LO-tidningens förstasida nr 6 1978

The wage earners funds: The Swedish attempt to socialize the corporations 

Löntagarfonderna: Det svenska försöket att socialisera företagen

Några inlägg av Hans L Zetterberg

Ur artikel i Månadsjournalen 1982    

Tredje akten

1900-talets politiska historia i vårt land är ett drama i tre akter.

Efter första akten fick alla åskådare delta i spelet — låt vara en smula marginellt — genom att rösta i allmänna val. Det var resultatet av en intensiv kamp, i vilken liberaler och socialdemokrater tog hem segern mot högern. I andra akten byggdes sjukhus och ålderdomshem och många andra institutioner åt en tacksam publik, och de politiska aktörerna gav pengar till de som satt på raderna för personer med barn och personer med svårighet att betala hyran. I slutet av akten fick fackföreningarna sina arbetsplatser i förläning; de äger dem inte men kan bestämma mycket om dem och får lejonparten av deras budget i lön. Tredje akten har börjat för några år sedan med att arbetarklassen sjöng samma sånger som i början av första akten om att kasta sina bojor och överta produktionsmedlen. Dramat går nu mot sin höjdpunkt.

Som vanligt blir det bara ett fåtal som tidigt kan avslöja hela intrigen, medan resten av publiken ännu vilseleds av storartade gester, av moraliserande tal och av aktörer som kommer och går.

Löntagarfonderna

Det är ett fundamentalt faktum om maktbalansen i Sverige att löntagarorganisationernas avtalsförhandlare har en apparat som gör att de kan ta ut ungefär vad de anser lämpligt till hushållskassorna. Apparaten kan gå genom betong. SAF och politikerna har i praktiken ganska litet att sätta emot. Detta blev LO medveten om redan på 30-talet och 40-talet då man utformade doktrinen om samhällsansvar i lönesättningen. Den stora depressionen på 30-talet illustrerade påtagligt att företag gick omkull i krisen om de förvägrades fördelaktiga ekonomiska villkor. Byggnadskonflikten 1933—34 skapade en stor debatt och utredningsverksamhet kring vad man kallade “samhällsfarliga konflikter”. Depressionen tvingade staten att vidga sitt inflytande över arbetsmarknaden. Om fackföreningarna utnyttjat all sin makt till löneuttag hade dels ekonomin ytterligare underminerats, dels staten kommit in och dikterat andra uppgörelser. Saltsjöbadsavtalet 1938 var en framgångsrik ansträngning att undvika lagstiftning om förhållandet mellan arbetsmarknadens parter. Sen kom Hitlerkriget och alla institutioner i samhället fick underordna sig de övergripande målen kring försvar och försörjning. Samhällsansvar blev ett nyckelord för alla, inte bara fackföreningsrörelsen. Fackföreningsrörelsens relation till staten förändrades också i och med att socialdemokratins maktinnehav blev långvarigt. Man hade tidigare sett staten som borgerlighetens förlängda arm. När arbetarrörelsen övertagit statsmakten genom socialdemokratin blev det naturligt att också dess fackliga organ skulle visa ansvar för hela samhället.

Med rekordårens erfarenheter föll emellertid doktrinen om samhällsansvar i bakgrunden och med välfärdsstaten bakom ryggen försvann otryggheten i större löneuttag. Löneuttagen blev rekordhöga i mitten av 70-talet trots att ekonomin faktiskt redan tio år tidigare slutat att sätta annat än bottenrekord.

I Sverige är i praktiken kampen mellan kapital och arbete i ekonomisk mening avgjord till arbetets fördel. Ur produktionen kan arbete ta ut cirka 140 miljarder kronor i år [1982] medan kapital får behålla eller dela ut cirka 2 miljarder. Apparaten kan inte gärna ta ut mer löner utan att skada utrikes balans och arbetstillfällen. De duktiga förhandlarna och ombudsmännen får inte heller ut maximal glädje ur att arbete tagit merparten och lämnat en allmoseliknande andel till kapitalet. För de spännande och utslagsgivande strategiska besluten i näringslivet tas inte av dem, utan av en liten krets direktörer i de två stora privatbankerna med närstående investmentbolag (SE-Banken och Handelsbanken) och de tre försäkringsgiganterna (Skandia, Trygg Hansa och SPP) och några stora industriföretag (främst Volvo med Beijer).

Löntagarfonderna har udden riktad mot denna ekonomiska koncentration. Företag med mer än 100 anställda skall åläggas att årligen till LO-fackens nya fonder överlämna nyemitterade aktier. Fonderna skall handla med aktier på börsen.

Eliters uppgång och fall

Löntagarfonderna är den första stora socialdemokratiska reformen som inte är avsedd att bidra till arbetarklassens levnadsstandard. Arbetarhushållen blir inte rikare med fonderna. Man säger i stället rent ut att fonderna kommer att medföra lägre löner än vad som eljest skulle utgå. Detta har gjort många socialdemokrater betänksamma.

Avsikten med löntagarfonderna är i stället att byta ut den gamla finans eliten mot en ny som har förankring i fackföreningsrörelsen. I folkmunnens förenkling kommer det att heta att Peter Wallenberg ej skall få njuta sin fars och farfars ställning för den skall Stig Malm ha.

“Människans historia är historien om kontinuerliga utbyten av eliter: den ena elitens uppgång är den andras fall”, skrev Vilfredo Pareto, 1901. Han är en italiensk bjässe i ekonomi och sociologi, död 1923. Ibland tror jag att han har författat akt 3 av vårt politiska drama.

Pareto var en stolt, självständig och ironisk man. Under den period av sitt liv då han skrev sina sociologiska arbeten hade han inte någon större önskan att sälla sig till någon politisk rörelse, även om vissa handlingslystna konservativa kallade honom sin man. Hans partiskhet — som är klar och tydligt — är snarast emot människor av varje politisk övertygelse som underlåter att säkerställa den egna gruppens framtid. Enligt Pareto överlever en dominerande grupp endast om den ger tillfällen för de bästa individerna ur alla samhälls klasser att bli delaktiga av dess privilegier och belöningar och om den inte tvekar att försvara dessa privilegier och belöningar mot yttre och inre hot. Paretos ironi drabbar en elit som blir exklusiv, som ärver och tillskriver sig sin elitställning snarare än förvärvar den, liksom en elit som blir så humanitär och samvetsöm att den tappar greppet. Han talar för möjligheter för alla att uppnå högre ställningar i samhället men inte på grund av medömkan med de oprivilegierade. Att uttrycka och ge spridning åt sådana känslor skulle endast göra eliten mindre villig att försvara sina privilegier, och sådana idéer om humanitet och samförstånd skulle också kunna bli ett samlande program för oppositionen. Och eftersom han antar att oppositionen, om den blir segerrik, aldrig förverkligar ett konsekvent program för de underprivilegierade så vinns enligt Pareto ingen moralisk fördel från det humanitära argumentet.

En elit som vill vara kvar i sin ställning måste ha både rävar och lejon, både listiga innovatörer och trosvissa konsolidatörer.

Pareto skulle anklaga de svenska företagen för att vara inskränkta i sin rekrytering. De har missat möjligheten att fånga in till de egna koncern ledningarna de utomordentliga ledarbegåvningar som nu finns i LO. I stället har de satt in vänner från Handels och Teknis — eller sina egna barn. I elitkampen gäller det att spåra avsikterna bakom orden. Orden kan vara övervinster, solidarisk lönepolitik, kapital till näringslivet, kvalitet i arbetslivet. Pareto lär oss skära genom språkvanorna:

“Den nya eliten som försöker undantränga den gamla, eller endast dela dess makt och ära, vidgår inte en sådan avsikt uppriktigt och öppet. I stället antar den ledarskapet för alla de förtryckta, förklarar att den inte strävar efter det goda för egen del utan efter det goda för de många; och den går till strid, inte för en begränsad klass rättigheter utan för i det närmaste hela befolkningen.”

Så hamnar den segerrika eliten vid köttgrytorna. De egna kan nu få kapital att bestämma över, uppdrag och jobb. Det blir representation och kontokort, tjänstebilar och skattefria traktamenten när man far runt i länet och besöker företagen. Och eftersom en del av företagen har utlandsbolag blir det tillfälle till utlandsresor — kanske t o m med Concorden innan den läggs ned. Inom rörelsen drar man sig för att kritisera och fin granska fondstyrelserna. Kritikerna kallas splittrare.

Den nya eliten blir etablerad och cirkeln kan börja igen: en ny arbetar rörelse växer fram ur de vilda strejkerna och kvarvarande smarta kapitalistiska spekulatörer lurar skjortan av löntagarfondernas trosvissa män. Så långt Pareto — eller snarare Paretos anda. Tillbaka till valet 1982.

Löntagarfonderna är LO:s fråga. Man kan säga att socialdemokraterna i val kan lita till en stående armé och en värnpliktsarmé. Den stående armén är fackets ombudsmän. Värnpliktsarmén är de vanliga partiarbetarna. Den förra är mer utslagsgivande för valresultat än den senare. Genom att LO-frågan om fonder blir central i valrörelsen kommer den stående armén att valjobba som aldrig förr. Så stora stamanställda resurser torde aldrig ha mobiliserats tidigare i en socialdemokratisk valrörelse. Ett högt socialdemokratiskt valdeltagande och ett lågt borgerligt kan ge en socialdemokratisk majoritet i riksdagen som liknar den franska eller grekiska.

