"Civila samhället, demokratin och välfärdsstaten" in Lars Trädgårdh (ed), Civilt samhälle kontra offentlig sektor, SNS förlag, Stockholm, pp 62-93.

Civila samhället, demokratin och välfärdsstaten [1]

Hans L Zetterberg

 

Under den andra hälften av 1900-talet trängdes det civila samhället i det närmaste ut ur svensk forskning och samhällsdebatt. Språkvanan att kalla staten för ”samhället.” var utbredd bland politiker, ämbetsmän, journalister och även i samhällsvetenskapliga fakulteter. Denna uppsats presenterades 1994 på ett Centrum för forskning om offentlig sektor, en verksamhet som utgjorde den största posten i det årets budget för Humanistiska samhällsvetenskapliga forskningsrådet. Något ”Centrum för studiet av det civila samhället” fanns inte och var inte påtänkt. Landet hade emellertid ett flertal institut för samhällsekonomisk forskning, inklusive ett som blev förläggare av denna bok. På dessa institut diskuterade och skrev man som om samhället bestod av staten och marknaden och just inget mera.

I detta intellektuella klimat där det civila samhället praktiskt taget sjunkit bortom tankehorisonten vill jag bidra till att återställa balansen och ge det civila samhället en roll likvärdig med staten och marknaden och en unik betydelse för demokratin och välfärden.

Låt oss börja i idéhistorien med nedslag i Aten och Edinburgh.

Insikter i Aten

Platons Staten bygger på en arbetsdelning mellan tre klasser. Först de som väktar, alltså politikerna, statstjänarna, militären och polisen. Sedan de som arbetar för egen vinning, alltså näringsidkarna som fabricerar, handlar, exporterar, importerar. Sist de som obetalt servar dessa två grupper, alltså slavarna. De senare är sällan nämnda, och Platons diskussion gäller i allt väsentligt väktarna och handelsmännen. Han intresserar sig för “det rätta“, i översättningarna kallat “rättvisa“, dvs de budord som gäller samhällets olika delar.

Cephalus, en affärsman i tredje generationen som själv skapat en större förmögenhet än han ärvt, tillfrågas av Sokrates om den största välsignelse hans pengar gett. Cephalus som är en ålderstigen man säger när han tänker tillbaka på sitt liv i affärer att “han har inte haft någon anledning att ljuga för och bedra andra, varken avsiktligt eller oavsiktligt“. Här talar alltså en man som antyder att han hela livet ingått affärsavtal baserade på sanning och frivillighet, och att han alltid hållit sin del av avtalen och återbetalt alla skulder. Han kan därför möta döden i frid.

Sokrates tycker att detta var fint sagt, men han är ändå inte nöjd med svaret. Inte därför att han misstror Cephalus och tror att denne är en simpel affärsskurk, utan därför att svaret från näringslivets man inte kan generaliseras som något som alltid är rätt. Han tar fram ett exempel i vilket den goda affärsmoralen inte håller.

“Rättvisa, vad är det? — att säga sanningen och betala sina skulder — inget annat än det? ... Antag att en vän då han ännu var vid sunda vätskor bad mig att förvara hans vapen hos mig, men sedan ber att få dem tillbaka en gång när han blivit sinnesförvirrad. Bör jag då ge dem tillbaka till honom? Ingen kan säga att jag borde göra det eller att det vore rätt av mig att göra så, lika litet som man kan påstå att jag alltid bör säga sanningen till den som är i detta tillstånd...ändå kan det knappast förnekas att något som man tar emot som deposition måste betraktas som en skuld“.

Inför denna svårighet fann Cephalus det bäst att lämna samtalet. Men sällskapet enas om att “en vän bör alltid göra gott mot sin vän och aldrig gör honom ont“.

Därmed har Platon avslöjat att moralbuden i ekonomin är inte bara annorlunda än moralen i den lilla världens vänkretsar utan vissa av näringslivets bud är i konflikt med vänskapens. Man kan generalisera detta på vår tids språk till upptäckten att näringslivets grundläggande sociala normer är annorlunda än och i vissa fall motstridiga civilsamhällets. (Jag använder här ordet ”civilsamhälle” i dess nutida mening av familjeliv, sällskapsliv, föreningsliv, religiöst liv och kulturliv. I antikens språkbruk betydde civilsamhälle något helt annat, närmast det politiska samhället. )

Väktarnas budord skiljer sig också från de övrigas. Sokrates frågar: “Är då den bäst ägnad att vakta lägret som är bäst på att smyga sig in i fiendens härläger?“ Åhörarna svarar: “Förvisso“. Stöld av fiendens planer är hedervärt för en väktare.

Därmed har Sokrates avslöjat att väktarnas moralbud är annorlunda än och ibland motstridiga näringsidkarnas. De senare bör handla hederligt med alla om långsiktiga affärsrelationer skall uppkomma och bestå, också med de utlänningar som kan vara fientligt inställda.

Moses i Aten

Låt oss göra tankeexperimentet att en Moses skulle stiga ned från Akropolis till agoran med budord att gälla för Aten. Han bär i prekär balans tre tavlor: en med regler för det civila samhället, en för staten och dess politiker och ämbetsmän, och en för näringslivets folk.

Hans gamla tavla med tio Guds bud för ett relativt odifferentierat nomadfolk på väg genom öknen att bli fast bosatta i ett drömland av mjölk och honung måste kompletteras. Atenare levde ju inte enbart för sina gudar utan också för skönhet och kunskap. De var Medelhavets framgångsrikaste affärsfolk och hade en konstitution de kallade demokratisk. Flera av de gamla buden från Sinai kunde dock en Moses i Aten kodifiera som regler för Atens civila samhälle. De var och förblir grundläggande för den uppfostran som krävs innan man kan bli en person i staten eller en person i affärer. De andra två tavlorna skulle utveckla de budord som Platon gav till sin tids väktare och handelsmän, och de är här uppdaterade efter Jane Jacobs[2].


Tabell 3.1

CIVILSAMHÄLLET:

Utveckla moral, sanning, skönhet och det gudomliga i tillvaron

Ta ansvar för de dina

Älska dina närmaste som dig själv

Hedra dina föräldrar

Ljug inte

Stjäl inte

Döda inte

Utveckla dig själv, utveckla andra

Var sällskaplig, dra dig inte undan

 

STATSKONSTEN:

Skapa ordning

Använd maktmedel effektivt

Upprätthåll disciplin

Respektera beslutsordningen

Var lojal, utveckla andras lojalitet

Gör inte affärer

Var selektiv med information

Använd frikostighet för att nå mål

Njut av pompa och ståt

Håll på din rätt och heder

Visa mod

 

NÄRINGSLIVET:

Skapa rikedom

Gör frivilliga fördelaktiga avslut

Konkurrera

Respektera kontrakt

Använd aldrig våldsmedel

Samarbeta med främlingar

Var initiativrik och företagsam

Sök nyheter och uppfinningar

Investera i effektiv produktion

Var flitig

 

Motsättningarna mellan civilsamhällets, statens och näringslivets normer döljs gärna, men för en frågande Sokrates är de uppenbara.

I civilsamhället skall kärleksbudet råda, inte konkurrensens bud som i näringslivet. I civilsamhället skall man inte ljuga och dräpa, men i statens tjänst skall dock soldaten lura och döda sin fiende. Här föreligger motsättningar, lika välkända som olösliga, som alltid plågat känsliga unga människor i differentierade samhällen.

Ett lysande uttryck av konflikten mellan civilsamhällets och statens moraliska syndrom fick atenarna i Sofokles drama Antigones. Oidipus dotter Antigone lyder civilsamhällets bud och vill ge sin stupade upproriske broder Polyneikes en värdig begravning. Den härskande Kreon följer statskonstens bud att radera all ära från statens fiender och vill kasta hans lik till hundarna. Konflikten är olöslig; tragedin är inbyggd i det differentierade samhällets struktur.

Trots den inbyggda motsättningen mellan civilsamhälle och stat är det givet att civilsamhället fungerar dåligt om inte staten upprätthåller fred och ordning. Inte heller staten kan fungera effektivt om den inte har civilsamhällets förtroende och stöd; det blir alldeles för arbetsamt att byta den civila lydnaden mot polis- och fogdevälde. Parterna stat och civilsamhälle är i konflikt, men parterna behöver också varandra.

