Triangeln skola-familj-arbetsliv rymmer emellertid ett mera invecklat problem, som ärvts från generation till generation i årtusenden. Redan Platon observerade det och sociologer i skilda delar av världen har gång på gång haft anledning bekräfta iakttagelsen under tidernas lopp: föräldrar tycker inte om att se sina barn i lägre social ställning än sin egen. Föräldrar vill att barnen skall ha samma eller bättre ställning. Halkar de utför såras föräldrastoltheten.

Låt oss sammanställa detta med en väsentlig utvecklingslinje i det moderna samhället. För två eller tre generationer sedan utgjordes befolkningens majoritet av bönder, mindre affärsmän och hantverkare. Föräldrar med sådana yrken kan lätt ge barnen sin egen samhällsställning genom att låta dem ärva gården, affären eller verkstaden.

Situationen är nu helt förändrad. Vi är inte längre en nation av småföretagare. Vi är en nation av anställda. Särskilt tjänstemannagruppen uppvisar en fantastisk expansion: 1915 gick det sju tjänstemän på hundra produktionsarbetare. 1950 var antalet tredubbelt — tjugoen tjänstemän på hundra arbetare. Samtidigt med detta har vi fått ökade kadrer av doktorer, advokater, ingenjörer, lärare, apotekare osv.

Den nya medelklassen kan inte som den gamla klassen av bönder, hantverkare och småföretagare låta sin privilegierade samhällsställning gå i arv till barnen. Man kan inte testamentera befattningen som kontorschef eller advokat till barnen på samma sätt som man kan testamentera en gård, en affär eller en verkstad. Det bästa dessa föräldrar kan ge sina barn som medel mot att halka utför den sociala trappan är bättre utbildning.

Den högre utbildningen har här föga med familjens sociala avancemang att göra. Den är en nödvändig försvarsoperation för att upprätthålla den familjeställning som redan finns. Därför ligger det inget överraskande i det faktum att de högre socialklassernas barn får mer skolutbildning än de lägre klassernas. För närvarande skickar socialgrupp I mer än varannan av sönerna (52 procent) till gymnasiet, grupp II sänder var tjugonde (5 procent) och grupp III 1,5 procent. Det betyder att samhällets ledande poster öppnas för varannan överklasspojke men endast för var sjuttiofemte arbetarpojke.

Det är inte kostnaderna för universitetsutbildning som avhåller arbetarna från att i en utsträckning, som svarar mot deras numerär i samhället, skicka sina barn till högskolorna. Den ojämna fördelningen mellan socialgrupperna i detta hänseende har varit praktiskt taget oförändrad sedan seklets början, trots att det sedan åtskilliga år finns gott om stipendier och statsgaranterade räntefria studielån för behövande studenter. Man har i arbetarklassen inte samma starka motiv som i övriga klasser för att sända barnen till högre skolor — rädslan för att förlora en uppnådd samhällsposition är av lättförstådda skäl minst i arbetarklassen.

Barnen själva har mycket litet att säga till om ifråga om sin utbildning. De avgörande besluten fattas ju, när barnet är 11 år och går över till läroverk. I övrigt gäller ofta, att det är tillfället som gör studenten: i skoldistrikt med läroverk blir det flera barn från alla samhällsklasser som tar studenten än i skoldistrikt utan läroverk.

De högre klassernas barn kan alltså stödja sig på livligare initiativförmåga hos föräldrarna i starten, men även under själva skolgången får de mera hjälp. Av medelklassens barn får fem procent extralektioner mot endast två procent av arbetarklassens. Den större uppmuntran, de större investeringarnas i utbildningen. kommer också till synes i studieresultaten. Det är faktiskt så att "bättre" mans barn får bättre betyg. SIFO:s intervjuer med ungdom i läroverk och likställda skolor visar att 84 procent av över- och medelklassens barn har fyra eller flera överbetyg. Bland arbetarbarnen är det 71 procent. (Det är intressant att redan Strindberg observerade detta på sin examensdag i Jakobs skola: "Så kommo premierna. Det var alltid burgna borgarsöner, som haft råd att uteslutande ägna sig åt läxorna, vilka nu hälsades som dygdemönster.")

