Svenska Dagbladet 1988-10-31

Hans L Zetterberg

Betraktelse inför en karta

Här ovan finns en karta som säger mer än all text på hela sidan. Det är en världskarta. Men länderna är inte ritade i förhållande till sin yta för att visa korrekta avstånd mellan platser. Distanser är trots allt ganska ointressanta i dagens värld. En olympiad i Korea är i TV-åldern lika nära som en fotbollsmatch i Malmö. Flyget till Kanarieöarna är i charteråldern kortare än tågresan från Stockholm till Malmö. Och lägg till några kvart i flygtid och du hinner till New York.

På kartan här ovan är länderna ritade i proportion till den rikedom de skapar. (Den rikedomsskapande kapaciteten mäts som det sammanlagda värdet på alla varor och tjänster som produceras i varje land under ett år, dvs BNP.) Det ger en karta som borde vara på vår näthinna lika ofta som den vanliga världskartan.

VÄSTEUROPA ligger stor och skön i mitten på vår ekonomiska karta. Här stod en gång världshandelns, bankväsendets och industrialismens vagga. Här förbereds nu inom den Europeiska Gemenskapen en plan att 1992 avlägsna de interna handelsbarriärerna. Konkurrens och effektivitet kommer därmed att öka. Pengarna stiger redan i EG-folkens kassakistor och mycket mer utlovas.

Numera leder inte ökad rikedom i ett land till minskad arbetslöshet. Det är teknologin som medfört att vi kan tjäna mer utan att sätta fler personer i arbete. EG-länderna med sin höga arbetslöshet visar detta mycket tydligt.

Söder om Europa finns ingen ekonomisk kontinent. Afrika ligger pinsamt förkrympt och skuldsatt som en liten fläck på den ekonomiska kartan. Inte ens Sydafrika sväller av rikedomskapande förmåga.

Numera leder inte ökad rikedom i ett land till ökade behov av råvaror. Därför förblir u-länderna, råvaruleverantörerna, fattiga när i-länderna blir rika. Igen är det den moderna teknologin som brutit ett samband, denna gång mellan råvaror och rikedom.

TILL VÄNSTER på kartan ligger USA:s enorma rikedomsskapande kapacitet. Den har förblivit vital under hela vårt århundrade med undantag för depressionen på 30-talet. När flertalet av världens ekonomier låg i spillror efter andra världskriget var USA helt dominerande på den ekonomiska världskartan. Landet tog på sig uppgiften att skapa och förnya det regelverk för handel och valutor som i våra dagar lett till marknadsekonomins seger över planhushållningen, kapitalismens fredliga seger över socialismen. Världen fick Pax Americana

USA och Kanada tar nästa år de sista stegen mot en gemensam marknad, vilket är en förutsättning för ett fortsatt nordamerikanskt ekonomiskt ledarskap under nästa århundrade. Kartan avslöjar f ö litenheten i de latinamerikanska ekonomierna − också de nedtyngda av skulder − jämfört med USA-Kanada. Som rikedomsskapare är Mexico och Brasilien ännu småstater.

TILL HÖGER PÅ kartan finns vår tids mest framgångsrika ekonomi. På den ekonomiska världskartan ser den ö vi kallar Japan ut som en stor kontinent. Under kejsar Hirohitos tid har Japan besegrats i ett försök att med militär makt vinna dominans, men samme kejsare har sett landet återhämta sig och nå målet med fredliga ekonomiska medel. Japan är den senaste ekonomiska supermakten; dess makt baseras inte på råvaror och billig arbetskraft utan på en unik sammansmältning av utbildning, teknologi och helhjärtad arbetslust under ett paraply av nymerkantilism.

Det finns i regionen förutom Japan fyra "little Japans" med exceptionell ekonomisk tillväxt: Sydkorea, Taiwan, Hong Kong och Singapore. Den vitala östasiatiska kapitalismen har dragit många företag och regeringar i Europa och Amerika vid näsan. Den underskattades t ex fatalt av vår borgerliga regering när Nils Åsling, Ingemar Mundebo och Gösta Bohman pumpade miljarder efter miljarder till ingen nytta i vår utkonkurrerade varvsindustri. Inrikespolitiker borde nog ha en grundkurs i internationell ekonomi.

Det kapitalistiska systemet har visat sig överlägset det kommunistiska i näringsliv, teknik, medicin, kultur, mänskliga rättigheter, jämställdhet mellan män och kvinnor, omsorg om miljön, ja i nästan allt utom i förmåga att taxera ut resurser till krigsmakten. Sovjetunionen och dess satelliter är som synes inte så stora på den ekonomiska världskartan. Den enorma militära hjärnan i Sovjet bärs av en ynklig ekonomisk kroppshydda.

För att förbli en militär supermakt  vilket är det övergripande målet − måste Sovjet skapa större ekonomiska resurser. Därav Gorbatjovs reformpolitik.