Samma sak gäller för parterna stat och affärsliv. Motsättningarna mellan statskonstens och affärslivets sedliga regler har oöverkomliga inslag. Myndigheter skall inte konkurrera. Man kan möjligen få sin rätt prövad av en högre domstol, men inte av konkurrerande domstol. Politiker skall inte göra affärer, inte ta mutor. Om de söker tjäna pengar med hjälp av sina våldsmedel blir staten ett rövarband.

Politiker kan däremot med oväld se till att andra kan göra affärer och konkurrera. För att marknader skall fungera behövs lagstiftning om äganderätt och rättsregler för hur kontrakt skall tolkas. Affärslivet behöver dessutom det förtroende för medmänniskor som ett vitalt civilsamhälle kan skapa.

Affärsföretag å andra sidan skall enbart göra frivilliga avslut, inte själva använda tvångsmedel. Absolut inte fysiskt våld eller vapenmakt, men inte heller det tvång som ligger i att ha monopol. Ett företag som med våldsmetoder gör affärer är en gangsterliga, en “maffia“. Ett privat monopol är exploatering, precis som ett statligt monopol.

Slut på tankeexperimentet om en Moses i Aten.

De principiella resonemangen i dialogen Staten leder Platon till tron på en stat i vilken väktare, näringsidkare och slavar strikt separeras från varandra. Väktarna har monopol på den politiska makten och rätten att bära vapen, men utestängs från kommersialism och rätten att tjäna pengar. Näringsidkarna utestängs från användning av våldsmedel men får rätten att tjäna pengar. Slavarna får inget av detta. Platon, liksom många andra filosofer efter honom, anser att det är finare att tjäna staten än näringslivet. Han reserverar all högre utbildning för statstjänarna.

Svagheter kommer till uttryck i Platons fortsatta resonemang, när han, trots de väl belagda skillnader och motsägelser han upptäckt mellan de grundläggande sociala normerna, i staten, näringslivet och civilsamhället, ändå framhärdar i att det finns en enda gemensam rättvisa. Republiken är rättvis, menar han, om väktarnas filosofer styr, näringsidkarna arbetar och slavarna slavar. Detta är, som Karl Popper visat, inget rimligt rättvisebegrepp utan helt enkelt ett förord för en totalitär ordning[3]. Platon formulerade ett intellektuellt försvar för idén att politiker skall styra över hela samhället, inte bara över den politiska sfären i samhället.

Vi kan acceptera Platons utgångspunkt att olika sfärer i samhället har olika grundläggande normer och att normerna i en sfär kan motsäga normerna i en annan. Men vi kan inte acceptera de slutsatser han drog om makten i samhället från detta faktum.

Insikter i Edinburgh

Tänk er en våldsam tid som stampade i marken. Inom loppet av en mansålder utbryter två revolutioner, två inbördeskrig utkämpas, en kung avrättas, en annan landsförvisas, en parlamentariskt styrd republik införs, ett militärt protektorat prövas en tid. Till sist återinförs kungadömet.

I denna våldsamma tid vid slutet av 1600-talet tar universitet i Edinburgh i Skottland över från Cambridge och Oxford som ledande lärdomssäte. När bråket har lagt sig lyser en bestående mild glans från en nära hundraårig tradition av lärda män. De gav oss de ledande idéerna bakom liberalismens två grenar: den liberala statskonsten och den liberala ekonomin. Och de formulerade det civila samhällets funktioner och moral.

Rättsstaten

John Locke, en engelsman som under bråkets dagar var i landsflykt i Frankrike och Holland och som bannlysts från Oxford, drog en enkel slutsats från den våldsamma tiden: “där ingen lag finns där finns ingen frihet. För frihet är att vara fri från tvång och våld från andra, vilket inte är fallet där lag inte finns.“

Det är lagarna som skall styra, inte människorna. Den lagstiftande (parlamentariska) makten och den exekutiva makten (kung, regering och myndigheter) skall enligt honom hållas åtskilda, och han antydde att även domstolarna skulle vara åtskilda och förebådar Montesquieus maktdelningslära. Det väsentliga för Locke var emellertid inte den formella separationen utan att myndigheters och domstolars regler skall upprätthållas även i fall som gynnar kronans motståndare. Religiösa uppfattningar och fredliga politiska åsikter skall över huvud taget inte kriminaliseras.

Lagar skall finnas för att hindra oss att skada varandra och förstöra de naturliga rättigheter vi har, det vill säga liv, frihet och egendom (“life, liberty, and estate“). Lagar skall stiftas, inte genom diktat av kungar eller andra styresmän, utan genom ett godkännande av de styrda (“the consent of the governed“). Men “den som utan rätt använder våldsmakt sätter sig själv i krig mot dem han använder den emot, och i detta läge bryts alla föregående band, alla andra rättigheter upphör, och var och en har rätt att försvara sig mot angriparen.“ Denna rätt till uppror i klart specificerade omständigheter kom att åberopas av kolonierna i det amerikanska frihetskriget.

Den fria marknaden

Englands konstitutionella liberalism i rättsstatens form  fick i sinom tid sin motsvarighet i en ekonomisk liberalism i marknadsekonomins form. Här är udden riktad mot statsmakternas ingripanden i det ekonomiska livet och mot privata monopol i form av skrån, eller företag med exklusiva kungliga privilegier.

Locke hade talat om egendomsrätten som rätt till “estate“ vilket egentligen betyder lantegendom, agrarsamhällets inkomstproducerande egendomsform. Adam Smith beskrev det nya England som en nation av småföretagare, “a nation of shopkeepers“. “Shop“ betyder både verkstad och butik. (Frasen blev vida känd i Europa när den föraktfullt citerades av Napoleon som trodde att en sådan nation skulle bli en enkel militär match.)

“Önskan att förbättra våra villkor, en önskan som kommer till oss i livmodern och aldrig lämnar oss förrän vi går i graven“, såg Smith som källan till ekonomiska framsteg. Den får en chans där “naturlig frihet“ råder, alltså där varje individ har förmågan att utan rädsla för bestraffning göra det som för honom eller henne förefaller bäst i den situation som råder. Med arbetsdelning och i konkurrens förverkligas de enskilda intressena. När var och en på detta sätt följer sitt eget intresse befrämjas också den totala rikedomen och välfärden. Samhället behöver inte hållas samman av hot från statsmakten som man trott från Platon till Hobbes. Det kan hållas samman av ömsesidigt självintresse, menade Smith.

Smith stora upptäckt, en av de största i samhällskunskapen, var att det finns en fredlig väg till nationell rikedom, en väg som bygger på frivilliga avslut och inte på rofferi eller statligt tvång. Denna väg heter marknadsekonomi. Marknadsekonomin med sin näringsfrihet, arbetsdelning och konkurrens skapar bevisligen stor rikedom. Smith recept till rikedom gäller dock nationer, inte individer. Många individer kan förvisso bli mycket rika i marknadsekonomin och det stora flertalet kan få något slags avlönat arbete. Men den kan också sätta enstaka individer i konkurs och misär, och i marknadsekonomin är alltid några arbetslösa.

Det civila samhället

Stora delar av Lockes och Smiths böcker om samhället upptas inte av deras huvudämnen, den begränsade staten respektive den fria marknaden, utan av den dygdernas republik som ligger mellan staten och marknaden. Den kallar vi idag “det civila samhället“, men på den tiden hade det inte en egen beteckning utan var en del av det differentierade totalsamhälle man benämnde civilt, dvs civiliserat. Begreppet civilsamhälle har alltså gjort en helomvändning i idéhistorien; det brukade i antiken stå för medborgarnas politiska samhälle, i den skotska upplysningen stod det för det civiliserade totalsamhället, i den tyska upplysning stod det för eine bürgerliche Gesellschaft von Geist und Geld, och idag står det för en icke-politisk del av samhället, nämligen familjeliv, umgängesliv, föreningsliv, gudstjänstliv och fritt kulturliv. Det civila samhället har en broderskapsmoral som inte finns i marknadens sfär och en frivillighet som inte finns i statsmaktens sfär.[4]

Adam Ferguson hette en skotsk präst som blev professor i moralfilosofi i Edinburgh. Hans Essay on the History of Civil Society från 1767 är veterligen första gången som ordet “civilsamhälle“ nämns i en boktitel. Fergusons idéer infördes i Sverige dels genom översättningen Försök till historien om borgerligt samhälle (1790), dels i ett stort tal i Vetenskapsakademin 1789 av upplysningsfilosofen Nils von Rosenstein, som var Svenska Akademins förste sekreterare och kungabarnens lärare. Det är för övrigt intressant att notera att 1700-talets svenska översättning av ”civilsamhälle” är ”borgerligt samhälle”.

