Svenska Dagbladet 1988-09-22

Hans L Zetterberg

Verkligheten efter valet

Valet 1988 gav oss en ny moralisk och och en ny politisk verklighet.

Den enda sanna glädjen över valutgången finns hos miljöpartiet. I övrigt tycks både förlorare och vinnare vara dämpade. Kanske beror den dova reaktionen på att valutgången visade hur brott lönar sig.

Ingvar Carlsson kan låta de sina sätta sig över lagarna, och mobilisera hela sitt parti och regeringens kansli till framgångsrikt försvar för olagligheterna. Stig Malm kan tala om sin och LO:s kärlek till rättvis fördelning och hat mot spekulation - och ljuga om sin kunskap om dotterns lägenhet och Folksams optioner. När Carlssons och Malms klagan till sist blev bönhörd att valrörelsen skulle handla om sakfrågor och inte affärer visade det sig att de ingenting ville säga om sin egen politik; de hade bara kritik av folkpartiets.

Carlsson och Malm må ha avslöjats som ihåliga personligheter, men de har makten kvar. Det är alltså inte givet att demokratiska val sorter agnar från vetet. Det är inte heller givet att undersökande journalistik fäller regeringar.

Moral behövs emellertid bland partier och politiker trots att den politiska processen inte alltid belönar de goda och straffar de onda. Inte minst behövs moralen i kampen mot de fördomar som folkomröstningen i Sjöbo gjorde synliga.

Valrörelsens moraliska facit är dystert: i maktens centrum i Stockholm har arbetarrörelsens två främste ledare visat brister i moralisk resning, och i en perifer landsortskommun i Skåne har en smittsam främlingsfientlighet fått majoritet.

Den nya politiska verkligheten är också dyster för alla utom för de gröna. Så här ser den ut i siffror:

Blå blocket: (m, fp) 30.6% 1.612.700 röster -367.000

Gröna blocket: (c, kds, mp, vpk) 25.8% 1.357.800 röster +284.500

Socialdemokraterna: (s) 43.6% 2.301.600 röster -186.000

Valets bestående resultat är att vi fått ett grönt block i landet som omfattar var fjärde väljare. Det består av centern, vpk, kds och miljöpartiet.

Det gröna blocket är inte för närvarande ett regeringsalternativ. Men partierna i det gröna blocket kan i många frågor tänkas rösta likartat i riksdagen och driva opinionen åt sitt håll. I kommentarerna efter valet har företrädare för det gröna blockets riksdagspartier redan talat om att tillsammans verka för miljöfrågornas primat.

Det nya gröna blocket kommer att samverka också i andra frågor. De gillar inte den nuvarande rikliga tillgången på billig energi. Blocket kommer att motarbeta anpassningen till EG, skattereformer med rejält sänkta marginalskatter, en friare kapitalmarknad. Det gröna blocket kommer heller inte att ställa upp i kampen för näringslivets internationella marknadsandelar.

Alla partier utanför det gröna blocket - m, fp och s - är påtagligt försvagade i 1988 års val. Dessa partier är varandras motståndare, men de är lika i ett avseende: de tar ekonomi och lönsamhet och Sveriges internationella beroende på allvar. De har en tradition att ställa upp för ekonomisk tillväxt.

I moderaternas och socialdemokraternas fall är nedgången en fortsättning på trenden från förra valet. Socialdemokraterna vill gärna kallas valets vinnare. Men röstförlusterna är bedövande:

1982: 2.533.300 s-röster

1985: 2.487.600 s-röster

1988: 2.301.600 s-röster

Ändring 85-88: - 186.000 röster

Ändring 82-88: - 231.700 röster

Ingvar Carlsson är inte bara en moralisk förlorare utan också en förlorare i rösträkningen. Cirka 207.000 av Palmes väljare stannade hemma på soffan när Carlsson gick till val.

För folkpartiet gick det som bekant bakåt. Partiet berättade tydligt om sina förslags kostnader och otydligt om sina förslags välsignelser. (Drivna politiker brukar göra tvärt om: vara tydliga om välsignelserna och dölja kostnaderna.) Men hela röstvinsten från gångna tiders Westerberg-effekt blev inte utraderad. Bengt Westerberg har så att säga dragit på sin kredit, men har en del till godo. Jämfört med katastrofvalet 1982 står partiet på plus:

1982: 327.800 fp-röster

1985: 792.300 fp-röster

1988: 645.400 fp-röster

Ändring 85-88: - 146.900 röster

Ändring 82-88: + 317.600 röster

Folkpartiet förlorade cirka 85.000 väljare till soffan.