Alla större företagare och nästan alla småföretagare är emot löntagarfonder. De kan förväntas bli mer aktiva i denna valrörelse än tidigare. Det gäller ju valet av vilken elit — direktörer eller ombudsmän — som skall kontrollera företagen. Chanserna att få sin sak accepterad av väljarna belyses i denna glatt naiva opinionsfråga:

“Vem tror Du i det långa loppet bäst kan sköta våra företag — en typisk ombudsman eller en typisk direktör?”

Direktörerna har vunnit starkt i opinionen på senare år. 

I valet i september [1982] utgör löntagarfonderna på det hela taget ett dåligt kort för socialdemokratin. Vår finanselit av direktörer har inte misskött sig till den grad att väljarna tycker att den på sikt behöver ersättas av en ny elit av socialdemokratiska ombudsmän. Däremot tycker de flesta att regeringen bör ersättas. Och mycket talar för en borgerlig förlust, t.ex regeringsfrågan och landets ekonomi. Oavsett hur det går kommer akt 3 av vårt drama att pågå i fler valrörelser än årets.

Debattinlägg 1976. Kapitel 2 
i Carl Johan Westholm (red), Vi kan ännu välja. Askild & Kärnekull Förlag AB, 1976, pp 23-40.

Bakgrund: Opinionen och makten över företagen

Legitimitet enligt Max Weber

Opinionsundersökningar har ingen annan funktion än att ge oss kunskap om vad allmänheten (eller någon del av allmänheten) tycker och tänker i en viss fråga. I motsats till voteringar i demokratiskt valda församlingar har opinionsundersökningar inte några bindande konsekvenser. Politiker och ämbetsmän är på intet sätt tvingade att handla på ett särskilt sätt på grund av resultaten i opinionsundersökningar. Om man hävdar att ansvariga politiker och ämbetsmän skall följa opinionsundersökningarnas anvisningar hamnar man i en helt omöjlig och oansvarig variant av populism som brukar kallas “gallupdemokrati”. Opinionsundersökningarnas enda resultat är kunskap; det är andra slags voteringar som resulterar i beslut.

Av opinionsundersökningar intar partisympatiundersökningar en särställning ty de ger kunskap om sannolika förändringar i sammansättningen av beslutande församlingar. Massmedia ger därför stor uppmärksamhet åt väljarbarometrar. En annan typ av opinionsundersökningar som intar en särställning är legitimitetsundersökningar av maktförhållanden. De ger kunskap huruvida makt kan utövas utan polis- och straffinsatser. Det är en sådan vi skall uppmärksamma här.

För att makt i det långa loppet skall kunna utövas effektivt krävs att makten är “legitim”. Med legitim menas inte enbart att den är formellt legitim, dvs att beslutet om maktutövning fattas enligt gällande bestämmelser, eller “i laga ordning”. Med legitim makt menas snarare auktoritet som kan utövas med de berördas godkännande (Max Weber). Jag kanske inte alls tycker om att bli inkallad till militärtjänst, men jag accepterar ändå att värnpliktsmyndigheterna har rätt att inkalla mig; deras makt är legitim. Makt som inte är legitim kräver en stor insats av övervakning, polis, och sanktioner för att förverkligas i handlingar. Legitim makt behöver föga av detta: maktutövaren och de som är föremål för hans makt är i stället eniga om maktutövningen. Samhället kan fungera endast om lejonparten av dess makt är legitim.

Legitimiteten hos makten är som synes en opinion hos de berörda. Det är därför som opinionsundersökningar om maktens legitimitet är så intressanta. De måste tas på särskilt allvar av alla som vill utöva makt i en annan inramning än polisstatens.

De opinionsundersökningar som gjorts sedan den stora diskussionen började 1975 om nya former för makten över näringsliv och kapitalbildning är ingalunda uttömmande. Flertalet frågor ställda i dessa undersökningar är föreslagna av partsintressen, t ex Aktiespararnas riksförbund och svaren har publicerats i Aktiespararen (nr 7, 1975, nr 1 och 3, 1976). Sifos roll i problemanalysen har mest varit att se till att frågorna tekniskt sett inte blivit ledande, dvs att alla rimliga svarsalternativ har samma chans att komma till uttryck och att värdeladdade ord undviks eller balanseras.

Bland de frågor som ställdes vintern 1975—76 finns ett frågebatteri som ligger närmare problemets kärna än de övriga, och som också kan användas att belysa det väsentliga problemet om legitim makt över företagen. Frågebatteriet består av fem frågor med likartad lydelse som rör fem gruppers makt över företagen. Sifo frågade: “Hur skulle ni vilja se ägandet inom de större aktiebolagen? Vill ni att (staten/fack föreningsrörelsen/kapitalstarka familjer/de anställda/aktiespararna bland allmänheten) skall äga mer än nu, mindre än nu, eller ungefär som nu?” Frågorna ställdes vid besöksintervjuer med sannolikhetsurval av 2 000 personer i december 1975 och mars 1976. Bortfallet av svarande p g a vägran, tidsbrist, resa, oanträffbarhet etc. är 19 procent.

Resultaten av utfrågningen framgår av diagram på s 26. Det råder stor enighet om att de kapitalstarka familjernas ägarandel bör minskas. Men det finns intet utslag i opinionen att fackföreningsrörelsen skall öka sin ägarandel. Inte heller tycker man att statens andel bör öka: om något bör den minskas. Det är företagens anställda och aktiespararna bland allmänheten som skall öka sina ägoandelar av näringslivet. Mest vill man öka de anställdas ägande.

Uppdelat på politiska partier får vi följande svarsbild.

Grovt sagt kan man säga att frågorna avdelar det socialistiska blocket i svensk politik från det borgerliga. Men bilden är inte fullt så enkel. 1 inställningen att de anställda bör äga mera råder sålunda en avsevärd enighet mellan alla partiers sympatisörer. Kommunisterna har sin radikala och mer enhetliga opinion i alla varianter av vår fråga utom vad gäller aktiespararnas roll. Gapet mellan kommunister och socialdemokrater är genomgående stort. Bland de borgerliga är frågorna mindre partiskiljande. Dock skiljer sig moderaterna bl a genom att vara mycket mer negativa till fackföreningsägda företag. Det kan vara värt att notera även vad de närmast berörda kategorierna i befolkningen har svarat.

Att anställda tycker att anställda bör ha mer ägande och att ägare till börsnoterade aktier tycker att aktiesparare skall äga mer torde väl inte förvåna. Arbetare och tjänstemän skiljer sig i svarsmönstren; det ligger viss sanning i att arbetare är mer socialistiska än tjänstemän. Men denna skillnad är långt mindre än mellan socialistiska och borgerliga partisympatisörer. Skillnaderna mellan de anställda i privat och statlig tjänst är helt obetydliga.

Det första av vikt som vi kan utläsa ur våra tabeller är att en överväldigande opinion vill minska finansfamiljernas ägande av de stora bolagen. Denna opinion dominerar alla partier och anställningskategorier. Bakgrunden till denna opinion skulle vara värd en hel avhandling. För det är samma familjer som i mångt och mycket är det svenska, välståndets arkitekter. Nu har finansfamiljerna förlorat legitimiteten hos sin makt.

År 1959 publicerades C H Hermanssons bok Koncentration och storföretag. Den visar — i allt väsentligt helt korrekt — hur ägandet av det svenska näringslivets större enheter är koncentrerat till ett fåtal finansfamiljer. Den akademiska samhällskunskapen inkorporerade inte boken i sin litteratur trots att den utsäger något mycket väsentligt om Sverige. (Först mot slutet av 60- talet blev marxistiska analyser accepterade vid svenska universitet.) Det socialdemokratiska etablissemanget accepterade inte heller att en kommunist kunde utsäga något väsentligt om samhället. (Det gör man inte idag heller.) För att ändå tillgodogöra sig bokens kunskap i samhällsarbetet tillsattes efter visst motstånd Koncentrationsutredningen vars betänkande 1966 bekräftade Hermanssons beskrivning och kompletterade den med nya detaljer och bättre statistik.

Koncentrationsutredningen ledde inte till någon ny politik. Regeringen beslöt att hålla reda på utvecklingen men inte att vidta åtgärder att ändra den. Initiativ till åtgärder har därför fallit i andra händer. Men Koncentrationsutredningen fick mycket stor publicitet. Vid vissa universitetsinstitutioner blev den kursbok. Dess fakta blev flitigt använda i den politiska agitationen.

Ett resultat har blivit att stora delar av 1970-talets allmänhet inte upplever finansfamiljernas makt som legitim. Detta innebär inte alls att finansfamiljerna skaffat sig makten på olaglig väg. Det innebär snarare att samhällsutveckling och värdesystem förändrats så att stora delar av allmänheten inte längre anser det självklart och rättvist att denna makt över företagen finns hos finansfamiljerna. Framför allt reagerar man mot att under det nuvarande systemet en oproportionerligt stor andel av samhällets tillväxt i rikedom tillfaller en liten krets av stora aktieägare. Att aktieägarna inte tar ut vinsterna ur företagen i reda utdelningspengar ändrar inte legitimitetsproblemet: den lilla gruppen av stora aktieägare får en stark förmögenhetsökning även om pengarna stannar i företagen.

