Hans L Zetterberg på Timbros förlagsjubileum i Stockholm 2008-05-29.

 

Imprimatur på Timbro förlag

 

Imprimatur var en gång i världen en censors sigill på en publikation. Det visade att den var godkänd, inte en falsk lära eller obscene. Nu används ordet av förlag om sina bifirmor eller serier. Det är namn som signalerar att en bok tillhör en grupp särskilt utvalda titlar, och ofta att andra än förlagets personal varit centrala i beslutet att utge boken. Timbro (i fornstora dagar) har haft två sådana imprimaturer, en hette Ratio och en hette City University Press. Jag har varit en stolt medbrottsling i båda och firar det gärna med er idag.

Ratio var en sammanslutning grundad 1978. Det var en kommitté eller ”råd” av professorer. Den ursprungliga kretsen bestod av Erik Dahmén, Tor Ragnar Gerholm, Torgny Segerstedt (ordförande), Stig Strömholm och jag. Senare blev också David Magnusson medlem. Initiativet kom från Sture Eskilsson och Carl Johan Westholm på SAF och de förblev också navet i verksamheten. Vi fick namnet Ratio efter titeln på Carl Johans doktorsavhandling om John Stuart Mill. Carl Johan var Ratios verkställande ledamot. Rådet hade två verksamheter. Den första var att ordna ett årligt seminarium. Nästan alla hölls på SAFs kursgård Yxtaholm under en och en halv dag. Det andra var att varje år välja en boktitel, översättning eller original, som inte var aktuell i vänsterns akademiska utgivning, men som skulle vara värdefull för att hålla oss svenskar kvar i den centrala västerländska bildningstraditionen. Båda uppgifterna skulle sluta i publicering under imprimatur Ratio.

Seminarieböckerna har titlar som

Antiintellektualismen i Sverige, 1979

Tankar som styr Sverige, 1980

Politikens seger och kris, 1981

Hur ojämlika är vi?, 1982

Välfärdsstatens psykologi, 1983

1984 - och sedan?, 1984

Rättssäkerhet och demokrati, 1985

Rationalitetens gränser, 1987

Det politiskt omöjliga, 1988

Den offentliga lögnen Studier i svensk moralism, 1989

Sverige – medelvägen mellan vad? 1991        

Per Dahl på Timbros Förlag ansvarade för produktionen av större delen av utgivningen.

Ratios seminarier hade en hel del spänst. Carl Johan Westholm mindes nyligen på sin blogg en gång då Ernst Wigforss tes "Fattigdomen fördrages med jämnmod om den delas av alla" citerades på ett seminarium. Upphovsmannens avlägsne släkting Harald Wigforss, bad att få ordet av Ratios ordförande Torgny Segerstedt. Harald harklade sig lätt, och sade, att det här är ju inte alls sant! ”Fattigdomen fördrages med jämnmod om alla är eniga om att bekämpa den”.

Böckerna från seminarierna har inte alltför många akademiska krumelurer. Många slutsatser från dem har överlevt. Som så mycket annat från Timbro har de, med källan glömd, blivit allmängods i opinionsklimatet. Jag tycker att Timbro bör göra en antologi av de Ratio-uppsatser och essäer som bäst hållit sig. Publicera den när den siste av oss professorer gått ur tiden. Om inte annat för att visa att intellektuella faktiskt kan gå emot tidsandan även i perioder när de flesta i intellektuella yrken föredrar att jama med. Jag lyfter gärna på hatten för Stig Strömholm som även till priset av att inte prisas till sitt fulla värde är en sådan klippa.

Ratio-gruppens rekommendationer för bokutgivning började med ett franskt vetenskapsreportage från nationalekonomin vars titel Demain le capitalisme vi ganska troget översatte till I morgon kapitalismen. På svenska lät det på den tiden ganska uppjazzat. Dagens Nyheters recensent, en filosof från Uppsala som var en riktig marxist och inte bara en marxiserande akademiker av det vanliga slaget på den tiden, svarade med en text som närmast var ett vrål snarare än en bokanmälan. Boken tog upp de nya ekonomer som var inspirerade av lärare från Chicago, Österrike och andra ställen där Keynes inte var Gud. Dessa ekonomer förstod villkoren för marknadsekonomins framgång. Ett par av de unga ekonomer som presenterades i boken fick senare Riksbankens pris till Alfred Nobels minne. Och ingen kommer ihåg recensentens namn (inte jag heller) fast han varit Ingemar Hedenius bästa lärjunge.

