbarnen, som först drar sig ur leken, kommer de arbetarbarn, som fortsätter i skolan, att i större utsträckning få vänner i förvärvslivet — vänner som tjänar pengar. Dessa kan nu hålla sig på en konsumtionsnivå, som får skolbarnen att endels avundsjukt hissna och endels med betänksamhet blicka framåt mot långa, inkomstlösa skolår. De små fickpengarna i arbetarhem gör inte saken bättre. En jämförelse mellan skollivet, där arbetarbarnen får så lite uppmuntran, och förvärvslivet, där kamraterna förefaller ha det så bra, gör att ytterligare några arbetarbarn slutar skolan, lockade av högkonjunkturens sirensång.
Skolan ett ståndsmässigt väntrum
S
ammanfattningsvis kan vi säga, att konsekvensen av det som föräldrarna, lärarna och kamraterna gör blir att de högre samhällsklassernas barn får längre skolgång och därmed högre utbildning än de andras.Nu kommer Platons tidigare nämnda tes tillbaka, tesen att föräldrar vill se sina barn i minst lika bra yrke som sitt eget. I allmänhet får man inte goda yrken, förrän man blir myndig. Därför är det nödvändigt i de högre samhällsskikten att låta barnen hålla på med något annat tills de blir myndiga. Om de då nödvändigtvis måste ta ett yrke, innan de som myndiga får ett bättre yrke, är man mycket angelägen om att betona dess tillfälliga och studiebetonade karaktär. Inom de högre klasserna säger man att barnen praktiserar. Därmed görs klart för omgivningen att barnen inte deklasserats och tagit ett lägre yrke.
Men ett betydligt mera använt sätt att ståndsmässigt utnyttja väntetiden på ett acceptabelt yrke är att gå i skola. Det spelar mindre roll vad man lär sig i skolan. En mycket stor grupp gymnasister kommer att i framtiden få någon post inom affärs- och industrilivet. Men gymnasiet lär dem ingenting om konsten att få någon att tillverka något som någon annan sedan kan sälja för mindre än det kostat — med jättevinst!, dvs deras framtida yrke. Varken de själva eller deras föräldrar klagar över detta. Huvudsaken är att man är i skolan och att man blir färdig med något slags examen före myndighetsåldern. Sedan är man redo att placeras i ett yrke med hög ställning och med stort ansvar — ett yrke som föräldrarna kan känna sig stolta över.
Ja, även detta är skolproblem, och det är synd att Sverige nu går in i skolpolitikens avgörande stund utan att någon undersökt dessa ting.
* * * * * * *
"Jag anser fortfarande, att en räntestegring som vapen mot en utifrån kommande prisstegring, som bara pressar hemmamarknadspriserna, lamslår byggnadsindustrin och vållar stort elände, den kommer sannolikt att kunna bidra till en stabilisering av prisnivån men på hemmamarknadsindustrins bekostnad."
N
i hänger väl med? Det är landets statsminister som talar i radio, hetsad av en högerman under en partiledardebatt. Hur många fattar vad han säger, och hur många känner sig gripna och engagerade?Politikern och sociologen har det gemensamt att båda tror sig ha reda på vad som försiggår ute bland folket. Som sociolog tvivlar man emellertid på att politikern har någon starkare känning med folkdjupet. Han rör sig — åtminstone i valtider — offentligen med begrepp som inflation, investering, totalbalanserad budget, budgetöverskott, jordbrukskalkyl, koalition, valutareserv, skogskomplettering, marginalskatt, solidarisk lönepolitik etc och utgår från att de flesta fattar dem.
Istället är det nog så att han resonerar med kolleger och ledarskribenter över folkets huvuden. Folk kan möjligen uppskatta ordfyrverkeriet och tänka "våran Tage han kan han" men riktigt med på noterna lir de först, när debatten tangerar sportprestation och t ex Hjalmarsson drämmer till med ett: "Hr Hedlund sa att ingenting har socialiserats under koalitionsregeringens tid. Jo, hr Hedlund! En sak framför allt har socialiserats — bondeförbundet." Och besinna jublet när statsministern med sprucken röst konstaterar: "Jag ska inte alls lägga mig i grälen mellan hrr Ohlin och Hagberg om vem som hittade på indexregleringen av folkpensionerna. Det var vi som genomförde den och det får räcka för mig."