Finansfamiljerna har glidit in i en process som liknar den som adeln råkade in i under mitten av 1800- talet. Makten hos riddarståndets herrar byggde ursprungligen på belöningar — adelskap, förläningar och privilegier — för samhällsnyttiga gärningar. Men med tiden fann andra grupper det stötande att adelns makt gick i arv, att dess maktutövning var svår att kontrollera, och att en ny medelklass som skapade mycket välstånd utestängdes från makten.

Det tog samhället lång tid att komma tillrätta med adelns legitimitetskris. Man sökte först modifiera ståndsriksdagen så att de nya välståndsskapande grupperna fick representation i riksdagen. Så fick t ex universiteten säte i prästerståndet och bruken säte i borgarståndet. Detta motsvaras väl av experimenten idag med att ha samhällsrepresentanter och fackföreningsrepresentanter i de stora bolagens styrelser. Men till sist blev trycket från den nya medelklassen för stort och vi fick en riksdagsreform 1866. Efter hetsiga och lysande debatter avskaffade adeln sig själv som statsbärande stånd. Man accepterade i stället tvåkammarriksdagen.

Krisen löstes alltså den gången genom att riddarhuset gick med på att avsäga sig sina maktprivilegier. Förmögenheter och prestige fick man behålla men den ärftliga rätten till den politiska makten fick man ge upp.

Det är osannolikt att finansfamiljerna gör något liknande. De är inte sammanslutna i något riddarhus och saknar mekanismer att fatta beslut som grupp. Fast egentligen har de allt att vinna på att bilda en delegation för förhandling och beslutsfattande. De kan nämligen inte räkna med att något parti eller någon näringslivsorganisation helhjärtat skall föra deras talan. Partier och väljarorganisationer har alltför många intressentgrupper för att helt och fullt stödja finansfamiljer. För blandekonomins framtid vore det likaså angeläget att finansfamiljerna följde adelns exempel från 1860-talet. Nu hotas hela det ekonomiska systemet av en socialistisk omvälvning med svårförutsägbara konsekvenser på grund av finansfamiljernas olösta legitimitetskris.

Orsaker till finansfamiljernas legitimitetskris

Tecken på finansfamiljernas legitimitetskris finns i många länder. Det är en kombination av omständigheter som gjort att den utlösts på 1970-talet i Sverige. Socialdemokratins långa innehav av och tillvänjning till den politiska makten har skapat en stark irritation bland en ny generation socialdemokrater över att inte kunna bestämma också i bolagen. Den stora jämlikhetssatsningen med vilken Olof Palme inledde sin period som statsminister bidrog till opinionsbildningen. Hörnstenen i svenskt löneväsen — den solidariska lönepolitiken — leder till spänningar när enstaka företag visar “övervinster” som indirekt krediteras dess aktieägare.

Men de svenska kapitalisterna själva har också påskyndat utvecklingen. Det märks mest om man jämför dem med hur de amerikanska finansfamiljerna hanterat motsvarande utveckling. Frederick Gates hade redan omkring 1910 helt klart för sig vad som måste göras med framgångsrik kapitalistisk ackumulation: “Din förmögenhet växer och ökar som en lavin”, sade han till sin arbetsgivare och vän John D Rockefeller. “Du måste distribuera den snabbare än den växer! Om du inte gör det kommer den att krossa dig, dina barn och dina barnbarn.” Så skapades ett system av organiserad välgörenhet, stiftelser och donationer för sjukvård, välfärd, själavård, undervisning och forskning. Och man började distribuera inte bara inkomster utan även kapital. Utan detta system skulle de stora amerikanska finansfamiljerna använt stiftelser för allmännyttiga ändamål mest för att genom stiftelserna kunna behålla kontrollen över sitt kapital.

Ett annat förhållande som kapitalistfamiljerna utomlands infört för att inte skadas av en legitimitetskris är benhårda regler mot nepotism. Endast de familjemedlemmar som på grund av egna meriter och kompetens med säker marginal skulle nå direktion och styrelse får arbete i familjens företag. De som ej möter dessa krav får inget arbete alls i företaget, ej ens i underordnad position. Dessa regler som på 10-talet oberoende av varandra hamrades fram av familjerna du Pont i USA och Siemens i Tyskland har inte alltid observerats i Sverige, och detta förhållande kan ha påskyndat legitimitetskrisen.

Finansfamiljernas legitimitetskris i Sverige är ett faktum oavsett om det ovan sagda är dess orsaker eller ej. Det innebär att Sverige som första avancerade industriland får chansen att arbeta fram en historiskt sett intressant lösning. Jag tror inte den lösningen blir någon av de socialistiska schablonerna. Inte heller tror jag att lösningen är given i Rudolf Meidners förslag att fackföreningarna tar över makten över företag och kapital.

Nej till fackföreningssocialism

Fackföreningarnas anspråk på de kontrollerade aktieposterna i bolagen är en form av socialism. Med socialism menar man då — 

(1) att ett brett kollektiv äger produktionsmedlen, och
(2) att kollektivets ledare är valda och ansvariga i demokratisk ordning. 

När en demokratisk stat är det ägande kollektivet talar man om konventionell socialism, när mindre kollektiv med demokratisk konstitution är ägare brukar man tala om gillesocialism. Skillnaden mot kapitalistiskt ägande är närmast att äganderätten under socialism inte går i arv och att den tillkommer kollektiv snarare än individer.

Vår opinionsundersökning visar att fackets maktövertagande inte betraktas som en legitim utveckling. Andelen av hela allmänheten som tycker att fackföreningsrörelsen skall öka sitt ägande av företagen är 20 procent, andelen som tycker att det bör minska är

18 procent och 46 procent tycker att man nu äger lagom mycket; 16 procent har ingen åsikt i frågan. På Volvos bolagsstämma i maj 1976 förekom epitetet “LO- gangsters” i samband med omnämnande av förslaget att facket skulle öka sin ägarandel av företagen, en förlöpning från en aktieägare som onekligen antyder svårigheter att se förslaget som något legitimt. Men även inom LO är det bara 29 procent som tycker att facket borde öka sitt ägande av företaget. Inom tjänstemannarörelsen är siffran ännu lägre, 18 procent.

1 retoriken sätts ofta likhetstecken mellan löntagarna och fackföreningsrörelsen. Det kan man inte göra när det gäller ägandet av företagsandelar. Det ger helt annorlunda förmögenhets- och maktsituationer när aktier är skrivna på fackföreningen än på de anställda. Sifo frågade: “Om de anställda fick ett större ägande i företagen, anser ni att det bör ske genom att enskilda anställda får egna aktier eller andelar i det företag där de arbetar eller genom att fackföreningsrörelsen får aktier eller andelar i företagen?”

Svaren ger besked om att man föredrar individuellt ägande:

Man kan sammanfatta opinionen så att den är kritisk mot storfinansens makt över företagen men inte vill ersätta den med fackets makt.

Allmänheten är negativt inställd till ökat statligt ägande av de stora företagen. Statsägda industrier svarar idag för ca 8 å 9 procent av landets industriproduktion. (Det är en lägre siffra än i kapitalistiska stater som Italien och Frankrike!) Men allmänheten vill inte att statens företagsägande skall ökas: 28 procent vill att den skall minskas, 16 procent att den ökas, 45 procent att den skall vara som nu, och 11 procent har ingen åsikt.

Klassisk socialism har inget gehör bland allmänheten i dagens Sverige. Ingenting är klarare i opinionen än detta.

Efter att ha sagt nej till finansfamiljernas existerande makt över företagen och nej till fackföreningsrörelsens anspråk på ökat ägande av företagen och nej till ökat statligt ägande, säger allmänheten ja till de anställdas och till de små aktiespararnas ökade ägande. Vår inledande tabell visade att 55 procent vill att de anställdas ägande ökar och att 35 procent vill att aktiespararna bland allmänheten får ett ökat ägande av företagen. Och den fråga vi senast redovisade antyder klart — liksom andra frågor som Sifo ställt — att flertalet föredrar individuellt framför kollektivt ägande.

Man kan säga att svensk opinion 1975—76 i fråga om företagsägande är småborgerlig, snarare än storkapitalistisk eller socialistisk.

Det företag vars ägarstruktur ligger mest i opinionens huvudfåra är AB Volvo som är exceptionellt bland svenska storföretag i att det inte domineras av någon finansfamilj. Av de över 120 000 aktieägarna är det 23 procent som har eller har haft anställning i eller annan anknytning till Volvo som återförsäljare, leverantör e d. Men tilläggas bör att Volvo inte har berett plats för de mindre aktieägarna i sin styrelse. Makten i ett företag med denna ägarstruktur tenderar — åtminstone med nuvarande aktiebolagspraxis — att ligga hos top management, dvs. en professionell styrelse som utnämner varandra och en anställd direktion.

Av de olika förslag som finns i debatten torde Waldenströmsgruppens idéer om ett av staten subsidierat lönsparande i aktier ligga nära den dominerande småborgerliga opinionsfåran. Men Waldenström har föga att säga om den reduktion av finansfamiljernas makt som opinionen likaså kräver. Rent allmänt tycks många dock räkna med att fonder i framtiden skall ersätta finansfamiljer som ägare av näringslivets riskkapital

1 mars 1920 fick Sverige sin första rent socialdemokratiska regering. Den koalition av liberaler och socialdemokrater som genomdrivit den allmänna rösträtten föll på en skattefråga och en socialdemokratisk ministär under Hjalmar Branting bildades. Valet 1917 hade gett socialdemokraterna 31 procent av rösterna och kommunisterna hade 8, så regeringen var en minoritetsregering.

