Click here for English version

Innehåll:

Poststratifiering
Källkritik
Återintervjuer med personer intervjuade i perioder utan minnesförskjutning
Användning av sluten omröstning
Kontroll av trenden i minnesförskjutning
Poststratifiering på tidigare valhandling jämte andra variabler
Vad betyder det i praktiken?

I en väljarbarometer kan intervjuerna vägas — stratifieras i efterhand — enligt uppgifter hur de svarande röstat i föregående val så att urvalet överensstämmer med valresultatet i detta val. Metoden kallas poststratifiering (eller efterstratifiering). För att möjliggöra poststratifiering innehåller en väljarbarometer inte bara frågan "Vilket parti tycker ni är bäst idag?" (eller motsvarande) utan också frågan "Vilket parti röstade ni på i senaste riksdagsvalet?" vilken ställs till dem som var röstberättigade i detta val.

En fördel med en poststratifiering enligt parti i senaste val är att man får stabila tidsserier av partisympatiernas förändringar även med ganska små urval av intervjuade. Man utnyttjar den korrelation som finns mellan individers partipreferens vid olika tidpunkter för att reducera urvalsfelen. Med de starka samband som brukar råda i Sverige mellan röstning på ett parti i allmänna val och preferens för partiet ett, två eller tre år efter valet kan man genom poststratifiering avsevärt minska osäkerhetsmarginalerna. En formel ¹⁾ visar att osäkerhetsmarginalen hos ett urval av 1.000 röstberättigade reduceras till ungefär två tredjedelar av vad den är i ett urval av var N-te individ. Poststratifiering på andra variabler — t ex livscykel, inkomst, socialgrupp — ger mycket lägre vinster.

Poststratifiering är en statistiskt oantastlig metod. Nu är emellertid partisympatiundersökningar i första hand ett ämne som tillhör statskunskap och politisk sociologi, och de statistiska metoderna i väljarbarometrar måste bedömas utifrån dessa vetenskaper. Poststratifiering blir inte oantastlig i en sådan bedömning. Ingen erfaren person inom dessa vetenskaper vågar hänga en justering av partiernas sympatisiffror på antagandet att väljarna ger en helt korrekt rapportering av sin röstning för ett, två, eller tre år sedan. Olika forskare är entydiga i att framhålla att en persons framställning av sitt förflutna påverkas av hans nuvarande attityd och situation.

Ingen människa medger särskilt glatt och villigt att han eller hon ändrat ståndpunkt. Det är skönare att framstå som en person som i grunden alltid varit lika förståndig som han eller hon är idag. Opinionsforskare känner också till fenomenet. Vid årsskiftet 1972/73 tyckte praktiskt taget 100 procent av alla svenskar att USA borde dra sig ut ur Vietnam. Nästan alla menade att de alltid tyckt så. Men i själva verket tyckte bara två tredjedelar detta två år tidigare.

Historiker är väl medvetna om sådana minnesförskjutningar och i sin källkritik tar de aldrig ett omdöme om en kontroversiell händelse nedskrivet åratal efteråt som en acceptabel ögonvittnesrapport. De tar i stället ett sådant omdöme som ett tecken på att händelsen uppfattades och värderades på ett visst sätt av sagesmannen eller inom sagesmannens cirklar vid den tidpunkt då omdömet fälldes.

Den analytiska psykologin har sedan snart 70 år känt och studerat dylika förskjutningar och har identifierat de "försvarsmekanismer" som ligger bakom dem. På senare tid har olika attitydteorier, s k balansteorier, formulerat lagar och skrivit ekvationer i en särskild matematik i ämnet. Problemet om "biografisk konsonans", vår böjelse att medvetet eller omedvetet förskjuta data om oss själva så att de litet bättre passar in med våra nuvarande uppfattningar, är ett specialfall för dessa teorier.

Förekomsten av psykologiska minnesförskjutningar i fråga om tidigare röstning har gjort flertalet erfarna opinionsforskare skeptiska mot okritisk, mekanisk, rutinmässig efterstratifiering enligt parti i senaste val. Dr George Gallup i USA kallar metoden "very tricky". Dr Henry Durant i England avvisar den helt för väljarbarometrar på basis av erfarenhet med 50- och 60-talens engelska val. Björn Balstad i Norge har utvecklat en praxis att i sin väljarbarometer utnyttja information om tidigare valhandling endast om skillnaderna är små mellan föregående valresultat och hur väljarna senare säger att de röstade. Blir denna skillnad stor litar Balstad på de ovägda siffrorna. Professor Jean Stoetzel i Frankrike menar att sanningen om partisympatiernas fördelning i det långa loppet ligger någonstans mellan ovägda siffror och siffror efterstratifierade på tidigare valhandling; proportionen beror på opinionsklimatet under valkampanjen och måste, menar han, estimeras separat av politiska experter som får bedöma om det finns anledning att tro att något partis sympatisörer skäms mer för sin tidigare valhandling än andra eller dras så starkt till ett nytt parti att de också vill framhålla att de tidigare röstat på det.

