Arbetslivets förnyelse

Mänsklighetens arbete tar aldrig slut. I varje ögonblick finns det ett nära nog oändligt antal nya och gamla uppgifter. Det finns alltid ett mer effektivt sätt att uträtta saker och ting eller ett mer humant sätt. Det finns alltid plats för mer hjälpsamhet, för mer sång och dans, för mer kunskap, för mer andakt — alltid något att göra.

Uppgifterna tar alltså aldrig slut. Men vi kan organisera arbetet så dåligt att mycket lämnas ogjort och många människor lämnas arbetslösa.

Idag finns det ett skriande behov av grundläggande förnödenheter och förbättrade levnadsvillkor i stora delar av världen — och fem hundra miljoner människor är arbetslösa.

Framtiden behöver bli en aktivitetens tid. Det finns i sanning mycket att göra, och vi skall söka visa i stora drag några av de förändringar i arbetslivet som behövs. 

Vanligen utformas arbeten enligt ekonomiska och teknologiska krav. Men i Sverige idag anser var femte förvärvsarbetande att de har otillräckligt med moderna hjälpmedel på arbetsplatsen för att bedriva ett effektivt och produktivt arbete.

När arbeten utformas enligt ekonomiska och teknologiska krav reduceras medarbetaren lätt till en budgetsiffra i en ekonomisk plan eller till en kugge i en maskinliknande process. Teknokratiska och ekonomiska värderingar dominerar starkt i näringslivets och förvaltningens eliter. Vanliga människor omfattar dem också — vi svenskar är ett penningkalkylerande och tekniskt folk — men vi är så i betydligt mindre grad än de som planerar våra jobb. De breda grupperna tror mer på tradition, medmänsklighet och självförverkligande, kort sagt, mer på humanistiska värden. Dessa humanistiska värden har emellertid inte samma starka talesmän inom företag eller i byråkratier som de ekonomiska och teknokratiska värderingarna har, och de får ofta se sig besegrade.

Arbete organiseras således efter ekonomiska och teknologiska kriteria, men det skall vanligen utföras av människor med i grunden mer humanistiska värderingar. Detta leder till vantrivsel på jobbet och till minskad motivation för arbete. Vi ser här en oplanerad, kontraproduktiv konsekvens av en ensidig användning av ekonomiska och teknologiska kriteria.

Det finns goda skäl för att uppgradera humanistiska värden i arbetslivet. De placerar en tänkande, kännande och ansvarsfull människa — en hel människa — före teknologiska och ekonomiska system.

Andelen anställda i Sverige som tycker att man bryr sig om dem på arbetsplatsen är hög, 80 procent.

Det är vanligt i vårt, land att en medarbetare känner att både chef och arbetskamrater bryr sig om honom eller henne.

Frågar man de anställda visar det sig att var tolfte (8%) tycker att den egna arbetsplatsen är organiserad så att effektivitet och produktivitet blir dålig. Men knappt var tredje (29%) kan rapportera att organisationen är mycket bra. Flertalet nöjer sig med att säga att den är ganska bra.

Det finns alltså gott utrymme för förbättrad organisation, inte minst i offentlig tjänst.

Nu är det så lyckligt att ekonomisk och teknologisk rationalitet tillåter vanligtvis mer än en enda optimal lösning. Humanistiska värden kan därför införas inom ramen för nya arbetssätt utan att ekonomin tar skada eller tekniken blir ineffektiv. Som tumregel skall vi alltså alltid räkna med att det alltid finns en mer human lösning till tekniska och ekonomiska problem. Det kostar vanligen mer omtanke än pengar att finna den lösningen. 

Arbetets rytm kan organiseras efter årstider, veckans dagar, dagens timmar eller av stadierna i människans livscykel. Men en rytm måste finnas. Arbetet bör därför utgöra ett mönster, inte något oregelbundet eller något som inträffar vid udda, utspridda tillfällen.

Ett reguljärt arbete är en viktig levnadsfaktor. Det är inte en tillfällighet att hjärtattacker eller andra trauma ofta uppstår under semestrar eller vid en för tidig eller abrupt pensionering. Utan den regelbundna rytm som arbetet ger, förändras kroppens kemi, den mentala skärpan minskas, och frasen "du förlorar vad du inte använder" blir verklighet.

