1989-08-25
Utkast från Hans L Zetterberg till moderaternas politiska
framtidsgrupp.
ALLSIDIGHETENS
SAMHÄLLE
1.1. Allsidigheten
Vi har ett glädjebudskap till alla svenskar om samhället
och
statsmakterna som lyder: Staten är inte samhället. Näringsliv,
vetenskap, konst, moral, religion har rätt att leva sina
egna liv.
Statsmakterna skall inte styra allt, inte heller tvinga
på sig som
partners i alla verksamheter.
Låt oss börja denna politiska skrift med att säga att
allt inte är
politik. Inte ens
om vi tar politik i bredaste mening som statskonst
(engelskans "polity" eller "body
politic") och innefattar administration
och rättsväsen finns någon sanning i talet att "allt
är politik". Det
finns en oumbärlig politisk ton i samhällets kör, men
hela kören sjunger
inte politik. Denna insikt ger politiken dess rimlighet och mänskliga
värdighet.
Den politiska tonen i samhällets kör kan inte ersättas av
något annat
instrument. 1980-talets tidningar har haft många lärorika
nyheter från
ett land i vilken politiken brutit samman. I Libanon fortgår trots all
tragik ett slags samhällsliv. Den "lilla världen" finns: vänskapsband
knyts, människor gifter sig och får barn. Även "den
stora världen"
rullar vidare: skolor undervisar så gott det går, sjukhus
opererar,
tidningar utkommer, konstnärer ställer ut, gudstjänster
hålls,
affärsverksamhet finns. Det finns också ett näringsliv och marknader av
olika slag. Men
affärsmännen sätter rutinmässigt in privata
skiljedomsklausuler i sina kontrakt. För rättsväsendet fungerar inte,
lagstiftning är utan effekt. Privata poliskårer, konkurrerande arméer,
utländska och inhemska, raserar förutsägbarheten i
samhällslivet.
Landet -- eller området bör man kanske säga -- saknar ett
fungerande
politiskt system. Vår tids Libanon visar att politik inte är allt, men
att politik är nödvändig.
Det politiska systemets väsentligaste roll -- som den
konservativa
idétraditionen aldrig tröttnar att påpeka -- är att skapa
och
upprätthålla ordning. Systemet rymmer försvar och rättsväsen (lagar,
polis, domstolar, kriminalvård). Det är institutioner som
konservatismen mer än andra omhuldar.
På andra halvan av 1900-talet vidgades synen på ordning
och överlevnad.
Vi lärde oss att några veckors massivt atomkrig kan
förstöra jordens
livsbetingelser. Några årtiondens ohämmad miljöförstöring kan göra
detsamma. Aids,
en oväntad inbrytning i människans biologiska försvar,
kan korta människors och samhällens liv. Här har på kort tid uppstått
påtagliga hot som rör mänsklighetens överlevnad. Den globala
överlevnaden är för första gången i världshistorien på
den politiska
dagordningen. Därmed har förvisso politiken fått ett nytt och brännande
innehåll. Men
fortfarande gäller att allt är inte politik. De stora
överlevnadsfrågorna måste i praktiken bli stora
samarbetsprojekt mellan
politik, vetenskap, näringsliv, religion och etik.
Det finns förutom den lilla världens släkt, vänner och
grannar, sex
fundamentala livsområden eller "sfärer" i varje
existerande mänskligt
samhälle, nämligen system för ekonomi, politik,
vetenskap, religion,
moral och konst. Politik är en av dessa sex.
I var och en skapas en unik produkt, nämligen rikedom i
ekonomin,
ordning i det politiska systemet, kunskap i vetenskapen,
mening i
religionen, dygd i etiken och skönhet i konsten.
Samhällsbygget kan tryggt utgå från att vi här har
mänsklighetens
positiva värden. Det är faktiskt bättre med rikedom än fattigdom,
bättre med ordning än kaos, bättre med kunskap än
okunnighet, bättre med
meningsfullhet än meningslöshet, bättre med dygd än
odygd, bättre med
skönhet än fulhet. Det finns i dessa fall ingen grund för
föreställningen att alla värden är godtyckliga;
värdenihilism kan avvisas på denna nivå av tänkande.
Vi tror på ett allsidigt samhälle med sex självständiga
men samspelande
och ömsesidigt beroende livsområden,
dvs. sfärer för
näringsliv, politik,
vetande, religion, etik och konst. Vi tror ock på
familjen och andra
nätverk i den lilla världen som samhällets grund.
Det mänskliga samhällets grundläggande problem är att
finna en optimal
balans mellan institutionerna för ordning, rikedom,
kunskap, helighet,
dygd och skönhet samtidigt som det håller en optimal balans
mellan den
lilla världen och den stora världen.