För Ferguson var det civila samhället det belevade totalsamhället befolkat av storsinta män och kvinnor. Den civiliserade människan beskriver Ferguson så här:

Att avvärja orättvis partiskhet och ogrundad antipati, att vidmakthålla den intellektets komplexitet som genomtränger varje enskild fråga på djupet och med skärpa utan förminskad lidelse och sensibilitet ¾ detta kännetecknar en stor personlighet. Att kunna följa en sådan karaktärs påbud genom livets alla skiftningar... detta är en seger för människans storsinthet och för verkligt ädelmod.

Ferguson frågar sig var i samhället, i vilken situation, och med vilken utbildning denna storsinta karaktär kan danas. Inte i överklassens salonger, inte i städernas näringskvarter, inte på kungens slott är hans svar:

Hittar man det i plantskolorna för fåfänga och sentimentalitet och munterhet som förvaltar modet och kungör vad som är gentilt? Hittar man det i stora överdådiga städer där folk tävlar om att överträffa varandra i ekipage, klädnad och framgångsrikt renommé? Hittar man det inom hovets eftertraktade inhägnad där vi lär oss le utan att känna nöje, att smeka utan ömhet, att såra med svartsjukans och avundsjukans dolda dolkar, och att låta vår betydelse bero på omständigheter som vi inte alltid behärskar? Nej, men i en situation där hjärtats ädlaste känslor väcks till liv....

Den civiliserade människan är belevad och storsint. Det lär man sig inte i affärer och politik utan i genuin vänskap, i ett rikt familjeliv, i uppfostran till grundläggande goda och artiga vanor, i föreningslivets hövliga och ordnade procedurer, i ansvar för grannar och lokalsamhälle, i livslång bildning och estetisk träning, i mission och barmhärtighetsarbete. Ferguson är emellertid sällan konkret i beskrivningen av de sociala sammanhang som krävs för att skapa den storsinta människan.

Även om Ferguson är misstänksam mot den etiska kvaliteten i maktens boningar är han övertygad om att civiliseringen av samhället kräver en politisk process. Samhällen som Sparta eller Rom före kejsartiden blev civiliserade genom sin lagstiftning, inte genom sin kommers eller teknologi som var obetydliga. Ett samhälle dominerat av sitt kommersiella näringsliv kan inte bli ett civiliserat samhälle, menar Ferguson. “Det är här, om någonstans, som människan ibland verkar vara en avskild varelse: han har hittat ett mål som leder honom till konkurrens med sina medmänniskor, och han behandlar dem på samma sätt som han behandlar sin boskap och jorden han äger  som medel att utvinna vinst ur.“

Enligt Ferguson är det dock inte nödvändigt för samhällsorganisationen att separera och isolera affärslivet från resten (som Platon hade trott). “Medan tankarna ägnas åt projekt av (yrkes)intresse kan hjärtat förledas att ingå vänskap: medan affärslivet idkas enligt självbevarelsedriften används fritiden för att utöva välvilja och generositet“. Samma person kan leva i både näringsliv och fritidsliv (civilsamhälle enligt vår terminologi) och alltså lyda olika och motsatta bud, inte på samma gång men väl i tidsföljd. Vardagsmänniskan i arbetet följer de normer som gäller för affärer eller i förvaltningen. Men fritidsmänniskan och söndagsmänniskan följer civilsamhällets bud.

De moraliska syndromen må vara olika och motsägande men de kan uppfyllas i sina olika kontexter av en och samma person. Det gäller då att veta i vilket sammanhang man befinner sig, men därom har Ferguson intet att säga. Han är en optimist i upplysningens anda och tycks tro att storsintheten kan slå igenom med nära nog djurisk kraft också där staten och marknaden dominerar.

Ett samhälle med tre sektorer

Den ärorika revolutionen i England resulterade i ett samhälle som stod på tre ben: staten, näringslivet och civilsamhället.

Denna tredelning av samhället som fick sin intellektuella analys i skotska upplysningen gjorde det naturligt att splittra samhällskunskapen i tre grenar: statskunskapen att studera statskonsten, nationalekonomin att studera näringslivet, och sociologin att studera civilsamhället. Men sociologin hade svårt att komma igång i England. Lättare gick det i Amerika där civilsamhället blev mycket stort. Alexis de Tocqueville gav sina europeiska läsare en lysande skildring hur den nya världen formerades kring dess civilsamhälle.

Den nya världen

I sin book La democratice en Amérique[5] som kom ut mellan 1835 och 1840 skrev de Tocqeville ett kapitel som handlar om föreningar utan politiskt syfte. Här möter oss civilsamhället i full blom.

Amerikaner av alla åldrar, alla samhällsklasser, alla tankeriktningar sammansluter sig oupphörligt. De har inte bara kommersiella och industriella sammanslutningar i vilka de deltar, utan de har dessutom andra av tusen olika slag: religiösa, moraliska, allvarsamma, meningslösa, mycket allmänna och ytterst speciella, väldiga och mycket små. Amerikanerna organiserar sig för att ordna fester, grunda predikantskolor, bygga härbärgen, uppföra kyrkor, sprida böcker, skicka missionärer till andra sidan jordklotet; på detta sätt skapar de sjukhus, fängelser, skolor. Gäller det slutligen att hävda en idé eller utveckla en känsla med stöd av någon stor förebild, organiserar de sig. Överallt där man i Frankrike i spetsen för ett nytt stort företag ser regeringen och i England en hög herre, kan man vara säker på att man i Förenta staterna hittar en organisation.

Den amerikanska sociologin tog i högre grad än den europeiska upp civilsamhällets problem på dess egna villkor: här växte fram familjesociologi, föreningslivets och folkrörelsernas sociologi, landsbygdsociologi, stadssociologi, utbildningssociologi, vetenskapssociologi, medicinsk sociologi, religionssociologi, kultursociologi, studiet av invandring, rasrelationer, avvikande beteende, allmän opinion.

En mycket central del av det civila samhället får en precis definition i tidig amerikansk sociologi i Charles Hooton Cooleys begrepp ”primärgrupp” introducerat 1909 i boken Social organization. Primärgrupperna är de små gemenskaper som är först på plan i vårt biologiska liv, i vilka vi lever ansikte mot ansikte i innerligt förbund med varandra. Dessa barndomens gemenskaper ger oss språket, lär oss hantera våra aggressioner, definierar verkligheten, kort sagt gör oss till det vi inte var när vi föddes, nämligen människor. Stat och marknad är båda alltför opersonliga för att sköta denna uppgift.

Den europeiska sociologin har inte i samma utsträckning som den amerikanska koncentrerats på det civila samhället. Som bäst har den varit en makrosociologi som sökt samspelet mellan stat, marknad och civilsamhälle.

Civilsamhället och demokratin

På den europeiska kontinenten blev civilsamhällets öde annorlunda än i England. Den franska revolutionen sökte radera ut civilsamhället. ”När ett samhälle är välstyrt finns inget behov av privata föreningar”, hade Voltaire sagt. I det gamla franska samhället hade rättigheter och egendom tilldelats familjer och civila sammanslutningar. Det var alltså byar, hemman, gods, skrån, församlingar, kloster, universitet et cetera som hade egendom och rättigheter. Revolutionens samhälle gav egendom och rättigheter antingen till staten eller till enskilda individer, inte till de civila sammanslutningarna. En lag antagen den 7 thermidor år V enligt revolutionens tideräkning förbjöd alla föreningar som ägnade sig åt politiska frågor. Napoleons Code Civile utökade förbudet att gälla föreningar med mer än tjugo medlemmar med syfte att mötas dagligen eller på speciella dagar för att ägna sig åt ”religiösa, literära, politiska eller andra verksamheter”. Den lagen gällde i Frankrike ända till 1901[6].

Civilsamhället i vår nutida mening är den skotska upplysningens barn, inte den franska upplysningens.

