1. Totalsamhället

Problemen för demokratin

Den svenska demokratin kodifierades i 1970-talets grundlagar. Statskunskap och konstitutionell juridik dominerade de olika offentliga utredningarna som ledde till den nya konstitutionen. Utredningarna handlade om statsmakten. Folkrörelserna, som sågs som den svenska demokratins vagga, fick dock en egen utredning.

Hur annorlunda är inte 1997 års ”Utredning om folkstyret i Sverige inför 2000-talet” (Dir. 1997:101). Här återkommer naturligtvis de grundlagsfästa politiska processerna, men här domineras texterna inte av dem. Vissa politiska processer som inte utretts tidigare finns med, t ex lobbying och korruption. En blick på listan av utkomna och planerade publikationer från utredningen visar emellertid en uppsjö av andra typer av ämnen som hör hemma också i andra samhällssfärer än statsmaktens. Författarna tar upp problem med globalisering, finansmarknad, företag, konsumtion, konst, kulturinstitutioner, arbetarkultur, tidningsläsning, hälsa, välfärd, religion, skola, folkbildning, civilsamhälle, IT med mera. Själv skall jag i denna skrift bidra till ämnet demokrati och etik. Demokratiutredningen arbetar som synes enligt antagandet att allt som finns i totalsamhället kan ses som demokratins problem. Det är en vanlig föreställning i det senare 1900-talets Sverige, en del av den svenska marinaden av föreställningar och värderingar i vilken vi alla blivit indränkta.

Om demokratin skall användas till att ge lösningar på totalsamhällets olika problem är det bäst att först utreda hur totalsamhället ser ut, sedan hur demokratin ser ut, och till sist utreda när och hur demokratin kan bidra med lösningar. Så är uppläggningen av de tre avsnitten i denna uppsats. Detta första avsnitt skall handla om totalsamhället och etikens plats i det.

Redan nu vill jag emellertid redovisa att jag är skeptisk mot grundtanken att alla problem som finns i totalsamhället är demokratins problem. När demokratin skall stå för lösningen av alla totalsamhällets problem, dvs. inte bara dess politiska problem utan också dess ekonomiska, vetenskapliga, konstnärliga, religiösa, och moraliska problem, är det risk att demokratin förlorar både i mening och legitimitet. Den kan komma att framstå som en misslyckad styrelseform som gapat över för mycket.

Så till ämnet för detta avsnitt: totalsamhället och den etiska sfärens plats i det.

Primärgrupper

I primärgrupperna skapas den mänskliga naturen.

Så förkunnade en tidig amerikansk sociolog, Charles Hooton Cooley (1909) i boken Social Organization. Primärgrupperna är de små gemenskaper, till exempel familjen och hushållet, grannarna, vänkretsen, som är först på plan (“primära”) i vårt biologiska liv. I dem lever vi ansikte mot ansikte i förbund med varandra. Dessa grupper är inte nödvändigtvis särskilt demokratiska. Många är patriarkaliska, några är matriarkaliska. Oavsett form ger dessa barndomens innerliga gemenskaper oss inte bara födan utan också språket, de lär oss hantera våra aggressioner, definierar verkligheten, ger oss de första föreställningarna om rätt och orätt, utvecklar vårt samvete, ger oss nycklar till kreativa lekar. Primärgrupperna, kort sagt, gör oss till det vi inte var när vi föddes, nämligen människor. Dessa gruppers verksamheter kan bara med svårighet delegeras till opersonliga instanser som staten eller marknaden.

I ett av tio Guds bud kan man ana Cooleys hypotes att det är något unikt med fader, moder och/eller de andra nyckelfigurerna i den lilla värld i vilken vi växer upp. Man måste värna om den för att "du må länge leva och att dig må väl gå" (5 Mos 5:16). Om primärgrupperna inte klarat av uppgiften att ge barnen språket, lära dem att hantera sina aggressioner, och att definiera verkligheten på ett realistiskt sätt blir vad som senare händer dem mer problemfyllt. Alltför många kan få värstingens handikapp i det vuxna gemenskapslivet. Detta är trosvisshet för de konservativa, men också vishet för kännare av människor och deras samhällen, oavsett politisk färg. Det har under 1900-talet blivit psykologiskt allmängods att tro på barndomens betydelse för utformningen av vuxenlivet. Först när familjen, grannarna och barndomsvärldens vuxna fungerar för de nyblivna samhällsmedlemmarna kan man, åtminstone för det stora flertalet, räkna med att också deras senare liv på dagis, fritis, skola, och i arbetsliv och föreningsliv skall fungera utan större problem.

