2. Om demokratin och dess moraliska förutsättningar

Den magiska regeln: majoriteten vinner

Den yttersta styrmekanismen i ett land måste vara otvetydig och lättfattlig. Om regeln för vem som skall styra är otydlig blir det kris och osäkerhet i landet. Den yttersta styrmekanismen bör ha en slags magisk makt. Annars ifrågasätts den alltid av några.

I monarkier blir kungens äldsta barn ny monark, därav utropet: kungen är död, leve konungen! Det fick inte finnas någon diskussion om saken. Ofta ville man vara helt säker på att det verkligen var ett kungabarn som blev ny monark. I England lagstiftade man 1351 (med tillägg 1795 och 1814) att det var högförräderi att ha en utomäktenskaplig förbindelse med drottningen eller med kronprinsens hustru.

Demokratins otvetydiga och lättfattliga regel är att majoriteten bestämmer; har du över 50 procent av rösterna vinner du. Det får inte finnas någon diskussion om saken. Majoritetsregeln är demokratins magi. Men många av jordens härskare har svårt att förstå att huckelprydda kvinnliga analfabeter i byarna eller halvvuxna skägglösa studenter i städerna skall ha rätt rösta bort dem från makten.

Kungamaktens magi levde kvar även sedan vi infört demokrati. I Storbritannien är det fortfarande Her Majesty’s Navy, etc. I Sverige hade vi länge en ordning i vilken demokratins beslut utfördes av Kungl. Maj:t, och skrivelser till de höga demokratiskt valda styrande ställdes till Kungl. Maj:t. Först på 70-talet avskaffades magin med Kungl. Maj:t. Folkstyret hade då erövrat sin egen magi.

Majoritetsregeln är bättre än tronföljdsregeln i valet av ett lands ledning. Ett styre som spontant accepterats av flertalet i ett allmänt val är lättare att utöva än ett styre där flertalet måste hållas i schack av statspropaganda, poliser, fogdar och militärer. Historien känner som bekant många mellanformer, t ex icke-ärftliga konungar valda av aristokratin, eller påvar valda av kardinaler.

Demokratins förespråkare på 1800-talet kunde peka ut att det ärftliga kungadömet uppvisade en del uppenbart dumma och odugliga kungar. Men också demokratin kan leda till hemska härskare. Weimarrepubliken röstade fram Adolf Hitler. Den magiska majoritetsregeln ger inte nödvändigtvis bra eller rationella beslut; den lovar bara beslut som flertalet av de röstande kan acceptera.

Den segrande proteströrelsen

Som historiskt fenomen är demokrati en proteströrelse mot de härskande klasserna som kräver att medborgarna själva och inga andra skall vara de härskande klasserna; regeringarna skall vara medborgarnas tjänare, inte deras herrar.

Eftersom nya härskande klasser tycks växa fram även i länder med demokratisk konstitution tar demokratins protester aldrig slut.

I den svenska historien har kungamakten ersatts med herremakt, och herremakten med folkmakt. Demokratin infördes utan att problemen med folkmakten blev särskilt väl genomlysta. Demokratins anhängare vann debatten ändå. De kunde med lätthet uppvisa, att de regler, genom vilken vissa personer eller grupper fick en speciell maktställning, var godtyckliga. Kungadömets förespråkare kunde tystas med påpekandet att erkänt odugliga och stupida monarker som Georg IV i England och Ludvig XVI i Frankrike bevisade hur vettlöst det var att tilldela makten i samhället till en kungaarvinge. Privilegiernas förespråkare kunde avvisas med liknande argument. Varför skulle adelsmän, därför att deras förfäder upptagits i riddarhuset, ha större makt än bönder, köpmän och fabrikörer med lika stor förmögenhet och likartad bildning? Varför skulle arbetare avstå från rösträtt året innan de hade 800 kronors inkomst men anses ansvarsfulla och röstberättigade när de nådde detta streck? Varför skulle kvinnor sakna rösträtt när män hade rösträtt? Alla inskränkningar i demokratin kunde lätt stämplas som tricks att bevara makten hos de privilegierade och som motsägelser i den rådande valordningen.

Herbert Tingstens (1945) slutsats är giltig: "Den demokratiska linjen har i debatten mindre framstått som en ideologi än som en kritik av ideologier och traditioner. Så till vida har detta inneburit en svaghet, som demokratien kunnat införas utan att dess problem begrundats och diskuterats.”

På 1970-talet fick Sverige en genomdemokratisk konstitution i vilken "all offentlig makt utgår från folket". Här erkänns ingen annan begränsning för folkmakten än vad de valda församlingarna själva vill ålägga sig. Inte heller denna grundlagsfästa utvidgning av demokratin föregicks av stora principiella debatter. Ingen ansåg sig på allvar behöva resa frågan om vad som måste göras för att hindra folkmakten att beröva minoriteter rätten till frihet, egendom, trygghet, samt rätten att leva enligt eget samvete och göra motstånd mot förtryck.

Demokratins självklarhet i vår tid är en frukt av dess framgång. Amerikanska sydstater, Sydamerika, Sydeuropa, Sydafrika har sedan 1950 inlemmats i den demokratiska gemenskapen. Det har också östra Tyskland, Östeuropa och flera framgångsrika stater i Fjärran Östern. Världens största land, Kina, är odemokratiskt, men världens näst största land, Indien, har i två generationer haft en fungerande demokrati.