Men det var inte populärvetenskap vi var satta att utge; vi skulle framför allt se till att samhällsvetenskapens klassiker fanns på svenska. Marxismen har sina klassiker, fullständigt översatta och kommenterad på svenska. Men det fanns ju andra. Till och med klassiska verk som i förbifarten reviderat Marx, som till exempel Max Weber hade gjort i sin skriftställning. Vi fick ihop en lång och i många stycken underbar lista.

En klassiker bland böcker har inte bara en genial författare. Boken skall också överleva när författarens samtida och vänner har lämnat jordelivets läsekretsar. Det klassiska verket skall med andra ord stå på egna ben oberoende av uttolkare, och den ska stå sig i tiden, bli läst av framtida generationer, inte som historia men som källa för levande idéer. Och det verkliga testet är att en klassiker läser man gärna om under olika år av sitt liv och varje gång hittar man nya insikter.

Utan umgänge med europeiska och amerikanska klassiker skulle tiden i Sverige kring och efter ’68 varit olidlig för en del av oss. Men att ge ut klassiker är mer än terapi. Det ger också ett förlag pålitlig långsiktig kapitalsatsning med förvisso små, men alltid kontinuerliga inkomster under årtionden, även långt efter avskrivningstiden på boklagret.

Bland riktiga klassiker på Ratios lista finns en från 1748, Montesquieus Om lagarnas anda, utgiven av Ratio 1990, med inledning och urval av Stig Strömholm. [Varför är den viktig?] En annan fransk klassiker, de Tocquevilles två volymer från 1835 och 1840  De la démocratie en Amérique, utgångna på svenska, gav Ratio åter ut 1986 under titeln Jämlikheten vårt öde. Om demokratins möjligheter och begränsningar. [Varför är den viktig?] En så kallad ”minor classic” var den tyske sociologen Robert Michels skrift från 1915, på svenska kallat Organisationer och demokrat. En sociologisk studie av de oligarkiska tendenserna i vår tids demokrati, som Ratio gav ut 1983. [Varför är den viktig?]

Vi tog också upp kommentarer till klassisk samhällsfilosofi. till den kanadensiska filosofen Jane Jacobs explikation till och modernisering av Platons dialog om skillnaden mellan affärsliv och politik. Den hette Systems of Survival: A Dialogue on the Moral Foundations of Commerce and Politics. På svenska gav förlaget ut boken titeln Morallära för 2000-talet.

Vi valde också att göra översättningar av böcker av några av våra samtida som vi var ganska säkra skulle bli klassiker, till exempel,

F A Hayek, Frihetens grundvalar, 1983

James M Buchanan,  Maktens gränser, 1988

I andra fall valde vi att göra översättningar av böcker som vi trodde och hoppades skulle bli klassiker, till exempel,

Isaiah Berlin, Fyra essäer om frihet, 1969

Hernando de Soto, Den andra vägen. Marknadsekonomi för Latinamerika, 1986

Robert Nozick, Anarki, stat och utopi, 1986

Bertrand de Jouvenel, Omfördelningens etik. Att ta från rika – och fattiga, 1990

I ett fall utgav Ratio med Per Ahlmarks hjälp en svensk, Herbert Tingsten, Tyranniet begär förtroende, 1992.

Vid den tiden var rådet redan nära upplösning. Namnet Ratio kom emellertid att återaktiveras och lever kvar, men på en helt annan verksamhet i form av ekonomisk och statsvetenskaplig forskning på Ratio-institutet under ledning av Nils Karlsson.

Hade vi i Ratio-rådet något inflytande? Under vintern 1986 hade Olof Palme upprepat på en SNS-sammankomst att Ratio tillhörde ”hatets och illviljans kolportörer”. Vi, liksom andra milda och ingalunda samhällsfarliga intellektuella i vår krets, kände oss illa berörda av detta. Hur kunde vi dömas så av en statsminister för att ha fört in klassisk lärdom och idéer om samhället i hans land? Torgny Segerstedt besvarade kritiken i ett brev till Svenska Dagbladet, som publicerade det i den första upplagan, den som gick tidigt till landsorten. Det lyftes bort ur andra upplagen. Olof Palme hade mördats kvällen innan.

