Svenska Dagbladet 1988-09-26

Hans L Zetterberg

"Dom" fick 36 procent

Efter ett val i en demokrati brukar väljarna vara synnerligen politiskt medvetna och kunniga. Men inte hos oss i år, åtminstone inte i Stockholm. Så här låter det i politiska samtal:

I samtalen i huvudstaden kallas socialdemokraterna "dom". Till och med en lärd socialdemokratisk vän utlade härom kvällen texten om varför det inte förvånade att "dom" vann igen. Ingen säger "vi", inte ens det socialdemokratiska fotfolket.

Skulle någon säga "vi" om socialdemokraterna misstänker man att han eller hon tillhör partitoppen. Vanliga människor gissar och skvallrar om "dom" som om Stockholm vore en östeuropeisk huvudstad och man talade om en politbyrå.

Nu är det så att "dom" fick bara 36.3 procent i valet. Detta är ett angeläget budskap värt att begrundas. Drygt var tredje röstberättigad röstade på Ingvar Carlssons socialdemokrati i årets val. Antalet röstberättigade var 6.381.310 och socialdemokraterna fick 2.318.843 röster. Räkna själv och bevisa att det blir rekordlåga 36.3 procent.

På valnatten måste vi helt naturligt mest uppmärksamma vad som händer med riksdagens sammansättning och maktens fördelning. Då räknar man procent av de röstande med giltiga valsedlar. Men om vi vill veta vad som hänt bland folket måste vi räkna procent av de röstberättigade. Om valdeltagandet är mycket högt spelar det inte så stor roll om man slarvigt hoppar från det ena perspektivet till det andra.

Men i år hände något helt annat med riksdagen än med folket. I riksdagen blev socialdemokraterna trots röstförluster i praktiken starkare - det socialistiska blocket blev större än det borgerliga - men bland folket gjorde socialdemokraterna sitt sämsta riksdagsval sedan 1950-talet.

Valets facit för socialdemokraterna är att partiet vunnit makten och förlorat folket. Partiet fick 43.5 procent av giltiga röster. Men partiet fick bara 36.3 procent av de röstberättigade. Siffran 43.5 ligger på 1973 års nivå. Och man får gå tillbaka till 1958 för att hitta en lägre siffran än 36.3.

Låt oss titta närmare på denna typ av siffror i diagrammet härovan. Diagrammet börjar när den allmänna rösträtten infördes och slutar på valsöndagen när valet var sluträknat. Det är inte den sortens diagram som man får se i TVs valvaka.

När den allmänna rösträtten infördes blev det möjligt för för de lägre samhällsklasserna att delta i politiken: ekonomiskt beroende medborgare fick kanaler till rikets styrelse. De mobiliserades i valkamp. Valdeltagandet steg. Arbetare, småbrukare, kvinnor, glesbygdsbor, pensionärer - grupp efter grupp lärde sig att utnyttja sin rösträtt.

Medborgarna som tidigare mest sett folklig politik som något lokalt för byalag samlades nu i riksomfattande partier. Snart hade nästan alla ett parti att kalla sitt. Det fanns inget politiskt ingenmansland kvar för nya partier att ockupera. Flera partier bytte namn, men partistrukturen i riksdagen förblev stabil mellan 1919 och miljöpartiets inträde 1988.

Demokratiseringen av Sverige innebar att nya män och kvinnor aktiverades att ta plats i det offentliga livet. En politisk elit växte fram vid sidan av den ekonomiska eliten. Socialdemokraterna blev under efterkrigstiden en paraplyorganisation för olika intressegrupper: LO,Hyresgästernas riksförbund, SABO, HSB, KF, Folksam, Folkets Husrörelsen, ABF, PRO, Arbetarrörelsens fredsforum m fl.

Partiets beslut är kompromisser mellan dessa gruppers krav. Ingvar Carlsson måste som Palme 1982 förhandla med organisationerna om innebörden i vallöftena till väljarna. Vi har i socialdemokratins Sverige gått från folkvälde med väljarpartier till organisationsvälde med paraplypartier.

I sinom tid fick den nya politiska eliten genom beskattning kontroll över mer än hälften av all rikedom som produceras i landet. Och de riksomfattande partierna fick kontroll även över lokalstyret. Den lokala och regionala politiken förtvinade under en serie dråpslag: kommunsammanslagning, gemensam valdag, statliga regleringar och bidragsbestämmelser, kommunal skatteutjämning.

Diagrammet visar socialdemokraternas andel av de röstberättigade (inte de röstande). Inget diagram kan berätta mer om 1900-talets politiska historia än detta. Folket lär sig, som sagt, politik och de röstar allt mer med socialdemokratin. 1900-talet blir socialdemokratins tidevarv i Sverige. I början på seklet gick det långsamt men säkert uppåt och pionjärandan fanns i blodet. I slutet bär det nedåt under tyngden av maktutövning, klumpiga offentliga servicemonopol och politiska skandaler.

Den som vill kan pricka in Branting, Per Albin, Erlander, Palme och Ingvar ("Foten") Carlsson i diagrammet. När Branting var som bäst mobiliserade han i 1917 års val 22.4 procent av de röstberättigade. (Det var på den tiden bara män fick rösta.) Per Albin kom upp i 37.8 procent 1940, Erlanders bästa val var hans sista, 1968, med 44.7 procent. Palme toppade med 41.7 procent 1982.

Mot dessa tal står Carlssons 36.3 procent.

I årets valrörelse lutade sig socialdemokraterna mer än vanligt på sin organisationsapparat, därtill nödd och tvungen av sin dåliga framtoning i alla massmedier utom i TV:s utfrågningar. Men hela den socialdemokratiska gemenskapen och alla övriga ansträngningar drog endast med drygt var tredje vuxen svensk till valurnorna med en s-sedel i handen. Det är ett stort bakslag för partisekreteraren.

Sista delen av diagrammets kurva visar en fallande trend. Det är en hälsning från historien till socialdemokratin. Dess århundrade tar slut. Ett symptom är att dom-andan ersätter den gamla vi-andan.

Nedgången är också ett lackmuspapper för festtalare och hyllningsskribenter inför socialdemokratins 100-årsjubileum. De som ignorerar nedgången är våra vanliga intellektuella fjantar inför s-makten; de som uppfattar signalerna är tankearbetare med integritet.

När jubileet närmar sig lär det tyvärr inte finnas många av de senare bland samtidshistorikerna, statsvetarna, sociologerna och de vanligaste medarbetarna på kultursidorna.

Men glöm inte: dom fick bara 36 procent i valet 1988.