Samma skepsis som bör råda mot okritisk poststratifiering bör gälla annan okritisk användning i väljarbarometrar av information om parti i föregående val, t ex den kvotestimation som praktiserats av PUB och den imputation och de kalkyler som SCB gör för att estimera resultat av tänkta val i mellanvalsperioder.

Hur kan då en kritisk användning av information om parti i föregående val utformas? Flera metoder har prövats av Sifo. De mest givande har befunnits vara dessa:

1. Kontroll av valdeltagandet i vallängden.
2. Återintervjuer från perioder utan minnesförskjutning.
3. Användning av för intervjuare hemlig omröstning i utfrågningen.
4. Undersökning av trenden i minnesförskjutningen om parti i senaste val.

Ett välkänt fenomen är att väljare överdriver sitt valdeltagande. I valet 1966 var valdeltagandet lågt, särskilt bland socialdemokrater. Men många av valskolkarna uppgav inför valet 1968 att de röstat 1966. Dessa räknades inte som tillskott till socialdemokratin i förvalsundersökningarna 1968 eftersom de i den okritiska poststratifieringen som Sifo då använde vägdes ner i den låga andelen socialdemokratiska röster 1966. Sifo underskattade därför den socialdemokratiska uppgången mellan 1966 och 1968. Följande tabell visar socialdemokratins poststratifierade och icke-poststratifierade siffror under valåret 1967-68.

Det torde inte råda större tvekan om att den icke-poststratifierade serien är mest rimlig; under alla förhållanden kommer den närmare valresultatet.

Man kan undvika en del fel av denna typ genom att i vallängden kontrollera de utvaldas deltagande i tidigare val. Sådana kontroller har Sifo utfört vid tre val. Ett väsentligt resultat från dem är att mellan en tredjedel och hälften av valskolkarna blir bortfall i intervjuundersökningar med hembesök. Bortfall och valskolkare rekryteras alltså i viss utsträckning från samma kategorier. Om poststratifiering på tidigare valhandling skall göras bör kategorin icke-röstande i föregående val enligt dessa undersökningar representeras av 56 procent av det antal som står i valstatistiken. För övrigt kan nämnas att kontroll i vallängden ger som biprodukt en validering av en s k turn-out scale, d v s intervjufrågor vars svar kan läggas samman för att förutsäga valdeltagande.

När socialdemokraterna i valet 1968 gjorde sitt genom tiderna bästa val och fick absolut majoritet (50.1 procent av rösterna) och därmed befäste ett då 36-årigt regeringsinnehav blev en del borgerliga och kommunister generade eller rädda att medge att de själva var eller varit något annat än socialdemokrater. Andelen som till Sifos intervjuare sade att de röstat socialdemokratiskt i september1968 blev —

Fördelningen bekräftade och befäste Sifos skepsis mot all okritisk användning av information om tidigare valhandling. En ökande andel — till sist cirka 6 procent — hade genomgått en "minnesförskjutning". 

I förvalsundersökningen inför 1970 års val gjorde Sifo sitt urval från de som intervjuats hösten 1968. Urvalet stratifierades på de uppgifter om valhandling som insamlats hösten 1968. Därmed kunde vi utnyttja information om parti i valet 1968 utan risk för stor minnesförskjutning. Vidare använde Sifo för första gången en sluten omröstning med hjälp av röstsedlar som lades i en valbössa så att intervjuaren aldrig fick veta hur den intervjuade röstade. Resultatet blev mycket tillfredsställande. I sin undersökning närmast före valet erhöll Sifo siffran 45.5 procent för socialdemokraterna jämfört med valets 45.3 procent. SCB som okritiskt använde uppgifterna om parti i föregående val gav socialdemokraterna 49.2 procent.

I förvalsundersökningen 1970 lät som sagt Sifo de intervjuade rapportera sitt parti med hjälp av en valsedel som stoppades i en bössa. Intervjuarna fick alltså aldrig reda på hur den intervjuade skulle rösta. För att mer i detalj studera hur denna metod fungerade gjorde Sifo under våren 1973 ett experiment om metoden. Två likvärdiga urval om cirka 1.150 röstande i valet 1970 fick avge svar om bästa parti dels öppet genom att välja en valsedel som de visade för intervjuaren, dels slutet genom att lägga en valsedel i ett kuvert och sedan i en bössa. Sedan ombads de utvalda att på liknande sätt upprepa hur de röstat 1970. Kuverten skickades oöppnade till Sifo med frågeformulären.

