1989-10-10

Utkast från Hans L Zetterberg till moderaternas politiska framtidsgrupp.

OM ARBETSLIVETS FÖRNYELSE: ETT MANIFEST

1. Mänsklighetens arbete är aldrig slutfört

I varje ögonblick finns det ett oändligt antal nya och gamla uppgifter. Det

finns alltid ett mer effektivt sätt att uträtta saker och ting eller ett mer

humant. Det finns alltid plats för mer hjälpsamhet, för mer sång och dans,

för mer kunskap, för mer andakt.

Inte heller i samhället tar uppgifterna slut. Men vi kan 

organisera arbetet så dåligt att mycket lämnas ogjort och många människor

arbetslösa.

Idag finns det ett skriande behov av grundläggande förnödenheter och

förbättrade levnadsvillkor över hela världen och fem hundra miljoner

människor är arbetslösa.

Under nästa sekel kommer vi att få ett aktivitetens samhälle.

2. Mer humanistiska värden bör föreskrivas arbetsplatsen

Vanligen utformas arbeten för att möta ekonomiska och teknologiska

nödvändigheter. Löntagaren reduceras till en budgetsiffra i en ekonomisk

plan eller till en kugge i en maskinliknande process.

Teknologiska och ekonomiska värderingar dominerar starkt i näringslivets och

förvaltningens eliter. De betraktas som mycket mindre viktiga bland vanliga

människor som snarare omfattas av (.......?), humanistiska eller mer

uttrycksfulla värden. Dessa värden har emellertid inte samma starka talesmän

inom företag eller i byråkratier som de ekonomiska och teknologiska

värderingarna har, så de förstnämnda får se sig besegrade.

Arbete organiseras således efter ekonomiska och teknologiska kriterier, men

det skall utföras av människor med (......?) humanistiska och mer

uttrycksfulla värderingar. Detta leder till (.....?) och till minskad

motivation för arbete. Vi ser en oplanerad, kontraproduktiv konsekvens av en

tanklös användning av ekonomiska och teknologiska kriterier.

Det finns goda skäl för att uppgradera humanistiska värden. De placerar en

tänkande, kännande och ansvarsfull människa - en hel människa - före

teknologiska och ekonomiska system. Ekonomisk och teknologisk rationalitet

tillåter vanligtvis mer än enda optimal lösning. Humanistiska värden kan

stadgas inom ramen för nya arbetssätt utan att ekonomi och teknologi tar

skada.

Under nästa sekel kommer det alltid finnas en mer human lösning till

tekniska och ekonomiska problem.

3. Arbetet ger den viktiga rytmen åt människans liv

Arbetets rytm kan organiseras efter årstider, veckans dagar, dagens timmar

eller av stadierna i människans livscykel. Men en rytm måste finnas. Arbetet

måste därför utgöra ett mönster, inte något oregelbundet eller något som

inträffar vid utspridda tillfällen.

Ett reguljärt arbete är en viktig levnadsfaktor. Det är inte en

tillfällighet att hjärtattacker eller andra trauma ofta uppstår under

semestrar eller vid en för tidig eller abrupt pensionering. Utan den

regelbundna rytm som arbetet ger, förändras kroppens kemi, den mentala

skärpan minskas, och frasen "du förlorar vad du inte använder" blir

verklighet.

Arbetets mönster kan variera från tid till tid. Inget fritt samhälle bör

försöka applicera samma mönster på alla. Att alla skall arbeta från 8 till 5

måste överges som ett ideal och bli ersatt av en mångfald av sammanflätade

arbetsmönster. Att arbeta till 65 års ålder är en annan 1900-tals id‚ som

kommer att överges under 2000-talet.

Men återigen - ett mönster måste finnas för var och en. Under nästa århundrade kommer ett nytt arbetsmönster att uppträda.

4. Arbetet måste möta grundläggande psykologiska behov

Mönstret i vårt arbete skall vara utvecklande inte uttråkande.

