"Kärast bland samfund på jorden!" Vem sjunger så om Svenska kyrkan och vem känner så? År 1981 var det 7 procent av de vuxna (18-70 år) som hade tillfälle att sjunga J A Eklunds psalm – de gick i fädernas kyrka en gång i månaden eller oftare. Ytterligare 18 procent sade till Sifos intervjuare att de – utan att gå i kyrkan så ofta – kände "stark samhörighet" med kyrkan. Det blir totalt var fjärde person, cirka 1.375.000 personer, ge eller ta 75.000 personer; alla tal i stickprovsundersökningar är som bekant närmevärden behäftade med osäkerhetsmarginaler.

Hur skiljer sig dessa människor – som vi här skall kalla kyrkfolket – från andra svenskar av vilka de flesta är medlemmar i kyrkan utan att tillhöra den gudstjänstfirande församlingen eller i sitt hjärta känna någon samhörighet med kyrkan? Hur ser kyrkfolkets livsstil ut?

Det första vi kan säga om kyrkfolket är att de har motstått en av vår tids starkaste strömningar, sekulariseringen.

Avkristningen är den förändring i kulturklimatet som mest kännetecknar vårt århundrade. Den märks ovanligt tydligt även under den korta tid som opinionsundersökningar funnits. Flykten från religionen registreras t ex i svaren på frågan: "Tror du på Gud?". Andelen som svarade "ja" var 1947 80 procent, 1956 var det 62 procent som trodde på "en Gud som styr världen", 1968 var det 60 procent som trodde på Gud och 1981 sjönk siffran för första gången till en absolut minoritet inom den vuxna befolkningen då 48 procent svarade "ja". Också andra indikatorer pekar nedåt för religionens del: ett liv efter detta trodde 41 procent på 1963 och 32 procent 1981. Att be till Gud, åtminstone ibland, gjorde 34 procent 1967 och 29 procent 1981. År 1956 sade 12 procent att de besökt en statskyrka under den senaste månaden, 1981 var siffran, som sagts, 7 procent.

Att sjunga religiösa sånger eller psalmer ofta eller regelbundet gjorde 13 procent 1978 och 8 procent 1981. Att – åtminstone ibland – tala om religionen med sina vänner gjorde 40 procent 1978 och 32 procent 1981.

Den långsiktiga tendensen är densamma också i andra länder, även om man i USA kan visa på ett ökat religiöst intresse under vissa år under 70-talet.

Andelen som tror på Gud och andelen som går i kyrkan (alla slags kyrkor) en gång i månaden eller oftare är i olika europeiska länder vid 80-talets början:

De nordiska siffrorna är de lägsta i Europa.

Svenska kyrkan med sin ställning och ideologi som folkkyrka har givetvis mycket svårt att finna en roll i ett allt mer sekulariserat opinionsklimat. Teologin ger osäkra besked om folkkyrkans ställning och uppgift hos ett folk som förlorat sin tro.

Den ovanligt långt gångna sekulariseringen i Sverige har medfört att de kristna samtalen blivit annorlunda. En svensk kan inte längre förutsätta ett förstående gensvar om han i samvaron med arbetskamrater eller andra relativt obekanta tar upp ett religiöst ämne. Därmed blir de religiösa samtalen försiktigare, ofta nära nog obefintliga. Många kristna i Sverige har blivit försagda.

Kyrkfolket drar sig också för att vara tillsammans med oliktänkande. Sifo frågade: "Tycker du om att vara tillsammans med människor, vars idéer, övertygelser eller värderingar avviker från dina egna?" Bland kyrkfolket svarar 66 procent att de inte tycker om det, bland övriga svenskar är det 43 procent som inte tycker om det.

Ett tecken på försagdheten är att hela 18 procent av folket känner stark samhörighet med kyrkan, men går i kyrkan på sin höjd någon gång i kvartalet och i många fall inte alls utom på speciella familjehögtidsdagar eller stora helgdagar. När Sifos frågeformulär kommer till kyrkfolket väljer också ovanligt många att svara "vet inte": 38 procent vet inte vad de skall tro när de ställs inför dogmen att Jesus dog för deras synder, 30 procent vet inte om de kan tro att Gud ingriper i deras liv här och nu, 35 procent har ingen uppfattning alls om helvetet. Till dessa tal skall läggas de 18 procent av kyrkfolket som inte svarade på Sifos enkät. Det verkar som om man helt enkelt är ovan vid religiösa ämnen.

Kristendomen i Sverige tycks ha hamnat i en "tystnadens spiral". Därmed föder sekulariseringen sig själv och blir allt mer utbredd. Omvänt kan man säga att de sociologiska villkoren för det heligas bevarande – och även för det heligas återkomst – i svenskarnas samtal och levnadspraxis blir allt svårare att uppfylla.

