Svenska Dagbladet 1988-10-24

Hans L Zetterberg

I förbund med den nya tiden?

Den första gröna vågen på 60-talets slut och 70-talets början − som med tiden förde Fälldin till makten − var liksom vår nuvarande miljövåg en internationell företeelse. Den efterlämnade flera minnesvärda dokument över sina värderingar. Ett av de mest tidstypiska − och vackra - kallas The Shakerton Pledge.

Shakerton-löftet gavs av många nordamerikanska collgeungdomar. Dess teser återspeglas också, ehuru mer fragmtariskt, i många europeiska opinionsyttringar från den tiden. Så här löd Shakertons credo:

Med vetskap om att jorden och dess rika tillgångar är en Guds gåva och att vi är kallade att använda och berika världens resurser och att ge dem en kärleksfull omsorg, och med vetskap om att livet självt är en gåva och en maning till ansvar glädje och fest, avger jag följande deklaration:

1. Jag betraktar mig som världsmedborgare.
2. Jag lovar att föra ett liv som är sunt och i överensstämmelse med ekologins lagar.
3. Jag lovar att föra ett skapande och enkelt liv och dela mitt personliga välstånd med världens fattiga.
4. Jag lovar att i samverkan med andra åstadkomma förändringar som skapar ett rättvisare samhälle på jorden, ett samhälle där alla människor har full tillgång till resurser som är nödvändiga för fysisk, emotionell, intellektuell och andlig tillväxt.
5. Jag lovar att genom ansvarstagande i mitt yrke undvika att skapa produkter som kan skada andra.
6. Jag betraktar min kropp som en gåva och vill ge den en sund näring och främja dess välbefinnande.
7. Jag lovar att ständigt vara vaksam över mitt förhållande till andra och försöka vara hederlig, rättfärdig och kärleksfull mot människor omkring mig.
8. Jag lovar personlig förnyelse genom bön, meditation och kunskapssökande.
9. Jag åtar mig att vara en ansvarsfull medlem i ett samhälle grundat på tillit.

Så lät det på det tidiga 70-talet. Det var ett personligt engagemang och ansvarstagande. Det gällde den egna livsstilen och övertygelsen. Världen skulle förändras genom att du och jag förändrades.

Shakertonlöftet fungerade som en religiös omvändelse: man stod upp och vittnade om sitt nya liv. Livet och läran skulle gå hand i hand. Utvecklingen skulle betvingas av exempel satta av de individer som kommit till insikt.

Hur annorlunda är inte dagens gröna våg. Inför en församling av kommunalpolitiker hörde jag nyligen Per Garton förklara att de grönas seger i valet var lika naturnödvändig som socialdemokratins framväxt för nästan hundra år sedan. I valet hade han och hans meningsfränder burits fram på historiens våg. Det var samma argument som tidigare i år framfördes i boken Vad vill de gröna? men nu med valresultatet som ett ytterligare "bevis".

Hur välgörande var det inte att höra en gammal kommunalpolitiker muttra över dessa pretentioner att ha historien till bundsförvant: "Om de inte sköter sig åker de ut i nästa val".

I riksdagens allmänpolitiska debatt var miljöpartiets företrädare Anna Horn af Rantzien inne på ett ännu djupare samspel mellan tidsåldern och miljöpartiets inträde i riksdagen:

- Vi i miljöpartiet, sade hon, är väl medvetna om att detta vårt steg över tröskeln aldrig kunnat ske om inte tiden och världssamhället varit mogna för en genomgripande och för vår överlevnad nödvändig förändring − ett politiskt paradigmskifte, ett mönsterbyte, en synvidga.

De personliga löftena från Shakerton har av miljöpartiet de gröna ersatts med en prognos om historiens utfall. Fria män och kvinnor som var och en i sin stad i miljörörelsens barndom gick ut att med personliga exempel leva i harmoni med naturen har nu ersatts av miljöns militanta agenter som tror att de förverkligar historiens obönhörliga gång. Nu skall de diktera hur vi skall leva. Det nya paradigmet, meddelar de i sitt första anförande i en allmänpolitisk riksdagsdebatt, har nämligen konsekvenser på skatteområdet, för jämställdhet, för näringslivets storskalighet, för grundlagen, för energipolitiken, forskningen, kulturen etc etc. Den svenska statsmaktens tvångsmedel skall hädanefter förverkliga det nya paradigmet.

Paradigmskiftet är emellertid ingen licens att bedriva miljöpartiets politik. Vi har haft alldeles tillräckligt med politiker i vårt århundrade som trott sig handla på historiens uppdrag. De värsta hette som bekant Lenin och Hitler.

Det är väljarna, inte historien eller det nya paradigmet, som gett miljöpartisterna uppdraget. Sköter de sig inte sitt uppdrag åker de, som sagt, ut i nästa val.

Vad är förresten "det nya paradigmet", synvidgan?

Världen, naturen, livet, tekniken, kulturen är − nu som förr − en komplicerad mångfald. Den mänskliga tanken skyggar inte för en komplicerad mångfald. Att få ordning ur kaos är en stående utmaning. Men sätten att få ordning ur kaos varierar under historiens gång.

Man kan markera idéhistoriens olika åldrar genom att sammanföra till en och samma tidsålder den tid under vilken en och samma metod används för att få ordning ur kaos. Vi har haft en någorlunda enhetlig dylik period från Francis Bacons tid (1561-1626) till Albert Einsteins tid (1879-1955). Under denna tidsålder, "den moderna tiden", trodde de bästa tänkarna att människor helt och fullt kan förstå världen, och metoden att nå denna förståelse heter analystänkande.