Arbetets mönster kan variera från tid till tid. Inget fritt samhälle bör försöka påtvinga ett och samma mönster på alla. Att alla skall arbeta från åtta till fem måste överges som ett ideal och bli ersatt av en mångfald av flexiblare, sammanflätade arbetsmönster. Att arbeta till 65 års ålder är en annan 1900-talsidé som vi kan räkna med kommer att överges under 2000-talet. Men återigen, ett mönster bör finnas för var och en. Under nästa århundrade kommer nya arbetsmönster att uppträda och lagstiftning och arbetsmarknadsavtal måste ändras i grunden.

Mönstret i vårt arbete skall vara utvecklande inte uttråkande. Våra förfäder utvecklades mot dagens förhållanden under miljoner av år och under överlevnadsvillkor vitt skilda från dagens. De anpassade sig gradvis till en omgivning som förändrades mycket sakta. Och det var den långsamma förändringen som gjorde anpassningen möjlig. Med den industriella revolutionen, för ungefär två sekel sedan, började förändringstakten att öka drastiskt. Och i informationsteknologins tid, bara några årtionden gammal, accelererar förändringstakten.

En slående kontrast till den snabba samhällsutvecklingen är att den mänskliga hjärnan och kroppen i stort sett har förblivit oförändrade över många tusen år.

Dagens krav på arbetsplatsen, vilka ofta är psykologiska snarare än fysiska, utlöser samma kroppsliga stressreaktioner som hjälpte våra förfäder att känna sig redo att slåss, att bli "fit for fight". Varje situation som uppfattas som ett hot eller en utmaning som kräver ansträngning, leder till att signaler utgår från hjärnan till binjurarna, som svarar med att utsöndra adrenalin och noradrenalin. Dessa "stresshormoner" gör kroppen beredd på strid och flykt. Om situationen föranleder en känsla av oro eller hjälplöshet sänder hjärnan även meddelanden till binjuren, som utlöser ett annat stresshormon, kortisol, vilket mobiliserar kroppen till sitt yttersta försvar.

Arbeten bör utformas så att, inte i första hand stressen minskar, utan att känslan av hjälplöshet och uppgivenhet minskar, som uppstår när människor känner att händelser och resultat är oberoende deras handlingar. Hjälplöshetens oro följs av ett utflöde av stresshormoner, särskilt kortisol.

Uppgiften blir att utforma arbeten så att de innehåller flera positiva utmaningar: ansträngning, beslutsamhet och engagemang. Naturligtvis finns ingen enkel formel för hur denna möjlighet skall hanteras framgångsrikt. Flera studier understödjer emellertid slutsatsen att personlig kontroll och inflytande över arbetet är viktiga faktorer som hjälper oss att kunna anstränga oss utan att känna oro. Krav upplevs då som stimulans snarare än en börda. Under sådana förhållanden förändras också balansen mellan stresshormonerna; adrenalinet ökar medan kortisolproduktionen vilar. Det totala trycket mot organismen, den biologiska kostnaden för prestationen, blir lägre.

De "farliga" jobben i vår tid är inte bara de som innehåller tunga lyft och onaturliga arbetsställningar. De farliga jobben är de som inte medger självständighet och alternativ. Många av dem finns inom de offentliga servicemonopolen. Här är man inlåst och kan inte byta arbetsgivare. Här är man styrd av regler som har lagstiftningens tvångskaraktär.

Marknadsekonomin är bättre anpassad till de biologiska krav som följer med arbete. På marknadstorget börjar man bildlikt talat sin bana med att sätta upp ett litet och blygsamt stånd. När man ser att man kan klara det stimuleras man att gå vidare till ett större stånd, till en större affär, till allt mer komplicerade uppgifter. Till sist når man sitt optimala marknadsstånd ett större blir för påfrestande, ett mindre blir för tråkigt. Ingen utomstående bestämmer var man skall börja och sluta; det är ett eget val.

