P1, Nyhetsmorgon 1996-02-14

Hans L Zetterberg

Göran Perssons kamp mot statsskuld och arbetslöshet

Den politiska kraften och potensen hos Göran Persson har hittills mätts med hans förmåga att få bukt med den skenande statsskulden. Och hans potens har varit stor. Med draghjälp från konjunkturen och lojalitet från skattebetalarna skenar inte skulden längre som på Anne Wibbles tid. Den ökar visserligen något dag för dag, men skenar gör den inte.

Göran Perssons framgång har lett till att många tror att skuldkrisen är över. Men tyvärr är det inte så. Om Carl Bildt kom tillbaka till regeringsmakten idag skulle han finna att statsskulden är ett par hundra miljarder högre än när han lämnade regeringsmakten. Och Kungariket Sverige (vi heter så som låntagare) har ännu inte börjat den plågsamma och långa vägen att betala tillbaka pengarna. För närvarande omsätter vi bara lånen så att gamla lån blir nya, gärna med lite lägre räntor.

I detta läge av större skuldbörda än någonsin slutar svenska folket att mäta den politiska kraften och potensen hos finansministern med siffrorna för statsskulden. Det har skett ett klart omslag i opinionen. Nu ska hans potens mätas med siffrorna för arbetslösheten istället. För partiledaren och statsministern Göran Persson blir arbetslösheten en större sak än statsskulden varit för finansminister Göran Persson.

Hans allierade i kampen mot arbetslöshet är de fackliga organisationerna på den offentliga sidan. De vill naturligtvis inte att deras medlemmar ska bli arbetslösa. En neddragning med 25 000 kommunalanställda ligger i de ekonomiska prognoserna. Under avtalsrörelsen fick de offentliganställda stora löneökningar, större än vad som gällde för resten av EU-länderna och större än för många inom den privata sektorn. Kommun- och landstingsförbund hotade under lönerörelsen med att löneökningar på denna nivå ofelbart leder till ännu fler avskedanden. Vi minns särskilt kommunförbundsdirektören Gunnar Wetterbergs kraftfulla varningar. Och Wetterberg har stor ekonomisk kunskap och stor intellektuell integritet.

Men nu är annat ljud i skällan. Av hotet om uppsägningar blir intet. Istället växer en slags uppgörelse fram. Persson vill inte att kommunerna fullföljer planerna på att minska personalen. Att avskeda kommunalanställda ökar arbetslösheten vilket skulle visa på impotens hos regeringen. Dessutom skulle statens kostnader öka eftersom det är staten, inte kommunerna som betalar arbetslöshetsersättningen. I gengäld lovar Persson i samtalen med ordföranden i Kommunförbundet, Margot Wikström, att kommunerna får fortsatta statsbidrag. Full pott alltså för de offentliganställdas fackliga organisationer på den kommunala sidan. Och Wetterberg ser ut att bli överkörd av sin ordförande.

Mina nationalekonomiskt bevandrade vänner skakar på huvudet och säger att kommunerna måste fortsätta att rationalisera också i anställningarna, annars blir det aldrig ordning på de offentliga finanserna. Men jag vill skaka på huvudet av ett annat skäl.

Jag tror att en välfärdsstat närmar sig moralisk kollaps när hjälpen minskar till barn, sjuka och handikappade, gamla, arbetslösa och utblottade samtidigt som favörerna blir större till välfärdspolitikens funktionärer. Vid 1990-talets mitt är Sverige av allt att döma där. I Perssons budgetsanering 1994-95 skedde nerdragningarna främst i transfereringarna, inte i anställningarna. Det var pensioner, barnbidrag, sjuk- och arbetslöshetsersättningar mm som minskade.

Nu fortsätter Göran Persson på samma väg för att hålla arbetslöshetssiffrorna nere. De som favoriseras är välfärdsstatens funktionärer: de är arbetsförmedlare, barnstugeföreståndare, fritidspedagoger, försäkringskassetjänstemän, handikapassistenter, hemsamariter, konsumentsekreterare, socialsekreterare, sjukhuskuratorer, skolkuratorer, ungdomskonsulenter etc. De har fått sina löneökningar, och nu får de löften mot uppsägning. Deras klienter, barnen, de sjuka och handikappade, de äldre, de arbetslösa, de utblottade får samtidigt allt mindre. Deras bidragsnivåer sjunker.

I vårt land har den offentliga välfärdens fackliga organisationer mycket mer politisk kraft än välfärdens mottagare. Barn, sjuka, gamla, arbetslösa och fattiga är inte organiserade för politiskt inflytande. I år ökar välfärdsbudgeten till funktionärernas löner och anställningstrygghet, men det blir allt mindre till de behövande.

Jag skakar på huvudet och önskar att vi hade ett välfärdssystem med tydligare moralisk resning. Till ljudet av applåder från de offentliganställdas fackföreningar planerar Göran Persson att visa sin potens på ett ovärdigt sätt.