Det har visat sig lätt att skapa samhällen med stabil
ordning som
stryper de rikedomsproducerande krafterna, eller att
skapa en ordning
som går på tvärs med rättrådighetens dygd, eller en
ordning som håller
folket i okunnighet. Det är lätt att skapa samhällen som utvecklar stor
rikedom, men till priset av kaos, orättvisor och
fulhet. Vi kan ha
prästvälden, domarevälden, filosofer som kungar: alla
premierar de sin
egen samhällssfärs verksamhet på bekostnad av andras.
Det finns lyckligtvis ingen anledning att tro att
optimeringsproblemet
är olösligt. Framtidens skolbarn kommer att i sin kurs i mänsklighetens
historia få lära sig hur efter många irrgångar man med
tiden nådde allt
närmare den optimala lösningen. Den går ut på att
politiken skall styra
sin sfär, men de övriga skall styra sig själva.
Politikens uppgift i
näringsliv, konst, vetenskap, religion och etik är att
underlätta, inte
att bestämma.
Under 1900-talet har de ekonomiska och de politiska
systemen varit
dominerande i de västerländska samhällena. Att besitta rikedom och
maktpositioner har premierats. Den vetenskapliga sfären har emellertid
vuxit och blivit betydande. Att ha utbildning och kompetens har blivit
lika högt prioriterat som att ha kapital och makt, något
som kommer att
bli ännu tydligare på 2000-talet.
Under 1900-talet har religion, etik och konst har haft
obetydliga roller
i det västerländska samhällsdramat, pinsamt obetydliga
skulle de
historiskt bevandrade säga. Detta håller på att ändras.
Inför
2000-talet räknar vi framför allt med med ett stort
uppsving för
konsten. Hungern
efter skönhetsupplevelser ökar. Redan
nu torde
besökarna på konstnärliga engagemang -- museer, teatrar,
konserter etc.
-- vara flera än deltagarna i förstamajtåg och politiska
möten, ja
kanske också flera än de närvarande åskådarna vid
sportevenemang.
Ett särdrag för Sveriges del är den relativt svaga
skiktningen inom de
olika sfärerna. Skillnaden mellan styrande och styrda,
mellan rika och
fattiga, högutbildade och lågutbildade, högkultur och
folklig kultur
har under hela 1900-talet varit mindre i Sverige än i
andra
västländer, Norge möjligen undantaget. Det har bidragit
till en lugn
samhällsutveckling.
Om klasskillnaderna är små i Sverige så är en annan
obalans så mycket
större.
1.2. Politiseringen: den stora obalansen
Andra halvan av 1900-talet kommer framtidens skolbarn att
studera som en
misslyckandets tid då det var långt till den optimala
balansen mellan
samhällets livsområden.
USA kommer att framhållas som ett exempel på ett
1900-talssamhälle i
vilket ekonomin genomsyrar också andra institutioner än
företag och
banker. Dollarn
har mycket att säga till om i politiken, i religionen,
i konsten. Direktörer dominerar i styrelserna för universitet och
museer. När
amerikanska romanhjältar i Scott Fitzgeralds efterföljd
smeker den rika flickans hår känns det som dollarsedlar
prasslar.
Hennes parfym kan de inte beskriva på annat sätt än att
den doftar
pengar. De
ekonomiska värderingarna har erövrat också kärlekslivet.
(Betraktar man det amerikanska samhället som helhet är
det dock slående
att den starka folkliga religiositeten bildar en viss
motvikt till
ekonomins dominans. Någon sådan tydlig spärr för materialismen har vi
inte i Sverige.)
Som exempel på 1900-talssamhällen i vilket politiken
genomsyrar också
andra institutioner än de politiska kan man nämna de
kommunistiska
öststaterna. Där
sitter "det civila samhället" trångt och modlöst.
Termen "det civila samhället" används av
östeuropeiska intellektuella
för att beteckna allt som inte är styrt eller
kontrollerat av staten.
Dit hör dels traditionella institutioner som kyrka,
synagoga och
familjejordbruk, dels de frivilliga ansatser som finns i
kultur,
studiegrupper, kooperativ, fria fackliga organisationer
mm. Det civila
samhället är allt som inom ett lands gränser är
självstyrande och utan
politisk inblandning.
