Moderaternas politiska framtidsgrupp 1989: Utkast. Drivkrafter i framtidens samhälle.

1989-04-10

Utkast från Hans L Zetterberg till moderaternas politiska framtidsgrupp.

DRIVKRAFTER I FRAMTIDENS SAMHÄLLE

1. En periodisering av framtiden

Det går att tänka systematiskt om framtiden och om de krafter som formar

framtidens samhälle. Man kan särskilja tre grupper bland dessa krafter:

För det första har vi de krafter som är starka redan i samtiden

och driver utvecklingen redan i dag, och som kommer att fortsätta att

driva utvecklingen i framtiden på kort sikt.

Ett exempel är de effektivitetskrav som världsekonomin ställer på

Sverige. De tvingar industrin till utmönstring av olönsamma enheter,

rationaliseringar och internationalisering. De tvingar också fram en

rationalisering av det offentliga välfärdssystemet; ingen skall tro att

Sverige i längden överlever på världsmarknaden om dess välfärdssystem

uppmuntrar en 30-procentig frånvaro på arbetsplatserna.

Ett annat exempel är de internationella opinionsströmningarna som

sköljer också över Sveriges gränser, t ex nyliberalismen och

miljörörelsen. De är krafter vi får räkna med också i framtiden.

Framtidsbedömaren måste kunna analysera också samtidens krafter rätt;

annars tror man kanske som Olof Palme att nyliberalismen besegrades i

1985 års val, eller som Nils G. Åsling i 70-talets Fälldin-regeringar

att de svenska varven skulle kunna konkurrera med varven i Japan och

Korea, om de fick statlig hjälp att behålla produktionsapparat och

personalstyrka intakt. Ett kritiskt test på en duktig politiker är att

rätt förstå samtidens historiska krafter.

För det andra har vi de framtida utvecklingskrafter som också finns i

samtiden, men som ännu är ganska obetydliga och inte driver samtiden.

När de växer sig starka och blandas i ungefär lika delar med de krafter

av det första slaget skapas framtiden på medellång sikt.

Ingen kan ha ett helt säkert grepp om denna framtid på medellång sikt,

men den behöver inte bli någon egentlig överraskning. Man kan förbereda

sig på den. (Det är det vi gör nu.)

Ett exempel är ökningen av antalet pensionärer. Den finns redan idag,

men är måttlig och hanteras (om än inte särskilt väl) inom existerande

ramar. På 2010-talet blir ökningen av pensionärer drastisk och kräver

rejäla omvandlingar. Då, om inte förr, måste ATP-systemet ändras.

Ett annat exempel är den förstelning av den svenska arbetsmarknaden som

skapas av separata kollektivavtal, regler och rutiner på den privata och

den offentliga sidan. Det är ett litet problem idag, men man har märkt

det bl a av den strejk som utbröt när ett av Televerkets företag skulle

övergå till SAF/PTKs avtalsområde. Men de skilda avtalen blir ett stort

problem i framtiden när privatiseringar av offentlig verksamhet blir

vanligare. Då kan man inte gärna ha fackföreningar för enbart

kommunalarbetare eller enbart för statstjänstemän:

kommunalarbetarförbundet måste bli servicearbetarnas förbund och

statstjänstemannaförbundet måste bli förvaltningstjänstemännens förbund,

båda öppna för privatanställda såväl som offentliganställda.

När framtiden går vidare och domineras av det andra slaget av krafter

talar man om framtiden på lång sikt. De är en framtid i vilken

gamla märken mer sällan håller. Men det man lär sig i vissa udda

fickor i samtiden kan ibland gälla som nya märken. Därför är det

givande att studera samtidens avantgarde.

För hundra år sedan kastade Friedrich Nietzsche ned några anteckningar

till förordet i boken Viljan till makt. De innehöll några profetiska

rader som ofta citeras:

Vad jag berättar är historien om de kommande århundradena. Jag

beskriver vad som händer, det som inte kan hända annorlunda,

nämligen genombrottet för nihilismen.... Denna framtid

avslöjas redan nu på hundra sätt.... Under en tid har hela den

europeiska kulturen rört sig .... rastlöst, våldsamt,

framåtdrivande som en flod som vill nå sin mynning.

Det gränslösa och ohämmade självförverkligandets tid stod för dörren.

Traditioner skulle brytas: det som var gammalt och kärt skulle omvändas.

Hämningar skulle upplösas. Familjeliv, umgängesformer, lagar och moral

skulle underordnas viljan till makt. Nyskapelserna skulle flöda. En ny

människa, fri, stark och solig, skulle ta jorden i besittning.

Vad som förebådades här var modernismens genombrott: visioner som sedan

förknippas med namn som Freud, Picasso, Ibsen, Joyce, Kafka, Stravinsky,

Einstein. Vår egen Strindberg var en tidig representant för denna

modernism, ett av de hundratals små tecken med vilka Nietzsches samtid

kunde avläsa vad som skulle bli allmänt i framtiden.