Kyrkfolket är överrepresenterat bland de äldre, bland kvinnorna och bland landsbygdens och småorternas befolkning. De skillnader vi kan registrera mellan kyrkfolk och andra är i hög grad skillnader mellan äldre och yngre, mellan kvinnor och män, och mellan land och stad. När dessa demografiska faktorer tagit sitt i våra tabeller blir det dock vissa variationer kvar, som står för skillnaden mellan kyrkfolk och andra.

För frikyrkorna gäller likaså att de är överrepresenterade bland äldre, bland kvinnor, och på landet. Men frikyrkomedlemmarna skiljer sig ändå från andra svenskar genom en pietistisk och puritansk livshållning, som utgår från vakthållning kring upplevelsen av frälsning 1).

En livsstil beskrivs av två beteckningar: våra göranden och våra bevekelsegrunder. Att utröna livsstilen är att fråga: "Vad gör vi gärna och ofta?" och "Varför gör vi det?" En livsstil är de sammanhängande elementen i livspraktiken som utövarna av livsstilen delar med varandra men icke med andra och som de upplever som synnerligen engagerande.

Någon synnerligen avvikande kyrklig livsstil finns inte: kyrkans folk har ganska få mönster i beteenden och värderingar som de delar med varann men inte med andra. Har skiljer sig kyrkfolket från frikyrkomedlemmar. Man kan tala om en särpräglad frikyrklig livsstil , men den kyrkliga livsstilen har otydligare konturer. Innan sekulariseringen satte in låg det också nära folkkyrkans natur att omfatta samma livsstilar som folk i gemen.

Samhörigheten med kyrkan och deltagande i den gudstjänstfirande församlingen definierar kyrkfolket och skiljer ut det från andra svenskar. Övriga religiösa beteenden markerar inte samma skarpa gräns mot det sekulariserade Sverige. Av kyrkfolket är det 37 procent (86%) som ber till Gud varje dag eller praktiskt taget varje dag. (Siffran inom parentes, 86 procent, avser frikyrkomedlemmar 1979). Bland kyrkfolket läser 15 (79) procent Bibeln åtminstone en gång i veckan; 70 procent lyssnar på religiösa musikprogram i radio eller TV minst en gång i månaden. "Religionen spelar en viktig roll i mitt liv", säger 43 procent av kyrkfolket, 80 procent av de frikyrkliga och 21 procent bland den breda allmänheten 2).

Vid 70-talets slut och 80-talets början har Sifo funnit åtta typiska bevekelsegrunder som dominerar i våra mest upprepade och omtyckta göranden. De kan därför definiera livsstilar 3). Flertalet av dem är väl representerade bland kyrkfolket.

Den dominerande bevekelsegrunden kan vara något så fundamentalt som att överleva, att klara livhanken. Vi talar då om hankare. De hankare man stöter på i välfärdsstaten Sverige har vanligen fortsatt att leva som föräldrarna gjorde, i en liten stuga eller våning på landet eller i en billig lägenhet i stan. De hankar sig fram i ett samhälle som ofta betraktar dem som perifera, en smula utanför, eller litet efter. En del hankare har egna små firmor, levebrödsföretag för dem själva; det är ofta osäkert om företagen kommer att fortsätta när de drar sig tillbaka eller när de dör. De har vanligen en obestämd dragning åt det auktoritära hållet – enkla regler, lag och ordning, tio Guds bud.

Förr fick de hankare som inte klarade sig vända sig till den kyrkliga välgörenheten. Men i vår tid är det de sociala myndigheterna som kompletterar hankarnas magra inkomster med bidrag. Andelen hankare bland kyrkfolket är 6 procent jämfört med 10 procent i riket som helhet 4).

Trygghetsgnetarna lever försiktigt och vaktar den trygghet de har lyckats skapa. De oroar sig inte för överlevnaden som hankarna. Men de vill hjärtans gärna veta att "tryggare kan ingen vara ...". De är också nöjda med det sociala trygghetsnät som det svenska välfärdssamhället har knutit. Som väljare skulle de knappast kunna tänka sig "att rösta bort tryggheten".

Trygghetsgnetarna är plikttrogna och lojala. "Du får inte", "Du måste" är vanliga fraser när de talar. Trygghetsmänniskorna är överrepresenterade bland kyrkfolket: 18 procent av kyrkfolket faller i denna grupp jämfört med 13 procent av befolkningen som helhet.