Det stigande antalet ensamboende, ensamstående föräldrar, änkor, änklingar och frånskilda är en tydlig demografisk trend. Och för många av dessa är arbetsplatsen den viktigaste, om inte enda, källan till sociala kontakter. Även för många gifta par har arbetslivet blivit en viktig plats för socialt utbyte. Många anställningar varar längre än äktenskap och längre än den period av våra liv som vi ägnar våra småbarn.

I intervjuundersökningarnas kartläggningar över arbeten intygar många anställda den stora betydelse de lägger vid sina relationer till arbetskamrater. Man är ofta motiverad att göra ett gott arbete så att man inte sviker gänget och lägger över bördan på sina arbetskamrater. Ofta nämns kamratskapet, det ömsesidiga engagemanget arbetskamraterna emellan, som en av arbetets största tillgångar.

Samtalen om jobbet på en arbetsplats visar hur engagerade medarbetarna är i jobbet. Vi arrangerade två sådana samtal:

Siffrorna för antalet engagerade är imponerande höga i Sverige, särskilt för tjänstemän i privat tjänst. Det råder dock en viss asymmetri i att anställda ställer upp mer för arbetsgivaren än de tycker att arbetsgivaren ställer upp för dem.

Några större svenska företag har pekat ut framtidens väg i arbetslivet. De söker visa att arbetet kan organiseras så att det omfattar alla "den lilla världens" fördelar för de anställda, samtidigt som det levererar en nödvändig konkurrenskraft till företaget för dess framgång i "den stora världen". Denna omsorg om medarbetarna är en nödvändighet. Kunskap, teknik och kapital kan köpas och göras tillgängliga för konkurrenter i alla delar av världen. Och råvaror kan billigt transporteras överallt. Billig arbetskraft är ett lättflyktigt konkurrensmedel; snart nog är den dyr. Den stora konkurrensfördelen i modern tid ligger i att kunna organisera arbetet så att det levererar kvalitet både åt de arbetande och åt produkterna.

Arbete skapar tillgångar. Det leder till en uppbyggnad av kapital, ett påtagligt stort kapital om arbetet paras med god organisation, teknologi, kunskap och marknadsföring.

Kapitaluppbyggnaden används för sparande, finansieringskostnader, utveckling och investeringar i ny produktion och bättre miljö. Det återstående tillhör dels dem som har utfört arbetet i form av betalning och lön och bonus, dels de finansiärer och entrepreneurer som satsat pengar och tid på verksamheten trots att vinsten var osäker.

Arbete organiseras ofta så att arbetsinsatsens värde tillkommer arbetsgivaren och ledningen mer än den vanlige anställde. Det verkar alltid vara ledningen som får de bästa arbetsplatserna, de högsta lönerna, de bättre tjänstebilarna, de mest generösa traktamentena, de intressanta tjänsteresorna, mer utbildning på betald arbetstid, mer flexibla arbetstider och mer praktfulla begravningar och åminnelser. Detta gäller i de kapitalistiska länderna, men det är också sant för alla de länder som kallar sig socialistiska. Detta gäller såväl inom den offentliga sektorns förvaltningar som i företag, och oavsett om dessa är ägda av privatpersoner, staten, kooperativ eller fackföreningar. Försöken från socialistiska politiker att begränsa arbetsgivarnas privata kapitaluppbyggnad ändrar ingenting i detta.

Arbete kan alltså skapa en omåttlig ojämlikhet om det organiseras på fel sätt. Det medför att olika kategorier av medarbetare motiveras att sträva i motsatta riktningar. Detta var vanligt i gammaldags budgetstyrda eller vinstorienterade hierarkiska organisationer och förkommer än idag. Här belönas ledningen för att de upprätthåller och ökar produktiviteten och för att de håller kostnaderna inom budgeten. De som tillhör toppskiktet befordras om de lyckas. Men detsamma är vanligtvis inte fallet för lägre placerade anställda. De vet att om de ökar produktiviteten kommer resultatet bli skadligt för åtminstone några. Minskade arbetsgrupper eller kortare kaffepauser innebär i dessa organisationer att det blir mindre utrymme för övertid och att ledningen utnyttjar första bästa tillfälle att reducera arbetsstyrkan. En konflikt är alltså inbyggd i det sätt på vilket arbete traditionellt är organiserat. Den beror inte på lathet eller flit i den ena eller andra gruppen.

