1989-08-25

Utkast från Hans L Zetterberg till moderaternas politiska framtidsgrupp.

ALLSIDIGHETENS SAMHÄLLE

1.1. Allsidigheten

Vi har ett glädjebudskap till alla svenskar om samhället och

statsmakterna som lyder: Staten är inte samhället.  Näringsliv,

vetenskap, konst, moral, religion har rätt att leva sina egna liv.

Statsmakterna skall inte styra allt, inte heller tvinga på sig som

partners i alla verksamheter.

Låt oss börja denna politiska skrift med att säga att allt inte är

politik.  Inte ens om vi tar politik i bredaste mening som statskonst

(engelskans "polity" eller "body politic") och innefattar administration

och rättsväsen finns någon sanning i talet att "allt är politik".  Det

finns en oumbärlig politisk ton i samhällets kör, men hela kören sjunger

inte politik.  Denna insikt ger politiken dess rimlighet och mänskliga

värdighet.

Den politiska tonen i samhällets kör kan inte ersättas av något annat

instrument. 1980-talets tidningar har haft många lärorika nyheter från

ett land i vilken politiken brutit samman.  I Libanon fortgår trots all

tragik ett slags samhällsliv.  Den "lilla världen" finns: vänskapsband

knyts, människor gifter sig och får barn. Även "den stora världen"

rullar vidare: skolor undervisar så gott det går, sjukhus opererar,

tidningar utkommer, konstnärer ställer ut, gudstjänster hålls,

affärsverksamhet finns.  Det finns också ett näringsliv och marknader av

olika slag.  Men affärsmännen sätter rutinmässigt in privata

skiljedomsklausuler i sina kontrakt.  För rättsväsendet fungerar inte,

lagstiftning är utan effekt.  Privata poliskårer, konkurrerande arméer,

utländska och inhemska, raserar förutsägbarheten i samhällslivet.

Landet -- eller området bör man kanske säga -- saknar ett fungerande

politiskt system.  Vår tids Libanon visar att politik inte är allt, men

att politik är nödvändig.

Det politiska systemets väsentligaste roll -- som den konservativa

idétraditionen aldrig tröttnar att påpeka -- är att skapa och

upprätthålla ordning.  Systemet rymmer försvar och rättsväsen (lagar,

polis, domstolar, kriminalvård).  Det är institutioner som

konservatismen mer än andra omhuldar.

På andra halvan av 1900-talet vidgades synen på ordning och överlevnad.

Vi lärde oss att några veckors massivt atomkrig kan förstöra jordens

livsbetingelser.  Några årtiondens ohämmad miljöförstöring kan göra

detsamma.  Aids, en oväntad inbrytning i människans biologiska försvar,

kan korta människors och samhällens liv.  Här har på kort tid uppstått

påtagliga hot som rör mänsklighetens överlevnad.  Den globala

överlevnaden är för första gången i världshistorien på den politiska

dagordningen.  Därmed har förvisso politiken fått ett nytt och brännande

innehåll.  Men fortfarande gäller att allt är inte politik.  De stora

överlevnadsfrågorna måste i praktiken bli stora samarbetsprojekt mellan

politik, vetenskap, näringsliv, religion och etik.

Det finns förutom den lilla världens släkt, vänner och grannar, sex

fundamentala livsområden eller "sfärer" i varje existerande mänskligt

samhälle, nämligen system för ekonomi, politik, vetenskap, religion,

moral och konst.  Politik är en av dessa sex.

I var och en skapas en unik produkt, nämligen rikedom i ekonomin,

ordning i det politiska systemet, kunskap i vetenskapen, mening i

religionen, dygd i etiken och skönhet i konsten.

Samhällsbygget kan tryggt utgå från att vi här har mänsklighetens

positiva värden.  Det är faktiskt bättre med rikedom än fattigdom,

bättre med ordning än kaos, bättre med kunskap än okunnighet, bättre med

meningsfullhet än meningslöshet, bättre med dygd än odygd, bättre med

skönhet än fulhet.  Det finns i dessa fall ingen grund för

föreställningen att alla värden är godtyckliga; värdenihilism kan avvisas på denna nivå av tänkande.

Vi tror på ett allsidigt samhälle med sex självständiga men samspelande

och ömsesidigt beroende livsområden, dvs. sfärer för näringsliv, politik,

vetande, religion, etik och konst. Vi tror ock på familjen och andra

nätverk i den lilla världen som samhällets grund.

Det mänskliga samhällets grundläggande problem är att finna en optimal

balans mellan institutionerna för ordning, rikedom, kunskap, helighet,

dygd och skönhet samtidigt som det håller en optimal balans mellan den

lilla världen och den stora världen.