Resultaten jämfördes dels poststratifierade på region och parti i senaste val, dels ovägda. Tabellen nedan sammanfattar resultatet. Alla siffror är procenttal. Talen inom parentes är ovägda.

Vi kan dra flera slutsatser ur tabellen:

1. Färre svarar på frågorna om utfrågningen är öppen ²⁾.
2. Den öppna utfrågningen ger ett resultat i väljarbarometern som i högre grad reproducerar föregående valresultat än den slutna utfrågningen.
3. Ytterpartier som vpk och m får lägre andel vid öppen omröstning.
4. De socialt mest acceptabla partierna — s som var regeringsparti vid tiden för experimentet och fp som hade största stödet i pressen — får högre andel "bästa parti" vid öppen utfrågning.

Vi var naturligtvis medvetna om att slutsatserna inte behöver vara giltiga i andra ("snällare") opinionsklimat än de som rådde våren 1973. Men genomgående bedömdes resultaten av den slutna omröstningen som korrektare. På basis av dessa resultat beslöt Sifo att framgent göra alla väljarbarometrar med sluten omröstning.

Det bör påpekas att experimentet inte visar att minnesbilden av valet 1970 entydigt förbättrades genom den slutna omröstningen. För folkpartiet som mellan valet och experimentet visat en nedgång underskattades valresultatet i den öppna omröstningen och blev ganska korrekt i den slutna. För centerpartiet som under samma period gått framåt gäller det omvända. Den slutna och den öppna utfrågningen gav för socialdemokraternas del samma estimat av valhandlingen 1970, en grov överskattning. Den hemliga omröstningen medförde klara förbättringar, men problemen med ingångsdata för poststratifiering var ingalunda lösta.

En väsentlig fördel med att göra en väljarbarometer varje månad är att man kan etablera trender och analysera dem. Själva syftet med Sifos väljarbarometer är att beskriva trendutvecklingen för partisympatierna mätt med frågan: "Vilket parti tycker ni är bäst idag?"

Frågan: "Vilket parti röstade ni på i senaste riksdagsvalet?" skall inte visa någon trend om ingen minnesförskjutning finns. Genom trendanalys av denna fråga kan vi kartlägga den faktiska nivån på minnesförskjutningen och ta hänsyn till den i en poststratifiering.

Vi etablerar trenden som ett centrerat glidande medeltal. För perioden mellan 1973 och 1976 års val skedde de trendmässiga minnesförskjutningar som kurvorna på vidstående sida visar.

Kurvorna har framtagits av dataprogrammet X-11 (Tabell D12). Den streckade linjen anger valresultatet 1973 och den heldragna de svar vi får på utfrågning om hur man röstade 1973 i de väljarbarometrar som gjordes på jämnviktsriksdagens tid.

Minnesbilden av föregående val skiljer sig från valets verklighet. Folkpartiet som ökade mest i väljarbarometern producerar också ökade andelar väljare som säger att de höll på partiet redan 1973. Centern förefaller en aning demoraliserad utom i perioden kring valen. För socialdemokraternas del överskattas stödet i valet — ett vanligt förhållande under senare hälften av deras långa regeringsinnehav. För vpk sker en lika genomgående underskattning. Vi ser att en stor andel av överskattningen av s-röstande motsvaras av en underskattning av vpk-röstande.

En lösning på poststratifieringens problem i väljarbarometrar är nu i princip klar. I stället för att okritiskt poststratifiera på ett fixerat resultat från föregående val gör man en kritisk poststratifiering som, använder trendvärdena för minnesbilden av valhandlingen som ingångsdata i stället för valresultatet.

Trots elegansen i lösningen ville Sifo inte svälja denna metod med hull och hår. Skälen är tre. Trendvärdena för en given månad kan inte helt korrekt etableras förrän vi har ytterligare några månaders mätningar; vid det aktuella tillfället har vi endast en approximation av trenden. Erfarenheter som vi gjort inom ekonometrin med kurvor av Henderson-typ visar att slutvärden i serierna lätt överdramatiseras och att man därför bör betrakta slutvärdena mycket försiktigt. Det vore ibland att införa fel snarare än reducera fel att använda slutvärdet som facit för en poststratifiering. Det andra skälet är att politisk realism kräver en känslighet för plötsliga politiska klimatförändringar, inte enbart långsamma förändringar som anges av en mjuk trend. En politisk skandal, ett stort svek mot väljarna, en plötslig kris kan förändra minnesbilden av valhandlingen snabbare än vår trendkurva hinner registrera. För det tredje gör metoden inte rättvisa åt underrapporteringen av kommuniströster. Denna snedrapportering av vpk-ares röstning har en systematisk komponent som tycks vara helt oberoende av variationer i det politiska klimatet. Den korrelerar heller inte med bortfallets storlek. Under 70-talet har den i Sifos mätningar i genomsnitt utgjort 1.4 procent.