Alla typer av regimer har övergått till demokrati, inte bara Europas gamla kungavälden. Bland de länder som övergått till demokrati finns sultanistiskta styren, dvs. obegränsat personliga ledarskap som Somozas i Nicaragua. Här finns länder med totalitära styren, alltså diktaturer med ideologisk mission och byråkratier som kan vara nog så godtyckliga som Stalins i Sovjetunionen. Och till demokratin har också övergått länder med auktoritära styrelseskick, dvs. diktaturer med i huvudsak förutsägbara byråkratier som Francos i Spanien. Demokratin är vår tids segrande statsform, segrare över de mest olikartade alternativ. Givetvis är spåren av den gamla ordningen tydliga i de olika länderna, men demokratins språk talas överallt.

Man kan inte säga att folket är den härskande klassen i någon av de gamla eller nya demokratierna. En demokratisk teknik har emellertid införts. Över 100 av världens länder är på 1990-talet demokratiska i den meningen att de har allmänna val med konkurrerande partier och tillräckliga medborgerliga rättigheter för att valen skall kunna föregås av någorlunda fri opinionsbildning.

Tre sätt att driva demokrati i praktiken

Medborgarna måste kunna informera sig och diskutera sig fram till om de vill ha en ändring vid makten. I en demokrati skall valen därför äga rum med yttrande- och mötesfrihet och demonstrationsrätt. Alla vuxna skall ha rösträtt i valen. Omröstningen skall vara hemlig. Och majoritetens röst skall vara utslagsgivande. I en demokrati lämnar de styrande regeringsmakten när de förlorat ett val. Så långt är alla eniga om demokratins teknik.

Men enigheten om demokratin tar slut vid punkten att ingen skall få regera mot folkets vilja när en ny mandatperiod börjar. Sedan går resonemangen i olika riktningar.

Den första och äldsta tankelinjen säger att i en demokrati måste regeringarna också genomföra väljarmajoritetens önskemål. De högröstade som vill att genomförandet skall ske bums företräder gallupdemokrati och populism. En mera sofistikerad version av tanken på demokratin som verkställare av folkviljan låter så här: Samhället förändras och moderniseras. Då uppstår nya klasser, behov och intressegrupper. De politiskt aktiva inom dessa grupper utvecklar politiska krav. De förenar sig i partier. De demokratiskt valda politikerna förverkligar dessa aktivisters idéer, t ex genom nyordningar, bidrag eller favörer i lagstiftningen.

Denna procedur att förverkliga folkviljan i demokratisk politik har genomsyrat den svenska erfarenheten. En socialdemokratisk partiledaren skall inte vara en härförare utan en ordförande som ”lyssnar på rörelsen”. Om en s-regering har egna förslag skall de ”förankras” i rörelsens grupperingar innan de genomförs. Många samhällsvetare har övergivit denna syn på demokratins arbetsätt. När Ingvar Carlsson också gjorde det i frågan medlemsansökan till EG och Göran Persson gjorde det i fråga om maxtaxa på dagis uppstod svårigheter. Partiaktivisterna ”kände inte igen sitt parti” som det hette i eftervalsanalyserna.

En andra tankelinje om demokratins funktionssätt härstammar från ekonomen Josef Schumpeter (1942). Demokratin är en konkurrens mellan eliter och väljarkåren fungerar som jury i denna kamp. Det är eliternas idéer som blir politikens huvudsakliga innehåll, inte juryns. Denna föreställning om demokratin passade bra in i vår politiska retorik i 1900-talets mellersta decennier. Är det affärseliten med SAF, facket med centralorganisationerna LO, TCO, eller bondekorporationen med LRF som skall få ockupera statsmakten? Så kunde man mycket väl fråga i valrörelserna.

Den tredje tankelinjen har utvecklats av flera samtida historiker, statsvetare och sociologer. Boktiteln Bringing the State Back In anger temat (Evans, Rueschemeyer, Skocpol 1985). I sin forskning finner de att den utslagsgivande eliten trots allt är politikerna själva och statstjänarna. Staten, bemanningen i förvaltningen och rekryteringen av chefer, påverkar politiken mer än något annat. Förändringar i politiken skulle alltså bero mindre på hur folkviljan skiftar eller hur eliterna utvecklar sitt tänkande, och mer på hur statsmakten själv utvecklas och påverkar partiapparaterna och de offentliganställdas situation. Bland politiker och offentliganställda finns det konkreta politiska nyskapandet. Demokratin kan, åtminstone till nöds, acceptera att så är fallet, men kräver att resultatet av denna kreativitet underställs väljarna i allmänna val.

Det sägs ofta att massmedierna har övertagit folkets roll att formulera önskemål om innehållet i demokratins beslut. De flesta politiska förslag som kommer fram i medierna är inte uppfunna av journalister utan syns i intervjuer med upphovsmännen och i artiklar av debattörer från de stora organisationerna och myndigheterna. Den form i vilken populära medier kan formulera politik – till exempel debattprogram, intervjuer, ledare och debattartiklar – kan man inte rösta om i riksdagen. Lagstiftningen kräver andra förberedelser och andra, juridiskt mer gångbara formuleringar.

