Avtalsrörelsen

Två saker tonar fram när man vill summera den ovanligt strejklystna avtalsrörelsen:

För det första: Löneökningarna blev lägre än ökningen i företagens produktivitet.

För det andra: Löneökningarna blev större än i Europeiska Unionen.

Produktiviteten har ökat kraftigt i Sverige under den gångna avtalsperioden. Företagen har varit duktiga på att rationalisera. Och likaså förvaltningarna. Det fanns alltså utrymme för löneökningar. Men löneökningarna tog inte allt av näringslivets produktivitetsvinster. Det finns pengar kvar så att företagen har kvar god styrfart. Och det fanns återhållsamhet också i den offentliga sektorn, ett medvetande om att kommuner och landsting måste fortsätta att rationalisera och staten måste låna mindre.

Investeringar i nya maskiner har ökat produktionsvolymen utan att öka kostnaden i motsvarande grad. Företag har också köpt maskiner och data system för att minska antalet anställda. Då ökar produktiviteten per anställd.Den ljusa sidan av denna produktivitetsökning är utrymmet för avtalsrörelsens högre löner. Den mörka sidan är att arbetslösheten ökat. De arbetslösa hade ingen röst i avtalsrörelsen. Och med hänvisning till den stora statsskulden skar riksdagen ned deras ersättning från samma årsskifte som avtalsrörelsens höjda löner börjar gälla. Det känns orättvist.

Den andra slutsatsen av avtalsrörelsen är att löneökningen av allt att döma blir högre än det europeiska genomsnittet. Metall fick väl ungefär samma höjning i Sverige som i Europa. Flera andra förbund fick mer. Om det är en engångsföreteelse gör det nog ingenting för vår konkurrensförmåga att vi tagit ur mer. Företagen har ju haft ett bra år i Sverige.

Men tyvärr är detta en vana, inte en engångsföreteelse. Vi har nämligen på gott och ont ett system på arbetsmarknaden som nästan alltid under de senaste tjugo åren levererat större lönepåslag än våra europeiska konkurrenter. Vi har starkare fackföreningar och svagare arbetsgivare än konkurrentländerna. Våra fackliga förhandlare har möjlighet att skaffa sina medlemmar bättre utfall än man får nere på kontinenten. Det låter ju bra. Men i många avtalsrörelser hade vi inte råd med stora lönehöjningar. Det blev inflation i lönebeskeden istället för köpstarka kronor. Och vi tvingades att devalvera kronan gång på gång. Devalveringarna blev större än de överlöner vi tagit ut jämfört med Europa. Summan av denna karusell är att de svenska lönerna idag är lägre än i många EU-länder, och avsevärt lägre än i Tyskland, vår värste konkurrent, som aldrig devalverar. Lönebildningen är utan tvivel vårt lands stora olösta problem.

Sjuksköterskestrejken kunde inte avslutas utan en så kallad "kork-klausul" En kork flyter ovanpå. Sjuksköterskorna skall få flyta ovanpå och få högre lönepåslag än andra inom vården under avtalsperiodens senare år. Det fanns många så här kopplade avtal under slutet på 70-talet och under 80-talet. De bidrog till löneexplosionen som bidrog till inflationen och till devalveringarna. På minussidan i avtalsrörelsen ligger detta trista återfall till korkavtal.

Till de stora trenderna i de senaste avtalsrörelserna hör individuell lönesättning. På en del håll, till exempel för universitetens högre tjänster och för arbetsledare, förekommer individuell lönesättning fullt ut. I övrigt syns inslagen av individuell lönesättning mest som en pott i lokala förhandlingar som blir allt större. Trenden är att kollektivavtalen får mindre svängrum och de individuella avtalen ett större utrymme. Moderaten Per Unckel har föreslagit att man bör skynda på denna process genom att förbjuda kollektivavtal. Hur det då ska se ut har inte klargjorts. Men man kan tänka sig att arbetsgivaren en månad före den anställdes födelsedag ger honom eller henne ett förslag om den nya lönen, om arbetstider och vidareutbildning, och inbjuder till förhandling. Det blir jobbigt för de fackliga ombudsmännen och personalcheferna som måste delta i många sådana förhandlingar. Individuell lönesättning ger nämligen i praktiken en större, inte en mindre, roll åt de anställdas ombud, alltså till de fackliga företrädarna.

Det är inte säkert att ett system med individuell snarare än kollektiv lönesättning är lösningen. Men det vore roligt om någon bransch frivilligt och utan lagstifning ville pröva. Kanske Metall och Verkstadsindustrierna som är mest erfarna. Eller sjuksköterskorna som bäst behöver något nytt.