3. Om koder och komplikationer

Koder i natur och kultur

När människor lever i en demokrati styrs deras handlingar av demokratiskt fattade beslut. Men ingen diskussion om demokratin blir realistisk om vi inte tar hänsyn till att mycket annat också styr människans handlingar.

Liksom andra djur styrs vi till exempel av en genetisk kod. Kartläggningen av den genetiska koden tillhör vår tids större vetenskapliga framgångar. Långt innan den genetiska koden upptäckts visste dock människor att något sådant fanns. Man kallade det ”gamle Adam”. Med en viss rätt skyllde man sina tillkortakommanden på denne Adam.

Ungefär hälften av de uppmätta variationer som finns mellan människor (till exempel intelligenskvoten) tycks bero på variationer i deras genetiska kod. Beroendet av det biologiska arvet är dock väldigt olika för olika egenskaper och beteenden.

Tal, sång och dans finns hos oss därför att vår genetiska utrustning medför att vi instinktivt lär oss tala, sjunga och dansa, lika instinktivt som fåglarna bygger bon. Men när vi väl lärt oss detta har vi inlemmat en ny styrande kod i vår varelse. Det är symbolernas och kulturens kod, en sociokulturell kod snarare än en genetisk. Vi upptäcker den lättast i språkets kod, som kan formaliseras som en ordlista och en grammatik.

Med språket fick våra förfäder ett nytt sätt att markera hur de önskade att samvaron skulle utformas. Det nya sättet var effektivare än apornas gester att gestalta samvaron genom att slåss, klia och putsa varann och därmed visa vilken relation man hade till varann. Och språkets kod var flexiblare än den genetiska koden som endast ändras långsamt i befruktningsögonblicken när en generation börjar resan att efterträda en annan.

Statskonstens och etikens språk har det gemensamt att det domineras av imperativ: ”du skall!” och ”du skall icke!”. Statskonstens regler är lagar, dvs imperativ som har rättsväsendets sanktioner. Etikens språk är imperativ som har samvetets sanktioner.

Samhällskodens gränser: anomie

Vi äter och blir mätta; en rent biologisk process gör att vi inte känner oss hungriga längre. Den genetiska koden har skapat en gräns för oss, och vi slutar att äta tills nästa gång vi blir hungriga.

Men med människans sociala behov är det annorlunda. Våra behov av lycka, uppskattning, pengar, status och så vidare har ingen naturlig mättnadspunkt. Mättnadspunkten sätts inte av vår biologiska natur utan av samhället, av den sociokulturella koden. I olika tider och situationer har medmänniskor till exempel kvävt eller uppmuntrat ambition. De har satt snäva eller vida gränser, sagt "förbliv vid din läst" eller "sök det ljuva livet". Men gränser har satts.

Normalt fungerar samhället endast inom dessa gränser. Utanför gränserna finns en värld av förvirring, kaos, panik, och mänsklig desperation. Där råder vad man kallat anomie, en brist på accepterade normer, användbara värderingar och invanda hållpunkter för omdömet.

När ett samhälle drabbas av anomie är det som att få bokstäver före A och efter Ö i sin tidning. Texten framstår som förvirrad. Bokstäverna före A må bilda ljuvliga ord, bokstäverna efter Ö bilda hemska ord. Men oavsett vilka de nya orden är gäller att utanför det gamla invanda alfabetet kan människan inte orientera sig. Allt blir flytande.

Detta egendomliga fenomen upptäcktes  av den franske sociologen Émile Durkheim (1887). Han konstaterar bland annat att självmorden ökar vid finanskriser och lågkonjunkturer. Och att de ökar när man blir änka eller änkeman. Förklaringen är väl enkel nog: en person plötsligt berövas de belöningar och det stöd han vant sig vid och blir så olycklig att han utplånar sig själv. Men nu fann Durkheim också att självmorden ökar när konjunkturen är på starkt uppsving och många människor plötsligt blir rikare. Och att de ökar bland de frånskilda, alltså bland personer som efter år av lidande äntligen lyckats ta sig ut ur olyckliga äktenskap. I denna paradox hittade han nyckeln till anomie.

På 1990-talet kunde världen studera hur Albanien hamnade i anomi. Det bästa vi har i västvärlden är demokrati och marknadsekonomi. Albanien fick detta och resultatet blev kaos. Omställningen från Marx och kommunism till Mercedes och demokrati ledde till förvirring, förtvivlan och förbannelse.