I praktiken blev upptäckten av primärgruppernas roll i samhället en korrigering till franska och amerikanska revolutionernas föreställning att alla människor är födda att delta i samhällslivet på lika villkor. Om vi utan fungerande primärgrupper föds till olika grader av värstingar snarare än till civiliserade medborgare har vi inte jämlika utgångspunkter för senare deltagande i samhällslivet. Det är tveksamt om alla sådana skillnader kan kompenseras senare i åldrarna.

De finns många små grupper förutom de primära. Etableringen som vuxen innebär ett uppbrott från primärgrupper, dvs. från familjen eller dess motsvarigheter och från barndomens umgängeskrets, till nya små grupper främst skolkamraterna, gängen, arbetskamraterna, klubbkamraterna, och den egna parbildningen. Alla dessa, liksom primärgrupperna, kan kallas ”den lilla världen”, men de är ej som primärgrupperna först på plan att lära oss bli samhällsmedlemmar.

I uppbrottet från primärgrupperna ligger ett dilemma som alla måste lösa.: Vi vill gärna ha primärgruppernas stöd men vi vill inte att de skall hämma och inskränka vår utveckling till vuxna. Ett lyckat uppbrott från primärgrupperna är lika viktigt för tonåringen som fungerande primärgrupper är för barnet. Med ett framgångsrikt uppbrott kommer fötterna stadigt i vuxenlivet. Då, men inte förr, kan vi göra anspråk på den rösträtt som tillkommer medborgare i en demokrati.

Är familjen fortfarande den typiska primärgruppen?

Familjerna har blivit mindre, enförälderfamiljer vanligare, tregenerationsfamiljer ovanligare. Kommun har tagit över av vad som tidigare var familjefunktioner, t ex delar av barnomsorg och äldrevård. Företag svarar för produktionen, restauranger för födan, tv och datorn för leken, skolan för utbildningen. Fungerar familjen idag som primärgrupp för de flesta?

I en intervjuundersökning 1994 fick svenskar som flyttat hemifrån frågan: ”Bodde båda dina föräldrar kvar hemma när du flyttade hemifrån eller hade någon av dem avlidit eller flyttat från er?” En jämförelse av svaren i den äldsta och yngsta generationen belyser en förändring men visar att grundmönstret ligger fast.

När man för ett halvsekel sedan flyttade hemifrån bodde vanligen båda föräldrarna kvar i föräldrahemmet; 82% av dem som nu är 55-64 år berättar att det var så. De övriga (18%) hade inte som regel vuxit upp i skilsmässohem utan i hem där den ene föräldern avlidit (13%). Endast fyra procent av denna äldre generation säger att någon av föräldrarna hade lämnat hemmet innan de själva flyttade hemifrån.

Även för 1990-talets unga (16 - 24 år) är det vanligaste mönstret – representerat av 73 procent –  att båda föräldrarna bodde hemma när de själva flyttade hemifrån. Nu är det bara sex procent som hade en förälder som dött innan de själva lämnade hemmet Men var femte (21%) i denna yngre generation säger att någon av föräldrarna hade flyttat hemifrån innan de själva gjorde det.

Förr drabbades många barn av en förälders död, nu drabbas än fler barn av en förälders frivilliga uppbrott från hemmet. I det senare fallet kan man emellertid hålla kontakt trots att man inte bor tillsammans. Även om föräldrars uppbrott från hemmet genom skilsmässa ökat, har tre av fyra ungdomar på 1990-talet inte upplevt varken föräldrars skilsmässa eller dödsfall innan de flyttat hemifrån. Föreställningen att familjen i vår tid upplösts och slutat att fungera som primärgrupp för barn och ungdom gäller således inte för majoriteten ungdomar (Busch Zetterberg 1996 s 16-17).

Olika villkor i lilla och stora världen

Vid förra sekelskiftet kom upptäckten att den lilla världen (Gemeinschaft) följde andra sociologiska lagar än den stora världen (Gesellschaft).Vad som gäller för Gemeinschaft gäller inte för Gesellschaft, sade den tyske sociologen Ferdinand Tönnies (1897).

Den lilla världen är familjen, släkten, vänkretsen, hembygden, de naturliga nätverken. Den lilla världen är homogen, odifferentierad. Primärgrupperna är en del av den lilla världen. Samarbete, lojalitet, solidaritet, gemensamma ägodelar behövs för att den lilla världen skall fungera.

Den stora världen är förvaltningarna, institutionerna, företagen, marknaderna, medierna. Den politiska demokratin och marknadsekonomin är delar av den stora världen. Den stora värden är heterogen, differentierad. Konkurrens om utnämningar, förtroendeposter eller marknadsandelar behövs för att den större världen skall fungera. Likaså kräver den stora världen en separation av olika äganderätter; det gäller både offentliga och privata.