Västeuropas 1800-talshistoria antyder att ett vitalt civilsamhälle är en förutsättning för demokratin. Varför gick demokratin under tre gånger i Frankrike och ersattes av en diktatur medan demokratin i England fortsatte att fredligt utvecklas? Den franske historikern Eli Halévy fann svaret[7]. Frankrike var fattigt på självständiga organisationer mellan staten och hushållen. I England var man rikt utrustad med självständiga klubbar, affärsorganisationer, privata välgörenheter, religiösa församlingar, etc. Här lärde man sig möteskultur, omröstningar, och att leda under demokratiskt ansvar. I dessa grupper bildades handfasta opinioner. Några av dessa opinioner kunde vara kritiska mot staten, men man vågade ändå uttrycka dem eftersom det fanns stöd från en grupp likatänkande. Tidigt bildades partier som kunde samla civilsamhällets problem och åsikter och föra in dem i den politiska processen.

Vi fick samma erfarenhet i Sverige. I sin nu klassiska bok om folkrörelserna visar E H Thörnberg hur Sverige på 1800-talet utvecklade civilsamhällets föreningsliv, i stor utsträckning genom import[8]. Importen kom aldrig från Frankrike och sällan från Tyskland men ofta från England och Amerika: frälsningsarmén, metodister, baptister, NTO, IOGT, och andra. Nästan var femte svensk som emigrerat till USA, återbördades till hemlandet. Med sig hade de återinvandrade problemlösningar från ”the nation of joiners”. Och inhemska folkledare som August Palm och Axel Waldenström reste med öppna ögon till kamrater och bröder i USA.

Folkrörelserna, vårt civilsamhälles stoltaste skapelser, gav ett svårersättligt bidrag till den politiska demokratin. Civilsamhällets föreningar är , i de Tocquevilles ord ”friskolor för demokratin”.

Civilsamhället och sociala problem: ett exempel

När de Tocqueville i Amerika stötte på föreningar i civilsamhället som åtog sig att minska alkoholens skadeverkningar kunde han knappast hålla sig för skratt:

Första gången jag i Förenta staterna hörde sägas att etthundratusen människor offentligen hade förpliktat sig att inte använda starka drycker, föreföll saken mig snarare lustig än värd att ta på allvar, och jag kunde till att börja med inte klart fatta, varför dessa så måttliga medborgare inte nöjde sig med att dricka vatten hemma hos sig själva.

Jag har till slut förstått att dessa etthundratusen amerikaner, som förfärats över den utbredning dryckenskapen fått ibland dem, hade velat ge nykterheten sitt beskydd. De hade handlat precis som en storman som skulle kläda sig mycket enkelt för att inge gemene man förakt för lyx. Det är sannolikt, att om dessa hundratusen människor hade levat i Frankrike, skulle var och en av dem ha vänt sig till staten för att be den att övervaka krogarna över hela rikets yta.

Nykterhetsrörelsen gav genom medlemmarnas personliga exempel tyngd och inriktning till det civila samhällets kontroll över spriten. Tanken var att civilsamhället självt skulle lösa alkoholproblemen. Men senare generationer av medlemmar har i hög grad ”vänt sig till staten”, inte som individer men väl som organisation. Rörelsen blev med andra ord med tiden en påtryckningsgrupp på statsmakterna för att åstadkomma en restriktiv alkoholpolitik.

Denna utveckling har varit typisk inte minst i Sverige. Civilsamhällets organisationer, främst folkrörelserna, har i allt mindre grad inriktat sig på att själva lösa problemen, och i allt högre grad att påverka politikerna så att de löser problemen åt dem. I Sverige tycks forskarna till och med ha glömt att studera hur civilsamhället är kapabelt att själv lösa problem. Nästan alla intervjufrågor i låginkomstutredningar och maktutredningar om utvecklingen av medborgarskapets talanger gäller medborgarnas kapacitet att påverka statsmakterna. Frågekomplex som gäller medborgarnas kapacitet att på egen hand lösa problem lyser med sin frånvaro.

Förmedlande länkar

Statsmakt, affärsliv och civilsamhälle har, som vi sett, olika och ibland motstridiga normer. De knepigare kontakterna mellan dessa tre delar av samhället har av gammalt skötts av de specialister på konfliktlösningar och normsystem vi kallar advokater. Europas advokater har en tradition att se sig själva mest som en del av statsmaktens juridiska system. USAs advokater ser oftare sig själva som en del av näringslivet. Det finns också på båda kontinenterna advokater som hjälper civilsamhället att hävda sig mot både stat och näringsliv. På senare tid har de senare fått eldunderstöd av från den framväxande professionen av journalister som lärt sig att ställa upp på ”de svagas sida” mot både stat och marknad, ja journalisterna har blivit effektivare än advokaterna i denna roll.

Figure 3.1. Ett modernt samhälles differentiering i stat, civilsamhälle och marknad samt några länkar mellan dem.

 

 

Familjen är en del av civilsamhället. Små familjeföretag har ett ben i civilsamhället och ett ben i affärslivet. De är därför helt annorlunda än de tyngre enheterna på marknaden, de stora och medelstora företagen. I familjeföretagen kan man hitta praktiska lösningar konflikten mellan civilsamhällets och näringslivets moraliska syndrom.

Fackföreningar är en modern institutionell innovation som hävdar de lönearbetande familjehushållens krav på inkomster från näringslivet. Genom kartellbildning på arbetsmarknaden håller de lönerna på en högre och jämlikare nivå än den fria marknaden ensam skulle göra.

De politiska masspartierna är en annan institutionell innovation som för in civilsamhällets olika krav i statsmaktens politiska processer. På senare år har också här journalistiken i långa stycken tagit över partiernas roll att föra civilsamhällets talan inför politikerna.

Professioner som advokater och journalister, organisationer som fackföreningar och politiska partier är förmedlande länkar som samhället har för att upprätthålla kanaler emellan och tillhandahålla konfliktlösningar för stat, näringsliv och civilsamhälle. Man kan till listan också lägga de påtryckningsgrupper som moderna demokratier håller sig med för att ge dem som har intensiva intressen som uttunnas i partiväsendet en extra röst i politiken.

Det civila samhällets broderskapsmoral har i vår tid i pressats hårt av, å ena sidan, näringslivets kommersiella normer och å andra sidan välfärdsstatens lagstiftning.

Marknadens invasion av civilsamhället

I den äldsta delen av civilsamhället finns vännerna av plikt och ordning med starka band till släkt och hembygd. Inget går upp mot ett eget hemman, den egna täppan och mammas hemlagade köttbullar. De kommersiella intressena finner här rum bara för de beprövade produkter som den lokale handlaren rekommenderar.

Lönearbetet växer emellertid under industrialismen till den vanligaste försörjningsformen, och människors börjar definieras efter sin ställning i yrkeslivet, inte efter sina släktrelationer och hembygd. När marknaden också växer in i civilsamhället, blir privat egendom inhandlad på marknaden i form av heminredning och bil och prylar allt viktigare för människors identitet. Även sökandet efter upplevelser kommersialiseras.

Till sist atomiseras civilsamhället av marknaden. Alltfler frågar sig ”vad fungerar för mig” och de är redo att pröva nyheter för nyheters behag och redo att förkasta allt som inte längre är intressant, lönsamt eller användbart. Det gäller i allt flera fall inte bara saker utan också människor, hem och make/maka.

Ett stort intrång i civilsamhällets primärgrupper gjorde marknaden och staten tillsammans på 1970- och 1980-talet då kvinnor med små barn lockades ut på arbetsmarknaden också under de år de hade småbarn, och kommunala barnstugor tog över omsorgen om småbarnen under arbetstiden.

Statens socialisering och koloniseringen av det civila samhället

Marknaden är den ena skänkeln på den kniptång som i modern tid pressar civilsamhället. Den andra skänkeln är staten. Det som utmärker efterkrigstidens samhällsstruktur i de avancerade länderna är att staten ingripit i det civila samhället och socialiserat en del av det och i stor utsträckning koloniserat det i övrigt. Denna utveckling märks i hög grad i Sverige.

Flera av civilsamhällets viktigare föreningar har dragit in i samarbete med statsmakten och hjälper till att administrera program som är helt eller delvist finansierade av skattemedel. Det största av dessa program är arbetslöshetsersättningen som staten sköter i samarbete med fackföreningsrörelsen och uhjälpen som finansieras av staten men delvis sköts av humanitära eller religiösa frivilligorganisationer.