I Albanien sa man: "sätt dina sparpengar i pyramidspel och se hur de växer med fantastisk fart". Upp till 80 procent av hushållen tycks ha gjort det. Albanien som är Europas fattigaste land skulle snart bli lika välbärgat som Italien, grannen över havet, där genomsnittsmedborgaren är 50 gånger rikare än i Albanien. Och till en början gick det bra. Många upplevde de ljuva orden före ABC. En del blev så upprymda att de sålde sina hus för att få mer kontanter att sätta in. De hamnade i vad Durkheim kallar rikedomens kris, en inflation i förväntningar och anspråk.

I en normal situation utan anomie faller samhällets belöningar till individen inom en invand räjong som endast långsamt ändras: vad samhället lovar håller det också. Också livet i fattiga länder styrs av en sådan för dem normal zon. Pyramidspelen kastade albanerna utanför denna räjong.

Samhällets kontroll över mättnadspunkterna i ett belöningssystemet kan skakas också av en plötslig och oförberedd förlust av resurser. Den kom snart nog till Albanien när bubblan av sparande i pyramidsystem sprack. Rikedomens kris blev fattigdomens kris. Då matades människorna med de obegripliga och hemska orden efter alfabetets slut. Man kunde inte förstå vad som hänt. Desperationen och paniken blev total. Människor blev rebeller, men förvirrade rebeller utan mål.

Inget samhällsgift är så farligt som anomie. Drabbas vi kan vi inte längre vara samhällsvarelser. Gamla talesätt som ”bevara ordningen så skall ordningen bevara dig" innehåller en vishet som ytterst torde bygga på erfarenheter från anomiska perioder och situationer. Inga styreskick, allra minst en demokrati, kan fungera under anomie.

I anomiska situationer gäller inte heller de regelbundenheter som utgör kärnan i akademisk samhällskunskap. Statskunskapens och juridikens strukturer håller inte längre när anomie drabbar statsmakten. Ekonomernas prognoser blir värdelösa när den anomie som vi kallar allmän panik sätter in på marknaderna.

Störningar i samhällskoden: moralisk panik

På 1960-talet blev knark en del av studentlivet världen över. Bland samhällsforskarna som på nära håll sett reaktionen mot haschrökning finns några som förädlat dessa erfarenheter från studenttiden till vetenskaplig nyfikenhet. Varför reagerade samhället så hårt mot knarket? All forskning visar att t ex alkoholmissbruk är mycket vanligare och ger upphov till långt kostsammare skador än knarket. Minst tiofalt mera säger vi för närvarande i Sverige.

Forskarna började samla information om liknande förvrängda storleksordningar i samhällets reaktioner. De hittade många: t ex obalanser kring abort, aids, barnmisshandel, dagisbarn, djurplågeri, homosexualitet, incest, tillsatser i maten, pornografi, prostitution, radioaktivitet, satanism, sexuellt slaveri. När dessa incidenter systematiskt analyserades växte en teori om moralisk panik fram, en intressant del av modern sociologi.

En moralpanik är en smittsam vrede eller fruktan som uppstår då beteendet hos vissa människor ("de onda") anses så förödande eller hotfullt för resten av samhället ("de goda") att omedelbara åtgärder måste till för att kontrollera beteendet och återställa samhällsordningen. De ledande forskarna om moralpanik är sydafrikanen Stanley Cohen som studerat fenomenet i England och formulerat begreppet moralpanik, Erich Goode i USA och Nachman Ben-Yehuda i Israel. De två senare har skrivit en lärobok i ämnet (Goode & Ben-Yehuda 1994) .

En moralisk panik innehåller för det första en förvrängning av storleksordningar så att ett problem framstår som mer ödesdigert än det är i verkligheten.

För det andra har den moraliska paniken ett känslomässigt tonläge av upprördhet, avsky, förtvivlan, ursinne och protest.

En moralisk panik skapar för det tredje ett samförstånd mellan panikdeltagarna att något ont är på färde. Tron på rykten om vitt förekommande incest i ett norskt lokalsamhälle visade sig kunna förena i övrigt skilda kretsar.

För det fjärde skapar en moralisk panik klyftor mellan "onda" och "goda", motsättningar som kan utnyttjas av intressegrupper och politiska partier.

Till sist, en moralisk panik kräver åtgärder och ger ofta ekon i parlamenten. En moralisk panik ser onekligen ut som ett ”folkets krav”.

Listan med exempel på moralpanik har vissa likheter med kvällstidningarnas mer slående löpsedlar. En moralpanik är i sig själv en nyhet och massmedierna skall rapportera den. Ibland grips emellertid redaktionerna själva av paniken och blir mer än nyhetsförmedlare: de orkestrerar paniken. Ledarsida och nyhetssida driver samma kampanj, tv hakar på och driver på, och indignationens vågor går höga. I sådana situationer riskerar demokratin (och varje annan styrelseform) att förfalla till mobbvälde.

