Svenska Dagbladet 1988-10-17
Hans L Zetterberg:
Ett stort familjeföretag här i stan äger landets största morgontidning och landets största kvällstidning. Patriarken i ägarfamljen, Albert Bonnier Jr, 81 år, röt till och plötsligt hade företaget Marieberg AB, i vilket Dagens Nyheter och Expressen ingår, ingen ledning. Rytandet handlade om att Jan Wallander, Handelsbankens toppman och Mariebergs styrelseordförande, var "en parantes" utan publicistiska insikter.
Bonnier upphov inte sin röst som sig bör på en bolagsstämma eller genom sin representant i styrelsen. Men det fanns ägarmakt bakom orden; Bonnierfamiljens helägda handelsbolag Deni har 24 procent av aktierna i Marieberg och 64 procent av rösterna. Både styrelseordföranden (Jan Wallander) och verkställande direktören (Claes Reuterskiöld) tog sina hattar och gick. Frågan är om deras namn någonsin kan skrivas inom parantes utan att det missförstås.
Olof Lagercrantz håller på att skriva en bok om sin tid i Dagens Nyheters ledning. I torsdags lät han DN:s läsare ta del av en interiör från styrelsens arbete:
Det hände att Tor Bonniers andre son Johan Bonnier, som satt i styrelsen, med dandyns nonchalans och miljonärens oförskämdhet brast ut inför någon i styrelsen upptagen fråga:
- Men det här har vi ju redan bestämt i Deni! Då gick det en ängel genom rummet och Bonnierna vred sig. Men strax fortsatte vi och fattade med stort allvar beslut som redan var fattade.
Olof Lagercrantz ledde tidningen på 60-talet och första hälften av 70-talet, en period då 1968 års idéer sprudlade i spalterna och redaktionens hierarkier slogs sönder av journalisternas stormöten. Men enligt Albert Bonniers memoarbok "Personligt" var det en olycklig period för Dagens Nyheters inre hälsa som det tagit tio år att övervinna.
Idag är Olof Lagercrantz rädd att "tidningen förvandlas från en fritt seglande skuta till en guldförande pråm med ett antal miljonärers intressen och idéer som ledstjärnor".
DN:s chefredaktör, Christina Jutterström, tryckte i lördags en spalt med sin aftonbön till Albert Bonnier - ja, han liknas faktiskt vid en gud - att inom ett år få redovisa sitt sjudande utvecklingsarbete om nya tryckpressar, ny form för tidningen och en kvalitetshöjning av det redaktionella innehållet. Dessutom ber hon att guden skall låta tidningen behålla för publicistisk utveckling alla intjänade pengar.
Det lär bli över 400 miljoner i vinst för Marieberg i år.
Expressens chefredaktör, Bo Strömstedt, tiger och lider.
När familjeföretag når en viss storlek är familjekärleken en belastning snarare än en tillgång. Redan på 1910-talet lanserade familjerna du Pont i USA och Siemens i Tyskland oberoende av varandra benhårda regler mot nepotism (svågervälde) i sina företag. Någon, eller i en god generation ett par tre, av familjens medlemmar eller dem de gift sig med kunde få ledande position i företaget. Men endast om de var lika väl meriterade som andra kandidater och otvetydigt överlägsna utomstående i kompetens.
Familjemedlemmar som inte uppfyllde dessa hårda krav utestängdes från alla poster i företaget, även underordnade sådana. De fick inte heller styrelseposter i dotterbolag. Ingen underordnad skulle genom sitt namn eller sin närvaro vid ägarfamiljens släktmiddagar kunna utöva makt i företaget eller ens misstänkas att kunna utöva makt. Det blev därmed lätt att rekrytera de bästa i landet till chefsposter och till styrelserna.
Där nepotism råder trivs nämligen inte duktiga kraftkarlar bland cheferna.
Bonniers är en släktkär familj vars patriarker tagit hand om de sina inte bara genom aktieposter utan också genom positioner i de många familjeföretagen och platser i deras styrelser. Det är vackert och etiskt men föga affärsmässigt. Denna inställning har gjort det svårt att rekrytera och behålla goda utomstående chefer och styrelsemedlemmar.
Det är nog inte en slump att den duktige Claes Reuterskiöld går medan den föga välrenommerade Ebbe Carlsson sitter kvar i företagsimperiet som vd i Bonnier Fakta.
Det kontrakt som Herbert Tingsten som nyutnämnd chefredaktör för DN skrev med Tor Bonnier på 40-talet är en tidig milstolpe i den långa process som i vår tid förskjutit makten över tidningars innehåll från ägarna och direktionen till chefredaktörerna och redaktionen.
Än finns det som bekant - särskilt i den anglosaxiska världen - överlevande presslorder som vill ha personlig makt snarare än lönsamhet och god journalistik. Men ser man västvärldens medier i stort så gäller att makten över mediernas ord och bild alltmer skiljts från makten över mediernas kronor och ören. Denna trend har gått hand i hand med professionaliseringen av journalistiken. Vi har därmed fått tidningar som är bättre både till innehåll och lönsamhet. De kan - och bör - skriva lika inträngande om de egna ägarnas intressen som om andra intressen.