Betyg är inte bara ett mått på arbetsprestationer. Betyg innebär också en värdering som djupt rör den betygsattes självkänsla. Lärarens betyg har samma effekt på eleven som värdinnans förtjusta komplimang till gästen — det känns gott. Man vill komma igen. Skillnaden i betyg medför alltså att medelklassbarnen uppmuntras i högre grad än arbetarbarnen. För de förra en sporre att fortsätta, för de senare ännu en anledning att vilja dra sig ur leken. Ovanpå föräldrarnas brist på uppmuntran kommer lärarnas. Och det är begripligt, att en hel del arbetarbarn avbryter skolgången på tidigt stadium.

Detta har i sin tur intressanta återverkningar på dem som är kvar i skolan. Barn från olika samhällsklasser delar skolsal, men det finns en tendens att välja vännerna bland sådana som kommer från en miljö likartad ens egen. Studier av vänskapsbanden i skolsalar ger alltid en viss reflex av det större samhällets klassystem. De flesta arbetarbarnen väljer sina bästa vänner bland arbetarbarn, de flesta medelklassbarn väljer sina bland medelklassbarn. Givetvis går många över gränserna, men i allmänhet är det flera val inom den egna socialgruppen än mellan grupperna.

Eftersom det nu är arbetarbarnen, som först drar sig ur leken, kommer de arbetarbarn, som fortsätter i skolan, att i större utsträckning få vänner i förvärvslivet — vänner som tjänar pengar. Dessa kan nu hålla sig på en konsumtionsnivå, som får skolbarnen att endels avundsjukt hissna och endels med betänksamhet blicka framåt mot långa, inkomstlösa skolår. De små fickpengarna i arbetarhem gör inte saken bättre. En jämförelse mellan skollivet, där arbetarbarnen får så lite uppmuntran, och förvärvslivet, där kamraterna förefaller ha det så bra, gör att ytterligare några arbetarbarn slutar skolan, lockade av högkonjunkturens sirensång.

Sammanfattningsvis kan vi säga, att konsekvensen av det som föräldrarna, lärarna och kamraterna gör blir att de högre samhällsklassernas barn får längre skolgång och därmed högre utbildning än de andras.

Nu kommer Platons tidigare nämnda tes tillbaka, tesen att föräldrar vill se sina barn i minst lika bra yrke som sitt eget. I allmänhet får man inte goda yrken, förrän man blir myndig. Därför är det nödvändigt i de högre samhällsskikten att låta barnen hålla på med något annat tills de blir myndiga. Om de då nödvändigtvis måste ta ett yrke, innan de som myndiga får ett bättre yrke, är man mycket angelägen om att betona dess tillfälliga och studiebetonade karaktär. Inom de högre klasserna säger man att barnen praktiserar. Därmed görs klart för omgivningen att barnen inte deklasserats och tagit ett lägre yrke.

Men ett betydligt mera använt sätt att ståndsmässigt utnyttja väntetiden på ett acceptabelt yrke är att gå i skola. Det spelar mindre roll vad man lär sig i skolan. En mycket stor grupp gymnasister kommer att i framtiden få någon post inom affärs- och industrilivet. Men gymnasiet lär dem ingenting om konsten att få någon att tillverka något som någon annan sedan kan sälja för mindre än det kostat — med jättevinst!, dvs deras framtida yrke. Varken de själva eller deras föräldrar klagar över detta. Huvudsaken är att man är i skolan och att man blir färdig med något slags examen före myndighetsåldern. Sedan är man redo att placeras i ett yrke med hög ställning och med stort ansvar — ett yrke som föräldrarna kan känna sig stolta över.

Ja, även detta är skolproblem, och det är synd att Sverige nu går in i skolpolitikens avgörande stund utan att någon undersökt dessa ting.

Överges Erlander?
(publicerad i Vecko-Journalen no 10, 1957, pp 18-19, 36)

Ni hänger väl med? Det är landets statsminister som talar i radio, hetsad av en högerman under en partiledardebatt. Hur många fattar vad han säger, och hur många känner sig gripna och engagerade?