Våra förfäder utvecklades mot dagens förhållanden under miljoner av år och

under överlevnadsförhållanden vitt skilda från dagens. De anpassade sig

gradvis till en omgivning som förändrades mycket sakta. Och det var den

långsamma förändringen som gjorde anpassningen möjlig. Med den industriella

revolutionen, för ungefär två sekel sedan, började förändringstakten att öka

drastiskt. Och i elektronikens tid, bara några decennier gammal, accelererar

förändringstakten.

Det är en slående kontrast att den mänskliga hjärnan och kroppen i stort

sett har förblivit oförändrad över flera tusen år.

Dagens krav på arbetsplatsen, vilka ofta är psykologiska snarare än fysiska,

utlöser samma kroppsliga stressreaktioner som hjälpte våra förfäder att

känna sig "fit for fight". Varje situation som uppfattas som ett hot eller

en utmaning som kräver ansträngning, leder till att signaler utgår från

hjärnan till binjurens märg, som svarar med att utsöndra adrenalin och

noradrenalin. Dessa "stress hormoner" gör kroppen beredd på "strid och

flykt". Om situationen föranleder en känsla av oro eller hjälplöshet sänder

hjärnan även meddelanden till binjurens yttre, som släpper ifrån sig ett

annat stresshormon, kortisol, vilket är en viktig del av kroppens försvar.

Arbeten bör utformas så att - inte i första hand stressen, utan oron

minskar; dvs. den känsla av hjälplöshet och uppgivenhet som uppstår när

människor känner att händelser och resultat är oberoende deras handlingar.

Hjälplöshet följs av ett utflöde av stresshormoner, särskilt kortisol.

Nyckeln är att utforma arbeten så att de innehåller flera positiva

utmaningar; ansträngning, beslutsamhet och engagemang. Naturligtvis finns

ingen enkel formel för hur möjligheten skall hanteras så att framgång nås.

Flera studier understödjer emellertid åsikten att personlig kontroll och

inflytande över arbetet är viktiga "säkerhetsfaktorer" som hjälper

arbetstagare att kunna anstränga sig utan att känna oro. Krav upplevs då som

stimulans snarare än en börda. Under sådana förhållanden förändras också

balansen mellan stresshormonerna; adrenalinet ökar medan

kortisolproduktionen vilar. Det totala trycket mot kroppen, "kostnaden" för

prestationen blir lägre. 

5. Arbetet ger oss sociala kontakter

Det stigande antalet ensamstående, ensamstående föräldrar, änkor, änklingar

och frånskilda är en ny men växande demografisk trend. Och för många av

dessa individer är arbetsplatsen den viktigaste, om inte enda, källan till

sociala kontakter. Även för många gifta par har arbetsplatsen blivit en

viktig plats för socialt utbyte. Många anställningar varar längre än

äktenskap och längre än den period av våra liv som vi ägnar våra småbarn.

I kartläggningar över arbeten intygar många anställda vilken betydelse de

lägger vid sina relationer till kollegor: de är ofta motiverade att göra ett

gott arbete så att de inte lägger över bördan på sina arbetskamrater (...?),

och de anger ofta kamratskapet, ett ömsesidigt engagemang arbetskamraterna

emellan, som en av arbetets största tillgångar. 

Nästa sekel erbjuder en ny chans för arbetet och dess organisation. Arbetet

kan organiseras så att det omfattar alla fördelar från "den lilla världen"

samtidigt som det levererar en konkurrenskraft i "den stora världen"

(......?).

6. Arbetslöshet är oacceptabelt

Frånsett de uppenbara finansiella och materiella belöningar och vid sidan av

den identitet och tillfredsställelse som ett arbete ger, lider en

långtidsarbetslös människa av förlusten av tillhördhet - vilket är en

grundläggande och smärtsam förlust för ett socialt djur som människan är.