Det som kan hända med mediernas politiska förslag är att de blir föremål för resolutioner på partiernas möten och kongresser och med tiden kommer in i motionerna till riksdagen. Därmed har medierna matat den politiska process som beskrivs av den första tankelinjen. Eller, att mediernas förslag blir föremål för organisationers vidare utredningar och blir del av den politiska processen enligt den andra tankelinjen. Det har också hänt att politiska idéer från medierna har blivit föremål för myndigheters och departements egna (snabb)utredningar och därmed kommit in i det politikiska beslutsfattandet enligt den tredje tankelinjen.

Efterkrigsregeringarna i Sverige har förvisso fått enstaka idéer från gräsrötter och flera idéer från LO, SAF och LRF. Särskilt LO har fått gehör. Men de många och stora idéerna kommer från egna analyser, kraftfulla generaldirektörer, egna experter, utredningar eller kommissioner. Det mesta av det demokratiska beslutsfattandet kan inte beskrivas som beställningar från väljarkåren eller eliter och dem närstående organisationer, det är statsmakternas egna initiativ.

Så långt demokratins funktionssätt. Nu några ord om dess relation till etiken.

Vi och dom: att övervinna dubbelmoral

Dubbelmoral är det vanligaste i mänsklighetens historia, dvs. skilda normsystem för in-grupp och ut-grupp, olika regler för vi och dom. Transaktioner och handlingar inom en grupp följer vanligen regler knutna till föreställningar om den egna gemenskapens rättigheter och skyldigheter, respekt och ritualer, gåvor och gengåvor. I transaktioner med andra grupper gäller inte dessa regler. Här är skyldigheterna mindre, man får gå längre i att tala nedsättande om motparten, lura de utomstående, hugga till med rövarpriser, ta ut ockerränta, och på andra sätt handla stick i stäv med de regler som gäller för transaktioner inom gruppen.

Demokratin bryter med dubbelmoralen. Motståndaren skall ha rösträtt och alla de andra demokratiska rättigheterna. Fienden skall ha yttrandefrihet. Främlingen som bosatt sig här skall ha samma rättigheter som du som bott här länge. Inom demokratin kan man acceptera de annorlunda, acceptera olikheter, prata och skämta om dem, acceptera alla olika slags människor som lika värda.

Till civiliserat demokratiskt liv hör att de som så vill får fira sin olikhet av hjärtans lust. Magnifikt firar irländare St. Patricks dag i New York. De homosexuellas parad i San Fransisco är legendarisk. (Därmed är inte sagt att skattemedel bör utgå till att fira etniska eller sexuella minoriteter. Kanada som vill vara ett Förenta Nationerna i miniatyr ger stort skattestöd till invandrargrupper. Det har skapat politiska klyftor och etniska stridigheter. Det etniska och sexuella firandet— liksom det religiösa — passar nog bäst i den privata sektorn.)

När Sverige under 1900-talets andra hälft blev ett betydande invandrarland utbröt först en slags tystnad om etniska skillnader. I den jämlikhetens stamort på jorden som Sverige ville vara fick inga sådana olikheter tillerkännas betydelse; det skulle skolan, folkrörelser och medier se till. Men snart upptäckte vi att vi löser inga problem genom att be svenskarna att hålla tyst om etniska skillnader. Idag finns inte bara jämlikhet utan också individualism i det svenska värderingsklimatet. Därmed borde vi kunna acceptera en ökande uppskattning också av etnisk individualitet.

Strävan mot en enhetsmoral märks i flera livsområden. I uppbrottet från dubbelmoralen gör demokratin gemensam sak med kristendomen och kapitalismen.

Alla de stora religionerna har kritiserat dubbelmoralen. För att göra ”alla folk” till Kristi lärjungar måste apostlarna göra upp med sin tids dubbelmoral som gjorde åtskillnad mellan ett utvalt folk och andra icke-utvalda folk. Petrus sade i Cesarea: ”Mig har Gud lärt att icke hålla någon människa för ohelig eller oren”. Paulus drev framgångsrikt lärans internationalisering: ”Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man eller kvinna, alla ären I ett i Kristus Jesus”. Problemen med dubbelmoralen har emellertid kommit tillbaka när det visar sig att inte alla folk blir Kristi lärljungar.

Under dubbelmoralen i ekonomin är handel över gruppens gränser episodisk och präglad av misstro och lurendrejeri. I värsta fall blir affärerna som vikingaraider med våld och utpressning i marknadsföringen, inte fredlig reklam om varornas förtjänster. Transaktioner i ett sådant system blir mest förstagångsköp, återköp blir inte regel. Man är mer intresserad av att göra en enstaka storslam än att sätta upp ett långsiktigt regelbundet flöde av varor och tjänster i vilken varje upprepad transaktion innebär en liten men relativt säker vinst som kan ackumuleras till en stor förmögenhet. Lån och krediter kan inte tillhandahållas rutinmässigt på stabila villkor; de egna gynnas istället på de andras bekostnad.

Den ekonomiska dubbelmoralen lever kvar i vår tids kompiskapitalism och dess husbankers kreditgivning. Vi ser den idag i rövarmoralen bland dussintalet kapitalfurstar och deras hov och hejdukar i Moskva. Vi ser den i Indonesien i släkten Suhartos olika företag. Vi ser den i massiv skala i Japans olika kapitalistkretsar och deras husbanker. Här ”fuskar” bankerna med bokföringen; de vågar inte öppet ”förnedra” sig själva och öppet ”förolämpa” kompisarna med att offentligt bokföra och kräva in lånen eller sätta låntagaren i konkurs. Det gäller några av världens största banker. Marknadsekonomins enhetsmoral verkar vara en gradfråga.