Det är ett talande tidens tecken att termen det civila (=självstyrande)
samhället vunnit utbredning också i Sverige både bland
vänsterns och
högerns debattörer. Vi behöver alla ett ord för det som inte har
politiserats; det samhällsliv som faktiskt finns utanför
det som 1960-,
70- och 80-talet kallar "samhället". Stat, landsting och kommuner är en
sektor av flera i samhället, men dess språkrör kallar den
för
"samhället", en synnerligen avslöjande
språkvana, som förhoppningsvis
ingen sofistikerad svensk fortsätter med på 2000-talet.
Skattetrycket är ett grovt men tydligt index på Sveriges
politisering.
Antalet offentliganställda är ett annat. Se diagrammen
härinvid.
Svensk socialdemokrati har varit särskilt ambitiös i att
ge politikerna
kontroll över alla samhällssfärer. Socialdemokraterna har mest medvetet
drivit samhällets politisering -- och vad värre är, de är
vanligen
stolta över sitt förstörelseverk. Men ärligheten kräver att vi medger
att det mesta har införts i partipolitisk enighet. Utan att det blev
några effektiva protester tog politiker kontrollen över
utbildningsväsen, bostäder, jordbrukspriser, barnomsorg,
sjukvård,
äldrevård, mm. Moderaterna, som blev klandrade för att oftare än andra
säga nej till politiseringen, kommer att minnas av
framtiden för att ha
varit de mest klarsynta. Men också vi har alltför ofta
sugits med i
medverkan till det svenska samhällets politisering.
De borgerliga regeringarna 1976-82 ökade skattetrycket
liksom de
tidigare socialdemokratiska regeringarna hade gjort. De införde allt
fler lagar och regleringar liksom tidigare regeringar
hade gjort. En
moderat handelsminister administrerade prisstopp. En folkpartistisk
utbildningsminister satte våra viktigaste
kunskapsskapande
institutioner, universiteten, under regionstyrelsers
politiska
förmyndarskap. Och de borgerliga regeringarna socialiserade några av
näringslivets största branscher. Alla svenska politiker som kommit i
maktställning 1945-1990 har utökat den politiska sektorn
och minskat
utrymmet för det civila samhället. Som en symbolisk krumelur på sitt
verk har politikerna på 80-talet t o m partipolitiserat
kyrkomötet.
I Sverige griper politiken in och söker förvalta inte
bara samhällets
viktigare institutioner utan också medborgarnas
vardagsliv. Från vaggan
till graven reglerar svenska politiker sina medmänniskors
liv:
leksakernas lämplighet när vi är barn, skolmatens rätter
när vi börjar
skolan, hatthyllans längd när vi sätter bo, storleken på
vår gravsten
när vi dör.
Först när det blev tal om att med hjälp av löntagarfonder
socialisera
våra mest livskraftiga företag såg vi allvarliga
protester mot
samhällets politisering. Löntagarfondsfrågan blev en vändpunkt i svensk
politik. Det var
en vändpunkt inte minst för de borgerliga. Man insåg
plötsligt egenvärdet av att näringslivet inte styrdes av
de politiskt
tillsatta och deras allierade.
Reaktionen mot politiseringen av Sverige har sedan spritt
sig. En
"anti-politikens politik" visar sig
överallt. Det finns en vilja att
pröva marknadslösningar i stället för politiska
lösningar. Det finns en
vilja att göra medborgarna myndiga och låta dem lösa
problem efter egna
ritningar. Denna
vilja finns i alla partier, men är tydligast bland
moderaterna och allra tydligast bland de unga
moderaterna. Här
utvecklas ledarskapet för en av 2000-talets massrörelser.
Paradoxalt nog går till en början överpolitiseringen av
samhällets
institutioner hand i hand med ökande politisk apati bland
väljarna.
Många som upptäckt att Sverige lider av en
(socialdemokratisk) cancer som
politiserar hela samhället vänder politiken ryggen och
söker leva gott i
en privat värld, som är egen och mysig. Om den politiskt givna
lösningen av barn- och äldreomsorg inte fungerar ordnar
de en egen, --
samtidigt som de fortsätter att beskattas för den som
inte passar.
På 2000-talet kommer vi inte att låta oss nöja med denna
flykt från
överpolitiseringen. Vi kommer att ta itu med frågan.
Vi kommer att med
politikens egna medel stärka hela det civila samhället
och reducera
politik och offentlig reglering till rimliga
proportioner.
Den nya politiken är ett Trots-Allt!, en slags
4-oktober-rörelse som
inte bara samlar fri företagsamhet utan också den fria
forskningen, de
fria skolorna, de fria konsterna, de fria kyrkorna, den
fria pressen. I
dagens Sverige gäller det att alla som ännu står fria
(eller någotsånär
fria) måste finna varandra, bli varandras sponsorer. Moderaterna vill
anknyta till alla fickor i samhället där man är eller kan
bli
emanciperad från den falska frälsningsläran om samhällets
politisering.