Den utspridda rädslan för att vara utan jobb ligger på ett djupt mänskligt

plan, ty medan de ekonomiska förlusterna av arbetslöshet kan kompenseras

genom sociala insatser, kan sådana inte göra något för att gottgöra de

mänskliga förluster som en arbetslös upplever.

7. Arbetet bör skapa kapital för alla

Arbete skapar tillgångar. Arbete leder till en uppbyggnad av kapital, en

påtagligt stort kapital om arbetet paras med teknologi, kunskap och

marknadsföring.

Kapitaluppbyggnad används för sparande, kapitalkostnader utveckling och

investeringar. Det återstående tillhör dem som har utfört arbetet: det är

deras betalning och bonus.

Arbete organiseras ofta så att arbetsinsatsens värde tillkommer

arbetsgivaren och ledningen mer än den vanlige anställde. Detta gäller såväl

inom den offentliga sektorn som i företag, och oavsett om dessa är ägda av

privatpersoner, staten, kooperativ eller fackföreningar.

Politiker som lutar sig mot socialistiska ideal kan på olika sätt begränsa

en arbetsgivares privata kapitaluppbyggnad. Men det verkar alltid vara

ledningen som får de bästa arbetsplatserna, de högsta lönerna, de bättre

företagsbilarna, de mest generösa traktamentena, betalda affärsresor, mer

flexibla arbetstider och mer praktfulla begravningar och minnesplaketter.

Detta gäller i de kapitalistiska länderna men det är också sant för alla de

länder som kallar sig socialistiska.

Arbete skapar ett sådan omåttlig ojämlikhet där det organiseras på fel sätt

att olika kategorier av medarbetare motiveras att sträva i motsatta

riktningar. Detta är vanligt i gammeldags vinstorienterade och hierarkiska

organisationer. Ledningen belönas för att de upprätthåller och ökar

produktiviteten och för att de håller kostnaderna inom budgeten. De som

tillhör toppskiktet befordras om de lyckas, vilket vanligtvis inte är fallet

för lägre placerade anställda. De vet att om de ökar produktiviteten kommer

resultatet bli skadligt för åtminstone några. Minskas arbetsgrupper eller

kortas kaffepauser innebär för det mesta att det blir mindre utrymme för

övertid och att ledningen kommer att utnyttja första bästa tillfälle att

reducera arbetsstyrkan. Konflikten är inbyggd i det sätt på vilket arbete

traditionellt är organiserat och beror inte på lathet eller flit i den ena

eller andra gruppen.

Arbete borde organiseras så att de tillgångar det skapar delas rättvist

mellan alla. 

8. Arbetsrättigheter borde vara medborgarrättigheter

Rättigheter ges till olika befolkningsgrupper med hjälp av sed eller

lagstiftning. I vårt samhälle är många rättigheter givna varje medborgare:

yttrandefrihet, religionsfrihet, frihet att välja yrke och sysselsättning,

frihet av välja bostadsort, rätt att emigrera, rätt att inte hållas i arrest

under en obegränsad tid utan rättslig prövning etc. Dagens medborgare ser

dessa civila rättigheter som närmast självklara. En titt på historien

avslöjar dock att dessa rättigheter är ganska sköra och sent förvärvade

skatter.

Andra rättigheter är inte alla givna utan tillkommer endast vissa grupper,

de som är berättigade till dem. Följaktligen har alla medborgare över 18 år

rätt att rösta i riksdagsval och alla medborgare över 67 rätt till pension

(en social förmån).

Under senare år har ett antal speciella rättigheter kopplats till arbetet.

Genom lagstiftningen har pensionsrättigheter inrättats vilka är baserade på

antalet arbetsår och inkomst. En annan rättighet som är kopplad till arbete

och inkomst är sjukförsäkringen. Utbetalningarnas storlek vid sjukdom är

avgörs av den ordinarie inkomsten. Under senare år har vi också kunnat

notera framväxten av rättigheter såsom rätt till vuxenutbildning och

omskolning, rättigheter vilka bara kan utnyttjas av arbetstagare.