Arbete borde organiseras så att de tillgångar det skapar delas på ett rimligt sätt mellan alla medarbetare. Produktivitetsbonus, andel i vinst, delägarskap, personalkonvertibler är några vanliga och självklara delar av framtidens arbetsliv. Sverige har på denna punkt kommit en bit på väg under 1980-talet trots motstånd från LO.

Rättigheter ges till olika befolkningsgrupper med hjälp av sed eller lagstiftning. I vårt samhälle är många rättigheter givna varje medborgare: yttrandefrihet, religionsfrihet, frihet att välja yrke och sysselsättning, frihet av välja bostadsort, rätt att emigrera, rätt att inte hållas i arrest under en obegränsad tid utan rättslig prövning et cetera. Dagens medborgare ser dessa civila rättigheter som närmast självklara. En titt på historien avslöjar dock att dessa rättigheter är ganska sköra och sent förvärvade klenoder.

Andra rättigheter är inte alla givna utan tillkommer endast vissa grupper, de som är "berättigade" till dem. Alla ägandets rättigheter tillkommer endast de myndiga. Enbart medborgare över 18 år har rätt att rösta i riksdagsval och alla medborgare över 65 har rätt till folkpension.

Under senare år har ett antal speciella rättigheter kopplats till arbetet. Genom lagstiftningen har pensionsrättigheter inrättats vilka är baserade på antalet arbetsår och inkomst. En annan rättighet som är nära kopplad till arbete och inkomst är sjukförsäkringen. Utbetalningarnas storlek vid sjukdom avgörs av den ordinarie inkomsten. Detsamma gäller semesterledighet. Under senare år har vi också kunnat notera framväxten av rätt till vuxenutbildning och omskolning, vilka i huvudsak är förbehållna arbetstagare. Det senare gäller också färäldraledighet när barn är nyfödda, liksom rätt till ledighet för vård av sjuka barn när föräldraledigheten är slut.

Arbetande medborgare åtnjuter alla dessa rättigheter och är därmed första klassens samhällsmedlemmar. Utan arbete och dess rättigheter är man andra klassens samhällsmedlemmar och kan åtnjuta de civila rättigheterna. Denna andra grupp omfattar pensionärer, underåriga och arbetsoförmögna personer mellan 18 och 65 år. Den tredje gradens samhällsmedlemmar är de invandrare som har arbete men som saknar medborgarskap; de har inte alla civila rättigheter och på grund av språksvårigheter har de ofta avsevärda problem med att utöva sina arbetsrelaterade rättigheter. Fjärde klassens samhällsmedlemmar är arbetslösa invandrare utan medborgarskap; de har bara ett fåtal rättigheter jämfört med första klassens medborgare.

Europa skiljer sig från Nordamerika och Fjärran Östern när det gäller att knyta rättigheter och privilegier till arbetet snarare än till medborgarskapet. Sysselsättning har hos oss blivit den verkliga symbolen för ett fullvärdigt medlemskap i samhällsorganisationen. Det är de fackliga organisationerna som drivit linjen att så många rättigheter som möjligt skall knytas till jobbet — där de har sin maktbas — snarare än till medborgarskapet.

Vi tror fullt och fast på de rättigheter som Europas arbetstagare har vunnit och säkrat. Men de borde vara medborgarrättigheter snarare än arbetsrättigheter. Genom att knyta dem till arbetet uppmuntrar politiken till diskriminering och vad Ralf Dahrendorf kallat "sysselsättningens klasstruktur". Genom att koppla viktiga rättigheter till arbetet snarare än till medborgarskapet blir vi dessutom på ett osmidigt sätt beroende av den existerande arbetsstrukturen. Att "säkra jobben" och "slå vakt om sysselsättningen" innebär att säkra alla rättigheter som idag är knutna till arbetet utan att ifrågasätta om de verkligen behöver tillhöra ett arbete.