Demokratins enhetsmoral i olika länder är på flera punkter också en gradfråga, men inte på den avgörande punkten. Den graderade rösträtten har helt försvunnit till förmån för enhetsprincipen: en medborgare, en röst.

de Tocqqvilles tes om jämlikhet

Alexis de Tocqueville, en konservativ fransk samhällstänkare, lanserade i en berömd skrift 1835-40 om den unga amerikanska demokratin tesen att den politiska jämlikheten i den nordamerikanska republiken i praktiken drev fram jämlikhet på alla livsområden.

Ett visst livsområdes organisationsform kan förvisso färga av sig på andra livsområden. Sant är att demokratin i Nordamerika liksom annorstädes medförde en stimulerande jämlikhet i umgängesformer och allmän konkurrens. I demokratins förlängning låg att alla yrkeskarriärer öppnades för de duktiga och alla konsumtionsmönster och bostadsområden öppnades för dem som hade råd, oavsett deras kön, klassbakgrund, börd, etnisk bakgrund. Men skillnader i inkomst, i utbildning och kompetens, i förmåga att skapa och uppskatta konst, i religiös och etisk virtuositet har levt kvar i Nordamerika liksom i alla existerande demokratier.

Erfarenheten säger alltså att vi kan omfatta demokratins fulla jämlikhet vid valurnorna utan att jämlikhet råder på andra livsområden. Näringsliv, vetenskap, konst et cetera förlorar inte sin sälta genom allmän nivellering i en politisk demokrati. Den politiska demokratin visar sig också fungera trots att klassklyftorna består. Både högerns och vänsterns agitation har visat sig missledande på denna punkt.

Värderingsklimat och demokrati

Det finns många värderingar och strukturer i samhället som är äldre än demokratin och som förblivit dess tysta förutsättningar. Låt oss diskutera några som har etiskt innehåll.

Värdefasthet

Vissa människor prioriterar värdefasthet och dramatiserar sina värderingar. Andra prioriterar instrumentalism och kompromissar sina värderingar. Distinktionen mellan värdefasthet och instrumentalism drogs av Max Weber på tidigt 1900-tal. Han skilde en ”wertrational” handling dvs. rationalitet baserad på värdefasthet, från en ”zweckrational” handling dvs. rationalitet baserad på fritt valda mål och medel (Weber 1956, s 12-13).

Värdefasthet – som kallas idealism om man tycker om värderingen och dogmatism om man inte håller med – omfattar värderingar som man inte är beredd att kompromissa om. Det värderationella handlandet styrs av ideal med vilka vi inte kan dagtinga. Hit kan räknas samvetsfrågor som lojalitet med den egna familjen, solidaritet med de svaga, medkännande med de sjuka, bevarandet av vår planet för kommande generationer. I politiken och religionen kallas en utvecklad värdefast inställning ofta ”fundamentalism”.

Arbetet i offentlig förvaltning kräver få eller inga kompromisser: man följer sina instruktioner och sitt fasta schema. Annat är det till exempel i handeln, där man i vanliga fall måste anpassa sig till konkurrenter och utnyttja alla öppningar. Men hantverkaren som vägrar göra avkall på kvalitet, även om det betyder att hans produkter får svårt att hävda sig i konkurrensen, blir ett vardagsexempel på värderationalitet. Ett annat är den nyblivna modern som finns i arbetslivet men känner att hon absolut måste stanna hemma hos sina barn så länge de är små. Ett tredje exempel är den samvetsömme som vägrar vapentjänst som inkallad och under inga omständigheter vill ta ett jobb inom rustningsindustrin som civilperson. För andra som söker jobb på arbetsmarknaden kan en värdefast inställning innebära att de utesluter jobb i kärnkraftverk eller på slakterier.

Pragmatism

Instrumentalism — som kan kallas pragmatism om man tycker om värderingen eller opportunism om man inte håller med — omfattar värderingar som vi kan experimentera och kompromissa med för att få ett optimalt resultat; det kan gälla praktiska förhandlingar och kalkyler i affärslivet eller politiken och många tekniska lösningar.

Här styrs vi av praktiska resultat, obundna överväganden av medel och mål. Ett exempel från arbetslivet är den anställde som betraktar sitt jobb enbart som ett medel att försörja sig. Han lägger ner lika mycket eller litet i sitt jobb som han beräknar skall räcka för att möta hans ekonomiska behov. Om han vill ha en bättre standard och får ett bättre bud byter han jobb och kanske yrke. Han flyttar gärna från sin hemort om han får bättre jobb någon annanstans. Och givetvis placerar han alltid sitt sparkapital där det ger störst avkastning.

De moderna institutionerna från parlamenten till de kapitalistiska företagen är instrumentella, målrationella institutioner. Vår tids islamska reaktion på kapitalismens intrång är en påminnelse om kontrasten mellan det värderationella och det målrationella.

Det pragmatiska inslaget i samhället ansågs länge vara det enda moderna. Under de senare årtiondena har vi lärt oss att kompromisslös miljö-, freds- och djurvänlighet också kan vara moderna värderingar.

