P1, Nyhetsmorgon 1996-03-27
Hans L Zetterberg
Vad tror ni historikerna kommer att säga om hur vi klarade den stora arbetslösheten på 1990-talet? De kommer säkert att konstatera att de sociala skyddsnäten i Sverige fungerat bra under krisen. Trots alla neddragningar.
Ett exempel: De arbetslösa har sällan blivit vräkta eller själva ansett att behöver byta till en enklare bostad. I 60 djupintervjuer med arbetslösa om alla aspekter av deras situation fann Sifo endast en som tvingats byta till en billigare bostad. Med en miljon människor i arbetsför ålder ofrivilligt utanför arbetsmarknaden blev det 7500 vräkningar förra året.
Visst drar man ned på konsumtion som arbetslös. Visst känner Stadsmissionen fler utslagna än under 1980-talets högkonjunktur. Men trots att vi har en miljon människor utanför den reguljära arbetsmarknaden har vi inga rapporter om massvält. Fall av hunger och nedkylning har nu liksom tidigare sin omedelbara orsak i knark eller alkoholmissbruk. De rör mycket sällan de vanliga arbetslösa. Det är ett gott betyg.
Nu beror detta goda utfall inte enbart på arbetsmarknadspolitiken med a-kassa och KAS och AMS. Alla utan arbete har inte a-kassa eller KAS. För de som inte har a-kassa eller KAS är studiemedel är den vanligaste försörjningskällan. Vissa har dessutom socialbidrag, och många har bostadsbidrag. Att arbetslösa byter tjänster eller har udda svartjobb är inte heller ovanligt. En del får också ekonomisk hjälp av föräldrar eller andra släktingar. Den stora hjälpen kommer ofta från att vara gift eller sambo med en person som har jobb.
I Sverige är nästan alla arbetslösa är inbäddade i ett flertal marknadsmässiga, offentliga och civila sammanhang, som ger inkomst eller försörjning. Det är denna mångfald av stöd som förklarar att massarbetslösheten inte lett till massvält, massvräkningar, och en massa personliga konkurser.
Alternativet till den starka välfärdstaten är inte den starka individen. Visst finns det starka individer. Men starka individer dominerar inte i de arbetslösas led, lika litet som i de arbetandes led. Vi har för det mesta att göra med vanliga människor. Det som ger dem styrka är den mångfald av hjälpande händer som omger dem. En del av dessa händer tillhör funktionärer i välfärdsstatens tjänst: arbetsförmedlare, försäkringskassetjänstemän, socialsekreterare, etc. Andra hjälpande händer tillhör kommunala vårdarbetare och hemvårdare. Och många andra hjälpande händer tillhör personer som inte alls är anställda av välfärdsapparaterna i stat, landsting och kommun. De är bara medmänniskor i de små gemenskaper i vilka de arbetslösa finns.
De små gemenskaperna är nyckeln till framgång i att överleva som arbetslös. Dessa gemenskaper är inte myndigheter i stat eller kommun, de är heller inte företag på marknaden. De hör till vad vi kallar "det civila samhället". Till det civila samhället räknas familjeliv, grannskapets gemenskapsliv, sällskapsliv, föreningsliv, religionsliv och kulturliv. Om vi bara hade staten att lita till och marknaden att köpa från skulle vår välfärd vara långt torftigare än vad den är.
Det civila samhällets roll i välfärden är det få som talar om, ämnet är försummat av välfärdsforskningen, ointressant för fackföreningarna. Ingen tycks ha nämnt det på socialdemokraternas kongress. Det finns faktiskt omnämnt i moderaternas och kds programskrifter men figurerar knappast i deras faktiska politik. Ändå är det civila samhällets frivilliga insats för välfärden massiv. Vi har alltför länge trott att vi kan leverera välfärd utan att lita till familjemedlemmar, vänner, grannar, arbetskamrater och föreningskamrater.
Det civila samhället är en seg och långlivad struktur. I en firad studie av Italien av Robert Putnam möter vi ett vitalt civilt samhälle i norra Italien och ett torftigt i södra Italien. Det mest slående i hans studie är att denna skillnad funnits i över tusen år!
Det svenska civilsamhället av små gemenskaper kan också räkna sin ålder i århundraden. Idag ser vi en situation i vilket "det starka samhällets" välfärdsmodell i Sverige retirerar medan det civila samhällets modell överlever intakt. Det är därför vi klarar massarbetslösheten så bra.
Det gäller att utnyttja alla resurser vi har för välfärd: statsmaktens, marknadens och det civila samhällets, och att hitta bättre former för deras samspel.