Svenska Dagbladet 1988-08-29
Hans L Zetterberg
Ingvar Carlssons problem i valrörelsen är att han blir överskuggad av Olof Palme.
Carlsson har inte blivit statsminister som resultat av ett allmänt val. Han är för närvarande statsminister därför att Sten Andersson på ett partistyrelsemöte efter mordet på Olof Palme nominerade honom till partiordförande och riksdagen accepterade honom som statsminister. Nu skall väljarna säga sitt.
En hel del av Carlssons svårigheter i valrörelsen går tillbaka på hans första politiska beslut som statsminister. Det var ett typiskt sekteristiskt beslut: den döde Palme tillhörde partiet och skulle ha en partibegravning, inte en statsbegravning. Den döde Palme skulle hedras av partiet; andra som ville hedra honom skulle ställa in sig under arbetarkommunernas röda fanor.
I det upprop som inledde den socialdemokratiska valrörelsen i början av augusti skrev Ingvar Carlsson: "Med sorg i hjärtat tvingas vi genomföra en valrörelse utan Olof Palme. Vi hedrar hans minne bäst genom att i glädje och stolthet göra vår insats för ännu en socialdemokratisk valseger".
Igen skall de sörjande väljarna ställa in sig under de röda fanorna.
Sten Andersson, Anna-Greta Leijon och Stig Malm uttrycker ofta sin saknad över Olof Palme. Deras sorg är inte bara privat, den är också offentlig och den är en del i valrörelsen. De antyder om och om igen att om Säpo skyddat Palme bättre skulle allt varit gott och väl.
Med detta vill de påminna väljarna om Palme, och de lyckas i detta. De vill förnedra Säpo, och i detta lyckas de också.
Men i samma andetag förminskar denna socialdemokratiska valuppläggning Olof Palmes efterträdare. "Palme var bättre än Carlsson" är den tysta förutsättningen.
Partiledningens oreflekterade dom över Carlsson bekräftas av nyhetsflödets bild av den misslyckade Ingvar Carlsson. Carlsson som utställer omöjliga löften till Leijon, Carlsson som inte vill ha KU-förhör före valet men som sedan begär KU-förhör, Carlsson som inte tar avstånd från från sin namne Ebbe (kanske för att han på något sätt uppmuntrat eller godkänt operationerna?), Carlsson som svävar på målet om finansiering av reformer, Carlsson som utnämner Westerberg till huvudmotståndare men tackar nej till att debattera med honom.
Vad väljarna själva kan observera av Carlsson i aktion är inte starkt nog att motverka bilden som både valledningen och massmedierna sprider: Palme var rätt virke, Carlsson är sekunda virke.
Själv vill Carlsson ogärna bli jämförd med Olof Palme. Han nämner sällan Palmes namn. Han åkallar Tage Erlander som sin politiske lärare. Erlander lade dock aldrig upp en valkampanj som en bumerang mot sig själv.
Bengt Westerbergs problem i valrörelsen är att han blir överskuggad av Bengt Westerberg av år 1985. Westerberg har en superb förmåga att översätta sin politik till ett vardagligt innehåll för väljarna. Slutspurten i Westerbergs förra valrörelse - hans första - blev en enorm framgång både i debatterna och i röstsiffrorna.
Det går bra i år också. Westerberg har tagit på sig lejonparten av hela borgerlighetens börda i denna valkampanj: att avslöja tankarna att via miljöfrågan införa planekonomi.
Massmediernas granskning av folkpartiet och dess ledare är dock mer kritisk denna gång; i år gäller det ju en statsministerkandidat. Westerberg lät mer irriterad i radions utfrågning än vi mindes honom från 1985.
Väljarnas beundran är inte heller lika spontan som när Adelsohn och Palme hade pucklat varandra blodiga och Westerberg lugnt och sakligt tog hand om bollen och gjorde mål. Det finns i år ingen Adelsohn eller Palme att bli jämförd med.
Opinionsundersökarna gjorde två fatala fel i kalkylen för folkpartiet i september 1985. De hängde inte med i valrörelsens slutspurt, och de vägde sina siffror som om de intervjuades uppgift att de röstat på folkpartiet i föregående val kunde tas ad notam. (Man brukar kunna göra så i Sverige och dylik "poststratifiering" minskar i vanliga fall felmarginaler.) Men entusiasmen för Westerberg var så stor att den färgade av sig också på svaret hur man röstat 1982.