I stället för det politiserade samhället vill vi ha det
allsidiga
samhället.
Så skall historiens läxa upprepas. En gång i tiden blev det alldeles
klart att det kungliga enväldet misslyckats i sin
ambition att styra och
kontrollera samhällets alla livsområden. I vår tid är det demokratiskt
valda regeringar som misslyckas i samma ambition.
Det finns en sällsam kraft bakom allsidigheten. Där ekonomin dominerar
till den grad att allt får ett pris, där blir vissa varor
och tjänster
till klenoder utan pris. I den striktaste politiska planhushållning
uppträder en underjordisk marknad med fria priser. Försöken att
undertrycka konsten misslyckas genomgående, nästan som på
beställning.
Att förbjuda religioner har visat sig bli en aldrig
fullbordad process.
Där djungelns lag råder har en moral med omsorg om
grannar utvecklats.
Men ingen skall tro att allsidigheten automatiskt
vinner. Den finns där
som ett frö. Men
det behövs ansträngning och tradition att odla den.
Den behöver stadfästas i varje samhälles konstitution,
den måste
försvaras med evig vigilans.
Alla den moderna tidens stora ideologier -- liberalism,
konservatism,
socialism, ekologism -- har nosat på allsidigheten. En gång ville
liberalismen frigöra religiös och politisk åsiktsbildning
från kyrkans
auktoritet och från regeringars godtycke, och den ville
frigöra
näringslivet från politiska pålagor och
privilegiebrev. En gång ville
konservatismen återskapa den balanserade kultursyntes som
den trodde
hade funnits under romarrikets bästa tid. En gång ville socialismen
frigöra produktionen och människan från kapitalets
vintervind som man
tyckte trängde sig in i alla skrymslen. Den nya ekologiska ideologin
som strävar att bevara helheten är på sitt sett också en
strävan att
bevara allsidighet.
Alla ideologier har alltså inslag av allsidighet. De har ofta visat en
vilja att göra samhällets olika sfärer mer självstyrande,
eller
åtminstone sökt kasta av oket från den för tillfället dominerande
sfären. Men ingen
ideologi har formulerat allsidighetens maxim särskilt
klart. Och vad
värre är, i sin praktik har ideologierna, ibland i
allsidighetens namn, utvecklat en förödande ensidighet.
1.3. Demokrati
Den politiska sfären i samhället är unik i ett avseende:
den bygger inte
enbart på tradition och frivillighet, utan också på
tvång. Det behövs
för att den skall fullgöra sin funktion att upprätthålla
en för alla
gällande ordning. I demokratin kontrolleras denna tvångsmakt genom
majoritetsbeslut av folket. Demokrati förutsätter fri opinionsbildning,
yttrandefrihet, och rösträtt för alla medborgare.
I demokratin konkurrerar partier och intressegrupper och
enskilda med
olika versioner (eller visioner) av hur samhällets
ordning skall se ut.
De konkurrerar om makten. Makt är sannolikheten att få igenom sin
version av ordning även om andra bjuder motstånd. Den som har kontroll
över ordningen har makt.
Demokratin har sin skapelseberättelse, som visar hur
gammalt och
genomtänkt argumentet för demokrati i den politiska
sfären är.
Berättelsen är grekisk och återges av Protagoras i en
dialog med
Sokrates. Det är
Platon som för protokoll.
När människorna flyttat in i städer upptäckte Zeus att de
inte kunde
hålla sams. De
riskerade att gå under i kampen mot naturen och att
ödelägga varandra och varandras tillgångar. Skälet till stridigheterna
och otryggheten var att de inte hade politikens konst.
Zeus skickade då sin budbärare Hermes med två gåvor till
människorna.
Den ena gåvan, aidos, var förmågan att reagera på den
allmänna opinionen.
Den andra gåvan, dike, var förmågan att respektera
rättigheter. Dessa
två gåvor skulle vara grundval för politisk
yrkesskicklighet och göra
det möjligt för stadens folk att leva i medborgerlig
sämja och avgöra
sitt öde och sina tvister med fredliga medel.
Innan Hermes begav sig på sin mission frågade han Zeus om
gåvorna:
"Skall jag giva dem dessa på samma sätt som (andra)
konster och
färdigheter äro dem givna? Dem ha de ju fått på det sätt, att en enda
människa fått t ex läkarekonsten på sin lott, och denne
skall räcka
till för en hel mängd lekmän; och på samma sätt de övriga
yrkesmännen.
skall jag nu dela ut rättvisa och försynthet bland
människorna på samma
sätt eller skall jag dela ut dem till alla och
envar?"