Erfarenheten från många opinionsundersökningar säger, att den politiska okunnigheten i landet är stor och att nyckelorden i de senaste årens inrikesdebatt alltför ofta far värdshus förbi. Hur många visste i september vad det Åkessonska pensionsförslaget innebar? Ändå hette det efteråt, att valet var ett folkets förtroendevotum för detta alternativ i pensionsfrågan.
Om en god del av den politiska debatten är ganska meningslös för folk i allmänhet, så finns det dock vissa enklare begrepp och föreställningar som förstås och omfattas av de flesta: partiernas namn, partiledarnas namn, att bondeförbundet vill ha mer för mjölken, att kommunisterna vill som ryssarna, att socialdemokraterna är för arbetarna och att industrin stöder högern. En liten grupp vet naturligtvis bättre. Den dag SIFO:s intervjuare besökte tusen män i åldern 20-55 år hade två av tre läst en tidning men bara en på fjorton (7 procent) hade intresserat sig för de politiska artiklarna eller ledarna i den.
Det lär alltså inte vara valkampanjens subtiliteter om skogskomplettering eller investeringsbegränsning som är avgörande för flertalets politiska ställningstagande. Det måste vara något annat som bestämmer i vilken riktning rösträtten utövas.
D
en politiska sociologin har undersökt saken. För den politiske idealisten, som älskar att tänka sig väljaren som en oberoende och självständig person, tillgänglig för sakskäl, måste svaret på frågan om vad som bestämmer ställningstagandet komma som en kalldusch.Vad politikerna säger är som sagt ganska meningslöst eller ointressant för de flesta. Men vad far säger, vad syskon, vänner och arbetskamrater säger om politik är inte så meningslöst. Våra partipolitiska åsikter bestäms därför i första hand av familj, vänkrets och arbetsgrupp. Tydligast ser vi detta hos de unga väljarna, som använder sin rösträtt för första gången.
Om deras föräldrar, vänner och arbetskamrater har samma politiska inställning, är det ytterst osannolikt, att de själva företräder en annan inställning. 341 ungdomar mellan 15 och 27 år lämnade SIFO uppgift om vilket parti de själva, deras föräldrar, deras vänner och deras arbetskamrater ansåg vara bäst. Bland dem fanns ingen enda borgerlig som hade socialistiska föräldrar, vänner och arbetskamrater. Inte heller fanns bland dem någon socialist som hade borgerliga föräldrar, vänner och arbetskamrater.
Nio barn av tio från borgerliga hem föredrar borgerliga partier, och nio barn av tio från socialistiska hem föredrar socialistpartier. Den tionde har i båda fallen vänner eller — oftare — arbetskamrater i andra gruppen. Av 471 gifta kvinnor mellan 20 och 55 år, som kände till makens åsikt, höll 96 procent på samma parti som mannen. Vad är det då som bestämmer hur familj, vänkrets och arbetsgrupp röstar? I största allmänhet är det de samhällsskikt de tillhör.
Hör de till socialgrupp III röstar de övervägande socialistiskt och hör de till socialgrupperna II eller I rösta de mestadels borgerligt. Den som ändrar socialgruppstillhörighet, t ex genom att avancera från arbetare till tjänstemän, byter ofta arbetskamrater och ibland även vänner, med påföljd att hans politiska åsikt med tiden ofta ändras. Ju mer han accepterar sin nya samhällsklass desto sannolikare är det, att han också börjar rösta som sin nya samhällsklass.
SIFO:s undersökning visar att tjänstemän som kommer från arbetarhem, röstar socialdemokratiskt om de ungefär lever som förr. Och lever de på medelklassens sätt — de har skaffat sig t ex bil eller båt — röstar de borgerligt. Förändringar i partifördelningen bestäms alltså på det hela taget av förändringar i antalet personer, som slussas in i eller ut ur familjer och vänkretsar och efter ett socialgruppsbyte börjar acceptera den nya socialgruppens livsstil.