Tillhörarna vill framför allt smälta in i sociala sammanhang. Tillhörarna vill inte avvika från de sina. De flyttar ogärna från hembygden, de vill ha kvar sina jobb. De blir stöttepelarna i de organisationer de tillhör. Tillhörarna är kärntruppen i de stora folkrörelserna – det må vara nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, arbetarrörelsen eller idrottsrörelsen. Kyrkfolk kan också vara tillhörare, trogna i sin kyrkogång, en smula misstänksamma mot kyrkans ströbesökare med udda uppförande eller klädsel.

Tillhörarna utgör ungefär lika stor andel av kyrkfolket som av befolkningen som helhet: 21 respektive 19 procent.

Efterbildaren söker liksom tillhöraren sin identitet hos andra, men inte inom den egna gruppen utan snarast hos någon beundrad grupp eller idol. Som ung kan efterbildarens idoler växla och amerikanska förebilder brukar stå högt i kurs. Som äldre söker efterbildaren gärna förebilder bland dem som står högre på samhällsstegen. De är statusmedvetna, modemedvetna och rätt materialistiska, ibland vräkiga. De är framåt och på bettet i konkurrensen.

Efterbildarna är ganska många i befolkningen som helhet – 18 procent – och de är sekulariseringens folk. Av kyrkfolket är endast 4 procent efterbildare.

Uträttaren är en utåtriktad prestationsmänniska som uppskattar framgång. Uträttarna är effektiva och drivande, men också själva drivna och stressade av sin egen ambition. "Verka tills natten kommer" kan stå som deras motto.

Uträttarna är självsäkra och beredda att ta vissa risker och får ofta och tar gärna ledande positioner. Uträttarna är intresserade av innovationer, gärna tekniska men också organisatoriska och politiska. De håller vanligen på effektivitet och ekonomi. De är konservativa i den meningen att de arbetar inom det givna systemets ramar och söker de belöningar som systemet utlovar. De har en del av de drag man förbinder med etablissemanget.

Kyrkfolket räknar många uträttare i sina led: 14 procent jämfört med 6 procent i hela befolkningen.

Självuttryckarna menar allvar med att säga de håller på sitt och bryr sig inte så mycket om vad andra tycker. De har inte något behov att vilja vara varken lika eller olika andra: det räcker med att vara sig själv: njuta av den musik man älskar och ogenerat visa vad man gillar.

Som väntat har denna kategori varit ganska immun mot det alltmer sekulariserade opinionsklimatet. För kyrkfolkets självuttryckare är kyrkan något självklart, ett inre engagemang. Vi fann dubbelt så stor andel självuttryckare inom kyrkfolket som bland allmänheten, 18 mot 9 procent.

Sökaren söker utveckla sitt jag genom upplevelser, intensiva relationer med medmänniskor och/eller med naturen. De vill ha ett rikt inre liv. Känsla och intuition är viktiga ord för sökarna. De föraktar inte åskådningar som astrologi och Zen-buddhism, de kan pröva meditation; de är, kort sagt, öppna för allt som banar nya vägar i den inre världen. Oftast blir det inte så exotiska saker utan vad som stått i veckotidningen eller på dagstidningarnas sidor om vardagslivet. En del av dem söker sinnesrörelser genom äventyr och romantik, andra engagerar sig djupt och varaktigt i den lilla kretsens liv.

Vi fann 14 procent sökare bland kyrkfolket jämfört med 18 procent bland allmänheten. Det ligger kanske ett memento till kyrkan i att så många som vill öka sin lyhördhet för det inre livets signaler finns utanför kyrkfolket och söker sig till vår tids många religionssurrogat.

Skärskådaren söker också personlig inre utveckling men har inte sig själv som självändamål. Skärskådarna är mera samhällsmedvetna, kreativa och kritiska än självuttryckarna och sökarna: att leva med socialt ansvar är grundläggande för dem. De uppskattar de idéer som förs fram på de ekumeniska u-veckorna. De är övertygade om sina värderingar och vill förändra samhället så att det passar deras värderingar, inte göra om sig själva så att de bättre passar in i samhället. De håller vanligen på enkelhet och miljö och deras ideal är livskvalitet. De stressar och hetsar inte utan kör livet med hastighetsbegränsning och trivs med det. Vi registrerade 5 procent skärskådare bland kyrkfolket och 7 procent bland allmänheten.

Figur A: Jämförelse mellan kyrkfolkets och allmänhetens livsstilar.

I vardagens göranden skiljer sig kyrkfolket något från befolkningen som helhet och ganska mycket från frikyrkomedlemmar.

