Svenska Dagbladet 1988-08-08

Hans L Zetterberg

Anna-Greta Leijon i valrörelsen

NÄR ALLT är sagt och glömt om KU:s TV-sända förhör i affären Ebbe Carlsson kommer vi att minnas en sak: Ingvar Carlsson tog inte avstånd från Ebbe Carlsson. Han gavs många chanser att helt distansera sig från denne. Men han gjorde det inte. Ebbe Carlsson kunde dra en lättnadens suck. Hans maktbas förstördes inte av statsministern.

Vid förhörens slut summerade konstitutionsutskottets ordförande, Olle Svensson, i radion och sade att förhören visat dels att Ebbe Carlsson var en seriös person, dels att Anna-Greta Leijon inte utövat ministerstyre utan handlat på polisens uppdrag, ingen annans.

DEN TID är emellertid förbi då KU-ordförandens regeringsvänliga sammanfattning gäller. Hundratusentals svenskar har en egen och annorlunda uppfattning. Och den verkar ligga förbluffande nära den uppfattning som kommer fram hos journalister, kulturskribenter, vittnespsykologer, jurister och historiker när de mobiliserar sin yrkeskunskap i källkritik.

När Anna-Greta Leijon sitter åtta timmar hos Ebbe Carlsson på Bonniers är det inte bara för att lyssna. Hon är givetvis sitt vanliga kreativa jag och kommer med uppslag och förslag och frågor som driver tankarna vidare. Och när hon på sitt departement får besök av Ebbe Carlsson och hans vänner som berättar om sina planer är hon naturligtvis sitt vanliga exekutiva jag. Hon ser till att saker och ting blir gjorda som hon vill, och att rätt sak hamnar i kassaskåpet.

Tanken är bisarr att hon gör alltsammans bara för att Nils Erik Åhmansson, nyligen utnämnd till rikspolischef, så gärna vill det. Inte bara därför att hr Åhmansson aldrig hört talas om Ebbe Carlssons resa till den engelska underrättelsetjänsten, utan därför att det inte är Anna-Greta Leijons stil. Den stil vi känner och flera gånger applåderat.

FACIT AV AFFÄREN Ebbe Carlsson kommer att bli att de män och kvinnor som tog över landets ledning efter Olof Palme inte är trovärdiga. De blev vägda på en våg och de befanns för lätta.

De själva och några som de utnämnt föll för en luftmänniskas fagra tal. Ebbe Carlssons tal blev deras tal: om mordet på Olof Palme, om Säpo, i en del fall t o m om hur man skulle kunna få fast mördaren genom olagliga telefonavlyssningar.

De brast inte bara i respekt för grundlagen och lagarna som handlar om hur brott skall utredas. De brast i människokunskap. Man fasar inför tanken att lika lätt som de föll för Ebbe Carlssons teorier kan de falla för hägringar utmålade av allsköns ut- och inländska inflytelseagenter.

De vill nu bygga sitt fortsatta ledarskap av Sverige på en lögn: att Anna-Greta Leijon inte var upp över öronen insyltad. Att hon t ex inte var med och planerade Ebbe Carlssons resa till den engelska underrättelsetjänsten, att hon inte menade det hon skrev i sitt rekommendationsbrev.

De vill att alla deras många valarbetare skall acceptera lögnen och förkunna den på gator och torg. Ebbe ler därtill. Och djävulen småler likaså. Det gör han alltid när människor förnedrar sig själva utan att han behöver hjälpa till.

FÖR VALARBETARNA framhålls att Anna-Greta själv skall komma, dra folk, väcka entusiasm för fortsatt socialdemokratiskt regerande. Och visst kommer folk till Anna-Greta Leijons valmöten. De kommer och påminns om precis det som socialdemokraterna vill glömma: affären Ebbe Carlsson. Vad värre är, en del kommer för att titta på kvinnan som blev lurad av Ebbe Carlsson och envist vägrar att medge att hon har lurats.

Det är som att gå ut och titta på paraden med kejsarens nya kläder. Vävarna-svindlarna har lurat rikets styrelse. Den nakne kejsaren blundar envist för att han är lurad.

En del i folkmassan hyllar honom ändå: kastar rosor, kyssar och hälsningar till kejsaren. Men precis i detta ögonblick vill folkets majoritet i sina hjärtan ha en annan kejsare, en som inte låter sig luras och inte drar folket med sig i sin förnedring.

Jag har svårt att tro att den duktige gamle valräven Sten Andersson hittat på något så kvalificerat befängt som denna taktik med Anna-Greta Leijon som vallokomotiv. Det måste vara Bo Toresson, Stig Malm eller Ingvar Carlsson själv. Oavsett vem som bär ansvaret håller världens mäktigaste socialdemokratiska parti på att göra bort sig.

Att placera Anna-Greta Leijon i centrum av valrörelsen är detsamma som att vilja förlora valet. Som om det vore dags för socialdemokratin att ta paus, gå i opposition, tänka efter, i lugn och ro sortera ut vilka ledare som är lödiga och vilka som är lättviktiga.

Partier är ibland visare än sina ledare.