Arbetande medborgare åtnjuter alla möjliga rättigheter och är första

klassens samhällsmedlemmar. Arbetslösa är andra klassens samhällsmedlemmar:

som bäst kan de åtnjuta de civila rättigheterna. Denna grupp omfattar

pensionärer, underåriga och ett mer eller mindre omfattande lager av

individer mellan 18 och 65 år. Den tredje gradens samhällsmedlemmar är

"gästarbetarna" som har arbete men som saknar medborgarskap; på grund av

språksvårigheter har de ofta avsevärda problem med att utöva sina

arbetsrelaterade rättigheter. Fjärde klassens samhällsmedlemmar är

arbetslösa "gästarbetare"; de har knappast några rättigheter alls.

Sysselsättning har alltså blivit den verkliga symbolen för ett fullvärdigt

medlemskap i samhällsorganisationen.

Europa skiljer sig från den amerikanska kontinenten och Fjärran Östen när

det gäller att knyta rättigheter och privilegier till arbetet, snarare än

till medborgarskapet.

Vi tror fullt och fast på de rättigheter som Europas arbetstagare har vunnit

och säkrat. Men de borde vara medborgarrättigheter snarare än

arbetsrättigheter. Genom att knyta dem till arbetet uppmuntrar vi

diskriminering och vad Ralp Dahrendorf kallar "sysselsättningens

klasstruktur".

"Somliga har mer arbete än de kan klara av; många har jobb som ofta erbjuder

möjligheten att arbeta övertid; andra har ingenting förutom

arbetslöshetsunderstöd. En mycket grov modell över sysselsättningens

klasstruktur är: tio procent arbetande på toppen, åttio procent arbetande i

mitten och tio procent arbetslösa i botten. I en mer detaljerad analys skulle

man vara tvungen att inom mellanskiktet skilja mellan egenföretagarna (?)

(vilkas liv inte är så olikt det som de "arbetande på toppen" för), de

offentliganställda (en stor och ny kategori som är källan till mycken

protest och viss förändring), de som befinner sig på marginalen och som

oroar sig för att falla ned i de arbetsslösas klass, samt övriga. Men

utifrån vårt perspektiv är det viktiga att de arbetslösa inte är en av

slumpen drabbad grupp. Faktum är att de är klassade som utanför av de som

finns innanför systemets ramar. Det finns något avsiktligt med fördelningen

av arbete i moderna samhällen".

Genom att koppla viktiga rättigheter till arbetet snarare än till

medborgarskapet blir vi dessutom osmidigt beroende av den existerande

arbetsstrukturen. Målen "säkra jobben" och slå vakt om sysselsättningen"

avser att säkra allt som är knutet till arbetet i dag utan att ifrågasätta

om det verkligen tillhör ett arbete.

Den ekonomiska krisen under 1970-talet visade hur djupt beroende vi blivit

av (....?) arbeten. Det brukade anses vara självklart att näringslivet

skulle sträva mot att producera ett maximum av produkter och tjänster för

såväl den inhemska som utländska marknader. Dessutom så effektivt och

billigt som möjligt. Under 70-talet lärde vi oss att detta inte var fallet,

speciellt inte för industrier som anställde stora arbetsstyrkor. Så många

grundläggande värden hade kopplats till arbetet, att ett upprätthållande av

sysselsättningsnivån fick en högre prioritet än strävan efter en effektiv

produktion. I vissa fall blev vi tvingade till stödja (.....?) arbeten i

ineffektiv, dyr och sällan konkurrenskraftig produktion - jobb som också

ofta krävde ringa mänskliga kvaliteter - snarare än att investera i mer

mänskliga arbeten i effektiv och konkurrenskraftig produktion.    