Tankegångar av detta slag var vanliga hos förra sekelskiftets sociologer och har aldrig motbevisats. Försöken att ge den stora världen samma karaktär som den lilla världen tycks dömda att misslyckas. Det gäller också försöken att göra ett modernt totalsamhälle till ett folkhem med betoning på det som liknar hemmets gemenskap. Antingen byråkratiseras folkhemmet och dess välfärdsinstitutioner och myndigheter, eller också kommersialiseras det av IKEA-möbler och annat. Det svenska folkhemmets öde blev att det både byråkratiseras och kommersialiseras.

Vi rör oss här bokstavligen med ”olika världar”. Det är helt rimligt för enskilda att bete sig olika i dem. Man kan till exempel, som 1968 års vänster, vara liberal i den lilla världen och socialist i den stora, eller som många i 1990-talets höger, konservativ i den lilla världen och liberal i den stora.

Den stora världens livsområden

Ett barn med många legobitar kan bygga ett mycket stort antal olika legolandskap trots att antalet typer av legobitar är synnerligen begränsat. Samhällets byggstenar är många, men de olika slagen av byggstenar är få.

De mönsterbildande variablerna

När man skall söka samhällets byggstenar gör man klokt i att leta bland sådant som vi människor är bättre på än djuren, nämligen användning av symboler, framför allt av språk, och användning av verktyg. Det är med andra ord i kommunikativt handlande och i teknik som man finner sortimentskatalogen för samhällets byggstenar, de s k mönsterbildande variablerna.

Katalogen visar förutom våra fysiska handlingar och våra verktyg sex typer av kommunikativt handlande som är samhällskonstruktionens vanligaste legobitar. Här finns för det första tre olika språkliga uttryck, nämligen utsagor som är värderande, utsagor som är föreskrivande, och utsagor som är beskrivande. Vi värderar t ex östersjölaxen till ett högt pris, föreskriver att den ska säljas datummärkt, och beskriver den som fylld av rom, fångad innan den leker.

För det andra, kan de värderande, föreskrivande och beskrivande utsagorna, som utgör samhällets symbolmiljö, ha sin huvudsakliga referens antingen i människans yttrevärld eller i människans inrevärld. Om jag säger "Jag måste banta", och därmed menar att jag kommer att se bättre ut i andras ögon, är min utsaga förankrad i yttrevärlden. Men säger jag "Jag måste banta", och därmed menar att jag kommer att må bättre och få bättre hälsa, är min utsaga förankrad i min inrevärld.

Yttrevärldsutsagor är exekutiva. De kartlägger, styr och ställer, och utvärderar vår omvärld. De dominerar i västerländsk naturvetenskap och utmynnar i krav på förklaringar och förutsägelser. Inrevärldsutsagor är expressiva. De dominerar i humaniora och utmynnar i tolkning och förståelse. Vi kan här tala om båda typerna av utsagor utan att söka uppamma någon dualism eller prioritering mellan dem. Så är det också i vardagslivet när mogna människor använder språket. Vi kan sålunda tala exekutivt om östersjölaxen som ett fenomen som debiteras hushållskassan, räcker till två personer, och skall avätas klockan 19. Eller vi kan tala om laxen som en expressiv måltid i solnedgången tillsammans med goda vänner – ett uttryck för svårformulerade känslor, tankar och livssammanhang.

De indelningar vi gjort är den stora världens mönsterbildande variabler. De definierar också många av våra fysiska handlingar. Att spela fotboll, till exempel, är inte enbart en fysisk aktivitet. Spelet innehåller värderande utsagor som visar hur bra ett lag är jämfört med ett annat genom att räkna mål. Det är också regler, dvs. föreskrivande utsagor. Det är en verklighet i form av spelare i visst antal, en boll av viss diameter, en plan av viss storlek, ett bestämt avstånd mellan målstolparna, dvs. beskrivande utsagor.

Våra förfäder har med detta begränsade sortiment av byggstenar utvecklat de mest skilda samhällstyper. Vi har sett militärdiktaturer, prästvälden, domarvälden, fogdevälden, aristokratier, plutokratier, kungadömen, republiker, organisationsvälden, demokratier. Det har blivit krigiska, fredliga, skönhetsälskande, penningälskande, kunskapsälskande eller ordningsälskande samhällen. Vi har haft grymma riken och välfärdsstater. Allt i mer eller mindre komplicerade kombinationer.