Det har visat sig lätt att skapa samhällen med stabil ordning som

stryper de rikedomsproducerande krafterna, eller att skapa en ordning

som går på tvärs med rättrådighetens dygd, eller en ordning som håller

folket i okunnighet.  Det är lätt att skapa samhällen som utvecklar stor

rikedom, men till priset av kaos, orättvisor och fulhet.  Vi kan ha

prästvälden, domarevälden, filosofer som kungar: alla premierar de sin

egen samhällssfärs verksamhet på bekostnad av andras.

Det finns lyckligtvis ingen anledning att tro att optimeringsproblemet

är olösligt.  Framtidens skolbarn kommer att i sin kurs i mänsklighetens

historia få lära sig hur efter många irrgångar man med tiden nådde allt

närmare den optimala lösningen. Den går ut på att politiken skall styra

sin sfär, men de övriga skall styra sig själva. Politikens uppgift i

näringsliv, konst, vetenskap, religion och etik är att underlätta, inte

att bestämma.

Under 1900-talet har de ekonomiska och de politiska systemen varit

dominerande i de västerländska samhällena.  Att besitta rikedom och

maktpositioner har premierats.  Den vetenskapliga sfären har emellertid

vuxit och blivit betydande.  Att ha utbildning och kompetens har blivit

lika högt prioriterat som att ha kapital och makt, något som kommer att

bli ännu tydligare på 2000-talet.

Under 1900-talet har religion, etik och konst har haft obetydliga roller

i det västerländska samhällsdramat, pinsamt obetydliga skulle de

historiskt bevandrade säga.  Detta håller på att ändras.  Inför

2000-talet räknar vi framför allt med med ett stort uppsving för

konsten.  Hungern efter skönhetsupplevelser ökar.  Redan nu torde

besökarna på konstnärliga engagemang -- museer, teatrar, konserter etc.

-- vara flera än deltagarna i förstamajtåg och politiska möten, ja

kanske också flera än de närvarande åskådarna vid sportevenemang.

Ett särdrag för Sveriges del är den relativt svaga skiktningen inom de

olika sfärerna. Skillnaden mellan styrande och styrda, mellan rika och

fattiga, högutbildade och lågutbildade, högkultur och folklig kultur

har under hela 1900-talet varit mindre i Sverige än i andra

västländer, Norge möjligen undantaget. Det har bidragit till en lugn

samhällsutveckling.

Om klasskillnaderna är små i Sverige så är en annan obalans så mycket

större.

1.2.  Politiseringen: den stora obalansen

Andra halvan av 1900-talet kommer framtidens skolbarn att studera som en

misslyckandets tid då det var långt till den optimala balansen mellan

samhällets livsområden.

USA kommer att framhållas som ett exempel på ett 1900-talssamhälle i

vilket ekonomin genomsyrar också andra institutioner än företag och

banker.  Dollarn har mycket att säga till om i politiken, i religionen,

i konsten.  Direktörer dominerar i styrelserna för universitet och

museer.  När amerikanska romanhjältar i Scott Fitzgeralds efterföljd

smeker den rika flickans hår känns det som dollarsedlar prasslar.

Hennes parfym kan de inte beskriva på annat sätt än att den doftar

pengar.  De ekonomiska värderingarna har erövrat också kärlekslivet.

(Betraktar man det amerikanska samhället som helhet är det dock slående

att den starka folkliga religiositeten bildar en viss motvikt till

ekonomins dominans.  Någon sådan tydlig spärr för materialismen har vi

inte i Sverige.)

Som exempel på 1900-talssamhällen i vilket politiken genomsyrar också

andra institutioner än de politiska kan man nämna de kommunistiska

öststaterna.  Där sitter "det civila samhället" trångt och modlöst.

Termen "det civila samhället" används av östeuropeiska intellektuella

för att beteckna allt som inte är styrt eller kontrollerat av staten.

Dit hör dels traditionella institutioner som kyrka, synagoga och

familjejordbruk, dels de frivilliga ansatser som finns i kultur,

studiegrupper, kooperativ, fria fackliga organisationer mm.  Det civila

samhället är allt som inom ett lands gränser är självstyrande och utan

politisk inblandning.