Det som slog fel i Nietzsches prognos för framtiden på lång sikt var

tidsbestämningen: de tvåhundra åren. Redan efter femtio år hade

modernismen erövrat vår kontinents kulturklimat och uttömt det mesta av

sin energi. Nu är det andra krafter som styr.

Ett tredje slags framtidsskapande krafter är de som inte finns i

någon form i samtiden men som man kan gissa kommer någon gång. Ett

exempel skulle kunna vara en massproducerad elektronisk apparat som

läser tankar. En sådan skulle helt förändra samvaro, marknader,

rättsväsen et cetera. Sådana krafter skapar framtiden på mycket lång

sikt. Då har tidens orm inte bara ömsat skinn och ändrat vanor, den

har utvecklats till en helt annan art. Här saknar vi orientering: som

en 1100-tals europé omplacerad till 1990-talet.

2. Ödmjukheten i det politiska framtidsarbetet

Denna indelning av framtiden i kort, medellång, lång och mycket lång

sikt är som synes också en indelning i grader av kunskap om framtiden.

Låt oss inte överdriva vad vi vet. Att vara tvärsäker på hur framtiden

gestaltar sig är ett säkert sätt att gå snett med förtröstan.

Politiskt framtidsarbete kräver ödmjukhet. För en seriös och

konservativt lagd framtidsforskare låter det lika vackert som naivt när

politiker talar om "framtiden i våra händer". Men att framtiden är

oförutsägbar behöver inte betyda att den är godtycklig och att allt sker

av en slump. Samhällsvetandets stora gestalter är ense om att människan

gör sin egen historia, men att den görs under benhårda betingelser och

begränsningar.

För politikern och förändringsentreprenören är framtiden som en seglats

ensam i bräcklig farkost i ett opålitligt klimat. Hela tiden finns

risken att haverera. Man kan inte råda över sjö, väder och vind. Men

man kan ha ett uppdaterat sjökort. Man kan vara observant på hur

vågorna går och vinden ändrar riktning och styrka. Man kan arbeta med

de små medel man har -- segel, roder, den egna kroppshyddans vikt -- för

att komma dit man vill. Det är en prestation att lyckas och segla i

hamn.

3. Översikt av framtidsforskningen

Samhälls- och framtidsforskarnas visioner av det framtida samhället

förutsätter att världen klarar de stora hoten från miljöförstöring och

storkrig med massförstörelsevapen. Begår mänskligheten ett slags

kollektivt självmord är diskussionen om vår framtid överflödig.

Men om världen som vi känner den får leva vidare, driver den inre

dynamiken i de avancerade länderna och befolkningsutvecklingen i de

eftersatta länderna utvecklingen åt någorlunda bestämda håll. Det är

därmed möjligt att peka ut en del av framtidens prioriterade politiska

problem.

Greppet om framtiden får vi genom att ställa dessa frågor:

Vilka historiska krafter driver utvecklingen?

(Och vem har studerat dem?)

Vad är det för samhällstyp som växer fram?

Vad kännetecknar det framväxande samhället?

Vilka är dess viktigaste resurser?

Vilka är dess möjligheter? Dess problem?

Vad blir viktig politik i detta samhälle?

De viktigaste drivkrafterna finns i den stora världen:

Marknadens och institutionernas utveckling

Befolkningsutvecklingen

Teknikens utveckling

Värderingarnas utveckling

Gravitationspunkternas förflyttning

På nästa sida finns början till en sammanfattande översikt:

FRAMVÄXANDE KÄNNE- KRITISKA MÖJLIGHETER VIKTIG

DRIVKRAFT SAMHÄLLSTYP TECKEN RESURSER & PROBLEM POLITIK

________________________________________________________________________

Institutions Mogen Omvandling: Entreprenör- Växt Avregler-

utveckling världs- "kreativ anda Effek- ing

kapitalism förstörelse" Utvecklings- tivitet Arbetslag

(Schumpeter, Rörligt kraft Utslag-

Dahmen) kapital ning

* Nationalstaten förlorar till lokalsamhälle och Europa

* Privata sektorn omstruktureras: arbetsmarknadens parter,

energisystemet, jordbruket får stora omvälvningar

* Offentliga sektorn omstruktureras: kommunerna säljer ut,

de stora servicemonopolen -- barnomsorg, skola,

arbetsförmedling, sjukvård, äldreomsorg -- bryts upp och

förnyas till konsumenternas favör.

________________________________________________________________________

Befolknings- Ålderschock Under- Ny Pensioner

utveckling Senior- Invandring utnyttjade arbets- Äldrevård

samhälle Etniska äldre marknad Invandrings

konflikter människor Fördomar politik

________________________________________________________________________

Teknologisk Tjänste- Alltings Kunskap Nya medier Utbildnig

utveckling samhälle digital- Mjukvara Nya klassr Massmedia

Informations isering Upp- Alienering Teknisk

(Bell, samhälle Genteknik koppling standard-

Freeman) isering

________________________________________________________________________

Värderings- Idealism Vuxen- Bildning Anti- Miljö

utveckling Post- inlärning Personlig värderingr Kultur

materialism Personlig- frihet teknik,

(Sorokin, hetsväxt tillväxt,

Inglehart) Individual- modernitet

isering

________________________________________________________________________

Gravitations- Stillahavs- Ovanligt Frihandel Nytt EG-politik

punkt bäckenet stark Kommunika- Europa el Östersjö-

förflyttning ekonomisk tioner Europss utvecklng

politisk marginal-

(Braudel, utveckling isering

Vogel,

Burenstam-L)

________________________________________________________________________

Vårt riktmärke ligger strax bortom sekelskiftet.