Vad Hermes vill veta är om de politiska yrkesgåvorna
skall ges till alla
eller endast till några få, till hela folket eller till
en styrande
elit. "Till
alla och envar", blev svaret från Zeus.
Politikens särställning som enda demokratisk institution
i samhället
understryks av Protagoras när han använder denna myt att
förklara för
Sokrates (som nog trodde mer på elitstyre än folkstyre)
varför atenarna
vände sig till experter för råd i alla frågor utom de
politiska. "Det
är med all rätt som dina medborgare taga emot råd av både
smed och
skomakare i politiska frågor." I politiken tar man råd från alla
medborgare i allmänna debatter och alla är valbara och
kan rösta i val
om vilka skall vara stadens styresmän och domstolarnas
nämndemän.
Demokrati är ett begrepp som hör hemma i politiken. Det är inte en
organisationsform för vetenskap, näringsliv, konst,
religion och etik.
Utanför politiken är demokratins beslutsregler helt
frivilliga. Den som
vill ersätta experiment och utforskningar på sin
vetenskapliga
institution med omröstningar bland personalen är
naturligtvis välkommen
att göra så. Men
det leder inte till några vetenskapliga framsteg. Den
som vill organisera en firma så att alla får rösta om det
bästa sättet
att tjäna pengar på världsmarknaden kan naturligtvis göra
det. Men
risken är att en sådan firma inte klarar konkurrensen --
och så finns
det på konkursens dag ingenting att rösta om. Konstens skönhet kan
givetvis inte heller avgöras av majoritetsval, lika litet
som
religionens mening eller etikens bud.
Trots dessa uppenbara absurditeter finns det många
människor som i våra
dagar tror på demokratin som den universellt bästa
organisationsformen,
också utanför politiken. De är socialister eller tanklösa, eller kanske
båda delarna. I
portalparagrafen till socialdemokraternas partiprogram
heter det följdriktigt: "Socialdemokratin vill låta
demokratiska ideal
sätta sin prägel på hela samhällsordningen". Då kan de tala om
"ekonomisk demokrati",
"skoldemokrati", "sjukhusdemokrati", ja varför
inte också "flygvapendemokrati",
"operademokrati" och
"ishockeydemokrati" et cetera. I
regeringsformens första kapitels andra
paragraf möter vi samma slappa tänkande: "Det allmänna
skall verka för
att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets
alla områden".
Själva tror vi att demokratin är en bra
organisationsform, den bästa vi
har -- för politikens värld.
1.2n (fotnot) Tocqqvilles tes.
I praktiken gäller att en viss samhällsfärs
organisationsform kan färga
av sig på andra samhällsområden. Alexis de Tocqeville, en konservativ
fransk samhällstänkare, lanserade i en berömd bok från
1835 om den unga
amerikanska demokratin tesen att den politiska
jämlikheten i den
nordamerikanska republiken i praktiken drev fram
jämlikhet på alla
samhällsområden. Om han har rätt så skulle vi få en slags
socialdemokratisk demokratisyn i hela samhället vare sig
vi vill det
eller ej.
Sant är att demokratin i Nordamerika liksom annorstädes
medförde en
stimulerande jämlikhet i umgängesformer och allmän
konkurrens: alla
yrkeskarriärer öppnades för de duktiga och alla
konsumtionsmönster och
bostadsområden öppnades för de som hade råd, oavsett
deras kön,
klassbakgrund, börd, etniska bakgrund eller ras. Men skillnader i
inkomst, i utbildning och kompetens, i förmåga att skapa
och uppskatta
konst, i religiös och etisk virtuositet förblir i alla
existerande
demokratier. Erfarenheten säger att vi tryggt kan omfatta demokratin i
politiken utan att livet utanför politiken förlorar sin
sälta.
1.4. Skaparna, förmedlarna och mottagarna; etik som
bristvara
Vi skapar, förmedlar eller mottar de värden som hanteras
i samhällets
olika sfärer. De
olika formerna av samhällets rikedom skapas av
entrepreneurer, förmedlas av distributörer, och når i
slutsteget
konsumenter. Samhällets ordning formuleras av våra ledare och
laggivare, förmedlas av administratörer till
underlydande. Kunskapen
skapas av vetenskapsmän och lärde män, förmedlas av
lärare och mottas av
elever och studenter. Religionernas heliga meningsfulljet skapas av
profeter, förmedlas av präster, och mottas av
menigheten. Konstens
skönhet kommer från de skapande konstnärerna, tolkas för
oss av andra
konstnärer och mottas av oss som publik. På detta sätt fyller vi ut den
samhälleliga arbetsfördelningens "periodiska
system".