Det är ett talande tidens tecken att termen det civila (=självstyrande)

samhället vunnit utbredning också i Sverige både bland vänsterns och

högerns debattörer.  Vi behöver alla ett ord för det som inte har

politiserats; det samhällsliv som faktiskt finns utanför det som 1960-,

70- och 80-talet kallar "samhället".  Stat, landsting och kommuner är en

sektor av flera i samhället, men dess språkrör kallar den för

"samhället", en synnerligen avslöjande språkvana, som förhoppningsvis

ingen sofistikerad svensk fortsätter med på 2000-talet.

Skattetrycket är ett grovt men tydligt index på Sveriges politisering.

Antalet offentliganställda är ett annat. Se diagrammen härinvid.

Svensk socialdemokrati har varit särskilt ambitiös i att ge politikerna

kontroll över alla samhällssfärer.  Socialdemokraterna har mest medvetet

drivit samhällets politisering -- och vad värre är, de är vanligen

stolta över sitt förstörelseverk.  Men ärligheten kräver att vi medger

att det mesta har införts i partipolitisk enighet.  Utan att det blev

några effektiva protester tog politiker kontrollen över

utbildningsväsen, bostäder, jordbrukspriser, barnomsorg, sjukvård,

äldrevård, mm. Moderaterna,  som blev klandrade för att oftare än andra

säga nej till politiseringen, kommer att minnas av framtiden för att ha

varit de mest klarsynta. Men också vi har alltför ofta sugits med i

medverkan till det svenska samhällets politisering.

De borgerliga regeringarna 1976-82 ökade skattetrycket liksom de

tidigare socialdemokratiska regeringarna hade gjort.  De införde allt

fler lagar och regleringar liksom tidigare regeringar hade gjort.  En

moderat handelsminister administrerade prisstopp.  En folkpartistisk

utbildningsminister satte våra viktigaste kunskapsskapande

institutioner, universiteten, under regionstyrelsers politiska

förmyndarskap.  Och de borgerliga regeringarna socialiserade några av

näringslivets största branscher.  Alla svenska politiker som kommit i

maktställning 1945-1990 har utökat den politiska sektorn och minskat

utrymmet för det civila samhället.  Som en symbolisk krumelur på sitt

verk har politikerna på 80-talet t o m partipolitiserat kyrkomötet.

I Sverige griper politiken in och söker förvalta inte bara samhällets

viktigare institutioner utan också medborgarnas vardagsliv.  Från vaggan

till graven reglerar svenska politiker sina medmänniskors liv:

leksakernas lämplighet när vi är barn, skolmatens rätter när vi börjar

skolan, hatthyllans längd när vi sätter bo, storleken på vår gravsten

när vi dör.

Först när det blev tal om att med hjälp av löntagarfonder socialisera

våra mest livskraftiga företag såg vi allvarliga protester mot

samhällets politisering.  Löntagarfondsfrågan blev en vändpunkt i svensk

politik.  Det var en vändpunkt inte minst för de borgerliga.  Man insåg

plötsligt egenvärdet av att näringslivet inte styrdes av de politiskt

tillsatta och deras allierade.

Reaktionen mot politiseringen av Sverige har sedan spritt sig.  En

"anti-politikens politik" visar sig överallt.  Det finns en vilja att

pröva marknadslösningar i stället för politiska lösningar.  Det finns en

vilja att göra medborgarna myndiga och låta dem lösa problem efter egna

ritningar.  Denna vilja finns i alla partier, men är tydligast bland

moderaterna och allra tydligast bland de unga moderaterna.  Här

utvecklas ledarskapet för en av 2000-talets massrörelser.

Paradoxalt nog går till en början överpolitiseringen av samhällets

institutioner hand i hand med ökande politisk apati bland väljarna.

Många som upptäckt att Sverige lider av en (socialdemokratisk) cancer som

politiserar hela samhället vänder politiken ryggen och söker leva gott i

en privat värld, som är egen och mysig.  Om den politiskt givna

lösningen av barn- och äldreomsorg inte fungerar ordnar de en egen, --

samtidigt som de fortsätter att beskattas för den som inte passar.

På 2000-talet kommer vi inte att låta oss nöja med denna flykt från

överpolitiseringen.  Vi kommer att ta itu med frågan.  Vi kommer att med

politikens egna medel stärka hela det civila samhället och reducera

politik och offentlig reglering till rimliga proportioner.

Den nya politiken är ett Trots-Allt!, en slags 4-oktober-rörelse som

inte bara samlar fri företagsamhet utan också den fria forskningen, de

fria skolorna, de fria konsterna, de fria kyrkorna, den fria pressen.  I

dagens Sverige gäller det att alla som ännu står fria (eller någotsånär

fria) måste finna varandra, bli varandras sponsorer.  Moderaterna vill

anknyta till alla fickor i samhället där man är eller kan bli

emanciperad från den falska frälsningsläran om samhällets politisering.