T
ill statsvetenskapens hjälp kommer nu SIFO:s intervjuer. De ger en bild av förändringarna i Sveriges politiska struktur. Utvecklingen för det största regeringspartiets del blir något av en parallell till visan om de tio små negerpojkarna. Låt oss skissera det troliga förloppet under en tjugoårsperiod. Eftersom SIFO ännu inte har följt en årsklass under 20 år blir det följande en konstruktion.Den åldersgrupp, som under de senaste fem åren sett sina barn gå in i röståldern, består till 51 procent av socialister och till 49 procent av borgerliga. För att slippa tala i procent säger vi så här: vi har 51 socialisthem och 49 borgarhem med barn som får rösträtt.
I de 51 socialisthemmen växer under några år 59 barn in i röståldern. Sexton av barnen får tidigt borgerliga vänner eller arbetskamrater. Sex av dem kan inte motstå charmen hos sina vänner eller arbetskamrater, utan avfaller till borgerligheten, innan de hunnit rösta första gången. Kvar blir alltså 53. Eftersom en under tiden har vunnits från de borgerliga sympatiserar vid första valet 54 med socialisterna.
Nio avancerar och blir tjänstemän eller företagare eller gifter sig med sådana, men de lever som förr och skaffar sig inte bil. Tre av dem tillägnar sig borgerliga partisympatier. Kvar blir 51.
Ytterligare sex avancerar till tjänstemän eller företagare. Men de köper sig bil, dricker ibland vin istället för pilsner till maten och fyra av dem blir borgerliga i politiskt avseende. Kvar blir 47. En dör. Kvar är 46. Men under tiden vinns tre för de borgerliga och vid riksdagsmannavalen fyra-fem år senare är 49 redo att ställa upp på socialistsidan.
I de 49 borgarhemmen händer under samma tid följande. Standard kostar pengar och ett av de borgerligas sätt att betala sin högre standard är att de håller sig med färre barn än socialisterna. Endast 43 barn mognade och fick rösträtt i borgarhemmen. Fyra av barnen fick socialistiska vänner eller arbetskamrater och en avföll till socialismen innan han hunnit rösta. 42 kvar. Från socialisterna vanns sex genom omvändelse, varför 48 hyllade borgerligheten vid första valet.
Fyra misskötte skolstudierna eller förälskade sig i en arbetarpojke — de hamnade i socialgrupp III efter att ha tillhört föräldrarnas socialgrupp II. Men de behöll sin livsstil och åkte bil om söndagarna, förutsatt att det var tillåtet. En — en kvinna — avföll dock till socialismen. Kvarstod 47.
Sju fick det besvärligt. Några övergav fädernegården på landet och dök upp som arbetare eller arbetarhustrur i stan. Slantarna räckte inte till bil. Två blev socialister. 45 var kvar. En dog, vilket gör 44 för borgerligheten. Under tiden vanns emellertid sju från socialisterna, varför de borgerliga i slutomgången kunde räkna med att ställa upp 51.
Politiska smittan störst bland arbetarbarnen
G
ör vi upp en balansräkning över de politiska förändringarna fyra eller fem riksdagsmannaval efter utgångsläger, ser den ut så här för:
|
Socia- |
Borger- |
Insats Födelseöverskott |
51 8 |
49 0 |
Kvar att rösta 15-20 år senare |
49 |
51 |
Det är alltså mycket som försiggår under den till synes så lugna politiska ytan. Till en början ser det bra ut för socialisterna. Föräldrarna hade röstat 51 för socialisterna mot 49 för borgerliga. Socialisterna får fler barn än borgarna, och barnen röstar vid sitt första val 54 mot 48 för socialismen. Skillnaden skulle ha varit ännu större, om inte den politiska smittan hade härjat värre bland barn födda till vänster än bland barn födda till höger. Denna smitta förorsakar en serie politiska omvändelser.
