P1, Nyhetsmorgon 1996-02-28
Hans L Zetterberg
Om jag säger "Ihrebaden" eller "Lummelunda", tänker ni på något särskilt?
De som var nyliberaler i nyliberalismens storhetstid under 1980-talets sista åt har säkert Ihrebadens restaurang och Lummelunda vandrarhem på Gotland i gott minne. De vallfärdade gärna dit för att stödja ägaren, Torgny Gustafsson, i en bojkott och blockad som Hotel och Restauranganställdas Förbund lagt mot hans matställe och vandrarhem. Nyliberalerna ville stödja en liten David mot den stora jätten Goliat, en småföretagare mot ett LO-förbund.
Gustafsson hade under högsäsong högst nio anställda i matstället, varav en var med i restaurangfacket, en i Kommunal och en i Handels. Varken de eller de andra i restaurangen tycks ha ansett att de behövde kollektivavtal för sina sommarjobb. När blockaden inleddes hade de slutat. Vandrarhemmet sköttes av familjemedlemmar.
Individualisten Gustafsson klarade sig fyra somrar mot kollektivisterna i restaurangfacket. Han blev de unga nyliberalernas hjälte. Sen kom krisen. Fem olika fackförbund deltog i blockaden och det blev omöjligt att driva verksamheten med normala kostnader.
Händelserna i Ihrebaden och Lummelunda på 1980-talet har nu ett rättsligt efterspel i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Gustafsson har stämt svenska staten. EUs arbetsrättsliga expertis har fått ett konkret fall från den svenska arbetsmarknaden att ta ställning till. Målet ger dem och oss anledning att fundera över tre saker:
För det första. I svensk lag finns ingen begränsning för fackets blockader, till exempel, sympatiåtgärder från andra fackförbund som inte är direkt inblandade. Sådana begränsningar finns i hela EU utom i Danmark. Även i Finland kan en orättmätig blockad leda till skadestånd.
För det andra. I svensk lag saknas reglering av David-Goliat-konflikter om Goliat är en fackförening. Vi har benhårda regler när Goliat är en arbetsgivare som trakasserar en stackars fackligt ansluten som gör sin fackliga aktivitet. Men när ett starkt fack ger sig på en småföretagare som gör ett anständigt jobb med sina anställda, har vi inga regler i Sverige. En juridisk praxis om proportionalitet finns däremot i många EU-länder, till exempel i Tyskland.
För det tredje. I svensk lag finns ingenting som skyddar en företagare mot att tvingas in i en arbetsgivareförening. Genom att ett påtvingas ett kollektivavtal upprättat mellan fack och arbetsgivarförening drivs företagaren i praktiken att gå med i det SAF-förbund som skrivit på avtalet, särskilt om det blir tvist om avtalets tolkning.
Gustafsson tar fasta på den tredje punkten. Han anklagar svenska staten för att inte tillåta honom att stå utanför en arbetsgivareförening. Han hänvisar till föreningsrätten som är en del av de mänskliga rättigheterna och som domstolen är satt att försvara. Han menar att hans mänskliga rättigheter har kränks genom att svensk lag inte skyddar honom mot fackets makt att tvinga in honom i ett SAF-förbund.
Dom faller i april. Det är inte alls säkert att Gustafson vinner. Men målet har betydelse oavsett utgång. Det är som bekant socialdemokratisk och svensk politik att söka påverka hela den europeiska arbetsmarknaden i svensk riktning. Den kunnige, envise och energiske Allan Larsson har hjälps fram till posten som chef för DG 5, det direktorat inom kommissionen som sysslar med arbetsmarknadsfrågor. Han får svårt att exportera svensk arbetsmarknadspolitik till EU om Europadomstolen finner att Sverige har "ett svart hål" i sin arbetsmarknadslagstiftning som ger utrymme för kränkningar och orättvisa, något som Gustafssons advokat hävdar.
Och om Gustafsson förlorar, hur kan vi tro att den bild av svenska arbetsmarknad som kommer fram i målet ska locka andra länder att ta efter? Svenska statens försvarsinlaga till domstolen innehåller en mönstergill beskrivning av hur vi i Sverige överlåtit på arbetsmarknadens parter väldigt mycket som är reglerat i lag i andra länder. Den delen av försvaret kan ha en oväntad effekt långt utanför domstolen. Den är så klargörande att det blir föga troligt att andra länder vill ge sina arbetsgivareföreningar och fackföreningar den stora makt som de har i Sverige i avgörande frågor för medborgarnas väl och ve. Sådan makt vill lagstiftarna och domstolarna i övriga Europa själva behålla.
Sverige är en bra exportnation. Men ska vi exportera vår arbetsmarknadslagstiftning får vi nog först ägna oss åt att renovera den så att den blir attraktiv för andra.