Därför underskattade opinionsmätarna folkpartiets uppgång, vägde den tillbaka med flera procent. Genom denna opinionsmiss blev storleken på Westerbergs framgång en total överraskning för alla.
Han förklarades inte bara för den bästa i valrörelsen, vilket var sant. Han utnämndes av den häpna allmänheten till en politikens superman, vilket var falskt. Westerberg är inte en genuin politisk superman, en Sadat som flyger till Jerusalem och inleder en fredsprocess. Han anses vara en superman av den mindre smickrande anledningen att opinionsundersökarna - jag var en av dem - gjorde allvarliga fel.
Skimret från valframgången 1985 ligger dock kvar. Förväntningarna på Bengt Westerberg från de egna är i år långt mer uppskruvade än förväntningarna bland moderaterna på Bildt och bland centerpartisterna på Johansson. Han lever därför farligare än de andra.
Risken är att folkpartiet drabbas av det förväntningarnas bakslag som moderaterna känner så väl. Det innebär att små framgångar upplevs som motgång och små motgångar upplevs som katastrof.
Carl Bildts problem i valrörelsen är att han blir överskuggad av väljarnas bild av Carl Bildt. Bildt, som gör sin första valrörelse som partiledare, är inte den som med lätthet tänder andra och lockar fram väljarnas stöd; däri ligger hans begränsning som politiker. När han får ta emot väljarnas tillgivenhet och trohet är det därför att de själva medvetet väljer att ge honom stöd. Det ger inga lättköpta väljarframgångar, men mycket stabila.
Bildt är i övrigt synnerligen rikt begåvad med politiska talanger: han har lätt att formulera sig också om svåra frågor, är snabb i repliken, glömmer aldrig sin ideologiska dagordning, har förmåga att nå politiska mål även om det kräver omvägar.
Genomsnittsväljarnas bild av Bildt sammanfattas av en reklambyrå som i en annonsserie presenterade honom som "den där Bildt". Det är Olof Palmes bild av Bildt som blivit allmänhetens och som också finns hos Rönnbergs annonsbyrå och Thorn Hyr-TV. (Den respektlösa byrån och annonsören som utnyttjar valrörelsens aktörer för att öka sin handel har nu övertalats att ändra annonsens utformning.)
Bilden av Bildt skapades av några hårda konfrontationer med Palme framför allt i samband med den s k Bildtaffären från 1983. Palmes attityd - som han också hade rikliga tillfällen att framföra i TV - framgår av förhören i konstitutionsutskottet följande år.
"Jag blev först ganska arg när jag hörde det (dvs. att Bildt rest till Washington utan att tala med oss)....Jag hade sagt till mina medarbetare att jag skulle kalla upp den här mannen för att påpeka att så här göra man inte, men jag sade det i utrikesnämnden i stället....Egentligen ville ingen ta i den här riksdagsmannen." (KU 1984/84:30, sid 141)
Tage Erlander var statsminister i många år innan han steg ut ur den förklenande image som Bertil Ohlin och Herbert Tingsten via tidningarna givit honom. Men en vacker dag, helt oplanerat och när han själv minst anade det, insåg nästan hela folket att Erlander var en stor människa, en politiker i helfigur som dessutom berättade bra värmlandshistorier.
Det var endast skenbart en plötslig förändring. Långsamt hade värderingen av Erlander ändrats, och det plötsliga låg i att folket upptäckte att de till mans omvärderat honom.
På samma sätt kan det ta tid innan Carl Bildt stiger ut ur den bild som Olof Palme via inslag i Rapport och Aktuellt gav honom i början på 80-talet. Det kan ske nu i september men lika gärna ett kommande år eller valperiod.
När den dagen kommer blir han givetvis inte annorlunda än den han hittills förefallit att vara i TVs nyhetssnuttar: snabbtänkt, bitande, kunnig om världen. Men då träder han fram i helfigur: en gentleman av börd, en fosterlandsvän och europé‚ en bildad och erfaren ledare med distans och självironi, den bäste svenske politikern i sin generation.
Copyright 1988 Svenska Dagbladet. Reprinted by permission.