Skiljelinjen mellan ägarekonomi och professionell journalistik är till stor hjälp i det moderna tidningsarbetets organisation och kapitalanskaffning. Det är också en förutsättning för den omfattande rationalisering i form av kedjebildning som nu är på gång i den massmediala världsmarknaden.
Presslorderna av den gamla skolan är inte det enda problemet för denna utveckling. I USA där skiljelinjen mellan affärsorganisation och redaktion är väl respekterad har man observerat att medarbetarna på olika sidor av skiljelinjen utvecklar olika värderingar och företagskultur.
Ekonomer, jurister och marknadsförare vill vanligen verka inom den givna samhällsordningen, medan journalisterna oftare har värderingar som vill ändra på den givna samhällsordningen.
Detta är ett överkomligt problem så länge redaktionens värderingar inte avviker alltför mycket från läsekretsens värderingar. Inträffar emellertid en sådan avvikelse mellan vad redaktionen uttrycker och vad läsarna uppskattar kan tidningens ställning svikta. I ett sådant läge tycker sig ekonomerna ha rätt att för företagets fortsatta välstånd och överlevnad ändra det redaktionella innehållet. Då är konflikten ett faktum.
Dagens Nyheters upplaga steg under Olof Lagercrantz år på tidningen. Men en konflikt av detta slag utvecklades uppenbarligen ändå mellan Albert Bonnier och Olof Lagercrantz. Låt mig mycket förenklat berätta hur det tog sig ut från Svenska Dagbladets sida. Jag var inte själv i tidningsvärlden på den tiden och bygger därför helt på vad jag läst och hört berättas. Kanske Olof Lagercrantz kan lockas att ta upp ämnet i den bok han skriver.
I 60-talets kulturklimat finns ett antal händelser som tolkades mycket olika i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. 1963 protesterade 140 läkare mot landets "översexualisering" och filmen "491" som visade ett tidelag släpptes av censuren efter klippning av 88 sekunder. Året därpå började hela folket att sjunga med Per Myrberg på svensktoppen: "Nu är det slut på gamla tider, ja nu är det färdigt inom kort. Nu ska hela rasket rivas. Nu ska hela rasket bort." De närmaste åren följde bildandet av det revolutionära partiet kfml, abortresor till Polen, Båstadsdemonstrationer, "Jag är nyfiken - gul", Sara Lidmans "Gruva", bråket om almarna i Kungsträdgården och mängder av andra antiauktoritära yttringar.
Dagens Nyheter spelade med den nya tidsandan av hjärtans lust och Svenska Dagbladet försvarade traditionella värden och stretade emot.
I den s k trolöshetsdebatten vintern och våren 1966 om normlöshetens ärliga charm eller civilisationshotande fara drabbade Gunnar Biörck och hans drabanter i Svenska Dagbladet samman med Olof Lagercrantz och hans vänner i Dagens Nyheter. I överdåd och övermod stötte kulturriddaren Lagercrantz en lans i motståndarens bröst och förklarade att Svenskans kulturartiklar i trolöshetsdebatten var som reaktionära insändare som andra tidningar skulle skämmas för att publicera (DN 30/1 1966).
Vid universiteten blomstrade de nya lärorna och här slog DN totalt ut SvD. Lagercrantz fyllde sin tidning med den nya tidens idéer och anställde medarbetare med 1968 års idéer. Det blev en slags kulturrevolution både i tidningens innehåll och redaktionsarbetets organisation.
Men i samhället i stort, i den breda läsekretsen, hade dessa idéer föga genomslag. DN:s redaktion fick sålunda en uppsättning värderingar, den breda läsekretsen hade en annan. Allmänheten visade snart sina värderingar genom att rösta in jämviktsriksdagen och med tiden en borgerlig regering.
Denna värderingsklyfta blev SvD:s chans att komma tillbaka. Gustaf von Platen, en Bonnierman, fick sina bästa år som publicist när han lämnade det nepotistiska Bonniers 1974 och blev chefredaktör på Svenska Dagbladet. Tillsammans med tidningens andre chef, Lennart Persson, formulerade han en profil för Svenska Dagbladet som ett alternativ på kontrakurs till Dagens Nyheter. I Ranghild Svedlings lärobok om tre vändpunkter i SvDs historia finns denna sammanfattning hur man då tänkte:
- SvD skulle vara objektiv när DN var subjektiv.
- SvD skulle skilja på nyheter och åsikter när DN bedrev kampanjjournalistik.
- SvD skulle stå för sans och balans när DN vinklade och överdrev.
- SvD skulle sträva efter att vara först med nyheterna och ha egna nyheter när DN inte ansträngde sig.
Resten är historia, som det brukar heta. Svenska Dagbladet blev framgångsrik och Dagens Nyheter förlorade först i upplaga men blev med tiden bättre. Allt under Jan Wallanders tid som DN-ordförande.
Sens moralen är enkel. Som botemedel för en Dagens Nyheter på drift är konkurrens från Svenska Dagbladet ett effektivare alternativ än inhopp från Albert Bonnier, Jr. På motsvarande sätt har Aftonbladet ett välgörande inflytande på Expressen. Och vice versa. Konkurrensen styr bättre och smidigare än patriarken.
Copyright © 1988 Svenska Dagbladet. Reprinted by permission.