En moralisk panik kan då tränga in i regering och riksdag. Politiker blir naturligtvis personligen upprörda som alla andra. Men under en panik blir de också hetsade av medier och demonstranter att handla. Ett exempel är stormen mot barnpornografin häromåret, en panik som riskerade att slå ut vårt lands centrala och svårvunna regler kring rättstrygghet och tryckfrihet.

Moralpanik uppstår ur störningar av samhällets normer. Störningen kan bero på att tvetydighet råder mellan rätt och fel. I de tidigare månaderna av havandeskapet kan fostret, om kvinnan så vill, betraktas som några oönskade vävnader i kroppen som kan avlägsnas. Några veckor senare kan fostret bli ett för tidigt fött barn som snabbt skall in i kuvös och få all tänkbar medicinsk hjälp att överleva, samtidigt som samhället sätter moderskapets och faderskapets enorma uppsättning av rollförväntningar i spel. Med gränserna så nära varandra är det upplagt för återkommande moralisk panik i abortfrågan.

Störningen bakom en moralpanik kan också bestå i att några dolda eller omedvetna normer kommer i dagen. I århundraden har människor levt med husdjur, och vi utvecklade normer för umgänget med dem. Dessa normer tillåter att vi lockar och snällt klappar ett djur som vi för till slakt. Men de gamla normerna tillåter inte att vi samlar slaktdjuren i trånga utrymmen till flerdygnslånga resor utan rast och vatten till slakterier i främmande land. Frågan om slakttransporterna till kontinenten av kalvar väcktes av djurvänner i England och växte till en moralisk panik som snabbt internationaliserades och blev en fråga för EU.

De moraliska traditionerna ligger, som vi strax skall se, mycket djupt nerbäddade i samhället. Grundläggande normer kan länge vara oartikulerade. Eller, om de är medvetna, blir de ibland tanklöst avfärdade som gammalmodiga av en ny tidsanda, trots att de utgör väsentliga delar av samhället. Under en moralisk panik drivs vissa faktiskt gällande normer upp i dagsljuset men i en förvrängd och överdriven form.

Omedvetenhet om koderna

Uttrycken för konflikter mellan gamle Adam och kulturens koder förblev ganska obegripliga innan Sigmund Freud införde sitt antagande om det omedvetna. Idag tänker vi förvisso inte alldeles lika Freud, men idén om att många koder är omedvetna är accepterad.

Om några år kan den som vill och har råd få en kopia av delar av sin genetiska kod utskriven på en CD-romskiva e d och ha den i sin sjukjournal. Det nu framväxande kulturklimatet innehåller utan tvivel ett ökat medvetande om att den genetiska koden driver en hel del av vår livscykel. Men alla våra förfäder har levt utan att vara medvetna om sin genetiska kod. De har bara haft en allmän kunskap om att barn ofta liknar sina föräldrar.

På samma sätt är det med språkets kod. Miljonstals människor kan tala helt begripligt utan att alls vara medvetna om grammatikens regler. Det intressanta är att de som inte är medvetna om en regel ändå lätt blir störda eller roade när någon i sitt tal bryter mot den.

Människans medvetna kodifiering av sin tillvaro är alltså bara en del av de sociokulturella koder som styr oss. Buden finns före stentavlorna. Och många budord efterlevs innan de medvetet har formulerats. Om så sker finns buden före budorden.

Omedvetna element i lagar

Inom politiken kom en bred insikt i att koder till stor del är oskrivna eller till och med omedvetna med Edmund Burke (1729-1797).

Burke sammanfattade aldrig sin uppfattning om samhällets normer. Men den är lätt att härleda ur hans politiska ställningstaganden. Burke försvarade Irland mot England i den konflikt som varat ännu in i våra dagar. I parlamentet drev han Indiens sida mot ostindiska kompaniet. Han ställde sig positiv till utbrytarstaten USA:s nya konstitution. Han ironiserade indignerat och brilliant över den franska revolutionens excesser.

Det finns en underförstådd snarare än explicit del av lagar och grundlagar. Folkets verkliga lag ligger i deras institutioners historia, inte i en text som kallas lag, menade Burke. Inhemsk tradition har därför rätt över en imperialistisk eller kolonial makt. Irlands historia var annorlunda än Englands och krävde sina egna lagar. Indiens sedan länge utvecklade institutioner skulle inte raseras av ostindiska kompaniet.