Den moderata politikens riktlinjer år 2001 skall i sina huvuddrag

klargöras till riksstämman 1990; alternativen kan genomlysas och

riktlinjerna diskuteras fram i god tid. Den allmänna opinionen kan

förberedas. Då blir det lättare och självklarare att välja våra

kandidater, göra våra valprogram, och fatta våra beslut i sakfrågor

under 90-talet.

Vi vill ta tid på oss att vänja oss själva och väljarna vid den politik

som kommer att gälla. Vi behöver inte improvisera lika mycket som

1976. Vi kan i vår tanke öva oss på framtiden redan idag. I vissa

kommuner och landsting kan vi genomföra en del ganska omgående. Snart

skall vi kunna göra detsamma i riksdagen.

4. Den institutionella förnyelsen

Två former av förnyelse dominerar: felaktiga storleksordningar

och kreativ förstörelse.

En värld i förändring lider av vad Daniel Bell kallat de felaktiga

storleksordningarnas problem ("mismatch of scales"). I kapitlet om den

lilla och den stora världen har vi redan belyst förändringar i

välfärdssystem som felaktiga storleksordningar driver fram. Det finns

många andra.

Nationalstaten är, som sagts, för stor för vissa problem, t ex enhetliga

system för barnomsorg och äldreomsorg. Samtidigt är nationalstaten för

liten för andra problem, t ex industriutveckling, miljöförstöring,

invandring.

Sverige behöver alltså både bättre lokalsamhällen och anslutning till

EG. Det gränslösa Europa blir vår nya hembygd och lokalsamhället blir

vår nya trygghet.

Den typ av förnyelse som Schumpeter kallade "kreativ förstöring"

dominerar den privata sektorns utveckling under kapitalismen. Kreativ

förstöring är nyckeln till den västerländska civilisationens stora

dynamik. Genom kreativ förstöring förnyas företag och institutioner.

Kreativ förstörelse drabbar nu också den offentliga sektorn.

Förr var det männen i industrin som drabbades hårdast av

strukturomvandlingen. Vi står inför en tid då kvinnorna i offentlig

tjänst blir de hårdast drabbade.

De första reaktionerna på kreativ förstöring brukar fokusera på de

destruktiva elementen i processen. Opinionen blir därför till en början

negativ. Först senare kommer de konstruktiva elementen i fokus.

Opinionen blir därmed positiv. Det är nödvändigt att ha ett långt

tidsperspektiv på processen: vid kreativ förstöring kan man sällan

räkna med att hela tiden ha opinionssvinden från majoriteten i

ryggen.

Det är givetvis angeläget att hjälpa opinionsbildningen till att snabbt

komma till det konstruktiva. Men man måste också ha visst tålamod att

låta det negativa värka ut; annars går man in i framtiden med en

barlast.

4.2. Förnyelse av den privata sektorn

De nya företagen som inte finns

Lönebildningen, parternas osäkra framtid

Energifrågan

Jordbruket

Vardagens vanmakt och kvinnor som slits ut

4.3. Förnyelse av kommunerna

Allting kan inte tillhandahållas på en marknad. Kommuner skall

koncentrera sin verksamhet till sådant som är nödvändigt för ett

lokalsamhälle, men inte kan finnas på marknaden.

Kommunerna är emellertid våra verkliga storföretag. (De svenska

primärkommunerna har en årlig omsättning av xxx miljarder kronor och

anställer xx procent av den totala arbetskraften.) De utför mycket som

marknaden skulle kunna göra bättre.

Kommunerna är den svenska ekonomins gökunge. Staten (och väljarkåren)

måste vara stark nog att hålla kommunal tillväxt på mattan. Riksdagen

bör lagstifta om ett kommunalt skattetak som får genombrytas endast av en

lokal folkomröstning. I övrigt bör staten vara mer återhållsam än vad

som nu är fallet med detaljreglering av kommunernas verksamhet.

Det centrala problemet är att kommunerna lever alltför isolerade från

konkurrens. Konkurrens är nödvändig för att få valuta för

kommunalskatten.

Kommunerna bör i första hand bli inköpare av allmänna tjänster, inte

producent av tjänsterna. Den viktigaste funktionen i kommunalkontoret är

inköparens. Den viktigaste processen är anbudsförfarandet. "Egen regi"

skall vara ett fult ord, inte ett honnörsord i den kommunala debatten, ett

undantag snarare än en regel.

Givetvis skall kommunerna äga sina kommunalhus. Men kommunerna har för

mycket annan egen fast egendom: bostadsbolag, fritidsanläggningar etc.