Den nya regeringen tillsatte den s k socialiseringsnämnden som skulle utreda vilka industrier och naturtillgångar som skulle socialiseras och hur detta i praktiken skulle gå till. 1 nämnden ingick bl a Rickard Sandler och Gustav Möller.

Nämnden hade bara arbetat några månader när det var dags att gå till val hösten 1920. Branting framhöll i sina valtal att socialiseringsnämnden ännu inte gjort definitiva rekommendationer, men socialiseringsfrågan kom ändå att dominera valrörelsen som aldrig varken förr eller senare i Sverige. Socialdemokraterna förlorade valet och regeringsmakten.

Valförlusten 1920 satte djupa spår i en hel generation socialdemokrater. Per Albin Hanssons generation gick sedan aldrig till val på en socialiseringsfråga. När man återvann regeringsmakten 1924 och 1932 fann man i andra aspekter av det socialdemokratiska idéarvet än industrins socialisering sina styrande föreställningar i politiken.

På 40-talet var det dags för generationsskifte i socialdemokratins ledande kretsar. Den nya generationen aktualiserade igen socialiseringsfrågan. I arbetarrörelsens efterkrigsprogram — författat av Ernst Wigforss, Alva Myrdal och andra — skisserades en socialistisk skördetid som skulle omfatta bland annat affärsbankerna och försäkringsbolagen. Detta rönte ett våldsamt motstånd inom oppositionen. Inför valet 1948 retirera de Tage Erlander och hans kolleger och tog avstånd från praktiskt taget alla efterkrigsprogrammets socialiseringspropåer. Men socialiseringsfrågan blev i alla fall en av valets mest framträdande frågor och den kopplades lätt till frågor om vanstyre i efterkrigsekonomin. Överströmningen till folkpartiet från socialdemokratin blev stor. Regeringen räddades på ett hår när av kommunister som efter Pragkuppen sökte sig till socialdemokratin och av tidigare soffliggare vars politiska intresse vaknat i den heta valrörelsen. Erlander- generationen hade emellertid upplevt en valrörelse som de aldrig skulle glömma; aldrig mera skulle de gå till val om socialisering. När mot slutet av sin karriär Tage Erlander på en partikongress 1967 hörde en ny generation vilt applådera ett näringslivsprogram framfört av Krister Wickman med många socialistiska inslag föreföll han reserverad och besvärad.

Bränt barn skyr elden, men barnbarn och barnbarns barn måste bränna fingrarna igen för att förstå detta med elden. I valet 1976 är socialiseringsfrågan åter en av de centrala, denna gång mest i form av fackföreningsägda företag. När historikerna behandlar denna intressanta episod tror jag att de kommer att dra slutsatsen att den socialdemokratiska partistyrelsen och regeringen egentligen inte ville ha Meidnerplanen. Man var positiv till en löntagarandel i företagens vinst men skeptisk mot att ta denna åtgärd som förevändning att göra en omvälvning av hela det ekonomiska systemet. 

Men socialdemokratins ledare var inte herrar i eget hus. En grupp inom LO som varit mycket framgångsrik i sitt agerande mot motparten SAF använde sina talanger till att agera mot partiledningen. Denna grupp tycker det är viktigare att ha förankring för sina handlingar i en socialistisk ideologi än bland medlemmarnas opinioner. Det till synes oskyldiga beslutet att låta Meidners skrift gå ut till rådslag med en särskilt preparerad studiehandledning blev vändpunkten i en process som sedan inte kunde styras åt annat håll. Regering och partiledning måste hädanefter hålla god min. Socialdemokratin råkade i Meidnerkrisen därför att den inte hade vad som är grunden för all politisk makt, nämligen makten att reglera sina egna affärer och de egnas agerande. Liksom 1920 och 1948 söker statsministern hålla socialiseringen borta från debatten. Utredningarna är inte klara; ytterligare ett riksdagsval skall hållas innan frågan avgörs. Nu är det LO som driver på; ingen socialdemokratisk regeringsmedlem rör frågan i sina 1-maj tal men LO-chefen gör det. Liksom 1948 kopplar oppositionen sitt motstånd till fall av ekonomiskt vanstyre, t ex Stålverk 80. 

Valet 1976 som normalt borde bli en socialdemokratisk promenadseger p g a regeringens lyckade konjunkturpolitik, väljarkårens snabba välståndsökning, det stigande inhemska och utländska förtroendet för statsminister Palme och oppositionens splittring i kärnkraftsfrågan blir i stället en gastkramning. Om det blir förlust för socialdemokratin eller ej är inte klart när detta skrivs i maj 1976, men det är kanske av mindre betydelse. Sifo:s väljarbarometer visar 38,5 procent för socialdemokraterna, en siffra på 30-talsnivå. Det väsentliga är att ytterligare en generation socialdemokrater får klart för sig att socialisering i stor skala är något som väcker oppositionens motstånd och väljarnas motvilja i de mest olikartade situationer. 1976 får Palmes generation på sitt sätt lära vad Brantings, Hanssons och Erlanders tidigare lärt på andra sätt. Man brukar säga att valrörelserna är uppfostrande och bildande för väljarkåren. De är också uppfostrande och bildande för politikerna.

Utvecklingen av opinionen om löntagarfonderna

Ur Indikator november 1976

Valrörelsen 1976; löntagarfondsidéen presenteras

En vaknande jätte för den svenska väljarkåren att ta ställning till i valet 1976 blev frågor om socialisering. De har nämnts som intressanta av 2 á 3 procent när Sifo frågat 1970 och 1973. I utfrågningen inför 1976 års valrörelse nådde denna fråga 9 procent intresserade. I sak var frågan om Meidners fonder valets största fråga: den gällde ju ett helt nytt samhällssystem för Sverige. Det var emellertid mest ytterpartierna, moderater (18%) och kommunister (21%) som engagerades av socialiseringsfrågan när Sifo i mars 1976 frågade väljarna om vad som var intressantast inför valet. Bland socialdemokratins sympatisörer nämndes socialiseringsfrågor som intressanta av 4 procent, bland mittpartierna av 8 procent.

---

Den socialdemokratiska partikongressen antog mot partistyrelsens önskan förslag att socialisera läkemedelsindustrin och skolboksförlagen. LO införde fackföreningsägda företag enligt en teknisk lösning som Rudolf Meidner anvisat. Liksom 1920 och 1948 sökte statsministern hålla socialiseringen borta från debatten: Utredningarna är inte klara; ytterligare ett riksdagsval måste hållas innan Meidner-planen avgörs. LO drev emellertid på; ingen socialdemokratisk regeringsmedlem rörde frågan i sina 1-maj-tal men LO-chefen, Gunnar Nilsson, gjorde det. LOs kongress i juni 1976 antog i princip Meidner-planen för fackföreningsstyrda löntagarfonder som långsiktiga ägare av lönsamma företag. Däremot var socialiseringsfrågan placerad i valrörelsens centrum. (Karakteristiskt nog ville inte planen avskaffa marknadsekonomin och ersätta den med planhushållning.)

Socialdemokratins historiska ovilja att diskutera socialisering hade medfört att dess väljare 1976 var sällsynt okunniga och oförberedda i den socialiseringsdebatt som följde på partikongressens beslut om socialisering av läkemedels- och läromedelsindustrin och på LO-kongressens beslut att driva Meidners förslag om löntagarfonder som skulle göra fackföreningar till dominerande ägare i företagen. När Sifo i maj 1976 frågade rakt på sak: "Är Ni för eller emot att Sverige socialiseras?" hände två ting som båda är belysande: dels svarade 28 procent av socialdemokraterna att de var för och 49 procent att de var emot socialisering (resten svarade vet ej), dels blev ett par socialdemokratiska ministrar arga över att Sifo ställt en sådan fråga. Och inom socialdemokratin debatterade de intellektuella tystlåtet om fackföreningarna var det rätta kollektivet att ta över ägandet: skulle det inte vara staten?

Reaktionen på Meidners förslag blev mycket energisk från borgerlighetens sida. Och den blev enig. Det myckna talet om borgerlighetens splittring visade sig på denna punkt vara en synvilla. När det gällde borgerlighetens hjärtefråga, den privata äganderätten, stod man enig. En borgerlig utredningsgrupp inom Industriförbundet under ledning av Erland Waldenström lade fram ett motförslag.

Ett urval av väljare fick av Sifo en beskrivning av Meidners och Waldenströms förslag och flertalet valde då Waldenströms. Frågan blev lång och komplicerad och de utfrågade fick en skriftlig sammanfattning av förslagen. Så här löd frågan och sammanfattningen:

"Två stora förslag har hittills lagts fram om löntagarfonder ett av Meidner och ett av Waldenström. Nu vill jag fråga om vilket av dem som tilltalar Er bäst, eller om Ni inte tycker något av dem är bra. Här är en sammanfattning av förslagen.