I bästa fall sammanfaller grundlagens text med konstitutionell praxis. Den amerikanska konstitutionen, till exempel, sökte formulera den frihet som levande människor i några generationer i den Nya världen utvecklat som sina vanor och levnadsregler. I sina avsnitt om frihet lyckades den förena skön text och etablerade förhållanden.

Mest vältaligt försvarade Burke det historiska Frankrike mot de radikala intellektuella jakobiner ur vilken revolutionens styrelse rekryterades. Att jakobinerna var fransmän och inte en främmande ockupationsmakt var irrelevant för honom. De förgrep sig på de faktiska strukturer som var Frankrike. Många av deras nya lagar hade ingen förankring i den dagliga praxis som fanns etablerad hos den franska befolkningen.

Burke förkunnar att vi skall vara ödmjuka inför den fungerande praxis som finns, pragmatiska snarare än dogmatiska i förändringsarbetet. Det är därför han kallas konservatismens fader. Det finns emellertid en samhällsvetenskaplig insikt bakom Burkes tankar som kan delas av andra än de konservativa. Samhället är de facto fullt av oplanerade följder av planerade handlingar. Här finns djupa strukturer som endast delvis är kända av samhällets aktörer. Här finns också komplexiteter som endast kan förstås historiskt. Och här är fullt av symboler som fick sin mening i tidigare generationer och i andra sammanhang än där de i dag används.

Finns det mer än skrivna och medvetna element i svensk grundlag?

Också en faktiskt gällande konstitution, alltså en konstitution i Burkes mening, kan ha skrivna, oskrivna och omedvetna regler, ja, till och med regler som går på tvärs med de skrivna. I Sverige rådde 1809 års konstitution till 1974. Den innefattade en viss maktdelning framsprungen ur de svenska erfarenheterna från enväldet och frihetstiden men sade ändå att ”konungen allena ägde styra riket”. I lagtexten framställdes domstolarna som självständiga, men i praktiken var de (liksom idag) en del av förvaltningen.

Små justeringar gjordes i grundlagen när Riksens fyra ständer (adel, präster, borgare och bönder) år 1866 ersattes av riksdagen. Markeringar gjordes också när rösträtten blev allmännare, inte i grundlagen men i vanlig lag. Parlamentarismen, regeln att riksdagen, inte kungen, väljer regering, genomfördes 1917 utan lagändring. Beslutet att Gustav V skulle acceptera riksdagens tilltänkte regeringsbildare, Nils Edén, är inte ens protokollfört. Därefter blev det ändå alltmer omöjligt att bryta mot den parlamentariska demokratins regler trots att de inte återfanns i den skrivna grundlagen

Fredrik Sterzel (1998) har kallat perioden 1917-71 för ”det författningslösa halvseklet”. Den grundlag som faktiskt gällde fick man i huvudsak söka i praxis, inte i någon text. Att åberopa grundlagens text i domstol var under denna period omöjligt och löjligt. Stora sjok av grundlagstexter ignorerades systematiskt, till exempel, bestämmelserna om adlande, riksrätt och att konungen allena skulle styra riket. Denna period med klar grundlagspraxis men irrelevant grundlagstext var för övrigt en lysande period för svenskt näringsliv.

Normer för samhällets överlevnad

Samhällsfilosofer och antropologer funderar ibland över om det går att hitta några gemensamma normer eller dygder som är förutsättningar för alla samhällen som funnits och alla framtida samhällen som människor kan tänkas hitta på. Om det finns sådana fundamentala villkor för all samhällskonstruktion – sociologiskt nödvändiga normer – skulle den naturrättsliga traditionen från Aristoteles tid få en vetenskaplig licens att leva vidare. Inte därför att Gud instiftat allmängiltiga normer, inte därför att de är inplanterade i människans biologi eller psykologi utan därför att de är ett långsiktigt mänskligt samspels yttersta spelregler. Kriteriet är alltså att utan dessa regler kan samhällsspelet inte fortsätta; de är ”social systems of survival”, samhälleliga överlevnadsnormer. Lagstiftning och demokratiskt fattade beslut måste samspela med sådana normer om samhället skall bestå.

Incestförbuden som överlevnadsvillkor

Det enklaste exemplet på normer för samhällets överlevnad är de två incestförbuden. Det ena förbjuder sexuella relationer mellan bröder och systrar och det andra mellan föräldrar och barn. Få eller inga sociala normer överträffar dem i styrka och allmängiltighet. Sociologer och antropologer har sökt förklaringen och funnit att dessa normer utgör överlevnadsvillkor för alla samhällen i vilka släktrelationer definierar rättigheter och skyldigheter.