Mellan 20-årsåldern och 40-årsåldern genomgår minst var femte person en politisk omvändelse. Det är emellertid mer än tre gånger så många som avfaller från socialismen än som avfaller från borgerligheten, och borgarna vinner mer än tre gånger så många som socialisterna. Ställningen blir 50 mot 52 till borgerligas fördel. Dödsfall ändrar ställningen till 49 mot 51. Under de tjugo år denna process har tagit, har alltså socialisterna gått tillbaka från 54 till 49 och borgarna ökat från 48 till 51.
Ohlin och Hjalmarson är mer framgångsrika än Erlander som politiska evangelister, med fler omvända i nätet, men Erlander håller sig flytande genom flitigare barnmorskearbete. Hans trogna får fler barn än konkurrenternas. Men händer ingenting i det stabila svenska samhället som griper folket djupare än den nuvarande politiska debatten och uppstår inga nya politiska skiljelinjer — då kommer det socialdemokratiska partiet att glida ner i en allt mer markerad minoritetsställning.
Vad vi har undersökt är politiska sympatier. Vi har frågat vilket parti folk tycker är bäst. Det innebär inte nödvändigtvis röster. Var femte svensk röstskolkar, men röstskolkarna är inte lika vanliga i alla sympatigrupper.
Om Petterssons gode vän Andersson säger att man bör rösta borgerligt och arbetskamraten Lundström tycker att man bör rösta socialistiskt, är det mycket troligt att Pettersson ligger hemma på sofflocket valdagen.
De politiskt omvända har ofta syskon och barndomsvänner kvar i det gamla partiet och blir, när de utsätts för påtryckningar från olika håll, gärna röstskolkare. Därför är röstskolkarna bland borgerliga sympatisörer ofta de omvända. Arbetare läser mycket ofta tidningar, som har politiska åsikter helt motsatta deras vänners eller arbetskamraters. Socialister som läser borgerliga tidningar börjar praktiskt taget aldrig sympatisera med borgerligheten bara därför att de läser dess tidningar. (Detsamma gäller också omvänt: LO har räknat fel för 25 miljoner.) Men röstskolkarna bland dem som sympatiserar med socialismen kommer i viss utsträckning från dem som läser borgerlig press.
Den politiske idealisten älskar föreställningen om medborgare som röstar först sedan de prövat alla åsikter innan de röstar. Han får ytterligare en kalldusch. Det är som synes så att folk som hör argument från alla håll blir mest obenägna att gå till valurnorna.
* * * * * * *
H
ur folk egentligen skall placeras är ett lika stort problem för värdinnan vid en större bjudning som för sociologen. Det hänger samman med att samhället rör sig med inte en enhetlig rangrulla utan med ett flertal olika rangrullor samtidigt. Konsten är att kompromissa mellan dem — mellan bördens, vördighetens, kompetensens, maktens och klassens rangrullor.Kungliga, högadel, lågadel och ofrälse är trappstegen på bördens rangrulla. Adeln är ett toppskikt, avgränsat enbart genom sin härstamning. Det finns också ett bottenskikt i samhället, som är avgränsat genom börd: tattarna. Om adeln är ättlingar till folk som utövat gångna tiders prestigeyrken — höga officerare och ämbetsmän — är tattarna fallna efter folk med pariayrken, t ex hästkastrerare.
Bördsindelningens huvudfiende är den romantiska kärleken, uttryckt i det klassiska temat "mannen av börd och kvinnan av folket". Inte mindre än 79 procent av alla gifta adelsmän och adelskvinnor i våra dagar har gift sig med ofrälse.
Vördig, vördigare, ärkebiskopSå ser vördighetens rangrulla ut i Skollärare John Chronschoughs memoarer. Vördigheten ordar oss efter religiösa mått: biskopen är högvördig, kyrkoherden lite mindre vördig. Det bestämmande för vördigheten är i vilken mån vi har rätt att handha sakramenten och utföra eller deltaga i de handlingar som anses heliga. Lägsta vördighet har följaktligen de okonfirmerade och de odöpta samt de som tillhör andra religionssamfund än våra egna, t ex det mosaiska. Vördighetsrullan är emellertid rätt oväsentlig i vår tids samhälle.