Meidner:
20 procent av vinsten i företag med ner till 50 anställda förs över till löntagarfonder varje år. En central utjämningsfond för förvaltning av avkastningen bildas plus ett antal branschfonder. De som arbetar i fondägda företag får rösta för upp till 20 procent av företagets aktier och fonderna får sedan tillsätta styrelseledamöter i företagen på förslag av de anställda. Systemet innebär att fonderna efter relativt kort tid kan bli dominerande ägare i ett stort antal företag. Fonderna skall vara kollektiva och pengarna stanna kvar i företagen som arbetande kapital. Löntagarna får inte personliga andelar i fonderna. Detta är grunddragen i de s k Meidner-fonderna, d v s det förslag till löntagarfonder som lagts fram av en arbetsgrupp under ledning av dr Rudolf Meidner, och antagits av LO-kongressen.

Waldenström:
Ett fondsystem skapas genom ett särskilt frivilligt lönsparande i vilket man slipper betala skatt för den del av lönen man sätter in i fonderna. Pengarna samlas i ett stort antal fonder antingen företagsvis eller helt fristående. Fonderna placerar pengarna som aktier i företagen. Löntagarna får individuella andelar i fonderna och möjlighet att ta ut dem efter ett visst antal år. Fonderna får tillsätta styrelseledamöter i företagen. De kan komma att bli dominerande ägare, men får inte rösta för mer än högst 20 procent av aktierna på bolagsstämman. Detta är grunddragen i en modell till ägandespridning i företagen som lagts fram av en arbetsgrupp inom näringslivet ledd av Gränges styrelseordförande Erland Waldenström.

Är det något av dessa system till spridning av ägandet och inflytandet i företagen Ni skulle föredra? Vill Ni ha Meidner-systemet, Waldenströmsystemet, vill Ni ha en kombination av dem, vill Ni ha ett fondsystem men något som är annorlunda både Meidner och Waldenström, eller inget system alls?"

Svaren visade att en majoritet ville ha någon form av löntagarfonder, men att tveksamheten var stor och att Meidners förslag var mindre populärt än Waldenströms:

I denna centrala fråga i valrörelsen hade inte socialdemokratin väljarna med sig. Palmes generation fick i valet 1976 på ett hårdhänt sätt lära sig vad tidigare generationer av socialdemokratiska ledare på andra sätt fått erfara: svenskarna vill inte ha socialisering i meningen kollektivt ägda produktionsmedel. Den slogan från valrörelsen som de flesta väljare (utan hjälp från intervjuaren) kom ihåg efter valet var betecknande nog "Sociala reformer utan socialism", ett slagord som först formulerades av folkpartiet på 50-talet men som återuppstod 1976.

Olof Palme föreföll i valrörelsen medveten om det dilemma i vilket Meidner-planen försatte väljarna och den socialdemokratiska valkampanjen. Han skrev aldrig under planens detaljer, hänvisade till att en utredning skulle slutföras, och att frågan tillhörde 80-talet snarare än 70-talet. Väljarna hade svårt att tro detta. I augusti ställdes frågan "Olof Palme säger att han ännu inte tagit ställning till LOs förslag om löntagarfonder. Tror Ni eller tror Ni inte det är sant?" (*) Det var bara 21 procent av väljarna (31 procent av socialdemokraterna) som trodde att Palme inte tagit ställning.

Den intensiva socialiseringsdebatt som fördes i massmedia var som vi sett av begränsat intresse för huvuddelen av väljarkåren. Men den gav allmänheten ett allmänt intryck att socialdemokratin tagit ett långt steg åt vänster. Sifo frågade: "I politiken talar man om vänster och höger. Här är en skala från vänster till höger/intervjuaren visar här ett kort med en sjugradig s k Osgood-skala/. Hur skulle Ni placera partierna på skalan? Hur skulle Ni placera Er själv på skalan?"(*) Den skuggade delen av diagrammet visar hur väljarna placerade sig själva på vänster-höger-skalan. Och inritat med heldragen linje ser vi hur de placerade socialdemokratiska arbetarpartiet i augusti 1976 när socialiseringsdebatten var som hetast i massmedia.

Vi ser att socialdemokratin vid denna tidpunkt uppfattas så långt till vänster att mindre än 40 procent av väljarkåren placerar sig själva i samma vänsterposition.

En annan konsekvens av diskussionen om socialisering enligt Meidners variant var att fackföreningsrörelsen började framstå som alltför mäktig. Frågan: "Tycker Ni att fackföreningsrörelsen har för mycket, för litet eller lagom makt i Sverige?" ställdes vid upprepade tillfällen. Andelen som svarade "för mycket" ökade från tiden Meidner-förslaget lades till valet och andelen som svarade "för litet" minskade:

Samma trend finns bland fackföreningsanslutna. Väljarkåren var redan påverkad av resentiment mot s-maktens arrogans när LOs engagemang i Meidner-planen drog in hela fackföreningsrörelsen i ett maktperspektiv som upplevdes negativt av ökade väljarskaror.

De socialistiska partierna uppträdde defensivt i frågan om makten över företagen i valrörelsen 1976. Debatten i massmedia kom mest att handla om fackföreningarnas makt, inte om kapitalägarnas makt.

Valrörelsen 1979; löntagarfonderna i bakgrunden

/Text to come/

Valrörelsen 1982; löntagarfondpartierna segrar, men inte löntagarfonderna

Ur Indikator den 24 juni 1982

Löntagarfonderna går från 13e plats till 8e plats bland väljarnas intressen

Sysselsättningen fortsätter att ligga högst bland väljarnas politiska intressen [i valrörelsen 1982]. Fredsfrågan har ökat i intresse och har passerat löntagarfonderna.

Väljarnas 14-i-topp-intressen när Sifo frågade: "Vilken politisk fråga intresserar Dig mest?":

Diagram ur Indikator, Sifos politiska nyhetsbrev, den 17 december 1982 

Inställningen till fonderna bland allmänheten

Sedan januari 1981 har Sifo ställt frågan: "Är Du för eller emot löntagarfonder utformade enligt socialdemokraternas och LOs modell?" Det är en rak fråga och den gäller det enda alternativ som debatten och utredningsarbetet till sist kommit att syssla med. 

Två grenar av arbetarrörelsen — LO och SAP — enades i sina kongresser hösten 1981 i fondfrågan. Inställningen till fonderna bland gräsrötterna i dessa förslagsställande grupper är av stort intresse.

Kommentarer i Indikator till de framväxande diagrammen

18 februari 1982: Socialdemokraternas interna opinion om fonderna håller ännu på att formeras. Det är anmärkningsvärt att alla kurvor visar att fondanhängarna blev färre efter LO- och SAP-kongresserna hösten 1981.

22 mars: I februari bröts den för socialdemokratin negativa trenden i löntagarfondsfrågan. Fondmotståndarna är emellertid fortfarande dubbelt så många som anhängarna. Men gapet mellan anhängare och motståndare ökar inte längre som det gjort under mer än ett års tid.

7 april: Den ökning av fondanhängare bland socialdemokrater och LO-medlemmar som Sifo noterade i februari är utplånad i mätningen i mars. Allmänhetens stora osäkerhet om löntagarfonderna fortsätter. Motståndarna till fonder är dubbelt så många som anhängarna.

11 maj: Andelen förespråkare för fonder är nu 15 procent av väljarna, den lägsta siffra vi noterat. Svaren på Sifos fråga:. "Är Du för eller emot löntagarfonder utformade enligt socialdemokraternas och LOs modell?" visar framgång för näringslivets och borgerlighetens kampanjer mot fonderna. Inga tecken finns att kampanjerna slår tillbaka mot upphovsmännen. Bland LOs medlemmar är fondförespråkarna nu i minoritet och inom hela socialdemokratin tilltar demoraliseringen i fondfrågan: allt färre SAP-sympatisörer vill ta ställning.

24 juni: Opinionen om löntagarfonderna fortsätter att vara synnerligen negativ till LO/SAP-förslaget. Mellan den 26 maj och 9 juni, har Sifo utfört 1.011 intervjuer. De visar 53 procent emot fonder, 16 procent för och 31 procent har inte tagit ställning. Gapet mellan anhängare och motståndare till löntagarfonder är 37 procent, 3 procent mer än föregående månad. Fondanhängarna sviktar nu även inom vpk. En vanlig invändning som vpk-are har mot fonderna är att de ger jobb åt socialdemokrater — ungefär på det sätt som praktiskt taget bara socialdemokrater blir funktionärer inom LO.

6 september: Opinionen om löntagarfonderna blir alltmer negativ till LO/SAP-förslaget ju mer valrörelsen framskrider. Tre av fyra väljare (72%) har nu tagit ställning i fondfrågan. Av väljarna är 57 procent emot fonder, 15 procent för och 27 procent har inte tagit ställning. Gapet mellan anhängare och motståndare till löntagarfonder är 42 procent, 5 procent mer än före midsommar. Palmes uttalande i Almedalen att han personligen förespråkade allmänna val till fondstyrelserna har inte minskat opinionsflykten från fonderna.

17 december: I många fall måste man räkna med att själva valresultatet påverkar opinionen. Väljarna inrättar sig efter en ny politisk realitet. Man får också veta på ett dramatiskt sätt hur majoriteten har använt sin rösträtt och det kan påverka hur man själv tänker politiskt. (Den senare funktionen hos valresultat har i viss mån övertagits av opinionsundersökningarna.) Efter valet var fortfarande en stor majoritet, 57 procent, emot fonder i oktober; i september före valet hade andelen fondmotståndare varit 54 procent. Efter valet är 20 procent för fonder jämfört med 15 procent före valet. Ungefär samma andel svarar "vet ej" som före valet. Bland socialdemokratins sympatisörer liksom inom LO medförde valresultatet att fler tar ställning i fondfrågan och fler tar då ställning för fonderna i oktober jämfört med veckorna före valet.