I stället för det politiserade samhället vill vi ha det allsidiga

samhället.

Så skall historiens läxa upprepas.  En gång i tiden blev det alldeles

klart att det kungliga enväldet misslyckats i sin ambition att styra och

kontrollera samhällets alla livsområden.  I vår tid är det demokratiskt

valda regeringar som misslyckas i samma ambition.

Det finns en sällsam kraft bakom allsidigheten.  Där ekonomin dominerar

till den grad att allt får ett pris, där blir vissa varor och tjänster

till klenoder utan pris.  I den striktaste politiska planhushållning

uppträder en underjordisk marknad med fria priser.  Försöken att

undertrycka konsten misslyckas genomgående, nästan som på beställning.

Att förbjuda religioner har visat sig bli en aldrig fullbordad process.

Där djungelns lag råder har en moral med omsorg om grannar utvecklats.

Men ingen skall tro att allsidigheten automatiskt vinner.  Den finns där

som ett frö.  Men det behövs ansträngning och tradition att odla den.

Den behöver stadfästas i varje samhälles konstitution, den måste

försvaras med evig vigilans.

Alla den moderna tidens stora ideologier -- liberalism, konservatism,

socialism, ekologism -- har nosat på allsidigheten.  En gång ville

liberalismen frigöra religiös och politisk åsiktsbildning från kyrkans

auktoritet och från regeringars godtycke, och den ville frigöra

näringslivet från politiska pålagor och privilegiebrev.  En gång ville

konservatismen återskapa den balanserade kultursyntes som den trodde

hade funnits under romarrikets bästa tid.  En gång ville socialismen

frigöra produktionen och människan från kapitalets vintervind som man

tyckte trängde sig in i alla skrymslen.  Den nya ekologiska ideologin

som strävar att bevara helheten är på sitt sett också en strävan att

bevara allsidighet.

Alla ideologier har alltså inslag av allsidighet.  De har ofta visat en

vilja att göra samhällets olika sfärer mer självstyrande, eller

åtminstone sökt kasta av oket från den för tillfället dominerande

sfären.  Men ingen ideologi har formulerat allsidighetens maxim särskilt

klart.  Och vad värre är, i sin praktik har ideologierna, ibland i

allsidighetens namn, utvecklat en förödande ensidighet.

1.3. Demokrati

Den politiska sfären i samhället är unik i ett avseende: den bygger inte

enbart på tradition och frivillighet, utan också på tvång.  Det behövs

för att den skall fullgöra sin funktion att upprätthålla en för alla

gällande ordning.  I demokratin kontrolleras denna tvångsmakt genom

majoritetsbeslut av folket.  Demokrati förutsätter fri opinionsbildning,

yttrandefrihet, och rösträtt för alla medborgare.

I demokratin konkurrerar partier och intressegrupper och enskilda med

olika versioner (eller visioner) av hur samhällets ordning skall se ut.

De konkurrerar om makten.  Makt är sannolikheten att få igenom sin

version av ordning även om andra bjuder motstånd.  Den som har kontroll

över ordningen har makt.

Demokratin har sin skapelseberättelse, som visar hur gammalt och

genomtänkt argumentet för demokrati i den politiska sfären är.

Berättelsen är grekisk och återges av Protagoras i en dialog med

Sokrates.  Det är Platon som för protokoll.

När människorna flyttat in i städer upptäckte Zeus att de inte kunde

hålla sams.  De riskerade att gå under i kampen mot naturen och att

ödelägga varandra och varandras tillgångar.  Skälet till stridigheterna

och otryggheten var att de inte hade politikens konst.

Zeus skickade då sin budbärare Hermes med två gåvor till människorna.

Den ena gåvan, aidos, var förmågan att reagera på den allmänna opinionen.

Den andra gåvan, dike, var förmågan att respektera rättigheter.  Dessa

två gåvor skulle vara grundval för politisk yrkesskicklighet och göra

det möjligt för stadens folk att leva i medborgerlig sämja och avgöra

sitt öde och sina tvister med fredliga medel.

Innan Hermes begav sig på sin mission frågade han Zeus om gåvorna:

"Skall jag giva dem dessa på samma sätt som (andra) konster och

färdigheter äro dem givna?  Dem ha de ju fått på det sätt, att en enda

människa fått t ex läkarekonsten på sin lott, och denne skall räcka

till för en hel mängd lekmän; och på samma sätt de övriga yrkesmännen.

skall jag nu dela ut rättvisa och försynthet bland människorna på samma

sätt eller skall jag dela ut dem till alla och envar?"