Den stora ekonomiska krisen under 1970-talet visade hur djupt beroende vi blivit av den rådande uppsättningen av arbeten. Det brukade anses självklart att näringslivet skulle sträva mot att producera ett maximum av produkter och tjänster för inhemska som utländska marknader, och att göra det så effektivt och billigt som möjligt. Under 70-talet lärde vi oss att detta inte var fallet, speciellt inte för industrier som anställde stora arbetsstyrkor. Så många grundläggande värden hade kopplats till arbetet, att ett upprätthållande av sysselsättningsnivån fick en högre prioritet än strävan efter en effektiv produktion. I vissa fall blev vi tvingade till stödja jobben i ineffektiv, dyr och föga konkurrenskraftig produktion — jobb som också ofta hade ringa humanistiska kvaliteter — snarare än att investera i mer människovärdiga arbeten i effektiv och konkurrenskraftig produktion.

Politiker, arbetsgivare, fackförbund och andra intresserade parter har anledning att se över sin syn på arbetet. Så mycket i dagens samhälle har hängts på en och samma krok, arbetet. Skulle inte mycket tryggt kunna föras över till andra krokar? Varje intresserad grupp borde fråga sig själv: av allt det som idag är knutet till arbetet, hur mycket anser vi egentligen måste vara bundet till jobbet? Det skulle vara mer lämpligt att knyta många rättigheter till medborgarskapet snarare än arbetet.

Den långtidsarbetslöse förlorar inte bara det uppenbara, sin lön och alla de rättigheter som vi knutit till arbetet. Han eller hon förlorar också den tillfredsställelse som ett arbete ger och den tillhörighet och identitet som jobbet ger. Det är en djup och smärtsam förlust för det sociala djur som människan är. Den utspridda rädslan för att vara utan jobb ligger på ett djupt mänskligt plan. Ty medan de ekonomiska förlusterna av arbetslöshet kan kompenseras genom sociala insatser, och rättigheterna överföras till medborgarskapet, kan ingen sådan åtgärd gottgöra de mänskliga förluster som en arbetslös upplever. Därför är arbetslöshet oacceptabelt i vårt samhälle.

Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna nämner även rätten till arbete. Många stater har proklamerat att deras mål är "arbete åt alla". De viktigaste politiska partierna, såväl höger- som vänsterinriktade, i de västerländska demokratierna, har under en lång tid haft full sysselsättning på sina program.

Men ingen har lyckats med att nå detta mål, med undantag av några ovanliga tillfällen och i speciella regioner. Världens politiker är genuint generade inför detta grava och oväntade misslyckande. Hög arbetslöshet har under efterkrigstiden blivit regel snarare än undantag i industriella demokratier. I Sverige hade vi det senast på 70-talet. På 80-talet har dock vårt land varit en ö av hög sysselsättning i arbetslöshetens Europa.

I traditionellt tänkande, innebär full sysselsättning att alla som är mellan 18 och 65 år och önskar ett arbete och som har intellektuella och fysiska möjligheter att utföra det, skall erbjudas ett betalt arbete omfattande femdagarsvecka och 40 timmars arbetstid. Traditionellt tänkande omfattar också en uppfattning att nedgångar i ekonomin och sysselsättningen är tillfälliga avvikelser och att en återgång till en "normal" situation med full eller nästan full sysselsättning alltid kan uppnås, om inte annat så med politiska medel.

I verkligheten är "heltidsarbetet" en tvångströja som satts på människor av människor, och nedgångar i ekonomin är nästan lika normala som uppgångar.

Inte heller 40-timmarsveckan är en helig definition av ett normalt jobb. Den råkade att bli en norm i de flesta västerländska stater under sena 40-talet då "full sysselsättning" blev ett gängse mål inom den ekonomiska politiken. Detta mål fortsatte att öka i betydelse under de följande 25 åren. Idag kan vi emellertid notera att denna syn på heltidsarbetet har sin bas i till en stor efterfrågan på arbetskraft och arbetstid under en exceptionell och långvarig uppgång i efterkrigsekonomin. Men arbetsveckan på 40 timmar kommer ur ett längre historiskt perspektiv att betraktas som ett mellanspel. Den långsiktiga trenden pekar mot kortare arbetstider. Vi har idag en knapp 39-timmarsvecka. Full sysselsättning såsom den definierats ovan är givetvis inte något självändamål som måste uppnås till vilket pris som helst. Ett arbete är ett bland många sätt att skapa ett rikt och tillfredsställande liv. Det senare är vad våra målsättningar borde handla om.

