Svenska Dagbladet 1988-08-15

Hans L Zetterberg

Hur skall landet styras?

I EN VALRÖRELSE skall vi resonera, skaffa oss kunskaper och insikter, lyssna på debatter, pröva våra egna åsikter i samtal med andra. Sedan skall man rösta. Och det vi röstar om är i första hand

1. Vem skall regera landet?
2. Vilken politik skall föras?

Nu längtar vi i alla läger efter en valrörelse kring dessa gammaldags problem. Vi vill inte distraheras längre av de många skandaler som inträffat i år. Inte heller av gammal surdeg från en tid då vi hade en annan syn på vårt lands inre säkerhet än i dag.

Om vi inte får i gång den vanliga valdebatten om vem som skall regera och vilken politik som skall föras drar vi på oss olust när valet är färdigt den 19 september. Vi får då svårt att acceptera valresultatet som ett äkta uttryck för genomtänkta ställningstaganden.

I EN SVENSK valrörelse på 1970- och 80-talet finns emellertid något mer än de klassiska frågorna om vem som skall regera och vilken politik som skall föras. I Sverige stämmer en valrörelse också till eftertanke om ett tredje problem:

3. Hur skall landet styras?

Det finns nämligen påtagliga skillnader mellan det socialdemokratiska och det borgerliga styrsystemet, även om båda givetvis fäller inom ramarna för vår demokratiska konstitution.

RIKSDAGEN som vi väljer stiftar lag. Manglingen av lagförslagen i riksdagens utskott och voteringen i kammaren är emellertid endast slutstationer i en längre process av kompromisser. Kompromisser är demokratins livsluft och ingalunda något komprometterande.

När de borgerliga regerade 1976-82 såg vi mycket av kompromissandet. Regeringen sprack när kompromisser om kärnkraft och skatter misslyckades. Det var mycket stökigt.

När socialdemokraterna regerar sker kompromissandet mest i det fördolda. När socialdemokratin inte har egen majoritet i riksdagen - vilket varit fallet under flertalet perioder av (s)- styre - kan kompromissandet hamna i riksdagens utskott - bli öppet. Mindre stökigt.

Den borgerliga modellen ger utåt intryck av oenighet och långbänk, den socialdemokratiska av enighet och handlingskraft. Men en stor del av skillnaden består i hur mycket av det politiska vardagsarbetet som utspelas inför öppen ridå. Det är inte omöjligt att Sverige med tiden mognar som demokratisk nation och vill ha full insyn i den politiska restaurangens kök, inte bara i dess matsal.

EN ANNAN SKILLNAD mellan borgerligt och socialdemokratiskt styre gäller de stora organisationerna och folkrörelserna.

Arbetarrörelsen har en stark personalunion mellan parti och fack. LO-chefen sitter i partistyrelsen med självklarhet. En SAF-chef skulle aldrig få säte i ett borgerligt partis styrelse.

Näringslivsorganisationerna söker påverka politiken genom remisser, uppvaktningar, opinionsbildning, ett utredningsarbete. Dessutom är näringslivet sponsor för tankesmedjor som producerar idéer för politiken. Men dessa idéer måste accepteras av partistämmor och partiledningar innan de kommer in i den politiska processen av kompromisser och beslut. Här faller flertalet av idéerna från SNS och Timbro på hälleberget.

Socialdemokraterna har ett medvetet program att låta närstående folkrörelser delta i förvaltningen och få laglig rätt till inflytande. Hyresgäströrelsen och fackföreningsrörelsen får t ex utöva en del av samhällets tvångsmakt. Vi har brukarinflytande och folkrörelseförvaltning. Gränsen mellan offentlig och privat maktutövning suddas alltså ut för de "socialdemokratiska" folkrörelsernas del.

OCKSÅ i inställningen till byråkratin skiljer sig den socialdemokratiska styrmodellen från den borgerliga.

I tillsättningen av statliga topptjänster har vi det förunderliga fenomenet i perioder av socialdemokratisk regering att den mest kompetente till tjänsten nästan aldrig är kommunist, centerpartist, folkpartist eller moderat. Han eller hon är partivän. Vid kommunala utnämningar finns mycket skvaller om liknande egendomligheter. I Nerikes Allehanda den 23/7 beskrev Bertil Ardefors sina erfarenheter:

Under 13 år var jag anställd i Örebros socialförvaltning och kunde under lång tid på nära håll följa maktspelet bland sossarna. Att processen - om än ibland långsamt i reformistisk anda - ofelbart malde på i syfte att eliminera icke partimedlemmar från tjänster och att rekrytera medlemmar till alla befattningar, främst chefstjänster, finns det oerhört många belägg för.

Man kan diskutera hur medveten denna process är som koncentrerar socialdemokratiska partiböcker till ledningen för kommunala organ. Men att processen finns är höjt över allt tvivel.

Politiker och byråkrater - valda och utnämnda - har i alla demokratier var sitt revir. Gränstvister är inte ovanliga. TV-tittare världen över har sett dem dramatiseras i komediserien Yes, Prime Minister.

I socialdemokratins Sverige har relationen mellan valda och utnämnda utvecklats på ett annorlunda sätt. Partiets styrmodell går ut på att stifta s k ramlagar. Dessa får sitt egentliga, konkreta innehåll av tjänstemännen - i praktiken (s)-tjänstemännen - i verken och förvaltningarna.

Ämbetsmannastaten håller alltså på att övergå i partistaten.

TILL SIST kan vi nämna en mer marginell skillnad mellan det borgerliga och det socialdemokratiska styrsystemet. Det långa socialdemokratiska maktinnehavet har varit en fin grogrund för politiska kotterier. Olof Palmes vänner kring sommarstugan på Fårö var ett sådant. Ove Rainer och Lennart Bodström var kotterimedlemmar som med tiden blev statsråd.

De borgerliga är uppdelade på tre partier, och det motverkar kotteribildning. Man har svårt att komma överens, och jag känner inte till några kotterier som går över partigränserna inom borgerligheten.

I valet mellan kotteriets krav och partiets krav måste partiledaren välja partiet. Därav den bryska behandling som Rainer fick av Palme. Ingvar Carlssons behandling av Anna-Greta Leijon och Carl Lidbom inom Ebbe-kotteriet har varit vänsäll. Den kommer inte att hålla i längden.

I VALET I ÅR röstar vi inte för eller emot Ebbe Carlsson. Inte heller för eller emot demokrati. Men vi röstar i praktiken för olika styrmodeller. Detta kan vara till vägledning för alla som tycker att skillnaden i sakfrågor mellan blocken är obetydlig eller ointressant och för alla som tycker att politiker från olika partier är ungefär lika goda eller onda.