Vad Hermes vill veta är om de politiska yrkesgåvorna skall ges till alla

eller endast till några få, till hela folket eller till en styrande

elit.  "Till alla och envar", blev svaret från Zeus.

Politikens särställning som enda demokratisk institution i samhället

understryks av Protagoras när han använder denna myt att förklara för

Sokrates (som nog trodde mer på elitstyre än folkstyre) varför atenarna

vände sig till experter för råd i alla frågor utom de politiska.  "Det

är med all rätt som dina medborgare taga emot råd av både smed och

skomakare i politiska frågor."  I politiken tar man råd från alla

medborgare i allmänna debatter och alla är valbara och kan rösta i val

om vilka skall vara stadens styresmän och domstolarnas nämndemän.

Demokrati är ett begrepp som hör hemma i politiken.  Det är inte en

organisationsform för vetenskap, näringsliv, konst, religion och etik.

Utanför politiken är demokratins beslutsregler helt frivilliga.  Den som

vill ersätta experiment och utforskningar på sin vetenskapliga

institution med omröstningar bland personalen är naturligtvis välkommen

att göra så.  Men det leder inte till några vetenskapliga framsteg.  Den

som vill organisera en firma så att alla får rösta om det bästa sättet

att tjäna pengar på världsmarknaden kan naturligtvis göra det.  Men

risken är att en sådan firma inte klarar konkurrensen -- och så finns

det på konkursens dag ingenting att rösta om.  Konstens skönhet kan

givetvis inte heller avgöras av majoritetsval, lika litet som

religionens mening eller etikens bud.

Trots dessa uppenbara absurditeter finns det många människor som i våra

dagar tror på demokratin som den universellt bästa organisationsformen,

också utanför politiken.  De är socialister eller tanklösa, eller kanske

båda delarna.  I portalparagrafen till socialdemokraternas partiprogram

heter det följdriktigt: "Socialdemokratin vill låta demokratiska ideal

sätta sin prägel på hela samhällsordningen".  Då kan de tala om

"ekonomisk demokrati", "skoldemokrati", "sjukhusdemokrati", ja varför

inte också "flygvapendemokrati", "operademokrati" och

"ishockeydemokrati" et cetera. I regeringsformens första kapitels andra

paragraf möter vi samma slappa tänkande: "Det allmänna skall verka för

att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden".

Själva tror vi att demokratin är en bra organisationsform, den bästa vi

har -- för politikens värld.

1.2n  (fotnot) Tocqqvilles tes.

I praktiken gäller att en viss samhällsfärs organisationsform kan färga

av sig på andra samhällsområden.  Alexis de Tocqeville, en konservativ

fransk samhällstänkare, lanserade i en berömd bok från 1835 om den unga

amerikanska demokratin tesen att den politiska jämlikheten i den

nordamerikanska republiken i praktiken drev fram jämlikhet på alla

samhällsområden.  Om han har rätt så skulle vi få en slags

socialdemokratisk demokratisyn i hela samhället vare sig vi vill det

eller ej.

Sant är att demokratin i Nordamerika liksom annorstädes medförde en

stimulerande jämlikhet i umgängesformer och allmän konkurrens: alla

yrkeskarriärer öppnades för de duktiga och alla konsumtionsmönster och

bostadsområden öppnades för de som hade råd, oavsett deras kön,

klassbakgrund, börd, etniska bakgrund eller ras.  Men skillnader i

inkomst, i utbildning och kompetens, i förmåga att skapa och uppskatta

konst, i religiös och etisk virtuositet förblir i alla existerande

demokratier.  Erfarenheten säger att vi tryggt kan omfatta demokratin i

politiken utan att livet utanför politiken förlorar sin sälta.

1.4. Skaparna, förmedlarna och mottagarna; etik som bristvara

Vi skapar, förmedlar eller mottar de värden som hanteras i samhällets

olika sfärer.  De olika formerna av samhällets rikedom skapas av

entrepreneurer, förmedlas av distributörer, och når i slutsteget

konsumenter.  Samhällets ordning formuleras av våra ledare och

laggivare, förmedlas av administratörer till underlydande.  Kunskapen

skapas av vetenskapsmän och lärde män, förmedlas av lärare och mottas av

elever och studenter.  Religionernas heliga meningsfulljet skapas av

profeter, förmedlas av präster, och mottas av menigheten.  Konstens

skönhet kommer från de skapande konstnärerna, tolkas för oss av andra

konstnärer och mottas av oss som publik.  På detta sätt fyller vi ut den

samhälleliga arbetsfördelningens "periodiska system".