__ __ __

En annan imprimatur kom till på Timbros 1990-tal, City University Press. Universitetsförlag är intressanta hybrider. Det publicerar nya upptäcker, och precis som i vetenskapliga tidskrifter blir inget publicerat som inte är nya upptäckter eller mer informativa formuleringar av tidigare upptäckter. En vetenskapsman ger upp sin äganderätt till en upptäckt i utbyte mot hedern att alltid bli citerad som den som gjort upptäckten. (Detta är vanligen obegripligt för er som sysslar med marknadsekonomi.) Fakultetsfolk är vetenskapliga garanter för dessa förlags böcker. Men vanligen är inte ett universitetsförlag styrt av rektor utan är ett vanligt bolag som säljer sina intellektuella produkter med vinst på en marknad.

Utgivningen på City University Press var inte begränsad till att publicera forskning på City-universitetet. Ett par utomordentliga doktorsavhandlingar hörde dit, av Patrik Aspers avhandling från Stockholms universitet och Emil Uddhammars avhandling från Uppsala universitet. Min och mina medarbetares socialstatsforskning kom dock att få stor plats i utgivningen.

I Norden dominerar den etatistiska socialdoktrinen. I fråga om välfärd skall nordbon inte behöva bli beroende av släkt och vänner och föreningars välgörenhet, inte heller av marknaden. De offentliga arrangemangen skall vara nog. Och, kan vi tillägga, de skall ha så hög kvalitet att alternativ inte är attraktiva.  Denna doktrin ifrågasattes i vårt projekt. Forskningen rapporterades i dessa rapporter och monografier:

Anders Borg, Generell välfärdspolitik: bara magiska ord? (1992)

Helena Riviere, Meningen var ju att hjälpa människorna, inte att ta ifrån dem ansvaret (1993)

Håkan Arvidsson, Lennart Bemtson och Lars Dencik, Modernisering och välfärd (1994)

Anita Lignell Du Rietz, Myten om jämställdhet i välfärdsstaten (1994)

Ulf Kristersson, Det socialpolitiska arvet (1994)

Gunnar Du Rietz, Välfärdsstatens finansiering (1994)

Stefan Carlsson, Socialtjänstens kompetens och funktion (1995)

Thomas Gür, Staten och nykomlingarna (1996)

Karin Busch Zetterberg, Det civila samhället i socialstaten (1996)

Carl Johan Ljungberg, Socialstatens ungdomar (1996)

Emil Uddhammar, Arbete, välfärd och bidrag (1997)

Hans L Zetterberg och Carl Johan Ljungberg, Vårt land – den svenska välfärdsstaten. Slutrapport från ett forskningsprogram (1996)

Några av författarna är faktiskt här idag!

Den första monografin i detta projekt hade en brilliant författare som redan kommit långt i sin analys när vårt projekt började. Han hette Anders E Borg. Det utjämningspolitiska inslaget i välfärdspolitiken är välkänt. Här är några exempel från hans delrapport Generell välfärdspolitik: bara magiska ord? (1992). Bostadspolitiken skall inte bara hjälpa de hemlösa och uteliggarna. Den skall ge "hela befolkningen" sunda, rimliga, välplanerade och ändamålsenliga bostäder (SOU 1974:17, s. 70). Familjepolitiken skall inte bara ge hjälp till problemfamiljerna. Den är "ett led i en allmän strävan att minska skillnaderna i levnadsstandard" (SOU 1972:34, s. 8). Hälso- och sjukvården skall inte bara bota sjuka. Den avser att förhindra att vården blir beroende av "nationalitet, kön, ålder utbildning, betalningsförmåga" (SOU 1979:78, s 22). Och så vidare om pensioner, arbetslöshetsersättning, dagis, färdtjänst, invandring och allt möjligt annat. Det är jämlikhet det går ut på, inte bara hjälp.

Den nordiska välfärdspolitiken har vidare ofta utformats av utredare och politiker som ogillat att människor är beroende av marknaden för sin inkomst. De har därför tillåtit att man i arbetsför ålder på egen hand får dra sig ur arbetsmarknaden när det känns så. Skattebetalarna får då betala lönen istället för marknaden. Därmed överger man marknadsekonomin och skapar ett marknadsfrälse.