Öststaterna dras som magneter till EG. Deras ekonomiska samarbetsorganisation, Comecon, har skrivit ett samarbetsavtal med EG. Ungern är först med ett eget avtal, andra öststater står i tur. Under oktober månad i år har västeuropeiska banker gett Sovjetunionen krediter för närmare 50 miljarder kronor. Västtysklands Helmut Kohl har varit i Moskva − med 500 rådgivare och förhandlare − och Frankrikes Francois Mitterand är strax på väg: avtalen och utbytet ökar. Den otidsenliga järnridån bryts upp av en handelsaxel mellan västra och östra Europa.

Sådan handel är det normala i den europeiska historien, men den oroar USA. Hur kommer den världsekonomiska kartan att se ut i framtiden?

Det finns tre utvecklingslinjer som diskuteras livligt bland experterna. 

DEN FÖRSTA är att världskapitalismen bryter samman som på 30-talet. Denna tankelinje återkommer i Sverige i det spektrum av opinionen som ligger mellan LO-Tidningen och Göran Therborn. Här tror man på sammanbrottets nödvändighet, inte bara därför att man ser fakta som underbygger denna tro, utan därför att den marxistiska läran har kapitalismens kollaps som sin centrala prognos. När den stora börskorrigeringen kom för ett år sedan var marxisterna helt övertygade om att nu var loppet kört för kapitalismen.

DEN ANDRA utvecklingslinjen är att världsekonomin regionaliseras. Vi får då en världshandel organiserad kring tre "fort", det amerikanska, det europeiska och det japanska. Inom områden dominerade av forten råder frihandel, mellan forten råder protektionism. I ett sådant handelskrig måste nog Sverige söka skydd i det europeiska fortet, dvs. gå med i EG.

Japanska produkter är, som vi alla erfarit, ofta bättre än motsvarande från Amerika och Europa. Den japanska nymerkantilismen har skapat en mycket svåröverstiglig klyfta mellan frihandel i teori och protektionism i praktiken, något som underblåser tullvänligheten i USA och EG. Den amerikanska valkampanjen − särskilt primärvalen − visar hur nära protektionism USA:s opinionsklimat ligger. USA:s nya handelslag blev inte så hård som många fruktat, men i händerna på en protektionistisk president och kongress kan den göra världens största marknad betydligt svårtillgängligare för utlänningar.

Situationen är inte bättre inom EG. I vissa EG-länder tillämpas redan strikta handelsrestriktioner för japanska bilar och hemelektronik. EG-lagstiftningen kring bankväsen och försäkringsverksamhet inriktas på ömsesidighet från konkurrerande länder, vilket är en mildare form av restriktion. I offentlig upphandling inom EG hotas utomstående att uteslutas. I hela EG är jordbrukspolitiken protektionistisk och det är svårt för USA att sälja mat till Västeuropa. Vi är med andra ord redan nu farligt nära en regionalisering av världshandeln.

DEN TREDJE möjligheten är att vi får en i allt väsentligt fri världshandel där alla har fri tillgång till det billigaste kapital och den bästa teknologi och där arbetsfördelningen mellan länderna är optimal. Detta system ger den största rikedomsökningen på sikt.

Ett tiotal svenska företag praktiserar redan dessa teser så gott det nu går: lägger produktutveckling i den universitetsstad i världen där de för uppgiften bästa ingenjörerna bor, förlägger produktion i det land där den blir billigast, lånar till investeringar i de valutor som har lägst ränta och kursrisk, tillverkar endast det som de tror sig vara världsbäst på.

Amerikanarna kallar gärna denna utveckling Pax Americana Redux. Enligt dess formler skall det amerikanska näringslivet vitaliseras, underskotten försvinna, Japan och Europa ta emot mer amerikanska varor och tjänster och sälja sina egna fritt i USA. Båda presidentkandidaterna, Bush och Dukakis, står för denna linje, åtminstone i sin retorik.

För den tredje möjligheten står också premiärminister Margaret Thatcher. Hon tar avstånd från ett protektionistisk EG. "Vi förkastar idén att yttre barriärer måste resas när de inre barriärerna raseras. Vårt mål är att skapa ett dynamiskt Europa som är öppet för de utomstående som kan konkurrera", sade fru Thatcher till SvD i en intervju den 18 maj. I ett mäktigt tal i Brugge den 20 september utvecklade premiärministern samma tema inför EG:

− Inställningen till världshandeln måste överensstämma med den liberalisering vi predikar på hemmaplan. Vi har ett ledaransvar här i synnerhet för u-länderna. De behöver inte bara hjälp; mer än något behöver de handelsmöjligheter om de skall nå den värdighet som följer med en växande ekonomisk styrka och oberoende.

Det vore väldigt bra, inte bara för u-länderna, utan också för Sveriges plats på den framtida ekonomiska världskartan om Margaret Thatcher på denna punkt fick sin vilja i genom.

Copyright 1988 Svenska Dagbladet. Reprinted by permission.