Skapare
Förmedlare Mottagare
============
============ ============
Distri-
EKONOMI Producenter butörer
Konsumenter
Administra-
POLITIK Härskare törer
Undersåtar
VETENSKAP Forskare Lärare
Elever
RELIGION Profeter Präster
Menighet
ETIK ?
Moralister ?
Skapande
Tolkande
KONST konstnärer konstnärer
Publik
Vi noterar med viss förskräckelse att vår kultur inte har
termer för
hanteringen av motsvarande processer inom
etiksfären. Här väntar
västerländska samhällen ännu på upptäckten av nödvändiga
"grundämnen",
innovationer av etiska arrangemang. Det brådskar. Kring vår tids stora
moraliska frågor -- miljön, atomkapprustningen, den nya
biologiska
tekniken -- har vi ännu bara opinionsstormar, inga
sedeläror eller
etiska institutioner.
Den medeltida kyrkan hävdade en kort tid sin hegemoni över
alla
samhällets sfärer: den gjorde anspråk på världslig
egendom, kejsaren
fick gå till Canossa, kyrkan var etikens, konstens och
vetenskapens hem.
(Den katolska kyrkan var fiende till självständig
allsidighet.)
Renässansen och reformationen frigjorde politik,
vetenskap och konst från
kyrkans grepp. Men kyrkan behöll etiken. Det är
därför som vi inte har
en stor sekulariserad etisk tradition i vår
civilisation. Vi måste nu
vända oss till kyrkan för att lära oss etik. Men allsidigheten kräver
att lärdomen omsätts i en självständig etisk sfär.
Långsamt utvecklas också självständiga etiska
institutioner. Ett
tjugotal tidskrifter för "bioetik" finns bara i
USA. Deras många
diskussioner om livets villkor har lett till att många
länder nu
definierar döden som hjärnans död snarare än hjärtats
död. Vi har
etikkommittéer för forskning och börsverksamhet. Vi har etiska regler
för de fria yrkena: läkare, advokater, journalister,
marknadsundersökare m fl. De söker besvara den svåra frågan: "Bör jag
verkligen göra det jag kan göra?" I USA börjar företagen inrätta
tjänster som "etisk ombudsman". Deras huvudsakliga uppgift är att hålla
den etiska diskussionen levande inom företagen. Här väntar vi en snabb
utveckling på 2000-talet. De medvetna etiska värderingarna har stor
plats i framtidens samhälle och de har egna
institutioner.
1.41. Den skapande människans särställning
Läs igen den första kolumnen i tabellen härovan. Här har vi en lista på
skapande människor - entrepreneurer, ledare,
vetenskapsmän, profeter,
konstnärer och skapare av etiska värden. Vad vet vi om dem?
Det är viktigt att framhålla att skaparna utgör en
minoritet, och alltid
har utgjort en minoritet. De klagar ofta över att de inte finner
förståelse. De har
vanligen svårt att acceptera majoritetsbeslut som
bindande. De
behöver en spricka i jämlikhetens universum för att
överleva. En vis
och klok demokrati öppnar denna spricka för skaparna.
Om vi som i Sverige, jämlikhetens stamort på jorden,
genom avundsjuka
inte tillåter exceptionella livsstilar och belöningar för
de skapande
blir den demokratiska nationen utarmad, både materiellt
och andligt.
Skaparna är i yttersta ledet beroende av mottagarna. Att producera
varor och tjänster utan kunder är givetvis en säker väg
till ruin. Att
styra utan acceptans från de styrda (utan "consent
of the governed")
sliter ned varje styrelseform. Att forska utan avnämare, att predika
utan menighet, att skapa sköna konster utan publik, allt
sådant blir i
längden meningslöst.
Skaparna och mottagarna behöver varandra. Inte så att skaparna,
minoriteten, skall underordnas mottagarnas, majoritetens,
smak och
diktat. Men de
skall ömsesidigt upptäcka och förverkliga varandras
värden . Att i elitistisk anda söka manipulera från ovan
går nästan
alltid snett. Att
i populistisk anda söka styra från botten brukar gå
lika illa.
1.4. Procentarna
Relationen mellan skapare och förmedlare är inte mindre
intressant.
Givetvis behöver skaparna sina förmedlare -- vad vore
industrin utan sina
säljare, lagstiftarna utan sina ämbetsmän, professorerna
utan sina
studenter? Det
vanliga tycks emellertid vara att skaparna kommer i
händerna på förmedlarna. Förmedlarna blir procentare som tar sin andel
ur skaparnas verk. Man tar provision, gör påslag, tar själv en del av
makten. Denna
mellanhändernas andel blir lätt större än skaparnas
andel.