Politiker, arbetsgivare, fackförbund och andra intresserade parter har

anledning att se över sin syn på arbetet. Så mycket i dagens samhälle har

fästs vid en krok, arbetet. Skulle inte mycket tryggt kunna föras över till

andra samhällsområden? Varje intresserad grupp borde fråga sig själv: av

allt det som idag är knutet till arbetet, hur mycket anser vi egentligen

måste vara bundet till ett jobbet?  

Det skulle vara mer lämpligt att knyta många rättigheter till

medborgarskapet snarare än arbetet. 

9. Skapa arbetsmoduler

Förenta Nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna nämner rätten

till arbete. Många stater har proklamerat att deras mål är "arbete åt alla".

De viktigaste politiska partierna, såväl höger- som vänsterinriktade, i de

västerländska demokratierna, har under en lång tid haft full sysselsättning

på sina program.

Men ingen har lyckats med att nå detta mål, med undantag av några ovanliga

tillfällen och i speciella regioner. Hög (och ibland ökande) arbetslöshet

är regel snarare än undantag i industriella demokratier.

Politiker är genuint generade inför detta grava och oväntade misslyckande.

I traditionellt tänkande, innebär full sysselsättning att alla som önskar

ett arbete och som har intellektuella och fysiska möjligheter att utföra

det, ska erbjudas ett betalt arbete omfattande femdagarsvecka och 35-40

timmars arbetstid. Traditionellt tänkande omfattar också en uppfattning att

nedgångar i ekonomin är tillfälliga avvikelser och att en återgång till en

"normal" situation med full eller nästan full sysselsättning alltid kan

uppnås. 

I verkligheten är "heltidsarbetet" en tvångströja som satts på människor av

människor och nedgångar i ekonomin är nästan lika normala som uppgångar.

Full sysselsättning såsom den definierats ovan är inte något självändamål

som måste uppnås till vilket pris som helst. Ett arbete är ett bland många

andra sätt att skapa ett rikt och tillfredsställande liv. Det senare är vad

målsättningar borde handla om.

Inte heller 40-timmarsveckan är en "helig" definition av ett normalt jobb.

Den råkade att bli en norm i de flesta västländska stater under 40-talet då

"full sysselsättning" blev ett gängse mål inom den ekonomiska politiken.

Detta mål fortsatte att öka i betydelse under de följande 25 åren. Idag kan

vi emellertid notera att denna syn på heltidsarbetet går att återföra till

en stor efterfrågan på arbetskraft och arbetstid under en exceptionell och

långvarig uppgång i efterkrigsekonomin. Men 40-timmarsveckan kommer ur ett

längre historiskt perspektiv att betraktas som ett kort mellanspel. Den

långsiktiga trenden pekar mot kortare arbetstider.

Vad bör då bli målet för vår arbetspolitik? Det kan inte vara att ge

individen en livslång garanti för 40 timmars arbetsvecka oavsett kostnaderna

och utan hänsyn tagen till andra möjligheter för individen att uppnå ett

rikt liv. Det finns dock mer blygsamma garantier som staten kan och bör ge

individen.

Att slåss mot en stadigvarande arbetslöshet är ett mycket angelägen uppgift

och ingen människa ska behöva uthärda en livslång arbetslöshet.

Arbetsgarantier bör i första hand  ges till ungdomar i syfte att ge dem en

arbetserfarenhet som kan hjälpa dem senare i livet.

Staten bör, med andra ord, först och främst garantera att alla människor

blir "anställningsbara", även om detta häver löftet att alla alltid kommer

att ha ett heltidsjobb.

Det skulle vara som om man sa till unga människor: "Vi lär dig att köra bil,

vi ser till att du får ett körkort, vi ser till att du får ordentligt med

körträning, att bilarna på marknaden är  säkra och bekväma och vi skall se

till att det finns många bra vägar. Men vi kan inte lova att vi består dig

med en bil under hela ditt vuxna liv. Den måste du ordna själv. Säkert

förstår du detta och ser fram emot en egen bil - efter eget val.