Principetik och ansvarsetik

Handlingar som styrs av värderationalitet är moraliska i den meningen att de följer en kallelse eller moralbud oavsett vad dessa leder till. Här gäller principetik. Den är de värdefastas etik.

Handlingar som styrs av instrumentell rationalitet är moraliska i den meningen att de som utför dem kan ta ansvar för deras konsekvenser. Här gäller ansvarsetik. Den är pragmatikernas etik.

En dialog mellan dessa två etiska skolor genomsyrar många offentliga diskussioner och privata samtal i vår tid. Oftast vinner ansvarsetiken, menade Weber, när han skrev om detta för nästan hundra år sedan. Personligen tyckte han inte att man skulle beklaga detta. Ett samhälle helt baserad på principetik, menade han, skulle bli olidligt.

Flera av de politiska rörelser som vuxit sig stora under andra hälften av 1900-talet, t ex miljö-, kvinno- , freds- och djurvänsrörelserna är värderationella och håller på principetiken. Webers distinktion hjälper oss att förstå hur resonemangen kring frågor de aktualiserat går förbi varandra. I den offentliga debatten om kärnkraft ansåg t ex anhängare av instrumentell rationalitet att kärnkraft bara var en bland många energikällor. De resonerade i pragmatiska termer: hur kunde man finna den rätta och mest ekonomiska kombinationen av energiresurser. För anhängare av värderationalitet var kärnkraften i grunden en samvetsfråga vilken skulle bedömas på moraliska, inte ekonomiska, grunder.

Det demokratiska beslutssystemet förutsätter att samhället i stort följer en pragmatisk, målrationell huvudgata. I moderna samhällen finns många minoritetsopinioner och få majoritetsopinioner. För att skapa majoriteter måste de olika minoriteterna kompromissa. Kompromissens klimat är den målrationella instrumentalism, den vi kallar pragmatism när vi gillar den och opportunism när vi ogillar den. Dess etik är ansvarsetik. Om väljarna inte gillar de gjorda kompromisserna skall de ha möjlighet att rösta de på andra politiker i nästa val. Det kallas ”politiskt ansvarsutkrävande”.

Tyvärr är detta politiska ansvar vanligen luddigt. Politiska beslut i demokratier är ofta kompromisser eller samförståndslösningar som ingen har ensamansvar för. Valrörelser är komplexa, propagandistiska processer i vilken en ansvarsfråga lätt drunknar i mängden av andra frågor och partilojaliteter.

Alternativet är att utkräva ansvar i domstolar. Domstolar arbetar som regel enligt den principetiska modellen. En författningsdomstol medför ett mått av principetik i demokratins ansvarsetiska statskonst.

Ibland har vi hanterat starka opinionsrörelser baserade på värdefast moral genom att förlägga avgörandena i folkomröstningar snarare än riksdagsbeslut. Så kom beslut till i förbudsfrågan 1921 och kärnkraftsfrågan 1980. Demokratin är inte svarslös i ett värdefast, kompromisslöst värderingsklimat, men den arbetar annorlunda.

Demokrati i värdefasta och tragiska klimat

Det är vanligt att tolka livet som ett drama. Den dramaturgiska tolkningen har också gjort insteg i psykologi, psykiatri, socialpsykologi och sociologi. Den slår ut de mekaniska tolkningsmodellerna, t ex behaviorismen.

Det är svårt att tänka sig att den parlamentariska demokratin kan frodas lika bra i ett värdefast klimat som i ett pragmatiskt. När kompromisslöshet råder i parlamenten – oavsett om den kallas den idealism, dogmatism eller fundamentalism – blir parlamentet en teater där man kan dramatisera sina fundamentalistiska ståndpunkter men aldrig nå majoritetsbeslut annat än i frågor där fundamentalisterna redan har en enad majoritet. En sådan parlamentarisk teater kan kanske ge förlösning och tröst i länder och tidsåldrar i vilka det faller sig naturligt att se livet som övervägande tragiskt. Vi ser ibland sådan teater i Knesset i Israel.

På Irland har uppbrott till andra länder väntat för många, i Ryssland finns en flykt in i vodkan. I Finland låter man tangon gå i moll. Andra länder har andra mekanismer att hantera de oundvikliga ledsamheterna. Tragedin finns överallt där man ger en större betoning av det vardagslivets lidande som saknar förklaring och förlösning. De personliga problemen kan handla om att den älskade väljer en annan och man påminns hela livet om detta. Eller att barn växer upp och fyller föräldrar med förhoppning men dör på tröskeln till vuxenlivet. Eller att modern offrar allt för sin familj men familjen hamnar i vanära eller misär. Livet i sådana gemenskaper är i grunden tolkat som en tragedi. I tragedin blir avvikaren utfryst, stenad, dödad eller landsförvisad. Det är uthärdligt endast därför att tragedin är oändligt gripande, och därför att de onda kan utstötas ur gemenskapen och frälsare kan uppträda som offrar sig för de utsatta.

I länder där livsdramat mer ses som en komedi får man en annan syn på avvikare och normöverträdare än där den tragiska visionen dominerar. I komedin gör den avvikande bort sig, blir utskrattad, gör en försonande gest, och återintegreras i gemenskapen. En human behandling av brottslingar med återanpassning som mål (vilken i vissa tider har utmärkt Sverige) har sin tysta förutsättning i komedins syn på tillvaron. Det gäller också för riksdagen där man skall vara kollegor i utskottsarbetet timmen efter det man i kammarens tv-sändning offentligt debatterat i höga tonlägen och röstat mot varandra. Demokratin går nog lättare i samhällen med komedins modell av livet än tragedins.