Om syskon tilläts sexuella relationer med varandra skulle rivalitet uppstå mellan bröder och mellan systrar. Särskilt gäller detta om könsfördelningen mellan barnen är ojämn, till exempel om det finns två bröder och en syster i familjen. Eftersom man inte kan förutsäga fördelningen mellan flickor och pojkar i en barnskara kan man inte hitta på någon allmän regel som förhindrar att svartsjuka förstör syskonsolidariteten. Om det blir barn i en relation mellan bror och syster är brodern inte bara barnets far utan också dess morbror och systern är inte bara barnets mor utan också dess faster. Konventionella släktrelationer som lär oss att bete oss olika mot far och morbror och mot mor och faster blir då omöjliga.

Om sexuella relationer mellan föräldrar och barn vore tillåtna skulle sexuell rivalitet mellan mor och dotter och mellan far och son uppmuntras och familjesolidariteten skulle lida. De barn som föds i sådana förhållanden skulle riva upp alla normala relationer. En son i en union mellan fader och dotter skulle bli bror till sin mor och son till sin syster, en styvson till sin farmor, och en sonson till sin far. Förvirringen inom familjen och mellan generationer skulle bli total och omöjliggöra att man byggde samhället på släktkänsla och organiserade någon del av det som en serie släktrelationer i vilka man tar ansvar för varandra enligt sin plats i släktkedjan.

Vårt nuvarande samhälle är inte byggt på släktrelationer i samma utsträckning som tidigare och i samma utsträckning som i andra kulturer. De två incestförbuden upprätthålls hos oss därför mest som uttryck för humanitet mot barn och ungdomar – de beivras som andra ”övergrepp” och ”integritetskränkningar”. Ibland försvaras de med genetiska argument. Endast i en släktbaserad social struktur utgör de ett ”system of survival”.

Det eventuellt universella i all världens tänkbara samhällen finns, åtminstone för närvarande, mest på begreppens nivå. Samhällsforskningen och samhällsfilosofin förslag till dimensioner enligt vilka olika civilisationers system för normer, värderingar och dygder varierar. Charles Morris (1942) fann till exempel att de stora världsreligionernas system varierade i tre dimensioner: Promethean, Dionysian, och Buddhist. Det var en värdefull reduktion av ett komplext ämne som visat sig användbart i värderingsforskningen. Men Morris försök att ur detta destillera konturerna till en världsreligion med universella dygder är ett misslyckande och är nu bortglömt.

Den västerländska naturrätten

Thomas Aquinos menade att Gud har givit världen och människorna två uppsättningar av lagar. Den ena är naturens eviga lagar som inplanterades vid världens skapelse. Den andra är lagar som överlämnades från Gud till vår civilisationen inte vid skapelsen utan vid senare tidpunkter. På Gamla Testamentets tid fick mänskligheten tio Guds bud och på Nya Testamentets tid reglerna att älska vår nästa som oss själva och att allt vad vi vill att andra skall göra oss skall vi göra dem.

Föreställningar om en natur- och gudagiven rätts- och moralordning är ett ledmotiv i västerländsk idéhistoria. Enormt mycket skarpsinne och lärdom har utvecklats kring detta tema av Hobbes, Locke, Kant och många andra. Genom Montesquieus stora inflytande på moderna författningar lever av naturrättens inspirerade institutioner och lagar och rättspraxis vidare. Den moderna naturrättens axiom att ”mänsklig värdighet är överordnad all social ordning”. Alfred Verdross  (1958)  menar att fem teser specificerar axiomet:

(1)   ett samhälle måste erkänna hos varje individ en sfär i vilken man handlar som en fri och ansvarig person;

(2)   lagen måste skydda och garantera denna personliga frihet;

(3)   myndighetsutövning måste begränsas;

(4)   denna begränsning måste garanteras i lag;

(5)   människor vars värdighet kränks av lagstiftning eller myndigheter behöver inte lyda de kränkande lagarna eller direktiven.

Det finns många normativa utsagor som dessa om vad som upphovsmännen anser borde vara allmänmänskliga normer, värderingar och dygder. Men de empiriska bevisen att de är universella saknas.