Politikern och sociologen har det gemensamt att båda tror sig ha reda på vad som försiggår ute bland folket. Som sociolog tvivlar man emellertid på att politikern har någon starkare känning med folkdjupet. Han rör sig — åtminstone i valtider — offentligen med begrepp som inflation, investering, totalbalanserad budget, budgetöverskott, jordbrukskalkyl, koalition, valutareserv, skogskomplettering, marginalskatt, solidarisk lönepolitik etc och utgår från att de flesta fattar dem.

Istället är det nog så att han resonerar med kolleger och ledarskribenter över folkets huvuden. Folk kan möjligen uppskatta ordfyrverkeriet och tänka "våran Tage han kan han" men riktigt med på noterna lir de först, när debatten tangerar sportprestation och t ex Hjalmarsson drämmer till med ett: "Hr Hedlund sa att ingenting har socialiserats under koalitionsregeringens tid. Jo, hr Hedlund! En sak framför allt har socialiserats — bondeförbundet." Och besinna jublet när statsministern med sprucken röst konstaterar: "Jag ska inte alls lägga mig i grälen mellan hrr Ohlin och Hagberg om vem som hittade på indexregleringen av folkpensionerna. Det var vi som genomförde den och det får räcka för mig."

Erfarenheten från många opinionsundersökningar säger, att den politiska okunnigheten i landet är stor och att nyckelorden i de senaste årens inrikesdebatt alltför ofta far värdshus förbi. Hur många visste i september vad det Åkessonska pensionsförslaget innebar? Ändå hette det efteråt, att valet var ett folkets förtroendevotum för detta alternativ i pensionsfrågan.

Om en god del av den politiska debatten är ganska meningslös för folk i allmänhet, så finns det dock vissa enklare begrepp och föreställningar som förstås och omfattas av de flesta: partiernas namn, partiledarnas namn, att bondeförbundet vill ha mer för mjölken, att kommunisterna vill som ryssarna, att socialdemokraterna är för arbetarna och att industrin stöder högern. En liten grupp vet naturligtvis bättre. Den dag SIFO:s intervjuare besökte tusen män i åldern 20-55 år hade två av tre läst en tidning men bara en på fjorton (7 procent) hade intresserat sig för de politiska artiklarna eller ledarna i den.

Det lär alltså inte vara valkampanjens subtiliteter om skogskomplettering eller investeringsbegränsning som är avgörande för flertalets politiska ställningstagande. Det måste vara något annat som bestämmer i vilken riktning rösträtten utövas.

Den politiska sociologin har undersökt saken. För den politiske idealisten, som älskar att tänka sig väljaren som en oberoende och självständig person, tillgänglig för sakskäl, måste svaret på frågan om vad som bestämmer ställningstagandet komma som en kalldusch.

Vad politikerna säger är som sagt ganska meningslöst eller ointressant för de flesta. Men vad far säger, vad syskon, vänner och arbetskamrater säger om politik är inte så meningslöst. Våra partipolitiska åsikter bestäms därför i första hand av familj, vänkrets och arbetsgrupp. Tydligast ser vi detta hos de unga väljarna, som använder sin rösträtt för första gången.

Om deras föräldrar, vänner och arbetskamrater har samma politiska inställning, är det ytterst osannolikt, att de själva företräder en annan inställning. 341 ungdomar mellan 15 och 27 år lämnade SIFO uppgift om vilket parti de själva, deras föräldrar, deras vänner och deras arbetskamrater ansåg vara bäst. Bland dem fanns ingen enda borgerlig som hade socialistiska föräldrar, vänner och arbetskamrater. Inte heller fanns bland dem någon socialist som hade borgerliga föräldrar, vänner och arbetskamrater.

Nio barn av tio från borgerliga hem föredrar borgerliga partier, och nio barn av tio från socialistiska hem föredrar socialistpartier. Den tionde har i båda fallen vänner eller — oftare — arbetskamrater i andra gruppen. Av 471 gifta kvinnor mellan 20 och 55 år, som kände till makens åsikt, höll 96 procent på samma parti som mannen. Vad är det då som bestämmer hur familj, vänkrets och arbetsgrupp röstar? I största allmänhet är det de samhällsskikt de tillhör.

