Nyhetsmorgon P1 1996-01-03
Hans L Zetterberg
Folkets förhållande till sina politiker är inte gott. De grälar om pengar.
Det verkar för det första som om politikerna slutat älska sitt folk. De drar ju in på pensioner, arbetslöshetsförsäkringar, föräldraförsäkringar och mycket annat som vi vant oss vid. Nu vill Ingvar Carlsson också öka skatten för den högre medelklassen. Det heter att den nya skatten endast avser de tio procent som har de högsta inkomsterna. Men då glömmer man att de flesta höginkomsttagare delar hushållskassa med make/maka eller barn, och det därmed blir ungefär var femte svensk som drabbas. När statsministern promenerar på Stockholms gator idag kan han alltså räkna med att var femte person han möter får försämrad ekonomi genom hans förslag. Och som alltid, dödar högre skatter folks livsprojekt och planer. Det blir inga glada miner.
Det verkar för det andra också som om folket slutat att älska sina politiker, åtminstone de politiker som har eller har haft makt. För Schyman och Schlaug, som inte har och aldrig har haft makt, finns i dag på sin höjd det gamla vanliga "politikerföraktet". Det drabbar numera i förskott dem som lovar vitt och brett; vi väljare tar för givet att löftena inte kommer att hålla när det gäller. För politiker som har eller har haft makt på senare år talar folket idag om något betydligt allvarligare än förakt för ofinansierade, ohållbara löften. Man talar nu med viss bävan om makthavarnas "grymhet", och tänker då främst på bantningen av välfärdsprogrammen. "Grymhet" är det nya ordet när vi talar om våra politiker, inte "förakt".
Vad är det som ligger bakom den nya klyftan mellan politiker och folk? Jo, de seriösa politikerna med vana vid makten ser att välfärdskostnaderna ökar och ökar. Och folket ser att bidragen minskar och minskar.
De slutgiltiga siffrorna för det gångna året är inte inne ännu. Men vi kan se från löpande redovisningar att kostnaderna för välfärden inte alls minskade 1995 trots alla smärtsamma neddragningar.
Paradoxen av ökade välfärdsutgifter och minskade bidrag och välfärdstjänster kan förklaras. Arbetslösheten ligger trots högkonjunkturen kvar på en väldigt hög nivå. Besökarna på socialen blir fler. Summan av nya och gamla förtidspensionärer ökar. Det blir också allt fler svenskar som skall ha vanlig pension under allt fler år eftersom livslängden ökar. De unga tillbringar allt flera år sammanlagt på dagis, i skolor eller i högre utbildning på det allmännas bekostnad. Sjukfrånvaro ökar inte, men fler, särskilt äldre, får tillgång till längre vård. Kort sagt, i välfärdssystemen ökar antalet klienter, dem som politiker brukar kalla "svaga grupper". Och därmed ökar statsmakternas kostnader.
Trots ökningen i budgeten för välfärdsprogram blir det i genomsnitt mindre till de svaga grupperna av överföringar och offentliga tjänster. Det tillkommer ju ännu flera berättigade personer som skall dela på kakan än det tillkommer anslag i budgeten. Lägre bidrag alltså, trots högre budget.
Politikerna kan se den ena sidan av problemet och folket den andra. Därför är de osams. Politikerna är inte så grymma som de verkar; de ser statens och kommunernas ökade utgifter medan folket ser sina minskade bidrag och höjda skatter. Fenomenet med lägre bidrag och högre kostnader är välfärdens grymma paradox.
I reformeringen av vår felkonstruerade välfärdsstat måste vi lära oss att förändringar av antalet berättigade nästan alltid ger större utslag i statens budget än förändringar av deras ersättnings- och tjänstenivåer. Sådant är aritmetik, inte politik. Men det kan också vara god politik; måste man vara grym skall det drabba så få som möjligt.
När Anne Wibble var finansminister och Bengt Westerberg socialminister i den borgerliga regeringen försökte de en gång en budgetsanering som gick ut på, inte att minska nivån på utbetalningarna, men att minska antalet berättigade till utbetalningar. De föreslog att folk- och ATP-pensionen skulle börja vid 66 år istället för 65. Eftersom pensionerna är den största posten i budgeten var detta ett jättekliv. Förslaget föll, men det pekade i rätt riktning: minska antalet berättigade till pension, inte nivån. Avtalspensioner och privata pensionsförsäkringar kan ju relativt väl täcka för dem som vill sluta arbeta tidigare.
Den nuvarande regeringens tankar att begränsa antalet år man kan gå på a-kassa följer samma viktiga reformprincip: att minska de berättigades antal. Den reformen är smärtsam för en del; grymheten finns också i den, men den drabbar färre. Det viktiga är att den reformen minskar välfärdsparadoxen som lett till så stor klyfta mellan valda och väljare. Den borde ha haft långt högre prioritet än sänkningen av a-kassenivån från 80 till 75 procent av lönen.
I reformering av välfärdstaten bör vi i första hand söka banta antalet berättigade till förmåner, inte i första hand deras ersättningsnivår.