Många svenska föreningar för idrottare, hembygdsvänner, försvarsvänner och skyttar, invandrare, bilister, välgörenhet, kultur, et cetera har blivit ett slags socialfall. Utan stöd av skattemedel skulle de förtvina.

Det är och har alltid varit fel att tala om Sverige som ett socialiserat land. Vi har inget stort socialiserat näringsliv; privatiseringskandidaterna är faktiskt ovanligt få med europeiska mått mätt. Med små undantag är näringslivet i Sverige fritt. I vissa branscher dominerar visserligen statliga och kommunala företag, t ex i elproduktion, järnvägstrafik, postbefordran, bostäder och teletrafik. Men det finns privata alternativ, ibland stora privata alternativ.

Däremot är det inte fel att säga att vi i Sverige har socialiserat mycket inom det civila samhällets traditionella uppgifter: barnomsorg, utbildning, sjukvård, och äldreomsorg. De institutioner som sköter sådant är till överväldigande del skattefinansierade och personalen är offentliganställd.

Välfärdsstatens expansion har inneburit en omvälvning i ämbetsmännens antal, befogenheter och utbildning. Vi har fått ”en hjälpande klass”, för att använda Lorentz Lyttkens ordval. Den gamla ämbetsmannen med juridisk bakgrund har överflyglats av den nya typen av välfärdsfunktionärer med samhällsvetenskaplig och psykologisk utbildning. Det lagtekniska språket i handläggningar ersätts med ett terapeutiskt språk. I välfärdsstatens ”byråkratier på trottoarnivå”, dvs försäkringskassor, arbetsförmedlingar och socialtjänstkontor, har förvaltningsprocedurer har blivit annorlunda, och kanske mer godtyckliga, än i de etablerade verken.

Den hjälpande klassen med jobb i de sociala myndigheterna, dess fackföreningar, dess allierade i massmedierna, partierna och forskningen bildar i Sverige ett stort socialpolitiskt komplex med enorm makt. I många fall torde de socialpolitiska komplexens egna behov bestämma verksamheten och politiken i högre grad än behoven hos välfärdsprogrammens mottagare.

Statens invasion av civilsamhället har förändrat inte bara civilsamhället utan staten själv. Kommunikationer, rättsväsen, näringspolitik, försvar, miljö, utrikespolitik, kronans värde ¾ allt skjuts i bakgrunden av den politik som arrangerar vår välfärd. Socialpolitiken har blivit en gökunge i staten. Det beror inte på att vi har utomordentligt allvarliga sociala problem i vårt land; de flesta länder har värre problem. Men de som sköter välfärdssystemen är grovt överrepresenterade i politiska församlingar och bland de aktiva i alla partier. På socialdemokratiska kongresser har dessa gökungar även trängt industriarbetarna till de bakre bänkarna.

Men socialiseringen av delar av det civila samhällets traditionella produktion är inte det enda särdraget. Det är kanske kolonisering snarare än socialisering som är det stora problemet. Ett omfattande transfereringssystem har i grunden påverkat de beslut som brukar tas inom det civila samhället men som i nutidens Sverige måste tas på de offentliga försäkrings- och bidragssystems och ledighetslagstiftningens benhårda villkor. Det kan gälla utbildningens omfattning, antalet barn, tidsintervallen mellan barn, bostadens kostnad, och mönstret i alternering mellan perioder av utbildning, jobb, sjukskrivning, barnledighet, arbetslöshet, pension. Vi har fått en ungdomsgeneration som lärt sig, inte marknadsekonomi, men bidragsekonomi. Den kan med stor kunskap om sannolikt utfall hoppa tuva mellan olika bidrag och förmåner. En svensk socialminister kan också sitta på sitt ämbetsrum och använda sin lagstiftning att räkna ut hur landets unga par i en viss situation väljer att ha samlag utan preventivmedel för att nästa barn skall komma så att det blir maximal utdelning. Även den lilla världens mest intima beslut är i Sverige genomborrade av statsmaktens regelverk.

Det är detta förhållande att statsmakterna så genomgripande koloniserat det civila samhället som gör Sverige internationellt unik och intressant för oss sociologer. Livet i det civila samhället sker sällan på kolonialmaktens diktat; staten bestämmer inte vem vi skall gifta oss med, eller vem vi skall umgås med, eller vilken förening vi skall delta i, eller var vi skall bo. Men livet i det svenska civila samhället sker i oanad och enorm utsträckning på kolonialmaktens villkor. Socialförsäkringarna, bidragssystemen, ledighetslagstiftningen, stödåtgärderna sätter villkoren.

Därmed har vi redan hamnat i det sista temat i denna uppsats: välfärdsstaten.

Välfärdsstaten

De institutioner som olika samhällen skapar för att lösa välfärdsproblem är samhällets etiska institutioner. Visst kan det vara ekonomiskt lönsamt att hjälpa sjuka att bli friska så att de kan göra nytta igen. Men det finns få rent ekonomiska skäl att ta hand om de kroniskt sjuka, de handikappade, de deformerade småbarnen, eller de senildementa äldre. Vi gör det av etiska skäl, inte av ekonomiska. Visst kan det vara politiskt fördelaktigt att ordna generella försäkringar som utfaller vid föräldraskap, sjukdom eller ålderdom; det är populära beslut som ger röster från breda folklager. Men småbarn med inkapaciterande hjärnskador eller senildementa äldre deltar inte i val. Åtgärderna för dem har en etisk motivering snarare än en politisk. Människovärdet är en klenod som varken har marknadspris eller kan ingå i politiska kalkyler. Barn, äldre, handikappade, sjuka och arbetslösa skall leva ett värdigt liv.

Civilsamhället, marknaden och staten har alla bidragit till lösningen av välfärdsproblem. För att diskutera deras optimala roller är det värt att skilja på de universella och speciella välfärdsproblemen.

Universella välfärdspopulationer: unga, gamla, sjuka

Välfärd handlar i första hand om ett antal återkommande problem som finns i alla samhällen: Hur skall vi ta hand om barnen innan de klarar sig själva? Hur skall vi ta hand de äldre som inte längre kan klara sig själva? Och hur skall vi ta hand om de sjuka och handikappade som inte kan arbeta eller göra annat som är normalt för en vuxen i sina bästa år? Dessa tre universella välfärdspopulationer återkommer gång på gång när vi spaltar upp välfärdens problemen för analys: (1) de unga, (2) de äldre, (3) de sjuka och handikappade.

Ansvaret för omsorg och vård har i västerlandets historia legat på än den ena, än den andra: på släkten, bygemenskapen, skrået, kyrkan och klostren, feodalfurstens hushåll, den enväldige kungen, brödraskapen, ordnarna, industriledarens (eller hans hustrus) välgörenhetsinrättning.

I allmänhet har hushållet eller familjen varit välfärdens enhet. Ända in på 50-talet hade svenska barn juridisk försörjningsplikt gentemot sina åldrade föräldrar. Även sedan Sverige fått mer individualistisk lagstiftning har föräldrar kvar försörjningsplikt mot sina barn, både inom- och utomäktenskapliga.

I vårt samhälle har statsmakterna gjort anspråk på att ta civilsamhällets ansvar för omsorg och vård. Därav namnet välfärdsstat. En levande beskrivning av hur välfärdsstaten växte i ett lokalsamhälle har getts av Bo Gustafsson[9]. Han behandlar välfärdskommunens pragmatiska och ganska oideologiska framväxt i Örebro 1945-82. Ett antal av civilsamhällets initiativ och välfärdsprojekt övertogs, vanligen i stort samförstånd, av kommunen.

Historien slutar emellertid inte i lokalsamhället. Ganska snart länkades de lokala välfärdsarrangemangen till beslut i Stockholm. Lokala välfärdsprogram blir genomborrade av centrala direktiv från regering och riksdag och ofta finansierade och styrda av statsbidrag. Det är en historia som tyvärr faller utanför Gustafssons studie. Vi har emellertid en redogörelse för hur ett av välfärdssystemen, sjukförsäkringen, genomgick denna process i en avhandling av Rafael Lindquist med den talande titeln Från folkrörelse till välfärdsbyråkrati[10].

Det är inte bara regering och riksdag som blir inblandade i välfärdens organisation. Därtill kommer kommun- och landstingsförbundens råd, socialstyrelsens bestämmelser, riksförsäkringsverkets och AMS regler, arbetsmarknadsparternas avtal, osv. Välfärdspolitiken i Sverige blev styrd från många håll i Stockholm. Det blir mer "rättvist" på det sättet, sade man. (Man menade kanske oftast "jämlikt"; svenskar kan sällan skilja på rättvisa och jämlikhet när de diskuterar socialpolitik.) Det karakteristiska för svensk socialpolitik blev dess centralstyrning och skattefinansiering.