I Sverige har miljöpartiet har aktualiserat en tragisk version av världens öde, en ny form av global ondska att rädas och bekämpa. Men på det hela taget ser vi inte världen som tragisk. Vår riksdag och regering fungerar inte som teater, allt medan byråkratin och storföretagen styr. Men vi kan hamna i den situationen om fundamentalistiska och tragiska tolkningar av livet blir dominerande bland väljarna.

Rättsstat

Restriktioner mot kunga- och herremakt har alltid funnits. En av de finaste meningar som skrivits på svenska råkar handla om maktens gränser. Den lyder så här:

"Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda, ingen fördärva eller fördärva låta, till liv, ära, personlig frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd är, och ingen avhända eller avhända låta något gods, löst eller fast, utan rannsakning och dom, i den ordning, Sveriges lag och laga stadgar föreskriva; ingens fred i dess hus störa eller störa låta; ingen från ort till annan förvisa; ingens samvete tvinga eller tvinga låta. ..."

Det är paragraf 16 i 1809 års regeringsform. Formuleringarna går tillbaka på kungaeden föreskriven i gamla landslagen. De låg väl i tiden 1809. Den franska rättighetsförklaringen från 1789 hade upprepats i 1791 års amerikanska konstitution: "syftet med varje politiskt samfund är att helga människans naturliga och oförytterliga rättigheter. Dessa rättigheter är frihet, egendom, trygghet och rätten att göra motstånd mot förtryck". I femte och fjortonde tillägget till amerikanska konstitutionen utvecklades den enda godtagbara begränsningen av rättigheterna: "Ingen skall ... berövas liv, frihet eller ägodelar utan prövning i laga ordning."

1970-talets grundlagsfäder var helt upptagna av idén om folksuveräniteten, och den vackra formuleringen i 1809:16 fick inte vara kvar i deras grundlag. Den nya grundlagen innehåller visserligen likartade formuleringar, men vad som inte finns är ett explicit förbud för riksdagen att rösta bort rättstatens principer. Vi har heller ingen konstitutionsdomstol som kan ogiltigförklara sådana beslut..

Decentralisering och subsidiaritet

Demokratins slagord ”folket bestämmer” måste följas av frågan ”vem är folket?” Det vanliga svaret är: ”de som har hemortsrätt inom dessa gränser”. Gränserna är satta av geografi och historia och vanligen genom krig. Demokratins begränsning som konfliktlösande mekanism ligger i att den förutsätter gränslinjer som den inte själv kan sätta.

I Sverige har vi inga erfarenheter av demokrati i en stat med flera nationer. När Finland var en del av Sverige hade demokratin inte införts. Unionen med Norge upplöstes innan vår demokrati var helt etablerad. Samerna, som kanske var urbefolkningen i norr, hade trängts undan långt innan demokratin infördes.

När Finland avträddes till Ryssland kom Tornedalsfinnar på den svenska sidan. Mitt i fredsförhandlingarna återupptog vi nämligen striderna vid Sävar utanför Umeå och tillfogade ryssarna tillräckligt stora förluster så att gränsen för det Finland som vi skulle avträda fick gå vid Torne älv och inte vid språkgränsen vid Kalixälven. Sedan förtryckte vi tornedalsfinnarna. Under en period sökte vi till och med beröva dem deras språk genom att förbjuda användningen av finska i skolan.

Av världens över 100 demokratier är bara ett tjugotal ”nationalstater” som Sverige i den meningen att den demokratiska staten omfattar en nation, ett folk. De flesta demokratier är som Finland och Schweiz, ”stater av nationer”. Åland tillhör Finland men har självstyre. Schweiz är en federation, dvs. en uppsättning homogena geografiska enheter (kantoner) inom staten. En demokratisk stat av nationer omfattar flera folk och har arrangemang som inskränker majoritetsprincipen så att den största folkgruppen inte förtrycker och plundrar de mindre folkgrupperna i demokratins namn. Majoriteten låter de lokala minoriteterna fatta de beslut som i huvudsak berör endast dem. Denna decentraliseringen av beslutsfattandet, numera ofta kallad subsidiaritet, gör att demokratin kan fungera också i en stat av nationer.

"Subsidiaritet" ett ord som man möjligen kan läsa i sin tidning men som är svårt att säga högt. Ändå är det värt ett försök. Ordet som är främmande i de flesta språk kan en vacker dag bli lika fint som ett annat främmande ord, det grekiska "demokrati".

Demokratin säger att majoriteten beslutar. Men är det majoriteten av kommunen, av regionen, av nationalstaten, av EG-länderna eller av Förenta Nationerna? Eller är det majoriteten av serber, av tysktalande, av krigförande, av vetenskapsmän, av affärsmän? Demokratin är svårhanterlig utan ett komplement, subsidiaritetsprincipen, som anger vem som är berörd av besluten och därigenom mest behörig att delta i omröstningen.