Från teoretiska utgångspunkter har filosofer och rättslärda diskrediterat de naturrättsliga resonemangen. Uppsalaskolan i filosofi, dvs. främst Axel Hägerström (1868-1939) och hans kollega, Adolf Phalen (1884-1931), formulerade en teori om moraliska och juridiska utsagors innehåll. Kort och gott menar de att moraliska och rättsliga utsagor ingenting säger om verkligheten och därför inte kan vara sanna eller falska. De är närmast känsloutsagor. Vilhelm Lundstedt (1882-1955) hävdade i Hägerströms anda att det inte finns några juridiska rättigheter och skyldigheter som ligger utanför den samtida tillämpningen av gällande lag. Han kom till ungefär samma slutsats som i USA framfördes av Oliver Wendell Holmes (1841-1945): lagen är vad domstolarna dömer, punkt och slut. Ja, han gick längre och hävdade att dit rättsväsendets sanktioner inte når där finns ingen lag. Sålunda avvisade han tanken på existensen i hans tid av en mellanstatlig eller internationell rätt. Det rättsmedvetande som finns utanför domstolars utslag är irrelevant. Idén att människor har rättigheter har bara lett dem till fanatism och olycka, menade Lundstedt.

Uppsalaskolan rensade upp i ett träsk av tysk romantik och grumlig konservatism i svenskt rättsväsende. Det var bra. Men kuren blev för stark för patienten. Avklädd och naken förlorade svenska rättslärda självförtroendet. Om Justitias ideal var vidskepelse och metafysik, fanns det då någon fast mark för jurister? Träsket hade inte rensats och torrlagts, det hade rensats och översköljts av en sjö utan botten för juristerna att stå på. Visst kunde man som förr tjäna staten eller kapitalet. Men man hade efter Hägerström inga egna värderingar att försvara – de var ju metafysik – och därför återstod endast att vara teknisk konsult. Så blev rätten i Sverige reducerad till ett instrument för beslutsfattare. Det går en ganska rak linje från Lundstedts skrivningar till 70-talets välartikulerade socialdemokratiska formuleringar av Carl Lidbom att lagen rätt och slätt är ett politiskt verktyg.

I Wien i Österrike och i Cambridge i England fanns liksom i Uppsala filosofer som punkterade de etiska omdömenas pretentioner och nationalromantisk och naturrättslig juridik. Men därmed förlorade inte de rättslärda självförtroendet och traditionen att upprätthålla rätten som en helt självständig kraft i samhällsutvecklingen. Alfred Verdross, som vi använt som exempel, hade inga filosofiska svårigheter att hävda att ett samhälle måste erkänna hos varje individ en sfär i vilken man handlar som en fri och ansvarig person.

Jag skulle gärna se att rätten återupprättas som en självständig kraft i den svenska samhällsutvecklingen. Vi behöver en självständig, mer kämpande juridik. Den behövs för skyddet av medborgarnas frihet och rättigheter. Vi behöver den i värnet om miljön. Vi behöver den när skattemyndigheter överväldigar medborgare. Vi behöver den för att mänsklig värdighet skall styra vår behandling av varandra, inte mist av barn, sjuka, äldre, och invandrare. Men den intellektuella basen för en sådan renässans kan inte vara teologi eller spekulation utan måste vara empirisk forskning.

Vad som är väsentligt för forskaren är huruvida den allmänna omfattningen av vissa normer, värderingar, dygder kan beläggas. Bara forskning, inte spekulation, kan svara på frågorna: Finns det spelregler för samhällelig överlevnad? Om det finns spelregler för överlevnad, på vilken nivå finns i så fall dessa? Är de universella? Eller enbart giltiga inom en civilisation? Giltiga inom ett samhälle? Eller giltiga inom ett livsområde? Och kan vi belägga att de inte enbart är fagert tal av etiska talesmän utan verkligen gäller när vanligt folk agerar?

Empirisk normforskning: Tio Guds Bud

Omkring 1970 gick opinionsforskare ut till representativa urval av befolkningen i olika länder i Europa och läste upp tio Guds bud. Ett och ett läste intervjuare upp buden och frågade, efter var och ett, om man tyckte att budet gällde. I tabellen redovisas endast de som säger att budet gäller helt och fullt i dag.