Den välfärdspolitik som utvecklats i Väst- och Sydeuropa är annorlunda. Den formar en trappa. Trappan börjar, liksom välfärden i Örebro en gång började, i det civila samhället. Det första trappsteget är den lilla världens grannskap, vänner och familj, kyrkoförsamlingen, föreningar etc som först får söka lösa problemen. Ett andra trappsteg kan vara privata försäkringar. Om de inte räcker kommer ett tredje trappsteg med avtalade arrangemang mellan arbetsmarknadens parter, först på det lokala planet, sedan i nästa trappsteg på riksplanet. De sista trappstegen ligger i den offentliga sektorn och är kommunens och statens hjälp. Man går trappan nedifrån och upp. Denna typ av välfärdsstat är inte nödvändigtvis billigare än den skandinaviska i vilken man går uppifrån och ner. Men den är möjligen effektivare.

Hos oss bygger välfärden på storslagna system beslutade av regering och riksdag. Ambitionen har varit att flytta problemen från det civila samhället till statsmakterna. Lösningarna ligger inom den offentliga sektorn. Vår välfärdstrappa börjar uppifrån och söker sig ned mot samhällets botten. Men den officiella trappan når sällan samhällets botten: Frälsningsarmén och Stadmissionen känner fler uteliggare än socialförvaltningen.

Det är min långsiktiga prognos för de europeiska samhällena att de etiska institutionerna ¾ i första hand de som tar ansvar för barn, sjuka och äldre ¾ i sinom tid kommer att frigöras från staten ungefär som samfunden, näringslivet, konsten och vetenskapen redan frigjort sig från statens styrning. Statsmakternas roll i dessa autonoma institutioners liv blir att underlätta, inte att styra.

Offentliga och privata transfereringar

I allt väsentligt innebär omhändertagandet av barn och åldringar en omfördelning av resurser mellan livscykelns olika stadier. De små får hjälp av de stora, när de stora blir äldre får de hjälp av de små som nu vuxit upp.

I Sverige sköter statsmakterna en del av denna omfördelning. Statistiska Centralbyrån sammanställde på 80-talet en mönstergill översikt av hur skatter, inkomstöverföringar och sociala förmåner fördelade sig över livscykeln.

Figure 3.2. Offentliga tjänster, bidrag och skatter under svenskens livscykel 1985.

 

 

Detta diagram har citerats i många publikationer som den mest representativa bilden av modern svensk välfärd. Över livscykeln går det jämt ut: ytan ovanför diagrammets mittlinje visar när vi får vad för slags välfärd, och ytan under mittlinjen visar när och vilka skatter som betalar välfärden. De två ytorna skall i princip vara lika stora; diagrammet visar inte transaktionskostnaderna.

Tyvärr är diagrammet totalt enögt. Det säger ingenting om privata transfereringar, bara de offentliga. Vi har helt enkelt inte motsvarande statistik för de resurser som omfördelas inom livscykeln av det civila samhället. Vi vet inte hur mycket föräldrar hjälper sina barn, hur mycket barn hjälper föräldrar, vi vet ingenting om tjänster och gentjänster mellan syskon och vänner, hur folk gått i borgen för släktingar, etc.

Det är typiskt för svensk socialforskning att den koncentreras på vad den offentliga sektorn gör och försummar vad den privata sektorn gör i samma ämne. Vi har därför en bra bild av den offentliga välfärden men ingen bild alls av den totala välfärden. I svenska medier får man f ö lätt föreställningen att all välfärd är offentlig. Den som tror att s k familjeekonomer, vanliga i tv, sitter inne med kunskap om privata transfereringar inom familjer misstar sig. De borde kanske kallas bidragsekonomer för allt de räknar på i sin typiskt svenska enögdhet är offentliga bidrag och avtalsenliga löner.

Civilsamhällets ansvar

Sverige har förlorat en hel del av sitt civilsamhälles kapacitet att lösa välfärdsproblem. I en bok Molnstoden låter Patrik Engellau oss möta Asta och Nisse:

Nisse, 56, och Asta, 82, är grannar i ett hyreshus. Asta är ensamboende, gammal och svag i benen och orkar inte gå och handla. Hon måste ha hjälp. Hennes enda släktingar i livet är hennes tre barn. Närmaste barn bor tre timmar bort med bil. En bilfärd på totalt sex timmar för att köpa mjölk till mamma är mer än barnet har lust att ställa upp med och Asta ens vågar be om.

En möjlighet hade varit att Nisse handlade åt Asta. Han bor också ensam och måste köpa mat åt sig själv. Det lilla Asta behöver skulle han lätt orka bära. Det är inte otänkbart att han rentav skulle gilla att hjälpa den snälla, vithåriga, lilla gumman om det bara varit så att tanken överhuvudtaget slagit honom - eller slagit Asta.

I vilket fall som helst arbetar vårt samhälle inte i första hand med detta slags kostnadsfria, direkta hjälp människor emellan. Ansvaret för Asta faller på kommunen. Nisse betalar kommunalskatt, kommunpolitiker anställer ett vårdbiträde och vårdbiträdet handlar mjölk åt Asta.[11]

Det civila samhället vill ge direkthjälp. Statskonsten vill visa frikostighet i och ge indirekt hjälp via en välfärdsbyråkrati. Båda följer de sina moraliska syndrom; vi fann stöd för båda inställningarna vid Mose tänkta besök i Aten.

Det är ingen tvekan om att civilsamhällets direkta väg är billigare. Det är antagligen också den som mest ligger mest i linje med våra moraliska traditioner såsom de uttrycks i kärleksbudet. Den är också i linje med folkrörelsernas ursprungliga medborgaranda som såg civilsamhället som verksamhet av typen gå-samman-och-gör-det-själv. De tre argumenten för civilsamhällets roll i välfärden är alltså ekonomiska, moraliska, och medborgerliga.

Men socialstatens indirekta väg är den som i Sverige förklaras som den rätta: hellre hjälp från det offentliga än från släktingar, vänner och grannar. Den inställningen kan f ö dokumenteras från 1980-talets opinionsundersökningar. Det ingår därför knappast i Astas och Nisses nuvarande föreställningsvärld att civilsamhällets direktväg finns.

Asta och Nisse är grannar i ett av (miljonprogrammets?) hyreshus men de känner inte varann. Nisse sitter framför sin tv och svär hjälplöst när reportagen om neddragning i hemtjänsten till de äldre visas. Han kvider också lika hjälplöst när han ser att en tredjedel av hans inkomst går till kommunalskatt. Och om han besökte kommunalhuset skulle han höra hur politiker och förvaltningspersonal kvider hjälplöst över bristen på skattemedel.

Det etiska ansvaret för välfärden har förvandlats till ett skattebetalningsansvar. Skattesmitning har blivit synonymt med att smita från den lidande vid vägkanten, och skattebetalning har blivit synonymt med att vara den barmhärtige samariten. Vår skattemoralism är en oplanerad konsekvens av välfärdsstaten.

”Men en sak är sannolik”, säger Patrik Engellau, ”och det är att Nisse hellre skulle handla själv åt Asta när han upptäcker vad det kostar honom att låta bli.” Rätt hanterat är denna potentiella insikt en uppmaning att organisera och mobilisera civilsamhället i välfärdens tjänst.

Som medborgare uppmanas Nisse delta i en demonstration för bibehållen eller ökad kommunal hemhjälp. I Sverige skall civilsamhället inte själv lösa problemen, det skall be statsmakterna att lösa problemen åt sig. I vårt en gång så blomstrande civilsamhälle av gör-det-själv folkrörelser; nu har vi nu kravmaskiner och undervisning i skolan hur man påverkar politiker.

Vägar för privata transfereringar

Det går att återföra en hel del av ansvaret för omfördelningen mellan livscykelns stadier till civilsamhället. Det kräver dock betydande omläggningar om medborgarna i diskussioner hemmavid efter maten skall kunna fatta beslut om omfördelningar som politiska församlingar nu tar i deras ställe i sina sammanträdesrum.