Vad bör då bli målet för vår arbetspolitik på 2000-talet? Den aktiva arbetsmarknadspolitiken i Sverige med sin "arbetslinje" snarare än den i Europa i övrigt vanliga "bidragslinjen" bör fullföljas och utvecklas. Men den får inte missförstås att innebära att staten ger varje människa en livslång garanti för 40-timmars arbetsvecka oavsett kostnaderna och utan hänsyn tagen till andra möjligheter för individen att uppnå ett rikt liv. Det finns dock två viktiga och mer realistiska garantier som staten kan och bör ge.

Att slåss mot en stadigvarande arbetslöshet är en mycket angelägen uppgift, och ingen människa skall behöva uthärda en lång arbetslöshet. Arbetsgarantier bör i första hand ges till ungdomar i syfte att ge dem en arbetserfarenhet som kan hjälpa dem senare i livet. Även senare i livet skall arbetslösa bistås med omskolning och med andra beprövade åtgärder av aktiv arbetsmarknadspolitik. Staten bör, med andra ord, som första uppgift garantera att alla människor blir och förblir "anställningsbara". Men detta är inte ett löfte att alla alltid kommer att ha ett heltidsjobb av 1900-talsmodell.

Vi säger alltså om jobbet till unga människor ungefär som vi säger om deras önskan att ha bil: "Vi lär dig att köra bil, vi ser till att du får ett körkort, vi ser till att du får ordentligt med körträning, att bilarna på marknaden är säkra och bekväma, och vi skall se till att det finns många bra vägar. Men vi lovar inte att hålla dig med en egen bil under hela ditt vuxna liv. Vill du ha en helt egen bil hela livet måste du ordna den själv. Säkert förstår du detta och ser fram emot en egen bil - efter eget val."

Det andra löftet är mer omfattande i sina konsekvenser. Arbetsmarknaden i ett fritt samhälle är en marknad, låt vara en mycket trög marknad. Vad regering och riksdag kan göra är att se till att marknaden ges en chans att fungera. Då tänker vi inte på flyttningsbidrag och dylikt utan på något mer fundamentalt.

Dagens arbetsindelning som lagstiftare, företagsledningar och fackförbund kommer överens om är byggd på en mycket stor "enhet", det så kallade heltidsarbetet. Det är utifrån heltidsarbete som lagar formuleras och kollektivavtal skrivs. Men det är en på tok för stor enhet. Det är som om mjöl i butiken endast vore tillgängligt i femkilosförpackningar.

Politiker kan på olika sätt uppmuntra en förändrad arbetsindelning, en som tillåter mindre enheter, ja normalt fungerar med mindre enheter. 1900-talets heltidsarbete skulle till exempel kunna bli tre jobb. Med andra ord, varje vanligt 2000-tals jobb borde med avseende på skatter, pensioner, budgetering, anställningskontrakt m m, brytas ned till tre arbetsmoduler. Den nuvarande 39-timmarsveckan skulle sålunda omvandlas till tre moduler om 13 timmar. De som önskar arbeta som tidigare skulle anställas för tre moduler. De som vill arbeta extra skulle kunna lägga till en modul. De som önskar arbeta mindre avstår från en eller två moduler.

Arbetsmarknadspolitikens uppgift på 2000-talet är att öppna för en flexibel arbetsmarknad, inte att reglera fram heltidsarbete åt alla. Betydelsen av det politiska löftet "arbete åt alla" och "full sysselsättning" borde nu kunna bli ett verkligt löfte som håller i alla väder: åtminstone en arbetsmodul för alla.