Hör de till socialgrupp III röstar de övervägande socialistiskt och hör de till socialgrupperna II eller I rösta de mestadels borgerligt. Den som ändrar socialgruppstillhörighet, t ex genom att avancera från arbetare till tjänstemän, byter ofta arbetskamrater och ibland även vänner, med påföljd att hans politiska åsikt med tiden ofta ändras. Ju mer han accepterar sin nya samhällsklass desto sannolikare är det, att han också börjar rösta som sin nya samhällsklass.

SIFO:s undersökning visar att tjänstemän som kommer från arbetarhem, röstar socialdemokratiskt om de ungefär lever som förr. Och lever de på medelklassens sätt — de har skaffat sig t ex bil eller båt — röstar de borgerligt. Förändringar i partifördelningen bestäms alltså på det hela taget av förändringar i antalet personer, som slussas in i eller ut ur familjer och vänkretsar och efter ett socialgruppsbyte börjar acceptera den nya socialgruppens livsstil.

Till statsvetenskapens hjälp kommer nu SIFO:s intervjuer. De ger en bild av förändringarna i Sveriges politiska struktur. Utvecklingen för det största regeringspartiets del blir något av en parallell till visan om de tio små negerpojkarna. Låt oss skissera det troliga förloppet under en tjugoårsperiod. Eftersom SIFO ännu inte har följt en årsklass under 20 år blir det följande en konstruktion.

Den åldersgrupp, som under de senaste fem åren sett sina barn gå in i röståldern, består till 51 procent av socialister och till 49 procent av borgerliga. För att slippa tala i procent säger vi så här: vi har 51 socialisthem och 49 borgarhem med barn som får rösträtt.

I de 51 socialisthemmen växer under några år 59 barn in i röståldern. Sexton av barnen får tidigt borgerliga vänner eller arbetskamrater. Sex av dem kan inte motstå charmen hos sina vänner eller arbetskamrater, utan avfaller till borgerligheten, innan de hunnit rösta första gången. Kvar blir alltså 53. Eftersom en under tiden har vunnits från de borgerliga sympatiserar vid första valet 54 med socialisterna.

Nio avancerar och blir tjänstemän eller företagare eller gifter sig med sådana, men de lever som förr och skaffar sig inte bil. Tre av dem tillägnar sig borgerliga partisympatier. Kvar blir 51.

Ytterligare sex avancerar till tjänstemän eller företagare. Men de köper sig bil, dricker ibland vin istället för pilsner till maten och fyra av dem blir borgerliga i politiskt avseende. Kvar blir 47. En dör. Kvar är 46. Men under tiden vinns tre för de borgerliga och vid riksdagsmannavalen fyra-fem år senare är 49 redo att ställa upp på socialistsidan.

I de 49 borgarhemmen händer under samma tid följande. Standard kostar pengar och ett av de borgerligas sätt att betala sin högre standard är att de håller sig med färre barn än socialisterna. Endast 43 barn mognade och fick rösträtt i borgarhemmen. Fyra av barnen fick socialistiska vänner eller arbetskamrater och en avföll till socialismen innan han hunnit rösta. 42 kvar. Från socialisterna vanns sex genom omvändelse, varför 48 hyllade borgerligheten vid första valet.

Fyra misskötte skolstudierna eller förälskade sig i en arbetarpojke — de hamnade i socialgrupp III efter att ha tillhört föräldrarnas socialgrupp II. Men de behöll sin livsstil och åkte bil om söndagarna, förutsatt att det var tillåtet. En — en kvinna — avföll dock till socialismen. Kvarstod 47.

Sju fick det besvärligt. Några övergav fädernegården på landet och dök upp som arbetare eller arbetarhustrur i stan. Slantarna räckte inte till bil. Två blev socialister. 45 var kvar. En dog, vilket gör 44 för borgerligheten. Under tiden vanns emellertid sju från socialisterna, varför de borgerliga i slutomgången kunde räkna med att ställa upp 51.