Sådan egendom i offentlig ägo förfaller lätt, blir trista för besökare

och bördor för skattebetalare. Fast egendom i privat ägo ägnas mer

omsorg och används effektivare. Att sälja ut ger inte bara pengar utan

också livskvalitet.

Kommunerna skall stimulera, underlätta, finansiera och övervaka. Men de

skall inte utföra allt och äga bolag och fast egendom i stor skala.

6. Befolkningsförändringar

6.1 Åldersfördelning

Födelsekullarna i Sverige var mindre än någonsin i modern tid åren

1933-35. (BILD 1). Makarna Myrdal fick brett gehör för en märklig bok

som hette Kris i befolkningsfrågan. Det var en kontroversiell bok, men

den bidrog i hög grad till att ändra den politiska dagordningen: alla

slags åtgärder prioriterades av både höger och vänster som kunde tänkas

bidra till att undanröja den pessimism och misär som gjorde att folk

inte ville ha barn. Högern var orolig att det inte skulle finnas

arbetskraft till industrin och bemanning till krigsmakten. Vänstern var

angelägen att med bidrag och transfereringar underlätta arbetarklassens

lott. Så föddes den moderna välfärdsstaten i ett samförstånd skapat av

krisen i befolkningsfrågan.

Men redan innan det stora flertalet av välfärdsprogrammen skisserade av

makarna Myrdal och andra blivit verklighet var krisen i

befolkningsfrågan över. Under krigsåren ökade barnkullarna; 1942-43

föddes ca 136.000 barn per år. 1960 fick vi en ny svacka med 103.000 nya

barn. Det var i viss utsträckning ett eko av svackan på 30-talet; färre

i föräldraålder ger färre barn. Svackan vändes snabbt i en topp när

40-talets många barn själva blev föräldrar. 1983-84 var det dags för en

ny låg notering, 92.000 barn per år. Idag är det som bekant

överbeläggning på BB-avdelningarna igen.

1989 är industrin liksom 1934 orolig för sin långsiktiga rekrytering.

(Krigsmakten är också orolig, men den har ont om pengar, och välkomnar

de mindre värnpliktskullarna.). 70-talets och det tidiga 80-talets låga

födelsetal har helt förutsägbara konsekvenser.

Prognoserna visar en snabb minskning, inte bland barn, men i åldrarna

15-24 år under 90-talet. (BILD 2). Konkurrensen om ungdomen blir

stenhård bland arbetsgivarna, och det är mycket stor risk att

tillverkningsindustrin blir en förlorare i den konkurrensen.

Men själva befolkningsutvecklingen skapar ingen arbetskraftsbrist under

90-talet. Det må bli färre studenthippor men det blir fler 40-årsfester

och 50-årskalas. Nedgången i yngre årskullar kompenseras mer än väl av

uppgången i den stora massan av arbetande, de som är mellan 25 och 59

år. Enligt kalkyler av SCB, med förutsättningar specificerade av

enheten för arbetsmarknadspolitik inom SAF, är ökningen av arbetskraft

från 1987 till 2000 hela åtta procent, eller inte mindre än 375.000

personer.

Redan mellan 60-65 drar sig många nu ur arbetslivet. Det är svårt att

få ett nytt jobb om man blivit arbetslös i denna ålder. Gruppen minskar

under 90-talet, men ökar dramatiskt på det nya seklet. Den stora

ökningen av pensionärer som alla talar om kommer först på 2010-talet.

Men dagens politiker har skyldighet att redan nu klargöra ATP-systemets

framtid. Det tar tid att fylla på en premiereserv.

Talet om befolkningskris på 30-talet blev, som sagt en ingång till att

göra vad som då var önskvärt eller nödvändigt, och göra det i relativ

politisk enighet. På samma sätt kan 80-talets scenarier om ålderschock

bli ett stimulus att göra vad som är önskvärt och nödvändigt, och göra

det i samförstånd. Om det ger oss bättre arbetsorganisation och en

bättre arbetsmiljö utan olycksrisker och belastningsskador, så mycket

bättre. Sådant är nödvändigt och önskvärt, oavsett rekryteringsläget.

6.3. Invandringen

Vi är nu fem miljarder människor på jorden. I Europa kommer den

inhemska befolkningen att stagnera eller minska. Kina har sin

befolkningsökning under kontroll; kineserna blir 1.2 miljarder. I

många andra delar av världen ökar befolkningen ännu snabbt.

Befolkningsökningen skapar jättestäder med jätteproblem. Mexico City

kommer att ha 30 miljoner invånare år 2000.

I Europa, USA och Japan ökar antalet åldringar. I underutvecklade

länder är det antalet ungdomar som ökar mest: i Afrika är nästan hälften

av befolkningen under 15 år. I Sovjet ökar den icke slaviska

befolkningen mest. År 2000 räknar man med att var tredje soldat i

Röda armen är muslim.

Sekelskiftets befolkningssiffror är i obalans i vår del av världen.

Arabvärlden har vid sekelskiftet en befolkning som är större än EG:s.