Sex livsområden i den stora världen

Den språkliga differentieringen i mönsterbildande variabler har (eller får) en parallell i differentieringen av samhället. Komplicerade processer – som jag inte skall diskutera och inte heller till fullo utforskat – bygger av de sex mönsterbildande variablerna fundamentala sfärer i samhället, livsområden (Lebensordnungen) enligt terminologin från Max Weber, den lysande tyske samhällsvetaren vid vårt sekels början. I den stora världen får vi livsområden för näringsliv, statskonst, vetenskap, religion, etik och konst. (Tablå 1)

För att antyda sambanden räcker det att säga att näringsliv och ekonomi hänger ihop med exekutiva värderingsutsagor, t ex priser och kostnader. Det ekonomiska livsområdet är inställt på att söka och bevara rikedom. Det finns olika vägar till rikedom och konkurrens är stoff för affärslivet. I modern tid innefattar affärssed bokförda byten av äganderätter och standardiserade mått på vinst och eget kapital. Den frihet man söker inom denna sfär är näringsfrihet, rätten att etablera sig var man vill och handla med alla slags varor och tjänster.

Statskonstens livsområde hör samman med exekutiva föreskrifter t ex lagar och bestämmelser. Denna i bred mening politiska sfär är inställd på att söka ordning. Ordnung muss sein. Men det finns alltid alternativa versioner av ordning och konflikterna mellan dem är stoff för det politiska livet. Statskonstens seder innefattar spelregler för rättsväsende, byråkrati, diplomati och krigskonst samt system för de styrdas samtycke till (ny)ordningen. I vårt århundrade har spelreglerna kristalliserats och ganska allmänt accepterats som demokratins spelregler. Med dem har kommit stärkta garantier för medborgerlig frihet.

Vetandets livsområde hör samman med exekutiva beskrivningar, t ex fakta och generaliseringar. Vetenskapen är inställd på att söka sanning. Det finns alltid gamla och nya versioner av sanning och konflikterna mellan dem är stoff för det intellektuella livet. Akademisk sed innefattar spelregler för vetenskaplig metod och publicerad lärdom. Akademisk frihet är livsluften inom denna sfär.

Det religiösa livsområdet hör samman med utsagor om människans yttersta värde och livets mening, och bygger på expressiva värderingar. Det är inställt på att söka något heligt (dvs. avskilt) som ger mening åt tillvaron och ett yttersta värde åt livet. Här finns olika ansatser, djupt allvarliga. Religionsfrihet garanterar att de olika religösa yttringarna kan leva sida vid sida.

Det etiska livsområdet har expressiva föreskrifter t ex om plikt och barmhärtighet. De kan vara olika utvecklade hos olika människor och för att de skall få fritt uttryck måste rätten att följa det egna samvetet garanteras. En central del i verksamheten i denna sfär gäller ett antal återkommande problem som finns i alla samhällen och som i vår tid brukar kallas välfärdsfrågor: Hur skall vi ta hand om barnen innan de klarar sig själva? Hur skall vi ta hand de äldre som inte längre kan klara sig själva? Och hur skall vi ta hand om de sjuka och handikappade som inte kan arbeta eller göra annat som är normalt för en vuxen i sina bästa år? Det etiska livsområdet är inställt på att söka humanitära och andra dygder.

Det konstnärliga livsområdet har visioner och versioner som är expressiva, målande eller gestaltande. Konsten söker genuin skönhet. Här finns olika uppfattningar och metoder. Konstnärlig praxis innebär en utveckling av olika smakriktningar. Konstnärlig frihet ger rätten att fritt välja olika former och innehåll.

Tablå 1. Livsområdenas värden och friheter

I var och en av de sex olika livsområdena skapas som synes en väsentlig produkt, nämligen rikedom i näringslivet, ordning i det politiska systemet, kunskap i vetenskapen, helighet i religionen, dygd i etiken och skönhet i konsten. Här är med andra ord en sammanställning av det väsentliga som går att skapa och leva för i ett mänskligt samhälle.

Samhällsbygget kan tryggt utgå från att vi här har mänsklighetens positiva värden. Det är faktiskt bättre med rikedom än fattigdom, bättre med ordning än kaos, bättre med kunskap än okunnighet, bättre med helighet än världslighet, bättre med dygd än odygd, bättre med skönhet än fulhet. Det finns i dessa fall ingen grund för föreställningen att alla värden är godtyckliga; värdenihilism får det svårt på denna nivå av tänkande.

Det finns en inbyggd motsättning mellan de olika livsområdena. Sökandet efter världslig rikedom och makt kan hämma sökandet efter andlig helgelse och djupa konstnärliga upplevelser. Sökandet efter politisk ordning kommer i sin tur lätt i konflikt med marknadens spontana ordning som skapar rikedom.

Det mänskliga samhällets grundläggande konstruktionsproblem är att finna en optimal balans mellan institutionerna för ordning, rikedom, kunskap, helighet, dygd och skönhet. Det är lätt att skapa samhällen med stabil ordning som stryper de rikedomsproducerande krafterna, eller att skapa en ordning som går på tvärs med rättrådighetens dygd, eller en ordning som håller folket i okunnighet. Det är lätt att skapa samhällen som utvecklar stor rikedom, men till priset av orättvisor och fulhet. Vi kan ha politikervälden, plutokratier, prästvälden, filosofer som kungar, system som alla premierar en samhällssfärs verksamhet på bekostnad av andras.