Lärd, professor, nobelpristagare
Detta är kompetensens rangrulla i Ludvig Holbergs skrattspegel. Kompetensskalan indelar folk efter kunskap och samhället använder sig av en rad examina för att gradera kompetensen. Medborgerlig minimikompetens är sedan ett århundrade examen från folkskola. I toppen står de professorskompetenta och högst nobelpristagarna.
När det gäller maktens rangrulla bygger indelningen på hur mycket man har att säga till om ifråga om samhällets utseende. Det finns ingen vetenskaplig studie över vem som har reell makt i Sverige. (En sådan undersökning är intill omöjlighet svår att göra.) Man kan förmoda att stats- och finansministrarna ligger i toppen. De höga funktionärerna (eller deras uppdragsgivare) inom LO, TCO, RLF, KF och arbetsgivareföreningen har fått hand om mycket av den egentliga makten, då det gäller samhällets utseende. Deras inflytande ligger nog i nivå med det som utövas av rikets mäktigare ämbetsmän, t ex överbefälhavaren, hovrättspresidenterna, universitetskanslern och riksbankchefen. Cheferna för många börsnoterade företag och andra koncerner har naturligtvis avsevärd makt, liksom en och annan chefredaktör, och landshövdingar och häradshövdingar ligger väl till. Men riksdagsmännen spelar nog en andraplansroll i samhället och har knappast den makt som folk i allmänhet tror och de själva möjligen vill tro.
Blåskjorta, manschettproletär, direktör
Sedan Tjänstekvinnans son skrev detta har klassen blivit gemene mans uppfattning om rangrullan par préférence. Här görs indelningen efter det ekonomiska värde samhället sätter på ett yrke och efter de ekonomiska privilegier man får i form av semester, pension osv. Sedan några årtionden kallas klasserna i Sverige för socialgrupper. (Namn är odiösa som bekant, och stadshäktet i Grönköping heter numera mentalsjukstuga.) Man talar i den officiella statistiken om tre klasser eller socialgrupper. Med siffran I betecknas de bättre situerade, direktörernas grupp. Med den kraftigt expanderande grupp II förstås lägre kontorstjänstemän och med III betecknas blåskjorteyrkena. Av tjugo svenskar tillhör tio arbetarklassen, nio medelklassen och en överklassen.
Mellan dessa fem rangrullor — börd, vördighet, kompetens, makt och klass — kompromissar värdinnan, när hon placerar folk vid bordet, gästen som undrar om det är han som skall föreslå titelbortläggning, brevskrivaren, när han väljer mellan "er tillgivne", "högaktningsfullt", "vördsamt" och "underdånigst". Mellan dessa rangrullor kompromissar också föräldrarna när de drömmer om yrken för sina barn. Kompromisserna blir av olika typ, beroende på situationen. Vi kan studera en typ som undersökts av SIFO, där föräldrar rangordnar några yrken för sina barn på detta sätt:
1) professor |
14) revisor |
Detta är en kompromiss där klass och kompetens tycks dominera. Naturligtvis är den inte godtagbar i annat sammanhang än som föräldrars önskelista på yrke för sina barn. Den låga placeringen av översten är ett uttryck för att föräldrar inte gärna ser sina barn i krigiska yrken. I andra sammanhang placeras överstar mycket högt.
Pressen skapar falsk rangrulla
Något som både hjälper och stjälper försöken att komma tillrätta med samhällets rangrullor är tidningar, radio och television. Visst sysslar de huvudsakligen med personer av makt, klass, kompetens, vördighet och börd, bl a genom att hjälpa allmänheten att identifiera dem, men de skapar också många falska föreställningar. Detta sker t ex genom att de gärna uppehåller sig vid salongslejon och "linslöss", en grupp som tror att rangen bestäms av hur ofta man blir nämnd av tidningarnas galapettrar och fotograferad i nöjesspalterna. Någon betydelse utöver det galanta sällskapslivet har detta knappast.