Gör vi upp en balansräkning över de politiska förändringarna fyra eller fem riksdagsmannaval efter utgångsläger, ser den ut så här för:

Det är alltså mycket som försiggår under den till synes så lugna politiska ytan. Till en början ser det bra ut för socialisterna. Föräldrarna hade röstat 51 för socialisterna mot 49 för borgerliga. Socialisterna får fler barn än borgarna, och barnen röstar vid sitt första val 54 mot 48 för socialismen. Skillnaden skulle ha varit ännu större, om inte den politiska smittan hade härjat värre bland barn födda till vänster än bland barn födda till höger. Denna smitta förorsakar en serie politiska omvändelser.

Mellan 20-årsåldern och 40-årsåldern genomgår minst var femte person en politisk omvändelse. Det är emellertid mer än tre gånger så många som avfaller från socialismen än som avfaller från borgerligheten, och borgarna vinner mer än tre gånger så många som socialisterna. Ställningen blir 50 mot 52 till borgerligas fördel. Dödsfall ändrar ställningen till 49 mot 51. Under de tjugo år denna process har tagit, har alltså socialisterna gått tillbaka från 54 till 49 och borgarna ökat från 48 till 51.

Ohlin och Hjalmarson är mer framgångsrika än Erlander som politiska evangelister, med fler omvända i nätet, men Erlander håller sig flytande genom flitigare barnmorskearbete. Hans trogna får fler barn än konkurrenternas. Men händer ingenting i det stabila svenska samhället som griper folket djupare än den nuvarande politiska debatten och uppstår inga nya politiska skiljelinjer — då kommer det socialdemokratiska partiet att glida ner i en allt mer markerad minoritetsställning.

Vad vi har undersökt är politiska sympatier. Vi har frågat vilket parti folk tycker är bäst. Det innebär inte nödvändigtvis röster. Var femte svensk röstskolkar, men röstskolkarna är inte lika vanliga i alla sympatigrupper.

Om Petterssons gode vän Andersson säger att man bör rösta borgerligt och arbetskamraten Lundström tycker att man bör rösta socialistiskt, är det mycket troligt att Pettersson ligger hemma på sofflocket valdagen.

De politiskt omvända har ofta syskon och barndomsvänner kvar i det gamla partiet och blir, när de utsätts för påtryckningar från olika håll, gärna röstskolkare. Därför är röstskolkarna bland borgerliga sympatisörer ofta de omvända. Arbetare läser mycket ofta tidningar, som har politiska åsikter helt motsatta deras vänners eller arbetskamraters. Socialister som läser borgerliga tidningar börjar praktiskt taget aldrig sympatisera med borgerligheten bara därför att de läser dess tidningar. (Detsamma gäller också omvänt: LO har räknat fel för 25 miljoner.) Men röstskolkarna bland dem som sympatiserar med socialismen kommer i viss utsträckning från dem som läser borgerlig press.

Den politiske idealisten älskar föreställningen om medborgare som röstar först sedan de prövat alla åsikter innan de röstar. Han får ytterligare en kalldusch. Det är som synes så att folk som hör argument från alla håll blir mest obenägna att gå till valurnorna.

Sveriges fem rangrullor
(publicerad i Vecko-Journalen no 11, 1957, 31, 39-40)

Hur folk egentligen skall placeras är ett lika stort problem för värdinnan vid en större bjudning som för sociologen. Det hänger samman med att samhället rör sig med inte en enhetlig rangrulla utan med ett flertal olika rangrullor samtidigt. Konsten är att kompromissa mellan dem — mellan bördens, vördighetens, kompetensens, maktens och klassens rangrullor.

Kungliga, högadel, lågadel och ofrälse är trappstegen på bördens rangrulla. Adeln är ett toppskikt, avgränsat enbart genom sin härstamning. Det finns också ett bottenskikt i samhället, som är avgränsat genom börd: tattarna. Om adeln är ättlingar till folk som utövat gångna tiders prestigeyrken — höga officerare och ämbetsmän — är tattarna fallna efter folk med pariayrken, t ex hästkastrerare.

Bördsindelningens huvudfiende är den romantiska kärleken, uttryckt i det klassiska temat "mannen av börd och kvinnan av folket". Inte mindre än 79 procent av alla gifta adelsmän och adelskvinnor i våra dagar har gift sig med ofrälse.