Tyvärr kan vi inte säga att demokratin har en helt garanterad lösning på den inbyggda motsättningen mellan livsområden. Dess fördel ligger i att den ger röst åt alla livsområden och en metod att fredligt och öppet diskutera olika prioriteringar. En begränsning ligger i att den ohämmat rekommenderar politiska lösningar, till exempel lagstiftning och beskattning, för problem som i allt väsentligt ligger utanför statskonstens livsområde. Förvisso har politiska problem demokratiska lösningar. Men i allt väsentligt har affärslivets problem ekonomiska lösningar, kunskapsproblem har vetenskapliga lösningar, andliga problem har religiösa lösningar, konstens och skönlitteraturens problem har estetiska lösningar, och moralfrågor har etiska lösningar. Ibland kan demokratin bidra till dessa lösningar, men så snart man kommer utanför den politiska sfären ger demokratin sällan de väsentliga delarna av lösningen.

Framväxten av Västeuropas liberala samhälle

Livsområden kan bli mycket autonoma och ingen av dem behöver nödvändigtvis underordna sig något annat livsområde. Då får vi ett allsidigt, öppet samhälle, det som många kallar ”det liberala samhället”. Det är en prekär skapelse, en produkt av Västeuropas speciella historia i vilken de olika livsområdena successivt har differentierats från varandra och fått sina speciella former av frihet.

De olika livsområdena och deras olika värdena har ett mått av oförenlighet som i gammalgrekisk mytologi representerades de av olika gudar eller gudinnor som inte alltid var sams. I gamla Rom blev statskonsten en suverän konst, viktigare än religion, filosofi, konst, etik och näringsliv. Det romerska imperiet, som byggde på statsmaktens kontroll av övriga livsområden, antog kristendomens monoteistiska religion enligt formeln ”en kejsare, en gud”. Förvaltning, polisprocedurer, domstolar, allt blev ordentligt genomarbetade. Staten tog ansvar för medborgarna, deras bröd och deras underhållning. Välorganiserade arméer garanterade den romerska freden.

Men riket splittrades i två, ett i öst och ett i väst: Öst-Rom överlevde i tusen år men Väst-Rom föll sönder. Det frankiska kungadömet (484‑814) var det första i en lång rad försök att återuppväcka det romerska imperiet i Västeuropa. Karl den Store kallade sig själv ”kung och präst”, ett tecken på att en gemensam auktoritet skulle styra. Det var samma lösning som gällde i Öst-Rom.

Påven Gregorius VII (1021‑1085) befäste under högmedeltiden romerska kyrkans auktoritet och ledarskap i Västeuropa. Kyrkan ville gärna styra över alla andra livsområden. Ekonomi, vetenskap, konst och etik skulle vara underordnade kyrkan, helst borde också statskonsten vara det. I hans programförklaring läser vi: ”Påven är den ende vars fot furstar måste kyssa”. Hans motståndare, kejsar Henrik IV, ville att han själv skulle ha rätten att utnämna biskopar. I en välkänd episod i kampen mellan kyrka och stat tvangs Henrik vandra barfota till Gregorius i Canossa för att få en bannlysning upphävd. Kampen mellan kyrka och stat slutade oavgjort, ett oerhört viktigt faktum i Västeuropas utveckling. Vi fick två egenrådiga livsområden: det världsliga och det andliga. Har man väl etablerat sådan egenrådighet kan mer följa.

Figur 1. Västeuropa differentierar sina livsområden

Källa: City-universitetets internetkurs ”The European Origin”, www.cityuniv.se

I några medeltida städer som Genua, Venedig och Florens balanserade statskonstens och religionens och näringslivets företrädare varandra så att ingen av dem fick hegemoni. Ur bokföringskonsten utvecklade näringslivet ett eget belöningssystem skilt från statens och kyrkans. Hedersbetygelserna knöts helt enkelt till goda bokslut. Man viste vem som skulle äras utan att kyrkan eller staten bestämde det. Näringslivet fick autonomi. Snart förlorade staten och kyrkan också greppet om konsten; konstnärerna behövde, till exempel, varken vara hovmålare eller kyrkomålare.

Machiavelli (1469-1527) lärde bort hur man gör politiska kalkyler utan att blanda in moraliska överväganden. Det var unikt och intellektuellt krävande att se statskonsten som något skilt från etiken, en chockerande idé för sin tid, ja även för många i vår tid.