Turkiet kommer att ha 75 miljoner invånare. Algeriet och Marocko får

ungefär lika många invånare än Västtyskland och Frankrike.

Vågor av internationell immigration kommer att välla in över

underbefolkade, rika regioner.

Spanien -- med en historia av arabiskt herravälde -- känner sig utsatt.

Men miljonströmmen av invandrare från södra Medelhavet och Turkiet

kommer att nå alla delar av Europa. Också från området söder om Sahara

finns ett enormt befolkningstryck. Nigeria kommer t ex vid sekelskiftet

att ha nästan lika många innevånare som hela Västeuropa. Det finns

lärda jesuiter som räknar med att Europa blir alltmer sekulariserat och

alltmer muslimskt, och att den katolska kyrkans framtida bas kommer att

bli Sydamerika.

Pressen från den muslimska världen på Europa liknar trycket från den

latinamerikanska världen på USA.

Sverige kan få en stor invandring från öststaterna, särskilt

östersjöländerna, när järnridåer och murar rivs.

Större delen av invandringen till Europa kan bli illegal.

Europa har ännu inte tagit ställning till en gemensam

invandringspolitik. Hittills söker varje land sin egen lösning.

7 Tjänstesamhället och informationssamhället

Ur 1800-talets agrarsamhälle växte vårt industrisamhälle. Det fick en

sen start här i Sverige. Men vi hämtade snart in andras försprång,

växte i en takt som nu skulle kallas japansk, och blev en av de bästa i

världen på tillverkningsindustri.

Ur industrisamhället växer 2000-talets nya samhälle. Vi som lever

idag har levt i en tid då vår samhällsform varit havande med nästa

samhällsform. Vi vet redan en hel del om hur det nya samhället ser ut,

bl. a genom det fleråriga projekt om serviceteknologiernas långsiktiga

effekter som amerikanska National Academy of Engineering stått för

(James Brian Quinn et al.).

Man är ännu oense om namnet på den nyfödda. Först sade man helt enkelt

"det postindustriella samhället", ett namn som bara säger att det kom

efter industrisamhället. Sedan tog man fasta på att i det nya samhället

ökade antalet anställda i serviceyrken mycket snabbt. Då föreslogs

namnet "servicesamhället" eller "tjänstesamhället".

Den amerikanska forskningen är optimistiskt om att de amerikanska

tjänsteföretagen kan använda den nya teknologin till att nå samma goda

produktivitetsutveckling som den tillverkande industrin. I Sverige där

en stor del av tjänsteutbudet produceras i offentliga servicemonopol

(eller nästan-monopol) för barnomsorg, utbildning, studiefinansiering,

arbetsförmedling, bostadsförmedling, sjukvård, pensioner, äldreomsorg,

mm kan vi inte vara lika optimistiska. De få långsiktiga studier vi har

över produktiviteten i dessa system antyder att den minskar år från år

snarare än ökar.

På senare år har man fäst sig vid att informationsteknologin är

förutsättningen för det nya tjänstesamhället. I vår tid digitaliseras

praktiskt taget allting. Det finns visserligen också andra moderna

teknologier än informationsteknologin: jetflygplan, medicinsk diagnos-

och behandlingsteknik, pakethantering, mm. Men skrapar man på dessa

upptäcker man en rejäl dos digital information. Därför är det rimligt

att kalla den nya samhällsformen för "informationssamhället".

Men det är inte säkert att detta blir det slutgiltiga namnet. Under

alla förhållanden torde lejonparten av den nya tjänsteteknologin i vid

mening vara informationsteknologi.

Framtidens historiker kanske väljer att tala om det nya samhället varken

som tjänstesamhället eller som informationssamhället utan helt enkelt

som den tredje fasen av industrisamhället. Varje fas har sin teknologi.

Den första började för 200 år sedan när ångmaskiner började driva tåg

och båtar och gruvornas pumpar. Den andra kom för 100 år sedan med

elektriciteten, explosionsmotorn och den kemiska industrin. Den tredje

kom i vår tid med informationsteknologin. Den senare samordnar datorer,

rymdsatelliter och telesystem till en tillvaro i vilken vi blir delaktiga

genom "uppkoppling" och har en teknologi som förnyat både varuproduktion

och tjänstesektor och inte minst marknaderna.

7.2. Tekniken förnyar byråkrati och marknad

Själva befruktningsögonblicket för den tredje fasen -- eller

informationssamhället -- anses känt. Det inträffade på 1950-talet när

telefonen giftes samman med datorn. Som så ofta i mänsklighetens

historia kom en ny teknologi till för att vara i krigets tjänst. Sovjet

hade förvånat USA 1949 genom att explodera sin första atombomb. Amerika

ville ha en ring av radarstationer som skulle varna för anfall. I

England hade man under kriget läst av radarskärmar och observatörerna

hade rapporterat genom att ringa till varandra eller använda telex.