                       Skapare       Förmedlare    Mottagare

                       ============  ============  ============

                                     Distri-

     EKONOMI           Producenter   butörer       Konsumenter

                                     Administra-

     POLITIK           Härskare      törer         Undersåtar

     VETENSKAP         Forskare      Lärare        Elever

     RELIGION          Profeter      Präster       Menighet

     ETIK              ?             Moralister    ?

                       Skapande      Tolkande

     KONST             konstnärer    konstnärer    Publik

Vi noterar med viss förskräckelse att vår kultur inte har termer för

hanteringen av motsvarande processer inom etiksfären.  Här väntar

västerländska samhällen ännu på upptäckten av nödvändiga "grundämnen",

innovationer av etiska arrangemang.  Det brådskar.  Kring vår tids stora

moraliska frågor -- miljön, atomkapprustningen, den nya biologiska

tekniken -- har vi ännu bara opinionsstormar, inga sedeläror eller

etiska institutioner.

Den medeltida kyrkan hävdade en kort tid sin hegemoni över alla

samhällets sfärer: den gjorde anspråk på världslig egendom, kejsaren

fick gå till Canossa, kyrkan var etikens, konstens och vetenskapens hem.

(Den katolska kyrkan var fiende till självständig allsidighet.)

Renässansen och reformationen frigjorde politik, vetenskap och konst från

kyrkans grepp.  Men kyrkan behöll etiken.  Det är därför som vi inte har

en stor sekulariserad etisk tradition i vår civilisation.  Vi måste nu

vända oss till kyrkan för att lära oss etik.  Men allsidigheten kräver

att lärdomen omsätts i en självständig etisk sfär.

Långsamt utvecklas också självständiga etiska institutioner.  Ett

tjugotal tidskrifter för "bioetik" finns bara i USA.  Deras många

diskussioner om livets villkor har lett till att många länder nu

definierar döden som hjärnans död snarare än hjärtats död.  Vi har

etikkommittéer för forskning och börsverksamhet.  Vi har etiska regler

för de fria yrkena: läkare, advokater, journalister,

marknadsundersökare m fl.  De söker besvara den svåra frågan: "Bör jag

verkligen göra det jag kan göra?"  I USA börjar företagen inrätta

tjänster som "etisk ombudsman".  Deras huvudsakliga uppgift är att hålla

den etiska diskussionen levande inom företagen.  Här väntar vi en snabb

utveckling på 2000-talet.  De medvetna etiska värderingarna har stor

plats i framtidens samhälle och de har egna institutioner.

1.41. Den skapande människans särställning

Läs igen den första kolumnen i tabellen härovan.  Här har vi en lista på

skapande människor - entrepreneurer, ledare, vetenskapsmän, profeter,

konstnärer och skapare av etiska värden.  Vad vet vi om dem?

Det är viktigt att framhålla att skaparna utgör en minoritet, och alltid

har utgjort en minoritet.  De klagar ofta över att de inte finner

förståelse.  De har vanligen svårt att acceptera majoritetsbeslut som

bindande.  De behöver en spricka i jämlikhetens universum för att

överleva.  En vis och klok demokrati öppnar denna spricka för skaparna.

Om vi som i Sverige, jämlikhetens stamort på jorden, genom avundsjuka

inte tillåter exceptionella livsstilar och belöningar för de skapande

blir den demokratiska nationen utarmad, både materiellt och andligt.

Skaparna är i yttersta ledet beroende av mottagarna.  Att producera

varor och tjänster utan kunder är givetvis en säker väg till ruin.  Att

styra utan acceptans från de styrda (utan "consent of the governed")

sliter ned varje styrelseform.  Att forska utan avnämare, att predika

utan menighet, att skapa sköna konster utan publik, allt sådant blir i

längden meningslöst.

Skaparna och mottagarna behöver varandra.  Inte så att skaparna,

minoriteten, skall underordnas mottagarnas, majoritetens, smak och

diktat.  Men de skall ömsesidigt upptäcka och förverkliga varandras

värden . Att i elitistisk anda söka manipulera från ovan går nästan

alltid snett.  Att i populistisk anda söka styra från botten brukar gå

lika illa.

1.4. Procentarna

Relationen mellan skapare och förmedlare är inte mindre intressant.