Vetenskapens frigörelse från religionen var en lång process. Kopernikus fick efter sin död 1543 sina idéer om solen snarare än jorden som världsalltets mittpunk bannlysta av kyrkan. Bruno (1548‑1600) fick bestiga kättarbålet efter en sjuårig fängelsevistelse för sina filosofiska idéers skull. Den store fysikern och matematikern Galilei (1564-1642) pressades av kyrkan att ta avstånd från sina instruments vittnesbörd. Kyrkan förlorade dock med tiden kampen mot vetenskapen.

Därmed är konturerna klara för det moderna västeuropeiska samhället, både i teori och praktik. En monolitisk flerfunktionsstruktur dominerad av staten har differentierats till ett allsidigt samhälle i form av sex specialiserade livsområden, var och en med sitt belöningssystem, sina speciella friheter, sina speciella varianter av rationalitet. Detta nya samhälle konsoliderades i den ärorika revolutionen i England i vilken den ekonomiska och konstitutionella liberalismen stadfästes.

Den organiska solidariteten

Inget livsområde är en isolerad ö; alla påverkar de varann. De behöver också varandra. Den franske sociologen Émile Durkheim (1893) betecknade den typ av sammanhållning de har med begreppet solidarité organique, organisk solidaritet. Det är en arbetsfördelning i vilken olika områden i samhället växer åt olika håll men hela tiden ändå är beroende av varandra.

Varje konkret del av ett livsområde – en firma inom ekonomin, en myndighet inom staten, en kyrka inom religionen, ett institut inom vetenskapen – innehåller smärre element från andra livsområden och kan inte fungera väl utan dem. Inget i samhället fungerar riktigt bra utan att få del av ekonomins pengar, politikens regleringar, etikens bud, vetenskapens kunskap, religionens välsignelse, och konstnärliga inslag.

Politisk verksamhet har t ex alltid ett behov att beskatta ekonomisk verksamhet. Politiker behöver kunskap och beställer utredningar där sakkunniga och vetenskapsmän kan medverka. Numera behöver affärsverksamhet också en myckenhet av akademisk kunskap. Företagen köper in kunskap som vilken annan service eller vara som helst. De ger sina kontor och sin marknadsföring konstnärlig utformning. De är pådrivande på utbildningspolitiken så att alla skattebetalare skall få vara med och betala deras behov av välutbildade medarbetare. Ibland går beroendena i flera led: akademisk grundforskning kan till exempel, finansieras genom att politiker av skattemedel från ekonomin ger anslag till universitet och forskningsråd.

Figur 2. Livsområdenas organiska solidaritet

Källa: City-universitetets internetkurs ”The European Origin”, www.cityuniv.se

Med den organiska solidaritetens begrepp har vi den grund vi behöver i denna skrift för att undersöka några relationer mellan etikens och den demokratiska statskonstens livsområden.

Etikens livsområde idag

Systematiken i vårt resonemang leder till en allsidig samhällssyn. I det kommunikativa handlandets förlängning ligger sex fundamentala livsområden, varken mer eller mindre. När man väl arbetat sig igenom denna härledning tror man aldrig mer att den stora världen bara är ekonomi eller bara är politik. Visst är det sant att de ekonomiska och de politiska systemen är dominerande i moderna samhällen. Men vetenskap har en icke obetydlig roll. De expressiva institutionerna – religion, etik och konst – har för närvarande inte så framträdande roller. Men de finns där. Och mycket tyder på att både etik och konst i våra dagar får allt större utrymme i totalsamhället.

I vår tid skapas många nya självständiga etiska institutioner. Etiska kommittéer vid sjukhus och forskningsinrättningar, etiska vakthundar vid finansiella marknader, etiska ombudsmän vid företag och medier, etiska koder för olika yrken — allt detta finns och mer är på väg. Universiteten har börjat utbilda etiker.

Man kan dock inte hävda att etiken i vår civilisation är lika väl utvecklad och självständig som konst, vetenskap, religion, affärsliv och statskonst. Det etiska livsområdet finns alltjämt huvudsakligen inom religionens och statsmaktens råmärken. Kyrkorna gör anspråk på att ha nyckeln till samlivets etik. Statsmakten specificerar olika plikter, till exempel, skolplikten att förkovra oss, värnplikten att försvara landet, vittnesplikten att bistå rättvisan, skatteplikten att bidra till gemensamma kostnader. På dessa områden sammanfaller rätt och moral: statens lagar och etikens bud stöder varandra.

Välfärdssamhällets institutioner kan sägas representera det bästa vi har av etiska institutioner. Visst kan det vara ekonomiskt lönsamt att hjälpa sjuka att bli friska så att de kan göra nytta igen. Men det finns få rent ekonomiska skäl att ta hand om de kroniskt sjuka, de handikappade, de deformerade småbarnen, eller de senildementa äldre. Vi gör det av etiska skäl, inte av ekonomiska. Visst kan det vara politiskt fördelaktigt att ordna socialförsäkringar som utfaller vid föräldraskap, sjukdom eller ålderdom; det är populära beslut som ger röster från breda folklager. Men småbarn med inkapaciterande hjärnskador eller senildementa äldre deltar inte i allmänna val. Åtgärderna för dem har en etisk motivering snarare än en politisk. Människovärdet är en etisk klenod som varken har marknadspris eller kan ingå i politiska kalkyler.