Amerikanarna ville också använda telefonlinjer, men låta dem förmedla

radarbilder utan inblandning av människor. Man förde samman tre

teknologier: telefonen känd från 1880-talet, modulering av pulskoder, en

teknik känd sedan 1930-talet, och datorn, uppfunnen på 1940-talet. Så

föddes det första av de stora elektroniska nätverk som karakteriserar

informationssamhället.

Nu är flertalet av de många elektroniska nätverken civila och fredliga.

Tänk t ex på den svenska välfärdsbyråkratins serviceinstrument:

folkbokföringen, bilregistret, försäkringskassorna och

arbetsförmedlingen.

Man blir delaktig i informationssamhället genom "uppkoppling" via

satellit och andra telesystem. Redan nu har vanliga människor fått

tillgång till en enormt stor underhållningsindustri genom uppkoppling av

sin tv till kabel eller disk eller video.

För de professionella finns ny affärsverksamhet som pågår dygnet runt

jorden runt. Handeln med valutor, valutaoptioner, ränteoptioner,

aktier, indexoptioner mm är idag i pengar räknat minst 25 gånger större

än de sammanlagda internationella betalningsströmmarna för

tillverkningsindustrins gods och servicenäringarnas tjänster.

De militära försvarssystemen, de vetenskapliga samarbetsprojekten,

nyhetsflödet -- allt finns numera uppkopplat. Marknaden är inte längre

en plats -- ett torg där vägar eller vattendrag möts -- den är ett

elektroniskt nätverk. Oljemarknaden finns t ex inte längre i Rotterdam;

den finns överallt där det finns en dataterminal eller en telexapparat.

Vanligen har man koncentrerat uppmärksamheten på hur den nya

serviceteknologin påverkar företagen och myndigheterna och deras

produktivitet. Man borde också uppmärksamma hur informationsteknologin

påverkar marknaderna. Det är möjligt att effekterna av de omvandlade

marknaderna i informationssamhället är av samma storleksordning som

effekterna inom företagen, kanske t o m större..

På 50-talet kunde vi lyssna till Nikita Krustchev som företrädde en

framgångsrik sovjetekonomi med hög tillväxt och sade till de amerikanska

kapitalisterna att "vi skall begrava er". Så stor var

planhushållningens självsäkerhet. Nu vet vi annorlunda. Västvärlden

har förnyat och effektiviserat sina marknader genom den nya

informationsteknologin. Gorbatjov har ärvt ett stort

planhushållningselände och prioriterar nu införandet av vad man kallar

"marknadssocialismen".

7.3. Ledningsfilosofin i det nya samhället

Det är en viss skillnad mellan att leda en service och att leda en

tillverkning. Tillverkningsindustrin brukade anses må bäst av en fast,

centralt placerad ledning för inköp, logistik, sammansättning,

processtyrning, lagerhållning, utleveranser. Service mår klart bäst av

att auktoriteten finns, inte centralt i högkvarteret utan vid fronten

mot kunderna. Först då utvecklas effektiva kundrelationer, vilket är all

serviceverksamhets stora osynliga kapital.

En annan viktig gradskillnad mellan tillverkning och service finns i

rollen som arbetsledare. I tillverkning är arbetsledaren främst en

kontrollant som spårar defekter till källan och söker tillvarata

effektivitetsförbättringar. I serviceverksamhet är den gode

arbetsledaren först och främst en lärare.

7.4. Miljön i tjänste- och informationssamhället

Vissa servicenäringar som massturism och biltransporter kan utgöra

påtagliga belastningar på naturen och miljön. Men på det hela taget är

serviceverksamheter mer miljövänliga än tillverkningsverksamhet. Vi har

alla hört fraser av typen "framtidens stora fråga är miljön". Men den

populära tesen motsägs av att vi går in i en utpräglad serviceekonomi.

De globala miljöproblemen kommer säkert att öka i takt med att

u-länderna bygger ut sin tillverkningsindustri. Men de utvecklade

länderna kommer att bidra mindre till miljöförstöringen i takt med att

service kommer att dominera över råvaruutvinning och tillverkning.

7.5. Politiska proteströrelser i informationssamhället

Precis som det finns bönder i industrisamhället så kommer det att finnas

tillverkningsindustri i informationssamhället.

Representanter för den äldre samhällsformen protesterar alltid mot den

framväxande. Protesten kan pågå i flera generationer. Därav får

politiken en del av sitt innehåll.

När kapitalismen och industrin kom till England på 1700-talet såg

jordägarna på de nya fabrikerna med största misstro. Agrarsamhällets

företrädare var också skeptiska mot aktier i industriföretag. De menade

att sådana instrument inte representerade riktig rikedom. Det enda

riktiga tecknet på rikedom var land, och det enda pålitliga

instrumentet var en lagfart, tyckte man då.

Det svenska bondeförbundets djupa motvilja mot "bolagshögern" är samma

andas barn.

I industrisamhället frikoppades de rikedomsskapande krafterna nästan

helt från föreställningen att land allena representerade rikedom.

Aktier blev accepterade. Av land behövde industrin bara en fabrikstomt

och en landsväg på vilken man kan transportera råvaror och produkter.