Kyrkfolket är arbetsmänniskor i mindre utsträckning. "För att kunna arbeta effektivare brukar jag inskränka på umgänge och nöjen", säger 31 procent av kyrkfolket, jämfört med 38 procent av alla vuxna svenskar och 55 procent av de frikyrkliga.

Kyrkfolket är inte heller familjemänniskor i samma utsträckning som andra. "Vår familj gör en massa saker tillsammans", säger 48 procent av kyrkfolket, jämfört med 58 procent av allmänheten och 74 procent av de frikyrkliga.

Inte heller är kyrkfolket överrepresenterat bland sällskapsmänniskorna. "Jag begränsar helst min bekantskapskrets till några få utvalda", säger 47 procent av kyrkfolket, 40 procent av den breda allmänheten och 26 procent av frikyrkofolket.

Efter denna genomgång är det dags att igen påpeka att likheterna dominerar över olikheterna när man jämför kyrkfolkets livsstilar med allmänhetens. De skillnader som finns mellan svenskar som är engagerade i och identifierade med kyrklig verksamhet och andra är inte oöverstigligt stora.

Förutom de statistiska skillnader vi redovisat finns det emellertid ett intryck av åtminstone två ytterligare skillnader mellan å ena sidan kyrkfolket och de frikyrkliga och å andra sidan det sekulariserade organisations-Sverige. De är inte så lätta att belägga i siffror. Men läsningen av många hundra intervjuer har lämnat en bottensats kvar i mitt medvetande som samhällsforskare att de som står kristendomen nära idag är annorlunda än den vanlige avkristnade svensken på två sätt.

4 För det första: I vanliga sekulariserade organisationer reser medlemmarna ofta frågor av typen "Vad gör organisationen för mig?", "Vad gör ni för oss medlemmar?" Medlemskap är i grund och botten utbyten från intresseorganisationer som har att bevaka egna eller gruppens intressen. Kyrkfolket ställer naturligtvis också krav på kyrkan liksom de frikyrkliga gör det på sina samfund. Men de är oftast av typen: "Vad gör kyrkan för Gud, vad gör den för vårt land, för kristenheten, för u- länderna?" Religionens folk tar mycket mera ett gemensamt öde i beaktande än ett individuellt öde eller en speciell grupps välfärd.

4 För det andra: Tiden uppfattas annorlunda i samtalen med det religiösa Sverige än med det sekulariserade. Den längre medellivslängden hos moderna nationer tycks leda till att flertalet människors medvetande fylls med det alldagliga, det triviala, de för dagen aktuella opinionerna. När livet förlängts och livschanserna sålunda ökat tycks tidsperspektiven ha krympt och blivit kortsiktiga. De kyrkligt (eller frikyrkligt) verksamma eller intresserade utgör ett undantag och behåller längre perspektiv: släkten följa släktens gång, tonen från traditionen, ja evigheten, trängs inte bort. Tidsperspektiven är långsiktigare när man intervjuar de kristna.

Svenskt kyrkfolk är inte omstörtare av samhället, men inte heller okritiska mot samhället. "Jag skulle vilja förändra samhället", säger 46 procent av kyrkfolket i åldrarna 18-70 år. Det är sex procent flera än i befolkningen som helhet. Som jämförelse kan nämnas att bland de frikyrkliga i samma åldrar ville 74 procent förändra samhället.

Samhällsförändringar kan gå åt höger eller vänster. En uppfattning om kyrkfolkets inställning ger vår frivilliga fråga i slutet av enkäten: "Vilket parti sympatiserar Du mest med?". (Jfr tab 1 i tabellbilagan) På denna fråga svarade 78 procent. Partifördelningen jämfört med Sifos väljarbarometer vid samma tidpunkt är:

Kyrkfolket är mer borgerligt än hela väljarkåren: varannan håller på moderaterna eller centern. Den borgerliga övervikten torde ha varit större förr. Den motsättning som fanns mellan arbetarrörelsen och kyrkan i början av vårt århundrade har på det hela taget klingat bort. Kyrkfolket har också en klart större andel socialdemokrater än frikyrkan (39 mot 20%). Den yngre generationen av kyrkfolk har emellertid inte större sympati för socialdemokratin än de äldre, vilket i någon mån är fallet inom frikyrkan.

Kyrkfolket har en långt större andel moderater än frikyrkorna. Kristen demokratisk samling (Kds) har inte en stark ställning bland den äldre generationen av kyrkfolk, men bland den yngre klarar partiet fyra-procent-gränsen. Kds har sitt största stöd inom frikyrkan, framför allt inom pingströrelsen.

Också i fråga om politik gäller att kyrkfolket mer liknar svensken i allmänhet än de liknar frikyrkomedlemmar.