Givetvis behöver skaparna sina förmedlare -- vad vore industrin utan sina

säljare, lagstiftarna utan sina ämbetsmän, professorerna utan sina

studenter?  Det vanliga tycks emellertid vara att skaparna kommer i

händerna på förmedlarna.  Förmedlarna blir procentare som tar sin andel

ur skaparnas verk.  Man tar provision, gör påslag, tar själv en del av

makten.  Denna mellanhändernas andel blir lätt större än skaparnas

andel.

Ibland taxeras procenten ut till en helt annan samhällssfär i form av

tionde, tull, skatt.  Konflikten mellan skaparna och politikens

procentare har alltid funnits men är ovanligt tydlig i dagens samhällen.

Politikerna jagar hönorna som värper guldäggen och hönorna blir allt

duktigare på att smita undan.

De stora summorna kammar dock procentarna hem genom att beskatta inte

bara skaparna utan också alla andra grupper i samhället.  I Sverige har

de politiska procentarna som bekant vunnit storslam; vi har ett av

världens högsta skattetryck för arbete och skall med 90-talets

socialdemokratiska skattereform få det också för kapital.

Gränser för vad en samhällssfär kan taxera ut av det som skapats i en

annan sfär kan sättas antingen genom ett konkordat eller en grundlag.  I

Sverige har vi inget konkordat. Den nuvarande grundlagen säger enbart

hur uttaxering skall ske, inte hur mycket man får ta för sig.  Allt fler

börjar inse att här finns en fundamental brist i vår grundlag.

I det allsidiga samhället utgörs skattebasen endast av den ekonomiska

sektorn, dvs. de företag och individer som producerar rikedom.  De

institutioner som producerar andra livsvärden -- kunskap, skönhet etc. --

skall i görligaste mån befrias från skatt.  Konstnärer, grundforskare

och filosofer, präster, de nya etiska talesmännen m fl producerar

vanligen inte pengainkomster i sin verksamhet och skall inte hämmas av

att statsmakterna tar pengar från verksamheten.

Frågan om hur de olika samhällssfärerna bidrar till varandras verksamhet

kan bli ämnet för ett särskilt kapitel, "Samspelens samhälle".

1.5.  Tonen sätts på riksplanet

Dragningen mot "självlikhet" -- att det lilla tenderar att spegla det

stora -- i samhällets uppbyggnad understryker vikten av att reformera

det stora samhället mot större allsidighet.  Strukturen hos den stora

enheten, totalsamhället, färgar nämligen lätt av sig på de mindre

enheterna, dvs. på förvaltningarna, firmorna, universiteten, kyrkorna,

museerna et cetera.  Blir den politiska sektorn överstor i

totalsamhället blir dess motsvarighet stor också i de små enheterna. Är

etiken torftig i totalsamhället blir den lätt torftig också i de små

enheterna.

I Sverige klagar småföretagaren som bekant mer på myndigheternas

blanketter än på marknadens svårigheter.  Han eller hon vill använda sin

tid att tillfredställa marknaden, men tvingas använda den att

tillfredställa myndigheterna.

Politikens långa tentakler märks också utanför affärslivet.

Vid universiteten skrivs fler administrativa rapporter än det skrivs

vetenskapliga uppsatser.  Likaså har lärarna i den obligatoriska skolan

blivit färre än administratörerna och välfärdspersonalen i skolan.  Föga

underligt är det därför att dessa institutioner lätt kan gå snett i sina

prioriteringar.

Om en deltagare i en diskussion upptäcker en klyfta mellan den

västerländska kulturtraditionen och tankegångar bland företrädarna för den

svenska socialstaten är det självklart fel på den västerländska

kulturtraditionen.  Det stora samhällets klumpiga ensidighet -- dess

överpolitisering -- har på ett olyckligt sätt färgat av sig på

debattklimatet.

Korrigeringen av ensidigheten mot allsidighet bör börja på riksplanet.

1.6. Frihet

Vi möter ofta en psykologiserande variant av humanism.  Den antar att

det finns en människans inre, sanna natur som lever fängslad av

auktoritära föräldrar, medmänniskor och institutioner i väntan på att

bli befriad från sina bojor och komma fram i ljuset.  Väl i frihet tror

man att människan förverkligar sig själv, skapar och blir produktiv och

konstruktiv.

Men finns det en inre människa överhuvud så är det inte nödvändigtvis en

tjusig, kreativ varelse utan det kan likaväl vara ett vankelmodigt,

gråtande barn eller en liten buse som vill följa härjarsångens bud: "nu

ska vi ut och härja, supa och slåss och svärja, bränna röda stugor, slå

små barn och säga fula ord".