Ur Indikator den 24 juni 1982

Opinionen om löntagarfonderna i olika befolkningsgrupper

Vi sammanställer här fondopinionen i olika undergrupper i väljarkåren under andra halvåret 1981, första kvartalet 1982 och andra kvartalet 1982.

 Var stöd och motstånd finns

I nedanstående diagram kan man se hur LO/SAP-förslaget om löntagarfonder accepteras i olika grupper under andra kvartalet 1982. De baseras på Sifos fråga: "Är Du för eller emot löntagarfonder utformade enligt socialdemokraternas och LOs modell?" Siffrorna i staplarna är procenttal.

Ur Indikator, Sifos politiska nyhetsbrev, den 9 mars 1982

Ungdomarnas inställning till löntagarfonder har mätts med samma fråga som Sifo ställer till hela allmänheten: "Är Du för eller emot löntagarfonder utformade enligt socialdemokraternas och LOs modell?"

Källa: Sifo 81353, 82004/005

Gapet mellan motståndare och anhängare är 6 procent bland ungdomarna till motståndarnas fördel jämfört med 30 procent för alla mellan 18 och 70 år. Hälften av ungdomarna (53%) har inte tagit ställning.

Av borgerliga ungdomar är 7 procent för löntagarfonder och 57 procent emot; 36 procent vet inte. Av socialistiska ungdomar är 32 procent för, 8 procent emot och 60 procent vet inte.

Den måttliga entusiasmen bland socialistiska ungdomar för löntagarfonder torde hänga samman med att fonderna ger makt och myndighet och karriärmöjligheter åt de ledande inom fackföreningsrörelsen och avkastning till AP-fonden. Allt detta är långt, långt ifrån ungdomens livssituation som domineras av svårigheterna att komma in i arbetslivet, att finna bostad, att söka en livskamrat och att utveckla ett slags förtroende för en värld full av atomladdningar.

Intervjuerna gjordes i januari 1982 med några undantag för studerande och värnpliktiga som intervjuades under jullovet då de fanns på sina mantalsskrivningsorter.

[Den 4 oktober 1983 demonstrerade cirka 75.000 personer i Stockholm mot löntagarfonderna. Det var flera än som nånsin deltagit i en första maj demonstration i huvudstaden. Opinionsundersökningarnas budskap om fondmotståndet fick en konkretion som ingen hade tänkt sig.]

Löntagarfonderna genomförs

Ur Indikator, Sifos politiska nyhetsbrev, den 17 november, 1983

Den demokratiska beslutsprocessens problem med löntagarfonderna

Förslaget om löntagarfonder har nu kommit så långt i den politiska processen att Sifo kan fråga allmänheten: "Om du vore riksdagsman, skulle du rösta för eller emot förslaget om löntagarfonder?". Svaren i 2.664 intervjuer i september-november 1983 blev att 18 procent skulle rösta för fonderna, 61 procent emot och 20 procent visste inte hur de skulle rösta. Tre gånger så många väljare skulle rösta emot som för. Ändå kommer riksdagen — om gamla märken håller — att rösta för fondernas införande. Riksdagen representerar i detta fall inte opinionen hos väljarna. Hur kan detta komma sig?

Fel på undersökningarna?

En förklaring som finns hos löntagarfondernas mer sofistikerade apologeter — t ex professor Ulf Himmelstrand — är att det är något fel på opinionsundersökningarna. Men det finns inget avsteg från rimlig vetenskaplighet i vår slutsats att riksdagen är på väg att säga ett och folket ett annat. Den vanligaste tveksamheten inför opinionsjournalistik — frågans formulering — faller för var och en som själv tar vår fråga i sin mun: "Om du vore riksdagsman skulle du rösta för eller emot förslaget till löntagarfonder?". Det är en rättfram fråga och den går att entydigt besvara. Svarsfördelningen medger en slutsats om överensstämmelsen mellan riksdagsbeslut och väljaropinion. Inte heller finns det anledning att utdöma resultatet på grund av antalet intervjuer, urvalets konstruktion, storleken på skillnaden mellan 18 och 61 procent. Resultatet överensstämmer i stort med andra mätningar från Sifo och med sådana gjorda av andra institut. Undersökningen är f ö gjord på Sifos initiativ och bekostnad. Liksom andra opinionsundersökningar från Sifo, som är gjorda för publicering, ställs råmaterialet till andra forskares förfogande för kontroll och speciella analyser. Vi tror inte att det med bibehållen intellektuell heder går att hävda att opinionen "egentligen" eller "i verkligheten" är tvärtom.

Den marxist som vill argumentera att opinionen mot fonder är ett uttryck för "falskt medvetande" kan naturligtvis göra detta och söka leda det i bevis. Men att förneka att majoritetsopinionen är emot fonder — oavsett om den är uttryck för "falskt" eller "äkta" medvetande — är orimligt. Den som gör detta ställer sig utanför vetenskapssamhället .

Väljaropinionen bakom partilinjerna

En vidare analys av svaren på frågan "Om du var riksdagsman skulle du rösta för eller emot förslaget om löntagarfonder?" visar att varje partis riksdagsgrupp kommer att rösta som majoriteten av partiets väljare. Andelen väljare med olika partisympati som skulle rösta för och emot löntagarfondsförslaget är —

Om varje partigrupps alla riksdagsledamöter röstar som majoriteten av dess väljare skulle rösta går förslaget igenom. Argumentet att riksdagsmännen därmed bär sig odemokratiskt åt håller inte om de enbart har information av det slag som finns i ovanstående tabell. s+vpk har majoriteten av mandaten och inom dessa partiers väljarkårer finns en övervikt för fondförslaget. Röstsiffrorna blir 186 för och 163 emot om alla ledamöter är närvarande.

Svenska riksdagsmän lever i ett system i vilket lojalitet mot partiorganisationen uppmuntras mer än lojalitet mot väljarna. Det är partiorganisationen som sätter dem på valbar plats, inte väljarna. I de (enstaka) fall partiledning och väljare drar åt olika håll röstar därför riksdagsledamöter helst med partiets ledning. Inte med sina väljare. Frondörer kan få sina namn inskrivna i historieböckerna, men de förlorar sin valbara plats — som Königson (fp) efter riksdagens ATP-omröstning.

Folkets okunnighet?

Att riksdagsledamöter är mer insatta i fondfrågan än väljarna måste vi ta för givet. Kan man säga att väljarnas insikter i frågan är så stora att man kan ta deras opinion på allvar?

Sifo har testat svenska folkets kunskap om de förslag till löntagarfonder som LO och socialdemokraterna antog på sina kongresser hösten 1981 och som presenterades i P O Edins utredning sommaren 1983.

Följande frågor — gjorda i samråd med Arbetet och Svenska Dagbladet — ingick i testet. Svaren anges i procent av de väljare i åldern 18-70 år som testats dels i höst, dels ett och ett halvt år tidigare.

Källa: Sifo 82007/009, 83039/043

Kunskapen har ökat om att man inte kan få ut sina pengar efter viss tid: för ett och ett halvt år sedan svarade 45 procent rätt; och i oktober i år visste 58 procent att det inte går att få ut pengar. Den största okunnigheten gäller antalet fonder — här har bara 34 procent svarat rätt — och förslaget att fondens avkastning skall gå till AP-fonden här visste bara 32 procent.

Många (66%) vet att socialdemokraterna och LO är eniga om att införa löntagarfonder men färre svarar rätt i oktober 1983 jämfört med i februari 1982 då 75 procent sade att det påståendet var rätt.

Testet är för kort för att ge rättvisande betyg åt individer men duger för att ge medelbetyg åt grupper. Det bästa sättet att räkna poäng i ett kunskapstest av detta slag är att ta antalet rätta svar minus antalet felaktiga svar. Då eliminerar man möjligheten att grupper får poäng för rätta svar enbart genom att gissa istället för att svara "vet ej". Om ingen kunskap finns visar detta sätt att räkna noll poäng.

Kunskapen om fonderna var relativt god redan i februari 1982 och förbättrades de följande tjugo månaderna. Medelpoängen — rätta svar med straff för felaktiga — visar denna ökning:

 Den ökade kunskapen om fonderna innebar inte att fondanhängarna ökade. Men som regel gäller att fondanhängarna har skaffat större kunskap om fonderna än motståndarna. Kunskapen bland partiernas sympatisörer är:

 Folkpartister, socialdemokrater och kommunister kan mera om fonderna än moderater och centerpartister.

De som skulle rösta för fonder har större kunskap om fonderna än de som skulle rösta emot dem om de vore riksdagsmän:

Minoriteten som skulle rösta för fonderna om de vore riksdagsmän är en mycket välinformerad del av väljarna. Majoriteten som vill rösta emot fonderna är ingalunda dåligt informerad, men är inte så väl påläst som fondanhängarna. De som inte vet hur de skulle rösta är också de som vet minst om fonderna.

Hur är då kunskapen bland socialdemokratiska väljare? De som följer partilinjen är mer informerade i fondfrågan än de som skulle rösta mot fonderna om de vore riksdagsmän.