Vi erkänner beredvilligt att detta flexibla system skulle leda till en viss osäkerhet på arbetsmarknaden, men vi tror också att det skulle leda till en väsentlig ökning av välfärden för många grupper. Det är t ex välkänt att småbarnsföräldrar i vår typ av samhälle lever under en stark press. Många av dem skulle välkomna ett system som gav dem en större flexibilitet i deras förhållande till arbetsmarknaden. Många medelålders skulle välkomna ett underlättande av omskolning till ett nytt arbete eller helt enkelt av en paus från arbetslivet, ett sabbatsår. Äldre personer skulle använda flexibiliteten till att undvika en alltför abrupt pensionering. Pensionsåldern skulle få en annan innebörd: åldern då man har en arbetsmodul kvar. Den friare arbetsstruktureringen skulle ge lättnader åt grupper som nu befinner sig under press, det skulle uppmuntra rörlighet mellan arbeten, och det skulle ge unga människor en större möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. Den skulle också göra det möjligt för individen att tillfredsställa udda behov: t ex att ha en av sina moduler av arbete inomhus, en annan utomhus, eller en modul med fysiskt arbete och en med intellektuellt arbete.

Varje arbetsmodul skall beskattas för sig; inkomsterna från en persons moduler skall alltså inte läggas ihop i skattetabellen. Detta innebär för flertalet att det kommer att finnas en stor lockelse att åta sig en extra arbetsmodul. Liksom i Tyskland skulle övertid och extraarbete på helger e d beskattas lägre; denna övertid är ju början på en ny modul. Utbudet av arbetskraft skulle öka genom detta incitament, heter det på det avhumaniserade ekonomspråket. Det är just den utbudsekonomin som Sverige behöver. Vi argumenterar definitivt inte för arbetslöshet som ett ekonomiskpolitiskt medel. Vi har pekat på att ett jobb är så mycket mer än en ekonomisk transaktion — det ger livet rytm, möjligheter och sociala kontakter, värdighet och känsla av personlig tillfredsställelse. Varje politik för arbetslöshet är oacceptabel.

Samtidigt gäller att det är normalt med goda och dåliga tider. I goda tider finns fler arbetsmoduler än i dåliga tider. Uppgångar och nedgångar i moduler är en viktig anpassning. Den kan vi klara utan att någon blir arbetslös. För också i dåliga tider är alla garanterade minst en arbetsmodul.

I början av 1900-talet var kapital (mest i form av mark) beskattat, men det fanns ingen skatt på arbete. Idag exploaterar stat och kommun arbetet.

Källskatten, som introducerades på 40-talet i de mest utvecklade länderna, har skadat arbetet mycket. Detsamma gäller för arbetsgivareavgifterna som samma länder införde i större omfattning under 50- och 60-talen. Båda dessa skattetyper ökar priset på arbete. (Mervärdesskatten som infördes under 60- och 70-talen i många av västländerna är mer neutral i detta avseende; den slår främst mot konsumtion, inte produktion). Mot bakgrund av de skatter som kapital och arbete ådrar sig, är kapital numera relativt billigt i jämförelse med arbete. Det är ingen tillfällighet att välstånd i ett sådant system vinns genom affärer med fastigheter, aktier och annat som kräver mycket kapital men lite arbete.

Förhållandet mellan skatter på kapital och skatter på arbete måste förbli i blickpunkten för debatten. De flesta västländer beskattar arbete alldeles för högt för att sysselsättningen skall kunna hållas uppe. Arbete blir helt enkelt för dyrt på marknaden. Rationaliseringar inriktas i första hand på att skära ned arbetsstyrkan och bara i andra hand på att öka produktionen.

Det går inte att uppnå balans mellan beskattning av arbete och beskattning av kapital genom att höja skatten på kapital. Kapitalet är internationellt: i varje land måste skatten på kapital hållas på en nivå någorlunda lika andra länders. För de flesta västländer är den enda kvarstående möjligheten att sänka skatten på arbete. Under 1980-talet genomförde också de flesta avancerade länder efter Storbritanniens och USAs förebild sänkningar av arbetsskatterna. Det gäller att fortsätta på den vägen.

I Sverige verkar det vara mycket svårt att sänka de skatter som redan införts. Men det är möjligt att skapa nya, lågt beskattade former för arbete, mer eller mindre likt det arbete som görs inom eller av en familj. "Arbetslag", AL, är vår benämning på en sådan ny form av lågbeskattat arbete. Om aktiebolaget, AB, är den stora världens företagsform par préférence är arbetslaget, AL, tänkt som den lilla världens företagsform. Arbetslaget är liksom aktiebolaget tänkt som en juridisk person utan formellt personligt ansvar för medlemmarna av lagets åtaganden.