Även detta missunnas dock Volvo i Uddevalla av kvarlevande värderingar

från agrarsamhället.

I informationssamhället är de rikedomsskapande krafterna relativt

frikopplade från industrins fabriker, maskiner och lager. Visst handlas

det ännu med aktier i industriföretag. Men en stor del av börshandeln

är i instrument som är höggradigt frikopplade från industrisamhällets

reala tillgångar och gäller t ex indexoptioner och valutaoptioner.

Mot detta har industrisamhällets företrädare protesterat. De mest

högljudda protesterna har kommit från Stig Malm och LO. Skallet på

"finansvalparna" är industrisamhällets skall på informationssamhället.

Det kommer nog att pågå ett par generationer till. Industrisamhällets

bruksvärden kommer att ställas mot informationssamhällets

transaktionsvärden.

Protesterna kommer att få näring av de barnsjukdomar och tonårskriser

som utan tvivel kommer att drabba informationssamhället. Utvecklingen

går så fort att vanliga medborgare har svårt att hänga med.

Agrarsamhället och industrisamhället finns kvar när informationssamhället

är över oss.

Vi vet att informationssamhällets transaktioner representerar genuina

välståndsskapande krafter. Se på det nya välståndet runt London! Det

är skapat av börsen, Reuters, Lloyds, bankerna, mäklarna, reklambyråer,

underhållningsindustrin och informationsteknologin -- kort sagt, av

informationssamhällets institutioner.

I Stockholm, Göteborg och Malmö skulle vi kunna ha mycket av detsamma om

vi bättre förstod informationssamhällets villkor. Här hämmas vi av

förlegade LO-attityder, de offentliga servicemonopolen, av

valutaregleringen och av ett skattesystem som dåligt passar det

internationella informationssamhället.

7.6. Massmediepolitik

8. De nya värderingarna

8.1. Postmaterialismen

I agrara samhällen bestäms politiken av klyftorna mellan land och stad,

mellan religiösa grupperingar, mellan raser, mellan språkgrupper, mm. I

industrisamhället domineras politiken av klyftor skapade av

klasstillhörighet, utbildning, inkomst, facklig tillhörighet, mm. I

informationssamhället heter det att klyftorna skapas av människors

värderingar, främst klyftan mellan dem som söker lag och ordning,

materiell trygghet och levnadsstandard och dem som söker

"postmateriella" värden, t ex livskvalitet, yttrandefrihet,

personlighetsutveckling, småskalighet och god miljö.

"Postmaterialism" är ett i utlandet mycket vanligt begrepp som

introducerades i början på 1970-talet av Ronald Inglehart, en amerikansk

statsvetare. Över tusen vetenskapliga böcker och uppsatser finns om

postmaterialismen. Inom EG görs för regeringarnas räkning regelbundna

avläsningar av postmaterialismen som publiceras i skriftserien

Eurobarometer.

Inglehart huvudtes låter så här:

Idag grupperas många stridsfrågor och de viktigaste politiska

rörelserna längs dimensionen materialist-postmaterialist.

Miljörörelsen, kärnkraftmotståndet, fredsrörelsen,

kvinnorörelsen, oppositionen mot det ekonomiska

tillväxttänkandet, konsumentskyddet -- alla dessa är uttryck

för konflikt i frågor som endast löst hänger samman med ägandet

av produktionsmedlen och traditionella klasskonflikter. Att

dessa rörelser har hamnat mitt på den politiska scenen

återspeglar en långsiktig värderingsförändring bland

allmänheten i västländerna.

Mätningar inom EG-länderna under 70-och 80-talen visar att

materialisterna är i majoritet utom bland de yngsta, men deras majoritet

minskar. När de yngre blir äldre behåller de överlag sin postmateriella

inställning. Postmateralismen avtog under den ekonomiska krisen i

slutet på 70-talet för att senare på 80-talet skjuta fart igen -- i alla

åldersgrupper.

Postmateriella värderingar har sin materiella bas, de befordras t ex av

uppväxtårens trygghet, välstånd och goda utbildning. 1970-talets

postmaterialism -- väl uttryckt av Eva Moberg i svensk debatt -- ser en

motsättning mellan ekonomisk tillväxt och livskvalitet. Numera anser

åtminstone kontinentens sofistikerade postmaterialister att det inte

nödvändigtvis finns en sådan motsättning. Man kan gott sträva efter

både rikedom och livskvalitet. Inte minst barnfamiljerna vill ha båda

för att kunna föra de postmateriella värderingarna vidare till en ny

generation.

8.2. Självuppfattningen och den personliga integriteten

Den bästa nyckeln till en generation får man genom att fråga: "Vem är

du?" De frågorna får olika svar i olika generationer.

På farföräldrarnas tid brukade man besvara frågan "Vem är du?" genom att

säga "Jag är son till..." eller "Jag är den-och-dens dotter". Hotet mot

integriteten i agrarsamhället låg i att vara "oäkting" eller

"hittebarn", att inte kunna relatera sig till en släkt.

