Det goda företaget

Den internationella konkurrensen beskrivs inte längre som livlig och hård utan som brutal och stenhård. Överallt i världen har företagen på 90-talet blivit vad man kallar "leaner and meaner", alltså magrare och vassare. Det bantas och effektiviseras på alla håll.

Västvärldens stora företag tar idag mest hänsyn till sina aktieägare och långivare. Aldrig har väl de finansiella marknaderna haft en större roll i företagens liv. Därefter kommer kunder; allting måste ligga nära kunden och kundens behov. Sen kommer intresset för de anställda, numera koncentrerat till de kunskapsrika nyckelpersonerna som omhuldas med höga löner. Längre ner på listan kommer leverantörerna som är utbytbara. Och allra längst ned kommer befolkningen i de lokalsamhällen där företagen har sina anläggningar. Om inte kostnaden för löner och arbetsgivaravgifter i företagen motsvaras av vinster, så måste jobb bort och hela anläggningar kan läggas ned eller flyttas. I värsta fall offrar man hela bygden.

I talen på bolagsstämmorna kallas det ideala företaget inte längre "den goda samhällsmedborgaren". Pehr Gyllenhammar kunde på sin tid tala om aktieägarna som en av många av företagets likvärdiga intressentgrupper (eller "stakeholders"). Nu hörs inte sådant tal. Det goda företaget är istället den goda intjänaren där allt går ut på att vårda aktieägare och kunder.

Innan vi säger att det var bättre på Gyllenhammars tid är det värt att påpeka att idén om företaget som den goda samhällsmedborgaren som tar full hänsyn till alla sina intressenter fick kritik både från vänster och höger. Med brett politiskt stöd har det skett en renodling av företagens roll till att bara tjäna aktieägare och kunder. Från vänstern sa man nämligen att företagsledare som inte är demokratiskt valda ska inte bestämma varken över det positiva eller negativa för människor och bygder. Och från högern kom kritiken att företagen faktiskt är ägarnas egendom och ska sätta deras intresse i första hand. Den senare kritiken från aktieägarna ledde till Gyllenhammars fall och renodlarna vann.

I Asien har prioriteringarna inom bolagen länge varit annorlunda än i Nordamerika och Europa. Michael Maccoby har sammanfattat skillnaden så här: "I Japan är den ideala bolagsorganisationen ... en storfamilj som kan växa och förbättras så länge den upprätthåller lojalitet och öppna samtal. Syftet med organisationen är att tillfredsställa kunder, upprätthålla sysselsättningen, öka marknadsandelar och vinst, ungefär i den prioritetsordningen." Det som smäller högst i företagen i vår del av världen är som sagt vinst åt ägarna och tillfredsställelse åt kunden. Lön i ett japanskt storbolag sätts med en kombination av tre faktorer: anställningstidens längd, vinstdelning, och en bedömning av hur den anställde fungerar som lärare och föredöme för arbetskamraterna och skapare av harmoni i arbetsgruppen.

Under 70- och 80-talet försökte många västerländska företag lära av Japan. Det som föll bäst ut var själva produktionsteknologin med snabba omställningar och korta ledtider och kvalitetskontroll under resans gång istället för vid slutstationen. Konsulterna gav detta olika etiketter som Time Based Management, Just in Time, Reenginering, Total Quality Management, och dylikt. Den uppenbara produktivitetsökning som USA och Europa upplevt under senare år bygger i mångt och mycket på detta.

Vad som däremot varit oaptitligt för västvärlden i den östasiatiska läxan och som förkastats av våra direktörer och anställda är den patriarkaliska humanismen i företagandet. I Skandinavien vill vi mer än någon annanstans vara oberoende av våra chefer. Vi lutar oss vanligen hellre mot staten än mot företagen. Så länge vår välfärdsstat fungerade gick det bra. Men nu är det många som vill ha ett bättre osynligt kontrakt med sin arbetsgivare. "Om du ställer upp mer för mig skall jag ställa upp mer för dig", är det många medarbetare som vill säga. I det läget är det trist att systemet renodlats så att företagsledningarna numera mest ställer upp för aktieägarna och kunderna.