From VI-Direkt, November 1996
Hans
L Zetterberg
Det
viktigaste som händer i världen just nu är marknadsekonomins fortsatta
globalisering. Praktiskt taget allting kan nu tillverkas var som helst i världen
och säljas var som helst i världen. Varorna blir billigare, världshandeln
blomstrar och världen blir rikare. Kommunismens fall innebar att ytterligare en
tredjedel av mänskligheten kröp in i marknadsekonomins stora tält och tar för
sig av dess varor och rikedom.
Den
internationella konkurrensen beskrivs inte längre som livlig och hård utan som
brutal och stentuff. Överallt i världen har företagen på 90-talet blivit vad
man kallar "leaner and meaner", alltså magrare och vassare. Det bantas och effektiviseras på alla håll.
Västvärldens
stora företag tar idag mest hänsyn till sina aktieägare och långivare.
Aldrig har väl de finansiella marknaderna haft en större roll i företagens
liv. Därefter kommer kunder; allting måste ligga nära kunden och kundens
behov. Sen kommer intresset för de anställda, numera koncentrerat till de
kunskapsrika nyckelpersonerna som omhuldas med höga löner. Längre ner på
listan kommer leverantörerna; de är ju utbytbara. Och allra längst ned kommer
befolkningen i de lokalsamhällen där företagen har sina anläggningar. Om
inte kostnaden för löner och arbetsgivaravgifter i företagen motsvaras av
vinster, så måste jobb bort och hela anläggningar kan läggas ned eller
flyttas.
I
talen på bolagsstämmorna kallas det ideala företaget inte längre "den
goda samhällsmedborgaren". Pehr Gyllenhammar kunde på sin tid tala om
aktieägarna som en av många av företagets likvärdiga intressentgrupper
(eller "stakeholders"). Nu hörs inte sådant tal. Det goda företaget
är istället den goda intjänaren där allt går ut på att vårda aktieägare
och kunder.
Innan
vi säger att det var bättre på Gyllenhammars tid är det värt att påpeka
att idén om företaget som den goda samhällsmedborgaren som tar full hänsyn
till alla sina intressenter fick kritik både från vänster och höger. Med
brett politiskt stöd har det skett en renodling
av företagens roll till att bara tjäna aktieägare och kunder. Från vänstern
sa man nämligen att företagsledare som inte är demokratiskt valda ska inte
bestämma varken över det positiva eller negativa för människor och bygder.
Och från högern kom kritiken att företagen faktiskt är ägarnas egendom och
ska sätta deras intresse i första hand. Den senare kritiken från aktieägarna
ledde till Gyllenhammars fall och renodlarna vann.
I
Asien har prioriteringarna inom bolagen länge varit annorlunda än i
Nordamerika och Europa. Michael Maccoby har sammanfattat skillnaden så här:
"I Japan är den ideala bolagsorganisationen ... en storfamilj som kan växa
och förbättras så länge den upprätthåller lojalitet och öppna samtal.
Syftet med organisationen är att tillfredsställa kunder, upprätthålla
sysselsättningen, öka marknadsandelar och vinst, ungefär i den
prioritetsordningen." Lön i ett japanskt storbolag sätts med en
kombination av tre faktorer: anställningstidens längd, vinstdelning, och en
bedömning av hur den anställde fungerar som lärare och föredöme för
arbetskamraterna och skapare av harmoni i arbetsgruppen.
Den
japanska ekonomin har sedan några år tappat farten. Under 70- och 80-talet försökte
emellertid många västerländska företag lära av Japan. Det som föll bäst
ut var själva produktionsteknologin med snabba omställningar och korta
ledtider och kvalitetskontroll under resans gång istället för vid
slutstationen. Konsulterna gav detta olika etiketter som Time Based Management,
Just in Time, Reenginering, Total Quality Management, och dylikt. Den uppenbara
produktivitetsökning som USA och Europa upplevt under senare år bygger i mångt
och mycket på detta.
Vad
som däremot varit oaptitligt för västvärlden i den östasiatiska läxan och
som förkastats av våra direktörer och anställda är den patriarkaliska
humanismen i företagandet. I Skandinavien vill vi mer än någon annanstans
vara oberoende av våra chefer. Vi lutar oss vanligen hellre mot staten än mot
företagen.
Så länge
vår välfärdsstat fungerade gick det bra. Den globala marknaden har emellertid
också börjat bryta sönder efterkrigstidens välfärdskontrakt som politikerna
ingått med sina väljare.. Dessa kontrakt lovade full sysselsättning, först
till män och sedan också till kvinnor. De lovade utbildning till de unga och
pension till de gamla. De lovade stöd vid barnens ankomst, vid sjukdom,
handikapp och arbetslöshet. Och Sverige lovade mest av alla. Regeringarna i
alla välfärdsstater finner nu att dessa kontrakt varit för generösa och drar
överallt ner förmånerna. Reträtten presenteras i Europa som en anpassning
till kriterierna från Maastricht och i USA som ett krav på en balanserad
budget. Men den verkliga orsaken är globaliseringens krav.
Befolkningarna
protesterar, inte minst i Sverige, Frankrike och Tyskland. De är arga över att
arbetslösheten ökar och att de gamla välfärdskontrakten inte längre
levererar vad de lovat. Besvikelserna är verkliga, inte inbillade.
Globaliseringens välsignelser hotas av populistiska, nationalistiska och
fascistiska rörelser som ser internationaliseringen som en bov. Diplomater
varnar för nya Weimar i kontinental skala.
Vad
kan företagen göra? De har många anställda som i takt med välfärdsstatens
reträtt köper pensionsförsäkringar och längtar efter ett bättre osynligt
kontrakt med sina arbetsgivare. När de inte längre kan lita på välfärdsstaten
vill de luta sig mot företaget. "Om du ställer upp mer för mig ska jag
ställa upp mer för dig", är det många medarbetare som vill säga idag.
I det läget är det trist att företagsledningarna mest ställer upp för aktieägarna
och kunderna.
Företagens
kan bidra till att rädda globaliseringens välsignelser genom att igen vårda
medarbetare lika högt som aktieägare och kunder.