För moderaterna går det brant utför, brantare än för något annat parti. Håll i er här:

1982: 1.313.300 m-röster

1985: 1.187.300 m-röster

1988: 967.200 m-röster

Ändring 85-88: - 220.100 röster

Ändring 82-88: - 346.100 röster

Röstförlusterna var registrerade av opinionsundersökarna innan Carl Bildt tog ledningen av partiet. Han har stoppat blödningen, men han har inte lyckats vända kurvan uppåt. Cirka 113.000 moderatväljare från 1985 stannade hemma på valdagen, en hel del efter att ha läst naturskyddsföreningens broschyr om vad partierna gjort i miljöfrågan.

De traditionella regeringsalternativen som vi brukar kalla det borgerliga och det socialistiska lever kvar. Men villkoren är nya och det finns andra regeringsalternativ. Regeringar i en treblocksriksdag arbetar nämligen under andra villkor än i vår gamla tvåblocksriksdag.

En försmak av vad som gäller fick vi med folkpartiregeringen första halvåret 1979 när en historisk förelöpare till treblocksriksdagen dök upp i behandlingen av kärnkraftsfrågan.

I den riksdag vi valde i söndags är socialdemokraterna ensamma större än de tre borgerliga partierna. Därför behöver övergången till tre block inte innebära så stora förändringar. S-förslagen slår alltid ut de borgerliga i slutvoteringen, och redan tidigare har de gröna förslagen röstats bort. De ambitiösa miljöpartisterna kommer att vrida sig i vredgad maktlöshet när de upptäcker hur riksdagens voteringsordning fördelar makten.

Men låt oss se utvecklingen på sikt för det gröna blocket. I det gamla spelet med två block strävade socialdemokraterna alltid efter egen majoritet och kunde ibland få det. I det nya spelet med tre stora block kan vi inte räkna med annat än minoritetsregeringar.

Fortsatta skandaler och moraliskt förfall inom SAP- och LO-toppen underblåser treblocksriksdagens rörliga minoritetsparlamentarism. Politisk fingerfärdighet och kompromissförmåga kommer att stå högt i kurs, och riksdagen och dess utskott får nytt liv.

Även Olof Johansson i det gröna blocket kan i sinom tid vilja bilda minoritetsregering och pröva sin lycka i politiska balanskonster.

För att förstå det nya läget är det viktigt att (som centern och socialdemokraterna brukar göra) skilja blockpolitik från politik som syftar till medverkan i regeringsunderlag.

Om socialdemokraterna skall bilda regering måste de värva regeringsunderlag, t ex vpk, för att klara omröstningen om statsminister och eventuella förtroendeomröstningar. Vpk är en pendlare mellan det röda och gröna blocket som i flertalet konflikter mellan socialdemokratin och det gröna blocket kommer att rösta med det gröna blocket. Det blir inte längre socialdemokratins stödparti som på tvåblocksriksdagens tid, vilket förvånade socialdemokrater snart kommer att upptäcka.

Om m och/eller fp i en överskådlig framtid vill bilda regering måste de likaså engagera andra, t ex centern. Oavsett om högersidan eller vänstersidan regerar har i dessa exempel det gröna blocket stort inflytande. Sverige kan knappast undgå att färgas grönt de närmaste valperioderna.

Enda sättet att neutralisera ett oproportionerligt stort inflytande från det gröna blocket i politiken är en överenskommelse mellan socialdemokraterna och ett eller båda partierna i det blå blocket att släppa fram en regering och en politik utan grönt stöd. På det sättet skulle storskalig exportindustri, kärnkraft, teknik, bilism, internationell finansverksamhet, banden med EG mm fortsätta att utvecklas.

Sverige skulle därmed i ytterligare en generation kunna tillhöra de rikaste nationerna. Vi skulle ligga i takt med det internationella opinionsklimatet. Vi skulle klara ekonomin för pensionerna, utbildningen och vården - ja, även miljön.

En sådan överenskommelse om regeringsmakten och politiken är osannolik och långsökt så länge Ingvar Carlsson har majoritet över de borgerliga och får sitta kvar som ledare och odla idéer om att socialdemokratin skall vara världens bästa miljöparti.

Sanningens minut kan dock komma för Carlsson redan i denna mandatperiod. När han har sagt nej till kolkraft och 1990 kommer till kontrollstationen för kärnkraftens tidiga avveckling ställs frågan på sin spets om det gröna blocket skall isoleras eller bestämma.

Moderaterna är landets näst största parti. Alternativet med en moderatledd minoritetsregering finns i reserv, och den reserven skall vi vårda. Den kommer att behövas på 90-talet.

Copyright 1988 Svenska Dagbladet. Reprinted by permission.