Ekonomisk aktivitet måste beskattas av staten; en stat som (i Platons mening) inte själv får göra affärer måste självklart ha andra stabila inkomster. Staten har all rätt att beskatta ekonomin. Bolagskatt och moms är synnerligen legitima skatter. Men civilsamhällets aktiviteter bör vara befriade från skatt. Staten bör inte ta ut skatt på en familjebostad, varken förmögenhetsskatt eller skatt på det fiktiva ”förmånsvärdet” att bo. Inte heller bör staten beskatta andra delar av civilsamhället som föreningsverksamhet, religionsutövning, eller konstnärliga eller kunskapsutvecklande aktiviteter som undervisning och forskning. Skattelättnader på dessa punkter är detsamma som anslag till civilsamhället.

Avsättning till egna pensionskonton (IPS) har nyligen blivit möjlig i Sverige. Pensionssparande i form av konstsamlingar, fastigheter, egenföretag mm bör få samma ställning som pensionssparande i bank eller försäkringsbolag. Låt medborgarna peka ut ett konto knutet till vilken verksamhet som helst och säga ”detta är mitt sätt att ordna pension” och skattebefria det kontot. Sådana konton kan lämpligen kallas civilkonton. Om det inte vore blasfemiskt skulle jag vilja kalla dem ”heliga konton”; helig betyder avskild. De måste nämligen skyddas så att inte regeringar i penningknipa tar ut ”engångsskatt” på dem. Ingvar Carlssons första regering tog som bekant av sparmedel som låg i försäkringar som avtalats individuellt och av den privata arbetsmarknadens parter, ett svårslagbart rekord i svensk politisk omoral.

En för privata transfereringar underlättande lagstiftning bör innehålla möjligheter för allmänheten att skattefritt få spara till barnomsorg och äldreomsorg och att med skatteavdrag få bidra till andras barnomsorg, sjukvård och äldrevård. Trust funds av anglosaxisk typ (arvskattefria stiftelser, vanligen upprättade av välbärgade) bör tillåtas för familjer och släkter för medlemmarnas behov i olika generationer.

Marknaden är mer än villig att sköta många transfereringar. Den svenska försäkrings- och bankbranschen har anpassat sig till privata transfereringar över livscykeln. Civilsamhället har fått nya beslutsmöjligheter, t ex genom unit link försäkringar och privata pensionskonton. Men branschen är diskrediterad av sitt agerande i 80-talets boom, och behöver visa större öppenhet och rejäla förtroendeskapande åtgärder. Lika lite som vi vill lägga våra ägg i statens trasiga korg vill vi ha dem i försäkringsbolagens och bankernas smutsiga korg. En ökad roll för civilsamhället i stödet till de allmänna välfärdspopulationerna kräver många anpassningar och kan bara ses som ett långsiktigt program.

Lagstiftningen bör också ge rum för hälsobevarande organisationer. I USA finns de i form av Health Maintanence Organizations, (HMOs), en slags privata, ibland börsnoterade, landsting.

Speciella välfärdspopulationer

Till de tre universella välfärdspopulationerna ¾ barn, sjuka/handikappade och äldre ¾ måste olika samhällen lägga andra grupper som är särskilt utsatta i just det samhället vid en viss tid. De kan till exempel vara, flyktingar, krigsänkor, arbetslösa, eller personer som drabbats av naturkatastrofer.

Krigsveteraner och krigsänkor blir en speciell välfärdspopulation i krigförande samhällen. I Paris pekar guiden ut Hôtel des Invalides, ett bostadsprojekt som hedrar dem som lemlästats i nationens krig och låter dem bo mitt inne i stan.

USA har en fullvärdig mini-välfärdstat för sina krigsveteraner i Veterans' Administration med skattefinansierad utbildning, bostadsfinansiering, sjuk- och hälsovård, pensioner, mm. (Jag har ofta funnit det lättast att förklara europeiska välfärdsstater för amerikanare genom att säga att de ger varje medborgare, inte bara krigsveteranerna, typiska VA-rättigheter.)

Ansvaret för krigsveteranernas och deras familjers välfärd faller direkt på statsmakten. Det är stater som går i krig och det är stater som är ansvariga för krigets offer. Här har varken civilsamhället eller näringslivet något direkt ansvar.

Det torde vara vanligt att krig och avmobiliseringar lärt upp stater att i stor skala hantera välfärdsproblem. Vi saknar dock ännu en studie som visar i vilken utsträckning vår välfärdsstat är ett krigets barn. Det är dock troligt att Sveriges goda erfarenheter av beredskapsbyråkratin under 40-talet underminerade ansträngningarna från vissa socialdemokrater (t ex Anders Örne) att organisera välfärden kring det civilsamhällets kooperativa föreningar, sparbanker, egnahemskassor, lokala sjukkassor, a-kassor, arbetarrörelsens ömsesidiga försäkringsbolag etc. Det blev istället den offentliga sektorn som fick välfärdsuppgifterna på sin lott.

Arbetslösa

Den vanligaste av de speciella välfärdspopulationerna i de moderna marknadsekonomierna är de arbetslösa. Friska och duktiga personer i arbetsför ålder kan rutinmässigt förlora jobben i en dynamisk marknadsekonomi. Det är, som man säger inte deras eget fel, utan systemets.

Marknadsekonomin innebär att äganderätter erbjuds och byter mottagare tills de hamnar hos den som värderar dem högst i den meningen att han betalar mest. Företag kan lättast göra en rationell anpassning till långsiktig lönsamhet om de verkar i en marknadsekonomi i vilken olika produktionsfaktorer kan köpas och säljas och i vilken producerade varor och tjänster kan säljas på en marknad. Företagen skall alltså kunna köpa och sälja på marknader för fastigheter, insatsvaror, råvaror, färdigvaror, mm. De skall kunna handla med patenträtter, upphovsrätter och licenser av olika slag. De skall kunna handla på värdepappersbörser, ja själva vara handelsvara på aktiebörsen. I alla dessa fall köper och säljer man äganderätter.

På kapitalismens arbetsmarknad är, som Max Weber redan på 1910-talet påpekade, situationen annorlunda. Här tillåts inga äganderätter: slaveri är oacceptabelt. Ändå är det givet att ett företags framgång beror också av dess möjlighet att fritt anställa och avskeda personal. Där en sådan arbetsmarknad finns, där finns också arbetslöshet och en allestädes närvarande risk för alla att bli arbetslösa.

Arbetslösheten är kapitalismens eget inbyggda välfärdsproblem. Näringslivet (det privata, men också det kommunala och det statliga när sådant finns) i ett kapitalistiskt samhälle bör rimligtvis stå för administrationen och kostnaden av arbetslösheten. Det är bara företagen som har ett generellt överlevnads- och utvecklingsbehov av att avskeda och anställa; civilsamhället och den ideala begränsade staten (i John Lockes mening) har inte detta behov, åtminstone inte i tillnärmelsevis samma utsträckning. Därför bör näringslivet ta ett huvudansvar för de arbetslösa med samma självklarhet som staten ansvarar för sina krigsveteraner och civilsamhället tar ett  huvudansvaret för älskade barn, åldringar och sjuka.

Statens skatteverk behöver i princip inte ha något med arbetslöshetsförsäkringen att göra, men statens lagstiftare och övervakningsmyndigheter måste se till att företagen sköter sina åligganden. En arbetslöshetsförsäkring måste vara obligatorisk liksom en ansvarsförsäkring för bilister. Men försäkringen behöver inte vara lika utformad för alla och kan administreras av konkurrerande bolag inom den privata sektorn.

Företagens premier för arbetslöshetsförsäkringen kan lämpligen balanseras mot graden av anställningstrygghet. Det företag, som vill ha full rätt att avskeda av summariska skäl och med kort varsel, bör betala en högre premie till den anställdes a-kassa än ett företag som lovar permanent anställning, dvs med fulla eller utvidgade ”LAS-villkor”. Arbetsgivaravgiften för arbetslöshetsförsäkringen och trygghetsnivån i anställningen bör sålunda kunna bli föremål för trade-offs. På motsvarande sätt måste den arbetstagare som vill kunna säga upp sig utan att ha ett annat jobb att gå till betala en betydligt högre avgift till a-kassan än den som inte kräver denna förmån. Och de arbetstagare och fackföreningar som insisterar på att man skall ha samma jobb som man en gång valt och utbildats för måste betala en mycket högre avgift för att få arbetslöshetsunderstöd än de som är villiga att ta också andra jobb.