Att marknadsfrälset är ett inslag i socialpolitiken var tydligt i 90-talets debatter om karensdagar, delpension, förtidspension, långtidssjukskrivningar. Att "ta ut" en sjukdag är att tillfälligt dra sig ur beroendet av arbetsmarknaden för sin inkomst. Att "ta ut" förtidspension är att varaktigt dra sig ur arbetsmarknaden. Processen kallas "decommodification" i den internationella marxistiska litteraturen.

Den nordiska välfärdspolitikens kostnader har alltså tre komponenter: Jämlikhet: 40 procent, Hjälp och vård: 30 procent, Marknadsfrälse: 30 procent. Vi fick en mycket givande rapport av Gunnar du Ritz om välfärdsstatens finansiering. Men tyvärr gick vi bet på att klara ut hur mycket av socialpolitikens kostnader är hjälpkostnader, utjämningskostnader och kostnader för marknadsfrälset. De procenttal jag just angivit är gripna ur luften. Jag nämner de felaktiga siffrorna ändå för att kanske locka Anders Borg att som finansminister använda sin duktiga utredningsapparat att ta fram de riktiga.

Om vi bara hade staten att lita till skulle emellertid vår välfärd vara långt torftigare än vad den är. Nu har vi också civilsamhällets små gemenskaper: familjeliv, grannskapets gemenskapsliv, sällskapsliv, föreningsliv, religionsliv och det fria kulturlivet. Den kommunitära socialdoktrinen säger att hjälpbehövande skall förlita sig på det civila samhället, dvs. dels på primärgrupper som familjen, dels på sekundärgrupper som frivilliga föreningar med social agenda. Lennart Berntson, Håkan Arvidsson och Lars Dencik förde in det civila samhällets roll för välfärden i en uppskattad rapport.

Dessutom har vi marknaden som kan leverera välfärdstjänster mot svart eller vit betalning. Den nyliberala doktrinen säger att hjälpbehövande skall förlita sig på privata försäkringar och privata välfärdstjänster. Denna doktrin förordar att socialförsäkringarna skall privatiseras liksom barnomsorgen, sjukvården, arbetsförmedlingen och äldreomsorgen och övrig social service.

Välfärden i ett modernt samhälle bör emellertid vara en pall på tre ben: statsmakten, näringslivet och civilsamhället. Det är tesen i slutrapportens slutkapitel som jag och Carl-Johan Ljungberg kunde publicera på City University Press. Bilden av en trebent pall användes för om den kan man inte säga att ett ben är viktigare än de andra.

Genom att bejaka trepartssamverkan mellan stat, näringsliv och civilsamhälle har vi inte bara tagit avstånd från den etatistiska socialdoktrinen som gett oss våra uppenbara socialpolitiska svårigheter, utan också de andra ensidiga lösningarna. Vi har sålunda medgett att nyliberal socialpolitik inte löser de fattigas problem, de som inte har råd att teckna försäkringar eller köpa tjänster på marknaden. Vidare har vi inte satsat allt på den kommunitära doktrinen. Den förutsätter en tradition av ansvarstagande som nog i långa stycken finns vad gäller nära och kära, och ofta nog vad gäller bröderna och systrarna i Anonyma alkoholister eller kyrkoförsamlingen och som åtminstone förr fanns i fackföreningarna, men som ingalunda kan garantera att alla för oss främmande människor som behöver hjälp också får den.

En socialpolitik inriktad på enpartslösningar (av typen staten skall sköta allt, marknaden skall sköta allt, civilsamhället skall sköta allt) är oerhört mycket enklare än en politik som söker trepartslösningar. För den senare måste man utarbeta en mycket klar arbetsfördelning. Det duger inte att säga att "alla har sitt ansvar". För när alla har ansvaret blir det lätt så att ingen tar ansvaret. Jag är väldigt glad att se att en medarbetare i projektet, Ulf Kristersson, idag socialborgarråd i Stockholm, i långa stycken arbetar på att förverkliga en sådan välfärdsmodell.

(På grund av tidsbrist blev avsnittet om City University Press avkortat i min muntliga framställning på jubileet. HLZ)