En förenkling: Det treeniga samhället

Under 1970- och 80-talet diskuterade och skrev man i Sverige som om hela samhället bestod av statsmakten och näringslivet och just inget mera, och samhällskunskapen bestod av statskunskap och ekonomi. Möjligen tog man med massmedierna som en betydelsefull del av samhället. Att den lilla världen, de frivilliga sammanslutningarna, och de mindre samhällssfärerna som konst, religion, etik och vetenskap också hörde till totalsamhället hade praktiskt taget sjunkit bortom tankehorisonten i den allmänna debatten.

I detta läge började några av oss använda begreppet ”det civila samhället” som en sammanfattande term för allt som inte var stat eller marknad. Det är ett internationellt gångbart begrepp. Ibland används i Sverige ”gemenskaperna” eller ”frivilligsektorn” att beteckna samma sak. Men gemenskaperna förväxlas lätt med den ”gemensamma sektorn” som är ett ord för staten, och frivilligsektorn är missvisande eftersom marknaden också består av frivilliga transaktioner. Civilsamhället var, menade vi, lika viktigt som statsmakt och näringsliv, och det anknöt till folkrörelsernas skede i svensk historia. Ett trängt civilsamhälle hade gjort framgångsrik revolt mot kommunistdiktaturerna i Östeuropa; begreppet hade därför ett särskilt skimmer. Det började ingå i både vänsterns och högerns utopier.

”Civilsamhälle” är också ett användbart vetenskapligt begrepp, men man måste komma ihåg att det täcker olika fenomen med olika karaktär, till exempel alla den lilla världens små grupperingar och nätverk men också några av en stora världens livsområden, nämligen vetenskap, konst, religion och etik.

Statsmakt, affärsliv och civilsamhälle har olika och ibland motstridiga normer. En sammanfattning från Zetterberg (1994) i Platons och Jane Jacobs (1992) efterföljd ger denna skiss:

CIVILSAMHÄLLET:

Utveckla moral, sanning, skönhet och det gudomliga i tillvaron

Var sällskaplig, dra dig inte undan

Ta ansvar för de dina

Älska dina närmaste som dig själv

Utveckla dig själv, utveckla andra

Hedra dina föräldrar

Ljug inte

Stjäl inte

Döda inte

STATSKONSTEN:

Skapa ordning

Använd maktmedel effektivt

Upprätthåll disciplin

Respektera beslutsordningen

Var lojal, utveckla andras lojalitet

Gör inte affärer

Var selektiv med information

Använd frikostighet för att nå mål

Njut av pompa och ståt

Håll på din rätt och heder

Visa mod

NÄRINGSLIVET:

Skapa rikedom

Gör frivilliga fördelaktiga avslut

Konkurrera

Respektera kontrakt

Använd aldrig våldsmedel

Samarbeta med främlingar

Var initiativrik och företagsam

Sök nyheter och uppfinningar

Investera i effektiv produktion

Var flitig

Olikheterna mellan dessa tre normsystem är många. I civilsamhället skall man inte ljuga och dräpa, men i statens tjänst skall dock soldaten kunna lura och döda sin fiende. Här föreligger motsättningar, lika välkända som olösliga, som alltid plågat känsliga unga människor i differentierade samhällen.

Ett lysande uttryck av konflikten mellan civilsamhällets och statens moraliska syndrom finns i Sofokles drama Antigones. Oidipus dotter Antigone lyder civilsamhällets bud och vill ge sin stupade upproriske broder Polyneikes en värdig begravning. Den härskande Kreon följer statskonstens bud att radera all ära från statens fiender och vill kasta hans lik till hundarna. Konflikten är olöslig; tragedin är inbyggd i det differentierade samhällets struktur.

Parterna stat och civilsamhälle är i konflikt, men parterna behöver också varandra. Trots den inbyggda motsättningen mellan civilsamhälle och stat är det givet att civilsamhället fungerar dåligt om inte staten upprätthåller fred och ordning. Men staten kan heller inte fungera effektivt om den saknar civilsamhällets förtroende och stöd. Hela statskonstens livsområde behöver det förtroende för medmänniskor som bara ett vitalt civilsamhälle kan skapa. (Putnam 1993).

Det har länge varit självklart att det är ogörligt för staten att byta den civila lydnadens förbud för lögn, stöld och dråp mot polis- och fogdevälde. Så många poliser finns inte ens i polisstater. En insikt växer också fram att det är ogörligt att ersätta civilsamhällets bud om att ta ansvar för de sina med statsmaktens åtaganden. Så många välfärdsfunktionärer finns inte ens i maximalistiska välfärdsstater.