Arbetslaget skall vara en obetydligt reglerad, lågbeskattad bolagsform, begränsade i storlek och i geografiskt verksamhetsområde. Och organiserad utan byråkrati. Antalet personer i ett arbetslag bör inte få överstiga tio. Forskning har visat att det finns mycket av ömsesidighet på arbetsplatser med cirka tio eller färre anställda. Dessa arbetsplatser är lätta att leda, alla kan hålla sig informerade om vad de andra gör. Mänskligheten skapade för flera tusen år sedan lag omkring de tio för att organisera jakt, fiske och jordbruk. Och även i dagens lagsporter såsom fotboll och ishockey är de aktiva medlemmarna av laget ofta inte fler än sex till elva individer.

Man bör kunna starta ett arbetslag genom att inlämna en enkel registreringshandling på banken eller postkontoret. Varje arbetslag får då ett nummer att använda för redovisning av mervärdesskatt. Kanske banken eller posten kan sköta mervärdesskattrutinerna genom att se till att varje in- och utbetalning innehåller momsuppgifter. Banken kan också distribuera hälften av alla intäkter till lagmedlemmarnas privata konton som skattefri intäkt. Vad som blir över efter moms och distributioner till medlemmarna förs till arbetslagets eget kapital.

Arbetslagen skall vara befriade från arbetsgivareavgifter och inkomstskatt, men de skall betala mervärdesskatt för sina transaktioner. Möjligen skall de också betala en inkomstskatt — men i så fall enbart på räntan av sitt kapital.

Ett arbetslag måste begränsa sitt verksamhetsfält till ett kommun- eller landstingsområde. Skulle det vilja verka riksomfattande eller internationellt måste det omformas till ett vanligt bolag. En medlem i ett arbetslag skall enbart kunna medverka i ett lag i taget: han förverkar sin plats i laget om han tar ett reguljärt arbete eller blir ägare av ett företag.

Ett arbetslag skulle kunna ta på sig många olika serviceuppgifter såsom äldreomsorg, barnpassning, väktaruppgifter eller sanering av sjöar eller röjning av skog. Arbetslagen skulle ge ett uppsving inom det lokala småföretagandet. Det skulle uppstå småskaliga jordbruk, bagerier, bilverkstäder etc. Arbetslagen skulle också kunna bli kontrakterade för kommunala tjänster: sköta offentliga bad, sportplatser, barndaghem. Vissa sjukhusfunktioner skulle kunna tas över av personal som slutar på sina ordinarie arbeten och bildar arbetslag. Somliga industriarbetare kunde på samma sätt bilda arbetslag och arbeta på kontrakt.

Tröskeln till arbetslag skall sättas lågt. Observera hur enkla vi tänker oss att de juridiska kraven skall vara på ett AL jämfört med ett AB vad gäller bokföring, revision, deklaration, beskattning etc.

Förr bildade familjen ett naturligt arbetslag, men familjestrukturerna har ändrats och idag kan en familj bestå av ett barnlöst par, ett par med barn eller vara en familj med en ensamstående vuxen. Familjen kan inte längre fungera som en livskraftig arbetsenhet. Vi behöver arbetslaget som ersättare för den.

Det borde bli normalt för unga människor att få sin första arbetslivserfarenhet från ett arbetslag, precis som de en gång fick genom att arbeta inom familjen. Det skulle också vara naturligt för arbetslagen att suga upp arbetslöshet och ge tillfälliga jobb till dem som söker ett nytt arbete på den vanliga stora arbetsmarknaden.

Arbetslagen leder i själva verket till en legalisering (registrering) och en uppmuntran av den "goda delen" av den informella ekonomin.

Den omsättningsskatt som arbetslagen betalar skulle tillfalla deras kommun. Kommunerna skall ha all anledning att uppmuntra att arbetslag bildas — inte minst för att ta kommunala uppgifter på entreprenad.

Tabeller