På farsgenerationens tid fick frågan ett annat svar. Nu fanns företagen,

folkrörelserna och de många specialiserade yrkena. Man svarade på

frågan "Vem är du?" genom att säga att man var "på ASEA", att man var

"svetsare", "metallare", "idrottsman", "nykterist" e d. Tillhörigheten

gav identiteten. Hoten mot integriteten låg i anklagelsen att vara

"avfälling", "osolidarisk", "utomstående", "strejkbrytare", kort sagt

att inte tillhöra gruppen.

Idag svarar ungdomen annorlunda på frågan "Vem är du?" Med allvarlig

min säger man helt enkelt "Jag är jag". Man skapar sin egen identitet

och känner starkt för den egna individualiteten, det unika personliga

värdet och för den självutveckling som gjort en egen identitet möjlig.

Det kan ha varit besvärligheter och stickspår på vägen: ett felaktigt

linjeval i skolan, en missad examen, alltför många, alltför korta

anställningar innan man hittade rätt, ett sambo- eller

äktenskapsförhållande som sprack, abort, svårigheter med avbetalning.

Man hatar dataregister som för evigt registrerar allt sådant; det är ju

bara slutresultatet som räknas: mitt nuvarande unika jag.

Den nya generationens uppfattning i integritetsfrågor bör stadfästas

i lagstiftningen.

9. Utvecklingens gravitationspunkter

Förr var Rom världens medelpunkt, ett tag var det London, sen New York,

nu talar man om Kalifornien och Tokyo. Om förskjutningar i

lokaliseringen av civilisationernas medelpunkt finns två uppfattningar,

en som säger att civilisation och ekonomi organiseras kring nätverk över

haven och en annan som hävdar att den organiseras kring kommunikationer

över kontinenter.

I antiken var Medelhavet den västerländska civilisationens axel, på

1600-talet blev det Atlanten och i vår tid Stilla havet. De två

tidigare av dessa centralregioner blev också i sinom tid politiska och

militära maktcentra. Om detsamma händer med Stilla havet blir västra

USA, Japan, Korea, Kina och Sydostasien världens maktcentrum och övriga

områden blir periferi.

Den andra uppfattningen menar att den tiden är förbi då haven och dess

handels- och krigsflottor organiserade civilisationer. Den ekonomiska

axeln USA-Japan är en historisk tillfällighet i andra världskrigets

efterföljd. Nu koncentreras och organiseras civilisationerna enligt

nätverk som bildas av kontinenternas intensiva land- och

flygtransporter. Då kan Nord- och Sydamerika bli en samlad

centralregion, Afrika en egen, Europa och Asien en tredje.

För utvecklingen av Afrika hyser ingen i dag större hopp, och både USA

och Sovjet har dragit ned och vill ytterligare dra ned sitt engagemang

där.

Europa till Ural kan ganska snart åter bli ett integrerat

civilisationscentrum. Västeuropa förbereder sig sakteligen på att inom

Europas gränser andligen och handelsmässigt erövra Östeuropa åter.

Acceptansen av privat äganderätt -- åtminstone i mindre skala -- är i

dag ganska stor bland Östeuropas befolkningar och de vill gärna ha mer

av västeuropeisk livsstil.

9.1. Samling kring Östersjöbäcknets utveckling

Östersjön var en gång en gravitationspunkt för norra Europa. Det var

basen för det svenska imperiet. Här fanns täta kommunikationer,

intensivt utbyte av kapital, varor och resande. Från regionen gick en

avsevärd export till Amsterdam och London, den tidens stora knutpunkter.

Det svenska intresset och inflytandet i regionen var avsevärt också

långt efter vår stormaktstid var över. Det är typiskt att ungefär en

tredjedel av Alfred Nobels kapital till nobelprisen hade intjänats i

Ryssland.

Vårt utbyte med Finland har fortsatt att blomstra. Finskt och svenskt

näringsliv har idag en långtgående integrering. Färjetrafiken har med

ny, relativt miljövänlig teknik skapat täta förbindelser med stor

kapacitet.

Ryska revolutionen isolerade Ryssland från omvärlden. Leningrad kändes

inte längre av stockholmarna som den närmaste storstaden -- vilket St.

Petersburg hade. Efter andra världskriget lade Stalin ut järnridån mitt

i Östersjön. I hela denna process blev Norrköping, Visby, Slite,

Valdemarsvik, Kalmar, Karlskrona förlorare på den svenska sidan.

Östersjön var inte längre gravitationspunkten för utvecklingen i norra

Europa.

Nu är tid att återupprätta Östersjön som vårt närområdes

gravitationspunkt. Det kräver inte bara en industriell och kommersiell

insats utan också en politisk och diplomatisk. Moderaterna bör gå i

spetsen för en Östersjöpolitik -- själva ordet bör inpräntas hos folket

-- som innefattar ett flödande utbyte av varor, tjänster, kapital,

vetenskap, kultur, idrott och turism. I planen för Östersjöområdet kan

ingå en frihamn för kapital ("tax haven") på Gotland eller Åland; en

sådan skapar mycket ekonomisk aktivitet också utanför det fria området.