Liknande mönster av konflikt och ömsesidigt beroende gäller för parterna stat och näringsliv. Motsättningarna mellan statskonstens och affärslivets sedliga regler har oöverkomliga inslag. Myndigheter skall inte konkurrera. Man kan möjligen få sin rätt prövad av en högre domstol, men inte av konkurrerande domstol. Statstjänstemän skall inte göra affärer, inte ta mutor. Om de söker tjäna pengar med hjälp av statsmaktens våldsmedel blir staten ett rövarband.

Politiker och ämbetsmän kan däremot med oväld se till att andra kan göra affärer och konkurrera. För att marknader skall fungera behövs lagstiftning om äganderätt och rättsregler för hur kontrakt skall tolkas. Affärslivet behöver dessutom det förtroende för medmänniskor som ett vitalt civilsamhälle kan skapa.

Affärsföretag å andra sidan skall enbart göra frivilliga avslut, inte själva använda tvångsmedel. Absolut inte fysiskt våld eller vapenmakt, men inte heller det tvång som ligger i att ha monopol. Ett företag som med våldsmetoder gör affärer är en gangsterliga, en “maffia“. Ett privat monopol är exploatering, precis som ett statligt monopol.

Flykt från gemenskaper och marknad: tre välfärdsmodeller

Vi kan nu tillämpa den förenklade bilden av ett treenigt samhälle på välfärdens område, på de etiskt mest laddade institutionerna i ett modernt samhälle.

Den nordiska välfärdsstaten är speciell i sin flykt både från det civila samhällets krav och marknadernas krav. I Sverige behöver den lilla världens gemenskaper i det civila samhället – familj, släkt, grannar, vänner, arbetskamrater – inte ställa upp för de små barnen, för de sjuka, skadade eller gamla. Det offentliga kan i deras ställe sköta omsorg och vård för barn, sjuka, handikappade och åldringar. Sådana är de starkas rättigheter, och sådana är de svagas rättigheter i den nordiska välfärdsstaten. Här råder generell och solidarisk välfärd.

I den nordiska välfärdsmodellen kan medborgarna också fly från marknaderna. Här spelar det mindre roll för den enskildes välfärd hur stor hans eller hennes egenförvärvade köpkraft är. Olika bidrag kompletterar hushållskassan. Jämlikhet i inkomst skall råda, eller ”rättvisa” som en del hellre säger. Marknadskrafter upplevs ofta som fiender till välfärden. "Marknadskraft är välfärdsslakt", heter det.

Andra välfärdsstater tar dock inte på samma drastiska sätt avstånd från civilsamhällets och marknadens medverkan i välfärden. Den anglosaxiska välfärdsstaten är mindre omfattande än den nordiska och ger en större roll både åt välgörenhet och köpta tjänster. I USA i synnerhet har försäkringsbolagen en nyckelroll i finansiering av sjukvård och äldrevård vid sidan av den federala försäkringen.

De kontinentala välfärdssystemen ger en i lagen definierad välfärdsroll till kyrkor, fackföreningar, lokala välfärdsorganisationer och yrkesföreningars kassor, vilka kan räkna med stora statsstöd för sina välfärdsuppgifter. Skillnaderna mellan Norden och kontinenten är små i statsmakternas kostnader för välfärd, men mycket stor i andelen offentligt anställda i välfärdens institutioner. Vi har två á tre gånger så många offentligt anställda i barn- och äldreomsorg, skola och sjukvård som kontinentens nationer.

Hos oss har praktiskt taget hela befolkningen, majoriteten i alla partier, blivit så indränkta i den svenska marinaden, dvs. att all välfärd finns i offentlig regi, att den betraktas som självklar och naturgiven. Vi har förvandlat medborgarnas etiska ansvar för välfärden till ett skattebetalningsansvar. Skattesmitning har blivit synonymt med att smita från den lidande vid vägkanten, och skattebetalning har blivit synonymt med att vara den barmhärtige samariten. Vår skattemoralism är en oplanerad konsekvens av vår typ av välfärdsstat.

Det är inte en naturlag utan vårt eget demokratiska val i Norden att välfärdsinstitutioner finns inom statsmakternas hägn. Det är dock min långsiktiga prognos för de europeiska samhällena att de etiska institutionerna – i första hand de institutioner som tar ansvar för barn, sjuka och äldre – kommer att frigöras från staten ungefär som samfunden, näringslivet, konsten och vetenskapen redan frigjort sig från staten och blivit egenrådiga livsområden. Statsmakternas roll i dessa autonoma institutioners liv blir att underlätta, inte att styra.