Arbetsmarknaden i ett fritt samhälle är - en marknad. Vad regering och

riksdag kan göra är att se till att marknaden ges en chans att fungera.

Dagens arbetsindelning som företagsledningar och fackförbund kommer överens

om är byggd på en mycket stor "enhet" - det så kallade heltidsarbetet.

Politiker kan på olika sätt uppmuntra en förändrad arbetsindelning - en som

tillåter mindre enheter. Heltidsarbetet skulle kunna bli tre. Med andra ord,

varje vanligt 2000-tals jobb borde med avseende på skatter, budgetering,

anställningskontrakt m m, brytas ned till tre arbetsmoduler. Den nuvarande

39-40-timmarsveckan skulle omvandlas till tre moduler om 13 timmar. De som

önskar arbeta som tidigare skulle anställas för tre moduler. De som vill

arbeta extra skulle kunna lägga till en modul. De som önskar arbeta mindre

avstår från en eller två. Detta möjliggör för arbetstagaren att schematisera

arbetsåret, antingen i långa perioder av deltidsarbete eller i kortare

intervaller av heltidsarbete.

Politikernas uppgift på 2000-talet är att öppna upp för en flexibel

arbetsmarknad, inte att reglera den i detalj. Betydelsen av det politiska

löftet "arbete åt alla" och "full sysselsättning" borde nu kunna bli ett

verkligt löfte: åtminstone en arbetsmodul för alla.

Vi erkänner bredvilligt att det flexibla systemet som vi just föreslagit

skulle leda till en viss osäkerhet på arbetsmarknaden, men vi tror att det

skulle leda till en väsentlig ökning av välfärden för många grupper. Det är

t ex  välkänt att småbarnsföräldrar i vår typ av samhälle lever under en

stark press. Många av dem skulle välkomna ett system som gav dem en större

flexibilitet i deras förhållande till arbetsmarknaden. Många medelålders

skulle välkomna ett underlättande av omskolning till ett nytt arbete eller

helt enkelt av en paus från arbetslivet, ett sabbatsår. Äldre personer

skulle använda flexibiliteten till att undvika en alltför abrupt

pensionering.

Vi argumenterar definitivt inte för arbetslöshet som ett ekonomiskpolitiskt

medel. Vi har pekat på att ett jobb är så mycket mer än en ekonomisk

överföring - det ger livet rytm, möjligheter och sociala kontakter,

värdighet och känsla av personlig tillfredsställelse. Varje politik för

arbetslöshet är oacceptabel. Men vi ser önskvärdheten av en friare

arbetsstrukturering och mer begränsade arbetsgarantier. Det skulle ge

lättnader åt grupper som nu befinner sig under press, det skulle uppmuntra

rörelser mellan arbeten, och det skulle ge unga människor en större

möjlighet att komma in på arbetsmarknaden.

10. Beskattning av arbete är en exploatering av löntagare

I början av seklet var kapital något beskattat, men det fanns ingen skatt på

arbete. Idag exploaterar stat och kommun arbetet mer än kapitalet gör.

Källskatten som introducerades på 40-talet i de mest utvecklade länderna -

har skadat arbetet mycket. Det samma gäller för arbetsgivareavgifterna som

samma länder infördes i större omfattning under 50- och 60-talen. Båda dessa

skattetyper ökar priset på arbete. (Mervärdesskatten som infördes under 60-

och 70-talen är mer neutral i detta avseende; den slår främst mot

konsumtion, inte produktion). Mot bakgrund av de skatter som kapital och

arbete ådrar sig, är kapital relativt billigt i jämförelse med arbete. Det

är ingen tillfällighet att välstånd i ett sådant system vinns genom

fastigheter, aktier och andra överföringar som kräver mycket kapital men

lite arbete.