Den lägre kunskapen om fonderna bland fondmotståndarna inom socialdemokratin är odiskutabel. Motståndarna fick 3 av 8 svar rätt efter straff för varje felaktigt svar. Anhängarna fick 5 av 8 svar rätt efter straff för varje felaktigt svar. Är den skillnaden så stor att man kan ignorera och köra över motståndet? En leninist behöver inte tveka här — en elit av medvetna skall styra — men måste inte en socialdemokrat tveka?

Regionala skillnader

Det finns möjligheter att undersöka hur lyhörda de socialdemokratiska riksdagsmännen kommer att vara mot de lokala opinionerna. Det finns nämligen ganska starka lokala variationer i stödet för fonderna bland socialdemokratiska väljare. I vår tabell nedan ser vi hur 1.037 personer som röstade socialdemokratiskt i valet 1982 svarat på vår fråga i olika regioner.

I Väst-Sverige (utom Göteborg) finns en övervikt av s-väljare som skulle rösta emot fonderna om de var riksdagsmän. I Stockholmsområdet och i Syd-Sverige väger det jämnt bland socialdemokraterna mellan motståndare och anhängare till fonder. I övriga regioner finns majoritet bland s-väljarna för partilinjen. Vi behöver emellertid flera intervjuer för att ha underlag för en helt säker bedömning huruvida s-riksdagsmännen följer flertalsopinionen bland partiets väljare i sina valdistrikt. Sifo samlar nu in dessa intervjuer; inte för att påverka utgången av omröstningen utan därför att de är av intresse när socialismens historia i Sverige skall skrivas. Det kan också noteras att de områden där socialdemokratin möter sitt största interna fondmotstånd innefattar ett par känsliga valstrategiska områden där partiet i valet 1982 inte lyckats med återhämtningen efter valförlusterna på 70-talet.

Socialdemokratiska riksdagsmän från regioner med övervikt av fondmotståndare bland s-väljare kommer inte nödvändigtvis att vara lyhörda för den lokala opinionen. Möjligen hade de varit mer känsliga om opinionen kommit fram på partiets möten eller arbetarkommunen, istället för opinionsundersökningar. Lojaliteten går, som sagts, till organisationen, inte till väljarna.

I okänsligheten för lokala opinioner på tvärs med partilinjen ligger möjligen ett moraliskt nederlag för vissa s-riksdagsledamöter, särskilt om de själva i grunden är tveksamma till löntagarfonder.

En i allt väsentligt är situationen ett nederlag för vår grundlag. Den har inga inslag av personval, och därför kan vi få pinsamma skillnader mellan riksdagsbeslut och väljaropinionen. Det är osannolikt att löntagarfondsförslaget skulle godtas av riksdagen om vi hade haft lång erfarenhet att utnyttja de i och för sig mycket blygsamma inslag av personval som finns t ex i Finland eller Belgien.

LOs roll

Det är ovanligt att partilinjen kommer i öppen konflikt med väljaropinionen. I löntagarfondsfrågan har partiet med eftersläpning och påtaglig tveksamhet följt LO. När enighet till sist nåddes på socialdemokratiska partikongressen 1981 sjöngs Internationalen: partiet var äntligen i takt med fackföreningsrörelsen. Att partiet till sist kom på LOs linje visar det starka historiska sambandet mellan fack och socialdemokrati. Men det är ingalunda unikt: inom alla partiet anser man att i demokratins namn bör man ta stor hänsyn till organisationerna. Särskilt de som är "demokratiskt uppbyggda".

Ironiskt nog är motståndet mot löntagarfonderna större bland LO-medlemmar än bland s-sympatisörer. Det beror delvis på att det finns många borgerliga medlemmar inom LO. Om LO-medlemmarna vore riksdagsmän skulle 28 procent rösta för förslaget om löntagarfonder, 44 procent skulle rösta emot det och 28 procent vet inte hur de skulle rösta.

Av s-röstande LO-medlemmar — socialdemokratins kärntrupp — har var femtonde (6.5%) lämnat partiet mellan valet 1982 och hösten 1983: 4 procent har gått till de borgerliga (2.6% till m och 1.4% till mitten) och 1.5 procent har gått till soffan och har inget parti de vill kalla bäst. En procent har gått till vpk. Med undantag av de senare är det inte pensionsfrågan eller arbetslösheten som driver ut dem, det är löntagarfonderna och skatterna.

Hur kan det komma sig att LO som kämpat så hårt för löntagarfonder inte har sina medlemmar med sig?

Ett möjligt svar är att LO — trots sin formellt demokratiska uppbyggnad — inte har någon övertygande kontakt med medlemsopinionen. De som går på fackliga möten utgör på sin höjd hälften av medlemmarna. Vad värre är: andelen mötesdeltagare är i sjunkande inom LO. LOs avtagande medlemsaktivitet framträder särskilt klart i kontrast till TCOs stabila.

Källa: Sifo 71012/14/17/19/24/25, 83009/11/15

Medlemsaktiviteten inom LO har minskat det sista årtiondet, men andelen med förtroendeuppdrag ökar. Den senare ökar främst därför att 70-talets arbetslivslagstiftning förutsätter fackets medverkan. Vi närmar oss en engelsk situation i vilken det fackliga sköts av en ombudsman på arbetsplatsen (shop steward) och inte på möten med medlemskapet. Det är av allt att döma funktionärerna (ombudsmän och förtroendevalda), inte gräsrötterna, som talat sig varma för löntagarfonderna.

Vi kan nu söka sammanfatta: Riksdagens beslut om fonder går på tvärs med folkviljan därför att riksdagsledamöter är mer bundna till sina partiorganisationer än till sina väljare. Ett LO som har problem med sin inre vitalitet, har ett ledarskap som hängt löntagarfondernas kvarnsten om socialdemokratins hals. Partiets riksdagsmän har därmed i vissa känsliga valkretsar kommit ur takt med sina väljare. De partivänner som går i otakt med partiet är inte okunniga i löntagarfondsfrågan men klart sämre informerade än partiets fondanhängare, vilket möjligen förklarar varför deras opinion inte fått gehör i partiet.

Löntagarfonderna har gett en ovärderlig genomlysning av de demokratiskt uppbyggda organisationernas svaga representativitet i den politiska processen. Och av grundlagens (riksdagsordningens) oförmåga att producera beslut som ligger nära folkviljan. Däremot får vårt demokratiska system godkänt i sin förmåga att informera väljarna relativt korrekt i en svår och komplicerad fråga i vilken både LO:s och SAF:s, socialisters och borgerligas, propagandaresurser varit till fullo engagerade.

Hela denna grymma belysning av demokratins problem kom till stånd därför att eldsjälar inom LO ville reformera ägandeförhållandena i svenska storföretag i demokratisk riktning. I dessa företag ger 18 procent av aktierna nära nog diktatorisk makt.

Svenska Dagbladet, Brännpunkt, infört okänt datum våren 1984 

Går­det­så­går­det: En sista plädering

Vad händer med löntagarfonderna?

Socialdemokratin vann valet 1982 bl a därför att dess tveksamma väljare inte trodde att partiet skulle införa några fonder under mandatperioden.

Sedan dess har regeringen som väntat prioriterat försvaret av välfärdsstaten och uppmuntran till exportindustrin. Löntagarfonderna har skjutits i bakgrunden.

Men politiska frågor som är stödda av SAP– och LO-kongresser avförs inte av en s-­regering. De utreds vidare i hoppet att tiden, som alltid ändrar politiska förutsättningar, skall göra det möjligt att förverkliga kongressernas intentioner. LO­ekonomen P O Edin leder utredandet om fonderna inom finansdepartementet; hans uppgift är att föreslå ett antal konkreta steg som tillsammans realiserar fonderna.

När syftet med utredningarna och deras tidsplaner kommer till massmedias kännedom förnekas de inte av huvudmännen, men de blir en smula generade och osäkra. De prioriterar ju annat inom politiken. Edin själv har givetvis all rätt att tala som om saken är klar. Kongressernas beslut finns där.

Går det, så går det, resonerar politiker från alla partier om sina lågprioriterade, kontroversiella förslag. Med lite tur får man igenom dem, och lösningarna finns i de flesta fall kvar också efter ett följande val. I löntagarfondsfrågan håller dessutom den socialdemokratiska valorganisationen tummarna, inte (bara?) för att få fonder, men för att slippa gå in i en valrörelse 1985 med frågan helt olöst.

Går­det­så­går­det är en väldigt olämpligt sätt att hantera en stor fråga. Till nöds kan man acceptera denna beslutsgång om det gäller små ärenden inom t ex bostadspolitiken där rörelseutrymmet är begränsat genom de starka intresseorganisationerna. Men att göra så i en stor fråga är förkastligt, och risken är påtaglig att alla parter kommer att tycka att de förlorat. Landet blir också förlorare på en fondlagstiftning som är så dåligt förankrad att den kommer att upphävas när borgarna får riksdagsmajoritet och behöver återinföras igen när socialisterna tar makten.

Fondmotståndarna inom och utom socialdemokratin kan inte avkräva Palme och Feldt besked att de skall gå emot sin kongress. Det är inte fullt lika naivt att begära att de skall avstå från en fondpolitik enligt modellen går­det­så­går­det.

Det som idag skiljer Sverige från löntagarfonder är en skör tråd: känslan inom socialdemokratin att man kan förlora mer än man vinner på att ta steg efter steg mot fonderna, att fonderna är en ”återvändsgränd” för att använda Stockholms-Tidningens formulering den 12 april.