Ibland taxeras procenten ut till en helt annan
samhällssfär i form av
tionde, tull, skatt. Konflikten mellan skaparna och politikens
procentare har alltid funnits men är ovanligt tydlig i
dagens samhällen.
Politikerna jagar hönorna som värper guldäggen och
hönorna blir allt
duktigare på att smita undan.
De stora summorna kammar dock procentarna hem genom att
beskatta inte
bara skaparna utan också alla andra grupper i
samhället. I Sverige har
de politiska procentarna som bekant vunnit storslam; vi
har ett av
världens högsta skattetryck för arbete och skall med
90-talets
socialdemokratiska skattereform få det också för kapital.
Gränser för vad en samhällssfär kan taxera ut av det som
skapats i en
annan sfär kan sättas antingen genom ett konkordat eller
en grundlag. I
Sverige har vi inget konkordat. Den nuvarande grundlagen
säger enbart
hur uttaxering skall ske, inte hur mycket man får ta för
sig. Allt fler
börjar inse att här finns en fundamental brist i vår
grundlag.
I det allsidiga samhället utgörs skattebasen endast av
den ekonomiska
sektorn, dvs. de företag och individer som producerar
rikedom. De
institutioner som producerar andra livsvärden -- kunskap,
skönhet etc. --
skall i görligaste mån befrias från skatt. Konstnärer, grundforskare
och filosofer, präster, de nya etiska talesmännen m fl
producerar
vanligen inte pengainkomster i sin verksamhet och skall
inte hämmas av
att statsmakterna tar pengar från verksamheten.
Frågan om hur de olika samhällssfärerna bidrar till
varandras verksamhet
kan bli ämnet för ett särskilt kapitel, "Samspelens
samhälle".
1.5. Tonen sätts
på riksplanet
Dragningen mot "självlikhet" -- att det lilla
tenderar att spegla det
stora -- i samhällets uppbyggnad understryker vikten av
att reformera
det stora samhället mot större allsidighet. Strukturen hos den stora
enheten, totalsamhället, färgar nämligen lätt av sig på
de mindre
enheterna, dvs. på förvaltningarna, firmorna,
universiteten, kyrkorna,
museerna et cetera. Blir den politiska sektorn överstor i
totalsamhället blir dess motsvarighet stor också i de små
enheterna. Är
etiken torftig i totalsamhället blir den lätt torftig
också i de små
enheterna.
I Sverige klagar småföretagaren som bekant mer på
myndigheternas
blanketter än på marknadens svårigheter. Han eller hon vill använda sin
tid att tillfredställa marknaden, men tvingas använda den
att
tillfredställa myndigheterna.
Politikens långa tentakler märks också utanför
affärslivet.
Vid universiteten skrivs fler administrativa rapporter än
det skrivs
vetenskapliga uppsatser. Likaså har lärarna i den obligatoriska skolan
blivit färre än administratörerna och välfärdspersonalen
i skolan. Föga
underligt är det därför att dessa institutioner lätt kan
gå snett i sina
prioriteringar.
Om en deltagare i en diskussion upptäcker en klyfta
mellan den
västerländska kulturtraditionen och tankegångar bland
företrädarna för den
svenska socialstaten är det självklart fel på den
västerländska
kulturtraditionen. Det stora samhällets klumpiga ensidighet -- dess
överpolitisering -- har på ett olyckligt sätt färgat av
sig på
debattklimatet.
Korrigeringen av ensidigheten mot allsidighet bör börja
på riksplanet.
1.6. Frihet
Vi möter ofta en psykologiserande variant av
humanism. Den antar att
det finns en människans inre, sanna natur som lever
fängslad av
auktoritära föräldrar, medmänniskor och institutioner i
väntan på att
bli befriad från sina bojor och komma fram i ljuset. Väl i frihet tror
man att människan förverkligar sig själv, skapar och blir
produktiv och
konstruktiv.
Men finns det en inre människa överhuvud så är det inte
nödvändigtvis en
tjusig, kreativ varelse utan det kan likaväl vara ett
vankelmodigt,
gråtande barn eller en liten buse som vill följa
härjarsångens bud: "nu
ska vi ut och härja, supa och slåss och svärja, bränna
röda stugor, slå
små barn och säga fula ord".