Förhållandet mellan skatter på kapital och skatter på arbete måste komma i

blickpunkten för en ny debatt. De flesta västländer beskattar arbete

alldeles för högt för att sysselsättningen skall kunna hållas uppe. Arbete

blir helt enkelt för dyrt på marknaden. Rationaliseringar inriktas i första

hand på att skära ned arbetsstyrkan och bara i andra hand för att öka

produktionen.

Det går inte att uppnå balans mellan beskattning av arbete och beskattning

av kapital genom att höja skatten på kapital. Kapitalet är internationellt:

i varje land måste skatten på kapital hållas på en nivå jämförbar med andra

länders. För de flesta västländer är den enda kvarstående möjligheten att

sänka skatten på arbete.

11. Skapa arbetslag

Eftersom det vanligtvis är mycket svårt att sänka skatter som redan införts,

måste vi skapa nya obeskattade former för arbete, mer eller mindre likt det

arbete som görs inom eller av en familj. Låt oss kalla den nya formen -

arbetslag, en  obetydligt reglerad, till stor del obeskattad bolagsform,

begränsade i storlek och i geografiskt verksamhetsområde. Och organiserad

utan byråkrati.

Antalet personer i ett arbetslag bör inte överstiga tio. Forskning har visat

att det finns mycket solidaritet på arbetsplatser med tio eller färre

anställda. Dessa arbetsplatser är lätta att leda, alla kan hålla sig

informerade om vad de andra gör. Mänskligheten skapade lag som dessa för

tusentals år sedan i syfte att organisera jakt, fiske och jordbruk. Och även

i dagens lagsporter såsom fotboll och ishockey är de aktiva medlemmarna av

laget ofta inte fler än sex till elva individer.

Man borde kunna starta ett arbetslag genom att inlämna en enkel

registreringshandling på postkontoret. Varje arbetslag skulle få ett nummer

att använda för inbetalning av mervärdesskatt. Det skulle vara befriad från

arbetsgivareavgifter och inkomstskatt, men det skulle vara tvingat att

betala mervärdesskatt för sina transaktioner och en inkomstskatt - men

enbart på ränta och inkomster från kapital. Det skulle tvingas begränsa sitt

verksamhetsfält till ett kommun- eller landstingsområde. Skulle det vilja

verka nationellt eller internationellt måste det omformas till ett vanligt

företag och beskattas därefter. En anställd skulle enbart kunna medverka i

ett arbetslag i taget: han förverkar sin plats i laget om han tar ett

reguljärt arbete eller blir ägare av ett företag.

Ett arbetslag skulle kunna ta på sig många olika serviceuppgifter såsom

äldreomsorg, barnpassning, väktaruppgifter eller sanering av skog.

Arbetslagen skulle ge ett uppsving inom det lokala småföretagandet. Det

skulle uppstå småskaliga jordbruk, bagerier, bilverkstäder etc. Arbetslagen

skulle också kunna bli kontrakterade för offentliga tjänster: sköta

offentliga bad, sportplatser, barndaghem. Vissa sjukhusfunktioner skulle

kunna tas över av personal som slutar på sina ordinarie arbeten och bildar

arbetslag. Somliga industriarbetare kunde på samma sätt bilda arbetslag och

arbeta på kontrakt.

Förr bildade familjen ett naturligt arbetslag, men familjestrukturerna har

ändrats och idag kan en familj bestå av ett barnlöst par, ett par med barn

eller vara en familj med en ensamstående vuxen. Familjen kan inte längre

fungera som en livskraftig arbetsenhet. Vi behöver arbetslaget som ersättare

för den.

Det skulle kunna vara naturligt för unga människor att få sin första

arbetserfarenhet från ett arbetslag, precis som de en gång fick genom att

arbeta inom familjen. Det skulle också vara naturligt för arbetsslagen att

suga upp arbetslöshet och stödja dem medan de befinner sig mellan

konventionella arbeten.

Arbetslagen leder i själva verket till en legalisering (registrering) och en

uppmuntran av den "goda delen" av den informella ekonomin.