Fonderna upprör företagarna mer än något i mannaminne. Detta har många socialdemokrater svårt att förstå, — men renläriga marxister tycker att det är helt förutsägbart och väntat. Svenskt näringsliv har ingen rutin på att tala maktspråk och utnyttja sin motsvarighet till politisk generalstrejk, dvs. att vägra leverera in källskatt, moms och arbetsgivaravgift. Det vore också att skjuta sparv med kanon, eftersom varje enskilt steg mot fonder bara är ett litet steg. Näringslivet har en tradition att försöka vara resonabel och inte bli alltför distraherad från huvuduppgiften att producera och handla med varor och tjänster. Men man drar sig inte från att satsa stora resurser på en ny kampanj mot fonderna som höjer väljarnas medvetande och prioritering av fondfrågan.

Under en kort period framöver finns en politisk lösning inom räckhåll: Regeringen låter de Edinska förslagen gå på remiss men inte bli lagförslag till riksdagen. Näringslivet (och borgerligheten) avstår från en ny stor kampanj mot fonderna. En gemensam utredning tillsätts om medarbetarnas genuina delaktighet i ägandet av de stora företagen, något som alla parter numera vill ha.

Ekonomin blomstrar, svensk statskonst beundras.  

Fonderna i verksamhet

[De fonder som genomfördes 1984 som resultat av kompromisser mellan LO och socialdemokraterna blev långt mindre och mer urvattnade än Meidners ursprungliga förslag. Fem fonder bildades med hjälp av två skatter, en baserad på företagens lönesumma och en baserad på deras vinst. Under perioden 1984-1992 gav dessa skatter totalt cirka 17 miljarder kronor till att köpa aktier over börsen. Fonderna blev en del av kapitalmarknaden. De gav inget mer inflytande över bolagen än andra ägare som hade lika stort kapital.]

Svenska Dagbladet den 23 februari 1987

Om produktion och spekulation

Det finns en rytm i det ekonomiska livet. Den störs av många ljud, men lägger man örat till marken kan man upptäcka den. Ekonomin hoppar hage och hagen har fyra rutor. Oftast hoppar den alla fyra rutorna innan den börjar om igen. Ibland ångrar den sig på halva vägen.

I RUTA ETT befinner vi oss när tryggheten håller på att återvinnas efter ekonomiska bakslag. Vi är brända och utbombade. Bildlikt och bokstavligt vill vi köpa skyddsrum. Hushållen sätter sina besparingar i försäkringar, hus, lantgårdar, guld och ädla stenar. Företagens investeringar är av defensiv natur. Förvaltare har höga inkomster. Välfärdspolitiker är populära.

TILL RUTA TVÅ flyttar vi när det står klart att vi vinner mer på att bygga skyddsrum åt andra och sälja försäkringar åt andra än att skaffa dem åt oss själva. Skyddsrumsbolaget sätts på börsen. Och börsen går upp och alla talar om goda tider. Långsiktiga satsningar på framgång dominerar. Vi investerar offensivt i produktion och marknadsföring. Fabrikschefer och försäljningschefer har höga löner. Företagare är populära.

I RUTA TRE gör man korta affärer. Optioner på skyddsrum ställs ut, terminshandeln tar fart. Vi lånar på våra försäkringar. Nu är det snurr på börsen och på valuta- och penningmarknader. Allt färre tänker på produktion, allt fler på spekulation. Finanschefer har de högsta lönerna. Unga mäklares och klippares livsstilar blir populära.

Med tiden kommer ruta fyra, en rejäl kris. De unga aktörerna har ingen erfarenhet av nedgång och det förvärrar krisen. Det blir dags för ekonomin att börja om på ruta ett och söka trygghet.

Sverige 1987 är i ruta tre, de korta affärernas värld. Det spekuleras till och med kommunala skattemedel. I dagarna har Handelsbankens aktiesparare fått informationsbladet Fondnytt. I rubriken på första sidan utropar Industrivärldens VD, Kjell Brändström: ström: "Vi ska låna på portföljen och börja ta risker!" Själva namnet Industrivärlden stavar till allt som är väsentligt i ruta två: långsiktiga produktionsinvesteringar. Skall verkligen de fina SCA-aktierna som Industrivärlden så ansvarsfullt förvaltat i årtionden pantsättas för insatser på kortare och snabbare finansmarknader?

I Dagens Industri i lördags uttalade sig Pehr Gyllenhammar för en reträtt till ruta två. Eller mer korrekt, att vi bör stå med ett ben i ruta två och ett ben i ruta tre, men vi bör ha vår tyngd på benet i den förra:

--- Finansmarknaden har sin givna plats. Men beaktar man att den roterar snabbare än man kan göra i industriell verksamhet och att den därmed skapar vinstmöjligheter som faller ut på mycket kort sikt och att den därför kan betala människor med belöningssystem som snabbt ger höga inkomster och förmögenhetstillväxt så hamnar industrin i bakvatten. Vi måste få en bättre balans. Industrin och finansverksamheten måste fungera mera jämställda, sade Gyllenhammar.

Löntagarfonderna i spekulationernas hetluft

Mitt i de korta affärernas hetluft har vi fått en ny debatt om legitimiteten hos löntagarfonderna. Fondernas direktörer uppväcker starka känslor. Samme fonddirektör av kött och blod ser helt olika ut om han (det finns inga kvinnliga) betraktas från vänster och från höger. Och han ser helt olika ut i verkligheten och i idealbilden.

Betraktad från höger är typbilden av löntagarfondens direktör en suspekt börsriddare. På högerkanten känner man djupt och starkt att företagens vinster tillhör ägarna och skall disponeras av dem. Att fonden tar en del av vinsten för att köpa företag är djupt stötande. Fonddirektören har hand om stulna pengar. Han ses som en hälare, legitimerad av socialdemokrater och vpk-are, och inte ens alla av dem. Han har en befattning som moderater, folkpartister och centerfolk sammansvurit sig att utplåna. Det behövs ingen piska som viner (som Stig Malm tror) för att personer som ser fonderna från höger skall hålla sig borta från onödigt samröre med dem. Inom vänstern känner man djupt och starkt att arbetets frukter, vinsten, tillhör de arbetande.

Betraktad från vänster har fonddirektören uppdraget att göra fackföreningsrörelsen delaktig i ägandets ansvar, makt och glädje. Ansvaret gäller produktion, sysselsättning och värdetillväxt. Makten gäller vem som skall vara styrelse och verkställande direktör. Makten gäller också hur mycket av vinsten som skall gå till utdelning och hur mycket som skall stanna i företaget. Glädjen skall komma från att investera. För det finns ingenting som är så roligt för en handlingsmänniska som att investera i företagsamhet: planera den egna framtiden besluta om den, se den växa fram, korrigera den.

Utan tvivel finns löntagarfondernas ideal i vår ruta två. Men fonddirektörerna har fötterna i ruta tre. De är spelare. Fondernas ideologer och konstruktörer har med regeringens hjälp satt sig på spekulationsekonomins parkett. P O Edin finns i Handelsbankens styrelse och Anna Hedborg i börsstyrelsen. Hur kan de glädjas åt vad de ser av sina fonder?

Ute i företagen finns handfasta investeringar som planerats och väntar. Företagsledningar och fackklubbar är ense om dem. Just nu är bokslutstider. Besked kommer på löpande band om hur lönsamma olika delar av företagens verksamhet varit och om storleken på de vinster som finns att investera. Det känns grymt för alla parter att leverera en stor del av vinsterna till löntagarfondernas go-go-direktörer. De borde investeras på plats i stället för att spä på spekulationskapitalet. Fondernas legitimitet hos gräsrötterna sjunker.

Visst vore det bäst om vi snart befriades från detta elände.

Ur kolumn i Dagens Nyheter den 7 december 1993

Slutkommentar: Diskrediterad elit

Stora förhoppningar knöts en gång till att i deras [fackföreningselites] led skulle man hitta de nya rejäla ledarna. Modellen hette Gunnar Sträng. Det blev inte så. Löntagarfonderna kunde inte dra fram nya affärsbegåvningar från arbetarleden. [LO-ordföranden] Stig Malms inblandning i affärsledning diskrediterade honom bland de egna och ledde i fredags till hans nesliga avgång.

Medierna säljer sin produkt genom att bygga upp medlemmar ur andra eliter till stjärnor. Sedan får redaktionerna samvetskval över att de medverkat till ojämlikhet genom att utnämna hjältar. Så drar de grymt ner samma personer som de tidigare byggt upp. Båda stegen i proceduren hjälper upplagan och tittarsiffrorna.

Det finns inte mycket material till hövdingar att hämta ur den nya fackföreningseliten och den nya mediaeliten. Inte ens om de samverkar. När ingen ur den gamla affärseliten ville bli direktör i en löntagarfond vände sig facket till näringslivsjournalister. De blev inte så lyckade som fonddirektörer.

[Fonderna avskaffades 1993 när Sverige hade en borgerlig regering ledd av Carl Bildt.]

Källor:

a82mj.htm  ppr1976b.htm  i7611.htm  i820624.htm  i820218.htm  i820322.htm  i820511.htm  i820624.htm  i820906.htm  i821217.htm  i820309.htm  i831117.htm  a840.htm  sd870223.htm  dn931207.htm