I stället för tron på den skapande men fjättrade inre människan kan vi

sätta de många bevis vi har på att man kan kasta av sig gamla sätt att

göra saker och ting och konstruera om sin situation. Även om människan

inte är alltigenom god av naturen, som de som strävat efter att rasera

fjättrande traditioner och institutioner har velat göra gällande, är

hennes potential avsevärd.  Utnyttjar man som grund de erfarenheter som

tillsammans formar vår civilisation och lägger sin fantasi och vilja

till detta kan man uträtta förunderliga ting.

Vi kan rucka på system.  Vi kan byta jobb, vi kan byta yrke, vi kan

skilja oss och gifta om oss, vi kan flytta till en annan ort eller till

utlandet och börja ett nytt liv där, vi kan organisera om vår avdelning

på jobbet, vi kan lägga upp en ny produktlinje, vi kan slå samman

företag, sälja ut företag, avsätta regeringar och rösta in nya.  Och så

vidare.  Och i allt detta utvecklar vi förvisso oss själva.  Och i allt

detta ser vi i praktiken vari frihet består.

Vad som krävs är dock att fantasin och viljan får utrymme att verka.

Skillnaden mellan världens marknadsekonomier och de hårt centralstyrda

staterna må vara ett slitet exempel, men det illustrerar på ett så

anslående sätt frihetens betydelse att det inte kan förbigås. Den som

passerar gränsen mellan Öst- och Västtyskland inser snabbt att krav på

frihet inte är någonting abstrakt och luftigt utan detsamma som kravet

på en annan, högst konkret tillvaro.

Frihetens fulla värde förstår man nog inte förrän den saknas. När man

inte längre får fatta de viktiga besluten om det egna och de närmastes

liv själv utan är utlämnad till någon annans godtycke kränks man som

människa. Att bli berövad friheten och det ansvar som följer med detta

är att få sin värdighet solkad.

Värst är naturligtvis situationen i de totalitära staterna, där redan

grundläggande mänskliga ställningstaganden vad gäller religiös tro eller

lojalitet med sin etniska tillhörighet kan leda till att man drabbas av

maktens repression. Men även i samhällen där kontrollen är mindre

dramatisk kan inskränkningarna i friheten vara nog så allvarliga. När

tillvaron regleras i detalj av makthavare innebär det i praktiken ett

förbud mot att söka lyckan, ett förbud mot att försöka förverkliga sina

drömmar. Makten dömer då inte bara sina undersåtar till den fattigdom

som är planhushållningens skugga utan också till passivitet. Medborgarna

berövas sina potentiella livsverk.

Ibland förfäktas uppfattningen att man skulle kunna lösa upp hoten mot

friheten genom att besluten om regleringar och ingrepp fattas under

demokratiska former. Så är naturligtvis inte fallet. En

frihetsinskränkning är en frihetsinskränkning oavsett vem som fattat

beslutet.

Härav följer inte med nödvändighet slutsatsen att varje inskränkning i

friheten måste avvisas.  Det finns andra värden än friheten och ibland

blir just frihetsinskränkningen en nödvändig förutsättning för att andra

värden skall kunna upprätthållas.

Det viktiga är dock att de ansvariga, våra folkvalda, har klart för sig

att frihetsinskränkningar inte är någonting trivialt, som man kan fatta

beslut om utan vidare.  Varje ingrepp i medborgarnas liv, varje

reglering, varje skatt, dödar planer och livsprojekt.  Det ligger därför

stort egenvärde i att ingreppen minimeras.

I Sverige kontrolleras sex tiondelar av de samlade inkomsterna av

överheten. Vi saknar reell rätt att ställa krav på vård, omsorg och

utbildning. Vi behöver mer frihet. Mycket mer.

Hur skall vi använda vår frihet på 2000-talet?  Allsidighetens

tankemönster är vår slagruta.  Vår långsiktiga strategi är att förankra

allsidighet i traditioner, organisationskulturer och grundlagar.

Samhällets livsområden i självständighet och i balans framstår idag

liksom tidigare som en Edens lustgård före syndafallet.  Eller som en

molnstod om dagen och en eldstod om natten, som leder människors barn

till det förlovade landet.

Vår kortsiktiga taktik är att opponera mot den institution som för

ögonblicket växt sig för stark på de andras bekostnad, som t ex

religionen i ayatollornas Iran, dollarintressena i USA, exportindustrin

i Japan, krigsmakten i Sovjet, politiken i socialdemokratins Sverige.

Det gäller för oss som vet vad frihet är att skapa det allsidiga

samhället.  Utveckla ansvar för helheten: för lönsamhet och ordning, för

kunskap, för etik, för skönhet, för tillvarons meningsfullhet.