Analystänkandet sker i flera steg:

1. Reduktionism. Vi "går till botten", pulvriserar, och delar upp ett komplicerat fenomen i dess beståndsdelar. Vi kan driva denna del av analysen långt och nå element som det till synes inte lönar sig att bryta ned vidare. Sådana var grundämnen i kemin, celler i biologin, partiklar i fysiken, fonem i lingvistiken, gener i arvsläran, naturrätter i vissa rättsläror, "en man en röst" i den demokratiska maktläran.

2. Determinism. Vi söker elementens orsaker. I analysens anda ligger antagandet att allt som sker har en orsak och ingenting äger rum av ren slump. Orsakskedjorna kan vara komplicerade men går att kartlägga. Man skall vara alldeles bestämd i sin beskrivning av verkligheten och skall söka regler utan undantag.

Orsaker kartlagda i studiet av elementen anses nödvändiga och tillräckliga för att förklara allt som sker. Man behöver inte tillgripa omständigheter som orsaker. Den renaste demonstrationen av orsak och verkan finns i laboratoriet, en innovation i den moderna tiden i vilken alla omständigheter kan kontrolleras. I laboratoriets experimentet kan vi studera hur en variabel i taget påverkar utfallet.

3. Deduktion. Förståelse av komplicerade fenomen kan erhållas genom att lägga samman vad vi lärt om fenomenens beståndsdelar. Det gäller nu att finna mönster i orsaksspelet mellan beståndsdelarna så att vi kan konstruera en generell förklaring (teori) förankrad i den tidigare analysen. Dess centrala begrepp skall fånga in de väsentliga egenskaperna hos beståndsdelarna, och dess naturlagar skall sammanfatta all orsak-verkan som vi observerat. Teorin utformas som en hierarki: från de mest generella och informativa satserna kan vi härleda utsagor som beskriver våra redan gjorda och våra framtida observationer.

Det tankemönster som här beskrivits tillämpades under den moderna eran mer eller mindre medvetet inte bara på vetenskap utan även på statsskick, lagstiftning och grundlagar, organisationer och företag, konst och musik. Framgången har varit formidabel.

En viss misstro mot analystänkandet finns i dagens kulturklimat. Det samlar näring i idéer från Gödel och Heisenberg och kvantmekaniken, idéer inom hermeneutiken och ekologin, mm. Österländska intellektuella som sett det västerländska analystänkandet erövra också deras kulturer vill gärna se alternativ som är mer kongeniala med österländska traditioner.

Analystänkandet söker få ordning ur kaos. Det alternativ med samma syfte som nu erbjuds oss är inte färdigformulerat, men har fått tillräckliga konturer för att man skall kunna diskutera det. Det brukar kallas helhetstänkande, men många andra namn förkommer också.

Här en kort sammanfattning:

1. Holismen. Helheten har egenskaper som delarna inte har. Den får dessa egenskaper genom ett samspel mellan delarna, inte genom att varje del var för sig påverkar helheten. Ingen del kan göra helhetens jobb; båtens segel utvecklat ur sin förpackning kan inte förflytta oss över vattnet, inte heller skrovet utan sitt segel. Segelbåtens egenskaper är inte skrovets egenskaper plus seglets egenskaper. Segelbåtens egenskaper kommer från samspelet mellan segel och skrov, inte något som segel och skrov gör var för sig. Segelbåten som helt system kan inte förstås − eller kan åtminstone definieras så att den inte förstås − genom analys av det konventionella sönderdelande slaget. Förståelsen börjar med helheten och slutar med beståndsdelen.

2. Teleologi. Händelser styrs inte bara av orsak och verkan utan av ändamål och målsättningar. Hos Aristoteles finns inte bara analystänkadets tre kausala samband: en materiell ("det finns ett segel"), en formell ("seglet är vänt mot vinden"), och den vanliga effektiva orsaken ("vinden överför sin kraft på seglet"). Här finns dessutom en ändamålsorsak ("vi vill förflytta oss över vattnet; därför seglar vi"). Den senare bannlystes ur analystänkandets vetenskap, men återkommer i helhetstänkandets. Men även i analystänkandets stora praktiska landvinning, maskinerna, har det visat sig svårt att helt undvika ändamålsresonemang. (Se t ex A. Rosenblueth och N. Wiener, "Purposeful and Non-Purposeful Systems", Philosophy of Science, vol 17, 1950, sid 318-326.)

3. Unika historiska och geografiska omständigheter. För att segla behövs en viss miljö. Kontroll över miljön − så tydlig i laboratoriesituationer − ersätts i helhetstänkandet med en full uppskattning av den unika situationen som gör vissa saker möjliga och andra omöjliga.

Det finns flera andra argument kring helhetstänkandet, många ganska flummiga. Ovanstående får räcka.

Det finns givetvis förespråkare och motståndare till en övergång från analysttänkande till helhetstänkande. På SvD:s kultursida fanns den 9 september i år ett förespråkande inlägg av Erland Lagerroth och den 16 september en replik av Olle Holmqvist. Jag hoppas att debatten kan fortsätta.

Som sociolog och observatör av tidens puls vill jag konstatera att helhetstänkandet för närvarande vinner terräng på analystänkadets bekostnad. Detta gäller mindre i vetenskapliga kretsar än i populär förkunnelse och i folkdjupet. På SvD:s Idagsida återfinns många artiklar som utgår från helhetstänkandet och de får ett stort gensvar.

Det är alltså inte oberättigat att tala om att ett nytt paradigm, helhetstänkandet, växer fram. Men jag tycker att det är helt oberättigat att säga att det gamla paradigmet, analystänkandet, tagit slut.