Tabell 1. Acceptans av Tio Guds Bud i Europa

 

Ita-lien

Spa-nien

Frankrike

Bel-gien

Hol-land

Tysk-land

UK

Ir-land

Dan-mark

Sve-rige

Fin-land

1. Du skall inga andra gudar hava jämte mig

68

48

30

47

40

45

48

80

45

30

44

2. Du skall inte missbruka Herren Din Guds namn

66

52

24

42

49

50

43

56

29

32

31

3. Tänk på sabbatsdagen, så att Du helgar den

51

38

20

33

24

29

25

68

13

16

25

4. Du skall hedra Din fader och Din moder

91

75

67

73

69

72

83

77

62

61

65

5. Du skall icke dräpa

96

81

80

80

82

88

90

93

90

90

79

6. Du skall icke begå äktenskapsbrott

62

58

48

61

50

64

78

85

67

69

67

7. Du skall icke stjäla

93

78

69

76

79

81

87

88

84

88

78

8. Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot Din nästa

88

56

67

61

57

73

78

86

74

83

61

9. Du skall icke ha begärelse till Din nästas hustru

64

65

52

65

65

62

79

85

72

73

65

10. Du skall icke hava begärelse till Din nästas hus, ej heller hans tjänare eller tjänarinna eller till något annat som tillhör Din nästa

73

68

62

69

59

70

79

87

72

69

65

 

Medeltal

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Religiösa budord (1,2,3)

62

46

25

41

38

41

39

68

29

26

33

Familjemoraliska budord (4,6,9,10)

73

67

57

67

61

67

80

84

68

68

66

Rättsliga-Etiska budord (5,7,8)

92

72

72

72

73

81

85

89

83

87

73

Källa: First European Values Survey. Databasen finns bl a på religionssociologiska institutionen vid Uppsala universitet.

De tre första buden har religiöst innehåll. De handlar om monoteism, besvärjelse och sabbat. De har mycket låg acceptans i dag utanför katolska Italien och Irland. Siffrorna bekräftar att Sverige och Frankrike är Europas mest avkristnade länder.

Fjärde, sjätte, nionde och tionde buden har familjemoraliskt innehåll. De handlar om relationer till föräldrar, make/maka och om begärelse till andras hustrur - och tjänstefolk. Dessa moralbud accepteras av en majoritet som giltiga men är kontroversiella hos en stor minoritet. Aquinos skulle nog bli förskräckt över att var tredje europé i dag inte anser dem helt giltiga.

Femte, sjunde och åttonde buden uttrycker både moral och rättsordning. Du skall icke dräpa, stjäla eller bära falskt vittnesbörd. Här är acceptansen störst. Även i det sekulariserade Sverige säger i snitt nio av tio (87 procent) att de är helt och hållet tillämpliga.

I praktiken finns det alltså åtminstone tre budord som överväldigande majoriteter i vår civilisation accepterar som bindande. Och de har funnits formulerade i många årtusenden. I femte, sjunde och åttonde buden finns med andra ord ett etiskt fundament som bevisligen är praktiskt taget allmängiltigt. Det ger rättsordningen och den rättsliga argumenteringen en utgångspunkt bortom politikens lagstiftare, affärslivets uppdragsgivare, klassernas maktförhållanden, nationens intressen, de filosofiska diskussionerna och vanligt tyckande.

De empiriska beläggen om ett antal bindande, allmängiltiga lagbud gör det möjligt att se rätten som en självständig kraft i samhällsutvecklingen. Oavsett om de är valda ombud eller ej, får de som ger röst åt sådana lagbud förankrade i allmänhetens moraluppfattning en speciell auktoritet i samhällsdebatten.

Måttlighetens dygd i det liberala samhället

Som vi sett finns det mycket som är prekärt i det moderna liberala. Detta samhälle som uppstod i England är knappt mer än 250 år gammalt. Det har utvecklats och utbrett sig med ojämförlig snabbhet. Resultaten är så imponerande att man blir benägen att förbise varje tecken på att denna typ av samhälle, lika litet som andra samhällen, är byggt på orubbliga grundvalar.

Få människor inser vilka samhällets fundamentala normer egentligen är. Få förstår hur nära vi vandrar anomien, hur snabbt moralpanikens kastvindar kan blåsa upp, hur litet spelrum det finns i den balans mellan olika livsområden som fått detta samhälle att växa och frodas. ”Genom att inte bevaka den ömtåliga kraftbalansen har några av dagens överflödssamhällen, bland dem Sverige, troligen kommit farligt nära en stagnation och står faktiskt inför hotet om en nedgång” (Zetterberg 1979, s 60-61).

Etiken innehåller en motvikt till obalanserna. Den finns i återhållsamhetens dygd.

Det grekiska begreppet återhållsamhet, sophrosyne, används av Homeros att beskriva personer som håller igen mot lockelser att i övermod slåss mot gudar, lockelser till oförsiktighet och frivoliteter. Vid oraklet i Delfi predikades att man aldrig skulle gå till överdrift i någonting. De stora grekiska tragedierna hade ofta som tema den katastrof som drabbar den hjälte som vägrar sätta gränser för ambition och livslust.