Trenduträkningar av minnesförskjutning är emellertid värdefulla på andra sätt. Dels ger de antydningar om stämningsläget inom varje parti. Dels har de gett Sifo en klar regel som talar om när poststratifiering på parti i ett föregående val är rimlig att göra:

1. Endast om trenden för minnesförskjutningar inte avviker väsentligt från valresultatet för något riksdagsparti kan konventionell (okritisk) poststratifiering användas. Som väsentlig avvikelse räknar vi 2 procent för partier med andelar över 20 procent och 1.5 procent för övriga riksdagspartier ³⁾. Genom att följa denna regel undviker vi att poststratifiering konserverar ett valresultat i väljarbarometerns siffror.
2. Under välperioden 1973-76 var vanlig poststratifiering acceptabel enligt denna regel hela tiden utom ett par månader våren 1974 då socialdemokraternas minnesbild av föregående val avvek mer än två procent från verkligheten och ett par månader våren 1976 då samma sak inträffade och vpk också visade väsentlig avvikelse.

Vad skall vi då göra om trenden för minnesförskjutning avviker väsentligt från valresultatet? Vi tillämpar ett graderat förfarande:

3. Om trenden mellan en och en och en halv gånger ovan angivna marginaler rapporteras medeltalet av två siffror: en poststratifierad på parti och en icke-poststratifierad på parti. Vi uppger alltså en del av poststratifieringens stabiliserande effekt för att inte riskera råka ut för hela dess snedvridande effekt.
4. Om trenden för minnesförskjutning avviker mer än en och en halv gång ovan angivna marginaler kan ingen poststratifiering på parti i föregående val användas. Vi kan då utnyttja endast poststratifiering på andra variabler än parti i tidigare val, t ex svarandes ålder, kön, hemortsregion. Under sådana situationer ökar osäkerhetsmarginalen i väljarbarometern. Om denna situation skulle uppstå kommer naturligtvis läsarna av väljarbarometern att informeras.

Dessa och övriga beslutsregler för uträkning av Sifos väljarbarometer är uttömmande, d v s lämnar inget som helst utrymme för personligt färgade bedömningar av de tjänstemän som gör arbetet.

Det är möjligt att ur valstatistiken erhålla valresultat regionvis och alltså ha facit för en poststratifiering som gäller både valhandling och region. Vill man däremot ha viktmålen för en poststratifiering för valhandling, ålder och kön finns ingen officiell statistik, eftersom valhemligheten inte medger att valresultatet fördelas på ålder och kön.

För att skapa dylika tabeller (som givetvis aldrig blir helt exakta) finns flera iterativa metoder programmerade för dator. De utgår från ett stort urval uppdelat sålunda:

Siffrorna inuti tabellen är approximationer från urvalsundersökningar, siffrorna i marginalen (utanför dubbelstrecken) är populationssiffror. Programmen gör om siffrorna inuti med minimum våld på deras intercellkorrelationer så att de överensstämmer med de korrekta marginalerna. Resultatet blir en matris för poststratifiering.

Sifo har sedan 1967 haft ett dataprogram MITER för denna operation. Även det kända analysprogrammet ECTA har en option för proportionella iterativa anpassningar.

När Sifo gör poststratifieringar enligt föregående val görs samtidigt en poststratifiering på ålder och kön. Åldern erhålles ur befolkningsregistret och här kan alltså ingen minnesförskjutning uppkomma.

Av svenska väljarbarometrar har SCBs den högsta ambitionsnivån (att visa hur val skulle utfalla) och den mest komplicerade undersökningsdesign (med inbyggd panel), de största urvalen (många tusen intervjuer per gång) och givetvis de största resurserna (millionanslag från riksdagen). Trots detta har Sifo i sina förvalsundersökningar på 70-talet kommit valresultaten närmare än SCBs motsvarande undersökningar. Sifo har publicerat sina siffror före valet, SCB efter. Så här har utfallen varit:

Det är vår tro att skillnaden huvudsakligen beror på att Sifo har en mer kritisk och sofistikerad syn på användningen av information om parti i senaste val än SCB hittills visat. Detta har kompenserat för SCBs överlägsna resurser i övrigt.