Men inget tvivel bör råda om att de som har glädjen av att anställa och avskeda för lönsamhetens och effektivitetens skull skall betala för det i arbetslöshetsförsäkringen. Och inget tvivel bör råda om att de individer som för sin självutvecklings och privatintresses skull vill säga upp sig utan att ha ett annat jobb väntande bör betala en premie för detta privilegium.

Arbetslinjen

Man kunde redan 1916 års arbetsskadelagstiftning spåra den så kallade ”arbetslinjen”; om möjligt skulle de skadade hjälpas tillbaka till arbetslivet och man skulle som regel leva av arbete, inte av bidrag. Nere på  kontinenten resonerar många idag att det är ont om arbete och därför skall bara de som verkligen vill ha arbete jobba, medan andra kan leva på bidrag, enkelt och miljövänligt, och inte söka beröva dem som vill arbeta deras jobb.  Det vore skönt om vi i Sverige kunde undvika denna arbetslöshetskultur.

Med rätt lagstiftning kan en stor del av hanteringen av en arbetslinje läggas, inte på det civila samhället, men på marknaden. Ingen kan veta exakt hur näringslivet och dess fackföreningar kommer att organisera lösningarna. Marknadslösningar är inte planlösningar. Möjligen utvecklas a-kassorna till ett antal konkurrerande arbetsbevarande organisationer, dvs privata AMS med arbetsförmedling, arbetsutbildning, beredskapsarbeten, Samhall-enheter, mm på programmet. De får sina inkomster från premierna för arbetslöshetsförsäkringen. De kan fungera på samma sätt som de hälsobevarande organisationerna. De kan konkurrera om de effektivaste metoderna att föra tillbaka sina försäkrade till arbetslivet. De kan till och med börsnoteras och i deras styrelser kan finnas några personalchefer från de stora bolagen och förvaltningarna som vet hur de framtida personalbehoven ser ut.

Balansen

Parallellt med den ökade kommunaliseringen av svensk välfärd har vi en motsatt trend som ger större ansvar till civilsamhället.

En avinstitutionalisering inom välfärden har i stor skala pågått sedan slutet av 60-talet. Långvårdspatienter, förståndshandikappade barn, mentalsjuka, alkoholister, fängelsedömda fördes ut från sina institutioner och in i lokalsamhället, ibland på heltid, ibland på deltid. Avsikten var att de skulle få regelbunden kontakt med familj och hembygd, barndomsvänner och kamrater. Det civila samhället fick mer ansvar och välfärdsinstitutionerna fick mindre ansvar.

Någon definitiv utvärdering av 1970 och 80-talet program för avinsitutionalisering har inte gjorts. För de mentalsjuka finns dock inga planer på återgång till omfattande institutionalisering; psykofarmaka har revolutionerat behandlingen. Den ökning av uteliggare som man tror har skett under 80- och 90-talet kan antagligen till dels hänföras till misslyckad utskrivning eller utebliven intagning. I stort tycks dock civilsamhället ha klarat uppgiften.

Fängelsekunderna har däremot mött en hårdare reaktion. Här dras frigång in. Bakgrunden till denna återgång till institutionalisering ligger inte i kriminologiska utvärderingar utan i nya politiska bedömningar. Politiker, särskilt på högerkanten, tror inte att vårt nuvarande civilsamhället har självförtroende nog att vilja åta sig ansvaret att leva med risken för brottslingarnas återfall. Men någon opinionsundersökning med tillfredsställande omfång av frågebatteriet i detta ämne finns inte.

Till sist: Fördelningen av ansvar i välfärdsfrågor mellan staten och civilsamhället och marknaden kan följa vissa välgrundade principer, men är i praktiken aldrig definitiv. Vad vi med säkerhet kan säga är att det var hybris av 60- och 70-talets starka-samhället anhängare att tro att stat och löntagarfonder kunde sköta allt. Det var likaså hybris av 80-talets nyliberaler att tro att marknaden löser alla välfärdsproblem. Det vore hybris av mig att säga att det civila samhället ensamt klarar dessa problem. Stat, civilsamhälle och marknad formar en pall på tre ben på vilken vår välfärd vilar. Det är meningslöst att säga att ett visst ben på en trebent pall är viktigare än ett annat. Därför är frågeställningen ”Staten kontra civilsamhället” också missvisande.

Utifrån idéhistorien och de svenska erfarenheterna har jag försökt antyda en rimlig arbetsfördelning mellan stat, civilsamhälle och marknad. I går kunde vi svenskar i vår offentliga debatt inte se annat än stat och marknad. För dagen blir jag nöjd om vi erkänner att det civila samhället finns och har en nödvändig roll i både demokratin och välfärden.


 

[1] De första avsnitten i detta kapitel är nästan identiska med inledningen till en föreläsning på sociologförbundets årsmöte i januari 1994 publicerad i Sociologisk Forskning, vol 31, no. 2, 1994, ss 63-85.

[2] Jane Jacobs, Systems of Survival: a Dialogue on the Moral Foundations of Commerce and Politics, Hodder and Stoughton, London, 1992. Liksom förebilden skriver Jane Jacobs i dialogform. Problemet med att återlämna det deponerade vapnet betraktar hon som en klyfta mellan det kommersiella moralsyndromet och väktarnas: att inte lämna tillbaka vapnen betraktas “as form of policing“. (s. 30). Jacobs tvingas till detta genom att hon inte erkänner att civilsamhället har ett eget moralsyndrom som skiljer sig från både väktarnas och handelsmännens.

[3] Karl Popper, The Open Society and Its Enemies, vol 1, The Spell of Plato, Fourth edition, Routledge and Kegan Paul, London, 1962, kap 6.

[4] En representativ nutida definition gör civilsamhället till en avgränsad del av totalsamhället, skild från stat och marknad: “För att börja med en negation är det civila samhället alldeles uppenbart inte en opersonlig och formell hierarki av den typ vi känner från institutionerna i den offentliga sfären. Civilsamhället är till sin ‘natur’ något icke‑statligt, och kan mer liknas vid en spontan ordning av fritt och personligt baserat utbyte. Men det skiljer sig å andra sidan radikalt från det icke‑statliga och fria utbyte som styrs av utbud och efterfrågan, och därför hör marknaden till. Det civila samhället omfattar två skilda komponenter, dels de nära och personliga gemenskaperna som familj, släkt och vänskapsband, dels det fria organisationslivet av intresseorganisationer, politiska partier, religiösa föreningar och privata sällskap....Överhuvud är frivillighet och personliga loyaliteter civilsamhällets mest utmärkande karakteristika." (Håkan Arvidsson, Lennart Berntson, och Lars Dencik, Modernisering och välfärd. Om stat, individ och civilt samhälle i Sverige, City Univeristy Press, Stockholm, 1994, s 85-86). Observera dock att det finns betydande samtida författare som låter också marknaden ingå i sin definition av det civila samhället, t ex Pérez-Diaz, Vicor M. The Return of Civil Society: The Emergence of Democratic Spain, Harvard University Press, Cambridge, Mass., 1993, kap 2.

[5]En partiell svensk översättning har omtryckts som Alexis de Tocqeville, Jämlikheten vårt öde, Ratio, Stockholm, 1986.

[6]För den franska inställningen se Arnold M Rose, ”Voluntary Associations in France” in his Theory and Method in the Social Sciences, University of Minnesota Press, Minneapolis, 1954, ss 72-115. I Tyskland hade Hegel dragit en skarp gräns mellan ”der Staat” och ”die bürgerliche Gesellschaft”. Det senare som ofta översätts som ”civila samhället” innefattade även den tidens näringsliv och marknad, dvs det tyska skråväsendet.

[7]Elie Halévy, A History of the English People in the Nineteenth Century, 6 vol., Benn, London, 1949-52.

[8]E H Thörnberg, Folkrörelser och samhällsliv i Sverige, Bonniers, Stockholm, 1943.

[9]Bo Gustafsson, Den tysta revolutionen, Gidlunds, Hedemora, 1988.

[10]Rafael Lindqvist, Från folkrörelse till välfärdsbyråkrati. Det svenska sjukförsäkringssystemet 1900-1990, Arkiv, Lund, 1990.

[11]Patrik Engellau, Molnstoden ¾ en vision för svenska folket, Den nya välfärden, Stockholm, 1994, ss 66-71.