Det finns starka samband mellan de olika rangrullorna. Om vi använder oss av en rangrulla istället för av en annan blir det visserligen fel, men felen blir sällan stora. I avsevärd utsträckning följs de fem rullorna åt. Relationen mellan börd och klass är påtaglig, men full överensstämmelse råder inte: tre adelsmän av fyra (74 procent) tillhör socialgrupp I och den fjärde socialgrupp II. En enda procent av adeln faller i grupp III, blåskjorteyrkena.
Förhållandet mellan kompetens och klass är likartat: 26 procent av alla med realexamen eller bättre utbildning tillhör socialgrupp I, 68 procent grupp II och 6 procent grupp III. Majoriteten av alla med studentexamen tillhör grupp I.
Av landets nuvarande stads- och kommunalfullmäktige och andra med kommunala förtroendeuppdrag tillhör 5 procent socialgrupp I, 50 procent grupp II och 45 procent grupp III. Personer med större makt kommer dock oftast från de högre klasserna även under socialdemokratiskt styre.
Hur kommer det sig nu att man får en fin position — en position av hög klass? Orsakerna har ofta angetts vara duktighet och god intelligens, men forskningen har visat, att sambandet mellan intelligens och socialklass är ganska obetydligt. En noggrann undersökning i Stockholm av professor Gunnar Boalt visar, att de, som kommer upp sig, genomsnittligt har något större begåvning än övriga, men skillnaden är så liten, att den inte är mycket att räkna med.
Det som mest påverkar placeringen i en viss klass är vederbörandes utgångsläge — föräldrarnas klass. SIFO:s intervjuer visar, att hälften av den nuvarande överklassens män hade fäder i överklassen. 60 procent av medelklassens män hade fäder i medelklassen. Och 62 procent av arbetarklassens män hade fäder i arbetarklassen.
Städernas framåtsträvande arbetare har ett kritiskt steg att ta: steget mellan arbetare och tjänsteman. På landet är steget det mellan lantarbetare och hemmansägare. F n tar 29 procent av arbetarsönerna i städerna steget över i företagar- och tjänstemannagruppen. Det är en hög siffra, som antyder att det är lätt att komma framåt i Sverige, men jämfört med andra länder blir prestationen ändå måttlig. I Schweiz är det 44 procent, i USA och i Frankrike 35 procent och i Tyskland 27 procent.
Trots det långvariga socialdemokratiska styret i Sverige är det tydligen svårt för en arbetarson att komma in i medelklassen och överklassen. Situationen är likartad för arbetardöttrarna. Av gifta kvinnor mellan 20 och 55 år har precis var tredje (33 procent) gift sig uppåt — deras föräldrar tillhör arbetarklassen och de själva räknar sig till medel- eller överklass. Motsatta vägen — gift sig nedåt — har hela 40 procent av kvinnorna gått.
Var femte arbetare har planer på att skaffa sig eget och alltså bli — kapitalist.
Av intresse är också, att möjligheterna till avancemang tycks vara större inom enskild tjänst än inom allmän. Trettiosju procent av män i åldern 35-55 år, härstammande från industriarbetarhem, som gått enskild tjänst, har nått högre position än sina fäder — mot 24 procent bland dem som gått i allmän tjänst.
I våra dagar är den viktigaste "klätterutrustningen" i Sverige betyg och examina. I få länder spelar betyg så stor roll som i Sverige. Klassindelningen både bestäms och modifieras av kompetensindelningen. Doktor anses t ex vara en finare titel än direktör enligt en undersökning i Stockholm. Något som indirekt visar vilken roll betygen spelar i Sverige är de många åtalen för betygsförfalskning, ty betyg lönar sig här hemma. Av arbetarsöner med något lite mer än realskola, inte nödvändigtvis examen, tar sig inte mindre än 61 procent in i medelklassen.
En del avstår, åtminstone tillfälligt från såväl barn som bil för att kasta in alla sina resurser på att komma framåt. Det kan ifrågasättas om detta har den avsedda betydelsen. De siffror vi har antyder snarare, att trycket av en större försörjningsbörda driver en att arbeta hårdare och — avancera snabbare. Barnens behov av kläder tvingar en, tillsammans med avbetalningarna på bilen, att inte vila för länge på samhällsstegens lägre pinnar.
* * * * * * *