Subsidiaritet är EG-debattens bidrag till en europeisk ideologi för vår tid. Det är emellertid en oslipad diamant i idéernas värld. Makter och aktörer inom den europeiska unionen kämpar idag för sin framtid genom att slipa subsidiariteten till egen smak.

Ordet kommer närmast från kyrkolatin. Den romersk- katolska kyrkan har sett imperier och stater komma och gå, men själv har den bestått genom århundraderna. Vad är hemligheten bakom denna förbluffande stabilitet för en internationell organisation? Är det subsidiaritet? Att biskopen inte gör det lantprästen är bättre skickad att göra, att påven inte gör vad biskopen på sin kant kan göra mer verkningsfullt? Detta är subsidiaritetens genom tiderna mest slipade yta: så mycket som möjligt skall bestämmas av den underordnade, och inte mer än det som är absolut nödvändigt skall bestämmas av den överordnade.

Vrider vi på diamanten glänser en ny sida. Kyrkan gav subsidiaritet ett tydligt etiskt innehåll. På den eviga frågan om jag skall ta vara på min broder svarar subsidiariteten: Ja, ansvaret faller alltid först på de närmaste, inte på andra. De högre instanserna som frivilligorganisationer och kommuner kommer sedan, och staten kommer in i sista hand när allt annat först prövats. "Näransvar" skulle den ytan hos diamanten kunna heta på svenska.

Påven Pius XI gav i Quadragesimo Anno 1931 den mest citerade katolska versionen av subsidiaritet: "Det är orättfärdigt, av ondo, och störande av rätt ordning att en överordnad och större instans tillväller sig funktioner vilka kan utföras effektivt av lägre och mindre instanser". Han skrev detta med politisk udd mot tidens totalitära regimer (fascism och kommunism) som lade under sig allt samhällsliv.

Subsidiariteten blev en ideologisk hörnsten för Europas kristdemokratiska partier. Den skrevs in i den västtyska grundlagen. Den passade som handen i handsken med ett federalt system. Begreppet har under efterkrigstiden fått en rent politisk mening.

Fördraget om en europeisk union (Maastricht, december 1991) nämner subsidiaritet i Artikel 3b med dessa ord: "Gemenskapen skall verka inom ramarna för den makt som detta fördrag tilldelat den och för de ändamål som det angivit. På områden utanför dess ensamrättsjurisdiktion skall Gemenskapen verka enligt subsidiaritetsprincipen...." (min kursivering). Subsidiariteten gäller alltså inte fördragsområdena, men allt annat som Gemenskapen kan ta sig före genom byråkraternas och politikernas initiativ.

Borde inte subsidiariteten gälla genomgående inom den europeiska unionen?

Egenrådighet

Subsidiariteten har inte bara en lodrätt dimension som reglerar förhållandet mellan överordnade och underordnade instanser. Djupt i diamantens inre hittar man också en vågrätt dimension som reglerar sidordnade instanser. Politiken är inte alltid överordnad. Den behöver inte styra religion, konst, vetenskap, industri och handel; de senare skall i görligaste mån styra sig själva, säger förespråkarna för ”horisontell subsidiaritet”. Här blänker och blixtrar var vi ovan såg som den västeuropeiska civilisationens svårvunna men stolta särdrag: religionsfrihet, konstnärlig frihet, akademisk frihet, och näringsfrihet.

Individuell frihet är ett sent fenomen i vår historia. Den blev verklighet först med de engelska och franska revolutionerna. Långt tidigare hade historien fått en stor del av sitt innehåll i olika kollektivs kamp för frihet från inblandning av kungamakten eller annan centralmakt. Max Weber kallade denna institutionernas frihet för Eigengesetzlichkeit, egenrådighet. Klostren, samfunden, universiteten, skråen, gillena, ostindiska handelsbolag, vetenskapliga sällskap, konstakademier och många andra institutioner tillkämpade sig mer eller mindre av den. Inom det Habsburgska imperiet kunde även etniska grupper med spridd bosättning åberopa avsevärd egenrådighet. Även myndigheter kunde nå ett mått av egenrådighet, frihet från ministerstyre. Sveriges största administrativa geni, Axel Oxenstierna, förankrade egenrådigheten hos myndigheterna genom att ge dem en smidig styrelseform som kallades "kollegium".

Rättstat och demokrati har förändrat egenrådighetens villkor. När rättsstaten växte fram förlorade de egenrådiga institutionerna möjligheten att ha egen rättsskipning. Uppsalas studenter skulle inte längre dömas av universitetets konsistoriedomstol utan av stadens domstol, precis som alla andra: adel, präster, borgare och bönder. I rättsstaten ingick också principen att bara staten fick använda organiserat våld. Privilegiet försvann för de egenrådiga institutioner som hade egen polismakt eller privat armé.

Det blev med tiden möjligt i rättsstaten att stämma också en egenrådig institution i domstol. Margaret Thatcher väckte uppmärksamhet när hon drog illegalt strejkande och blockerande fackföreningar inför rätta. Domstolarna dömde gruvfacket att förlora rätten att disponera över sina lokaler och fonder så länge trots mot domstol, olaglig blockad och strejk pågick. Det är en signal att i en rättsstat som Storbritannien accepteras egenrådighet bara för institutioner som ger service åt samhället och inte skadar tredje man i sina konflikter.