En bärande del av Atens allmänna opinion var återhållsamhet. De lockelser som pengar, konst, filosofi, makt et cetera utövade var fullt godtagbara i Aten, så länge man inte gick till överdrift och blev fanatiker. En medborgare förväntades att inte tappa omdömet genom sin framgång dithän att han kunde anklagas för övermod, hybris. Då blev han olidlig i gemenskapen. Han kunde då tas ned på jorden, i extrema fall genom en omröstning om (tillfällig) landsförvisning.

Platon berättar att Sokrates, sedan han diskuterat med Faidros invid ett Pan-tempel, uppstämmer denna bön:

Ärade Pan och alla andra gudar i detta tempel!

Låt min själ få sin inre skönhet,

och låt alla mina ägodelar underordna sig min inre människa.

Må jag anse den visa människan vara rik,

och må jag endast äga det livets goda

som en människa med självbehärskning kan bära eller uthärda.

 

Sokrates praktiserade så vitt vi vet inte ofta religiösa riter. Detta är den enda bevarade bön som tillskrivs honom. Bönen uttrycker den måttlighet och balans som ansågs krävas för att bibehålla sammanhållningen i det atenska samhället med dess många möjligheter i de egenrådiga livsområdenas mångfald.

I Platons dialog Staten (Fjärde boken) blir måttlighet en av de fyra stora dygderna. De övriga är vishet, rättrådighet och mod. Måttlighet är den enda av dessa klassiska dygder som jag tror är oundgänglig i det liberala samhället. Det är en nödvändig dygd för ett allsidigt, differentierat samhälle, totalt öppet för alla lockelser.

Sophrosyne på latin — i Ciceros retorik och filosofi — uttrycktes som temperantia och fick färg av en romersk, närbesläktad värdering, modestia. Till de klassiska fyra dygderna lade kristendomen de tre paulinska: tro, hopp och kärlek. Man kan lätt följa de sju dygderna genom medeltidens och den nyare tidens konst- och idéhistoria. De uttrycks ofta i skrift och bild. I boken Somme le Roi skriven 1279 för kung Filip av Frankrike avbildas Temperantia som en gestalt som avråder en kvinna vid en festmåltid att dricka det glas vin hon serveras. Under renässansen blev det vanligare att Temperantia avbildades med tyglar i handen. Återhållsamhetens livshållning hade sitt fokus i gränsdragning och självbehärskning, vilka inte var de mest framträdande dragen hos renässansmänniskan.

Finns den klasiska måttlighetens dygd i dagens svenska samhälle? Förvisso är idén om "lagom" väl etablerad i det vardagliga värderingsklimatet. Vi ser inte enbart med uppskattning på dem som under dag och natt satsar allt på att bli rikast, eller bli mäktigast, eller bli konstnärlig virtuos, eller fanatisk gudsman. En svensk som försummar allt annat för sin stora ambition anses inte alltid som riktigt klok.

Vår nuvarande grundlag sätter inga gränser för de politiska institutionernas styrning av näringslivet, vetenskapen och skolan, konsten, och välfärden. I stor partipolitisk enighet har staten fått växa sig stor (Uddhammar 1993). Den offentliga sektorn har blivit vad kritikerna kallar ”den offantliga sektorn”. Därför är bilden ambivalent. Ett folk som håller på lagom har en demokratiskt tillsatt överhet med en makt och en offentlig sektor som är allt annat än lagom.

Ibland kommer dock måttlighetens dygd oväntat till ytan. Så i ett uppmärksammat rättsfall i Stockholm våren 1998. Erik Penser hade på 1980-talet blivit omåttligt rik på sina aktieaffärer. Det figurerar en märklig episod i inledningspläderingen i hans stämning av Nordbanken för att få tillbaka övervärdet i de aktier i Yggdrasil AB han lämnat i borgen för lån som han inte kunnat återbetala under fastighetskrisen några år tidigare. Vid en middag med prominenta industri- och bankmän, bland andra Pehr Gyllenhammar, skulle den allmänna mening ha varit att rena kapitalister, som utan hämningar tjänar stort på finanstransaktioner snarare än produktion, bör man näpsa om man kan. Nordbanken skulle därmed ha fått moraliskt kurage att sätta Penser i konkurs.

Penser tyckte naturligtvis att detta var orättfärdigt, ja en illvillig konspiration. Men såvitt jag kan se stödde middagssällskapet den måttlighetens dygd som ligger som en lysande ränning i den västerländska traditionen och är en förutsättning för att det öppna, allsidiga, liberala samhället skall bli drägligt.

Title page 
Contents

Previous
chapter

Top of
chapter

Biblio-
graphy