I stället för tron på den skapande men fjättrade inre
människan kan vi
sätta de många bevis vi har på att man kan kasta av sig
gamla sätt att
göra saker och ting och konstruera om sin situation. Även
om människan
inte är alltigenom god av naturen, som de som strävat
efter att rasera
fjättrande traditioner och institutioner har velat göra
gällande, är
hennes potential avsevärd. Utnyttjar man som grund de erfarenheter som
tillsammans formar vår civilisation och lägger sin
fantasi och vilja
till detta kan man uträtta förunderliga ting.
Vi kan rucka på system. Vi kan byta jobb, vi kan byta yrke, vi kan
skilja oss och gifta om oss, vi kan flytta till en annan
ort eller till
utlandet och börja ett nytt liv där, vi kan organisera om
vår avdelning
på jobbet, vi kan lägga upp en ny produktlinje, vi kan
slå samman
företag, sälja ut företag, avsätta regeringar och rösta
in nya. Och så
vidare. Och i
allt detta utvecklar vi förvisso oss själva. Och i allt
detta ser vi i praktiken vari frihet består.
Vad som krävs är dock att fantasin och viljan får utrymme
att verka.
Skillnaden mellan världens marknadsekonomier och de hårt
centralstyrda
staterna må vara ett slitet exempel, men det illustrerar
på ett så
anslående sätt frihetens betydelse att det inte kan
förbigås. Den som
passerar gränsen mellan Öst- och Västtyskland inser
snabbt att krav på
frihet inte är någonting abstrakt och luftigt utan
detsamma som kravet
på en annan, högst konkret tillvaro.
Frihetens fulla värde förstår man nog inte förrän den
saknas. När man
inte längre får fatta de viktiga besluten om det egna och
de närmastes
liv själv utan är utlämnad till någon annans godtycke
kränks man som
människa. Att bli berövad friheten och det ansvar som
följer med detta
är att få sin värdighet solkad.
Värst är naturligtvis situationen i de totalitära
staterna, där redan
grundläggande mänskliga ställningstaganden vad gäller
religiös tro eller
lojalitet med sin etniska tillhörighet kan leda till att
man drabbas av
maktens repression. Men även i samhällen där kontrollen
är mindre
dramatisk kan inskränkningarna i friheten vara nog så
allvarliga. När
tillvaron regleras i detalj av makthavare innebär det i
praktiken ett
förbud mot att söka lyckan, ett förbud mot att försöka
förverkliga sina
drömmar. Makten dömer då inte bara sina undersåtar till
den fattigdom
som är planhushållningens skugga utan också till
passivitet. Medborgarna
berövas sina potentiella livsverk.
Ibland förfäktas uppfattningen att man skulle kunna lösa
upp hoten mot
friheten genom att besluten om regleringar och ingrepp
fattas under
demokratiska former. Så är naturligtvis inte fallet. En
frihetsinskränkning är en frihetsinskränkning oavsett vem
som fattat
beslutet.
Härav följer inte med nödvändighet slutsatsen att varje
inskränkning i
friheten måste avvisas. Det finns andra värden än friheten och ibland
blir just frihetsinskränkningen en nödvändig
förutsättning för att andra
värden skall kunna upprätthållas.
Det viktiga är dock att de ansvariga, våra folkvalda, har
klart för sig
att frihetsinskränkningar inte är någonting trivialt, som
man kan fatta
beslut om utan vidare. Varje ingrepp i medborgarnas liv, varje
reglering, varje skatt, dödar planer och
livsprojekt. Det ligger därför
stort egenvärde i att ingreppen minimeras.
I Sverige kontrolleras sex tiondelar av de samlade
inkomsterna av
överheten. Vi saknar reell rätt att ställa krav på vård,
omsorg och
utbildning. Vi behöver mer frihet. Mycket mer.
Hur skall vi använda vår frihet på 2000-talet? Allsidighetens
tankemönster är vår slagruta. Vår långsiktiga strategi är att förankra
allsidighet i traditioner, organisationskulturer och
grundlagar.
Samhällets livsområden i självständighet och i balans
framstår idag
liksom tidigare som en Edens lustgård före
syndafallet. Eller som en
molnstod om dagen och en eldstod om natten, som leder
människors barn
till det förlovade landet.
Vår kortsiktiga taktik är att opponera mot den
institution som för
ögonblicket växt sig för stark på de andras bekostnad,
som t ex
religionen i ayatollornas Iran, dollarintressena i USA,
exportindustrin
i Japan, krigsmakten i Sovjet, politiken i
socialdemokratins Sverige.
Det gäller för oss som vet vad frihet är att skapa det
allsidiga
samhället. Utveckla ansvar för helheten: för lönsamhet och ordning, för
kunskap, för etik, för skönhet, för tillvarons
meningsfullhet.