Demokratin har liksom rättsstaten begränsat möjligheterna till egenrådighet. I regeringsformens första kapitels andra paragraf möter vi tanken att demokratiska ideal skall sätta sin prägel på hela samhällsordningen: "Det allmänna skall verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden". På alla, ja det står alla, områden skall demokratin råda.

Demokrati är emellertid inte en bra beslutsform för institutioner inom vetenskap, näringsliv, konst, religion och etik. Utanför politiken är demokratins beslutsregler helt frivilliga och ofta malplacerade. Den som vill ersätta experiment och utforskningar på sin vetenskapliga institution med omröstningar bland personalen är naturligtvis välkommen att göra så. Men det leder inte till några vetenskapliga framsteg. Den som vill organisera en firma så att alla får rösta om sättet att tjäna pengar på världsmarknaden kan naturligtvis göra det. Men risken är att en sådan firma inte klarar konkurrensen, och då finns det på konkursens dag ingenting att rösta om. Konstens skönhet kan svårligen avgöras med majoritetsbeslut. Detsamma gäller religionens budskap av tröst eller etikens föreställningar om dygdernas innehåll.

Själva tror vi att demokratin är en bra organisationsform, den bästa vi har – för statskonstens livsvärld.

Skolan som fostrare i demokratiska dygder

I ett allsidigt, differentierat och öppet samhälle kan man fritt söka helt olika värden och välja att göra karriär inom en eller flera helt olika livsområden. Den skola som skall förbereda för detta måste själv omsorgsfullt förberedas.

Under feodalismen utbildades den politiska eliten genom att utvalda män fick vara vid hovet. Under skråväsendet rekryterades den ekonomiska eliten genom att utvalda män antogs som lärlingar hos en mästare. Utmärkande för modern tid är att den akademiska eliten utbildar den politiska och ekonomiska eliten vid sina skolor och universitet. Det är idag egentligen bara i rekryteringen till toppskikten av fackliga ledare och börsmäklare som högskoleutbildning har ringa betydelse.

Redan på 1600-talet sade John Locke att föräldrar skyddar barnens intressen bättre än staten, en tes som är intressant för länder med skolor i offentlig regi. Lärare brukar emellertid ogilla både föräldrars och statsmakternas inblandning i "deras" skola. Skolan tillhör kunskapens egenrådiga livsområde. Med stor rätt kan lärarna hävda att varken föräldrarna eller staten får ta ifrån lärarna deras professionalism. Biologilärare skall inte tvingas att undervisa i Bibelns skapelseberättelse bara för att vissa aktiva föräldrar vill det; de skall hålla sig till sin biologiska vetenskap. Lärare skall inte heller ge efter för politiker som har partiideologiska vantolkningar av demokratin, t ex att fred är viktigare än frihet, eller att socialism är mer demokratisk än kapitalism. Och skolor och universitet bör vara skeptiska till ohistoriska nationella myter.

Som barn måste vi styras innan vi som vuxna kan bli styresmän över våra liv och över samhällets institutioner. Skolan skall ge oss kunskap och utveckla våra talanger och individualitet. Den skall böja vårt egensinne så att det tjänar allas bästa. Liksom familjen skall den stoppa destruktiva impulser och utveckla vårt samvete.

Dagens skola har stöd i hemmiljöerna för dessa uppgifter, men stödet är svagt. Föräldrar märks sällan i skolans uppfostran av barnen. De är dessutom oeniga om vad slags skolkunskap som är viktig, vilka talanger som skolan bör odla, vad som är det allmänna bästa, och hur man hanterar de busiga och stökiga kamraterna. En del vill att skolan skall ge barnen en bestämd livsstil och moral. Andra vill att skolan skall uppfostra barn till frihet att själva välja livsstil och moral. Det är därför bra om föräldrar fritt får välja skola för sina barn och kan byta skola, "rösta med fötterna", när barnens skola inte möter deras krav. Den ökande etniska mångfalden hos befolkningen har gett ökad tyngd åt detta krav.

Själva oenigheten bland föräldrarna talar för en i djup mening demokratisk skolpolitik. Den gör en dygd av nödvändigheten: demokratin utgår från att medborgare har olika åsikter och erbjuder dem möjlighet att leva i ett land, ja leda landet i vilket olika åsikter råder. Demokratin kräver speciella dygder, t ex, en fast tro på varje människas värde, och på oförytterliga medborgerliga rättigheter. I demokratier är man enig om att våld får utövas endast av polis och militär enligt rättsregler och krigets konventioner. Här finns tolerans i umgänget med oliktänkande, fri diskussion, respekt för minoriteter, och respekt för de lagar som tillkommit enligt den demokratiska konstitutionen. Inte minst kräver demokratin kunniga medborgare. Skolan i en demokrati är obligatorisk och betalas med offentliga medel därför att allas skolning är en förutsättning för att demokratin skall fungera.

"Medborgarna i en stat skall skolas så att det passar statens konstitution." Så lärde Aristoteles. I hans efterföljd kan vi säga att skolor i ett land med demokratisk konstitution skall garantera att barn inte bara får del av kulturarv och vetenskap utan också lär sig demokratiska dygder.

Om du övar dig i dygd blir du dygdig sade Aristoteles. Du blir en god medborgare och demokrat genom att öva dig att bli en god medborgare och demokrat. Demokrati är inte bara ett historiskt och samhällsvetenskapligt ämne i skolan utan också ett övningsämne.