Svenska Dagbladet 1988-08-01

Hans L Zetterberg

Att drabbas av Raffe-Ebbe

På kort tid har näringslivet och politiken drabbats av var sin likartad olycka. Olyckan är välkänd i mänsklighetens historia och har många namn. För att inte förvillas av de associationer som namnen ger skall jag tills vidare kalla olyckan för "Raffe-Ebbe".

Politiken har nämligen fått sin Reefat el Sayed. Han heter Ebbe Carlsson och visades i TV förra veckan. Gösta Bystedt, en gång Elektrolux kronprins som också var ordförande i Fermenta, och Anna-Greta Leijon, en gång justitieminister, kan nu ta varandra i hand, äta lunch och utbyta erfarenheter. En Raffe-Ebbe kan drabba de bästa.

Pehr G Gyllenhammar kan likaså ta kontakt med Ingvar Carlsson och berätta om sina erfarenheter. Björn Gillberg hade avslöjat att Fermentas huvudägare, Reefat el Sayed, hade bluffat om sin doktorsgrad. Var Volvo på väg till altaret med en bluffmakare? Gyllenhammar hade problemet att antingen fullfölja planen att "legitimera Fermenta" eller dra sig ur.

Volvoledningen drog sig ur. Därmed hade Reefat el Sayeds saga passerat sin kulmen och sedan gick alltsammans utför med rasande fart. Många andra av Reefats affärer visade sig vara mer publicitet än substans. Småsparare förlorade miljoner och Handelsbanken och Industrivärlden fick reda ut den trassligaste affärshärvan sedan Kreugerkraschen på 30-talet.

Volvos förluster på affären blev måttliga och drunknade i högkonjunkturens jättevinster. Gyllenhammar själv kunde ligga kvar i positionen som allmänhetens mest beundrade man i ICA-Kurirens årliga opinionsundersökning, och han har också återvunnit affärselitens förtroende och sitt eget självförtroende.

Ingvar Carlsson sitter djupare i träsket än vad P G Gyllenhammar gjorde. Det verkar som om han sedan månader tillbaka legitimerat Ebbe Carlssons verksamhet. Skall han nu dra sig ur fortare än kvickt? Svaret ges i TV på onsdag när Ingvar Carlsson utfrågas av riksdagens konstitutionsutskott. Kanske beskedet kommer tidigare. Han måste agera snabbt för att återvinna väljarnas förtroende och självförtroendet.

Ebbe Carlssons hatt - en deerstalker, modell Sherlock Holmes - är lika bortblåst som Reefat el Sayeds doktorshatt. Många har bidragit till av avslöja Ebbe Carlsson. Den här gången var det en polis, Per-Göran Näss, som slutgiltigt punkterade skojet. I TV såg Näss ut som allas vår favorit bland detektiver, Martin Beck. Plötsligt fick svenska folket förtroende för polisen, t o m för säkerhetspolisen vilket är ganska mycket begärt i en demokrati.

Riktigt punkterat blir dock aldrig denna typ av skoj. Det finns fortfarande personer som tror att om bara Reefat el Sayed kommer tillbaka till ledningen av Fermenta kommer miljonerna för aktieägarna tillbaka. Och det kommer länge att finnas några som tror att om bara Ebbe Carlsson får kommandot kommer Palme-mordet att lösas. En del av världen vill, som bekant, bedragas. Men det vore en tragedi om Sveriges statsminister väljer att tillhöra dem som vill bedras.

Huvudpersonerna i en Raffe-Ebbe-historia är inte särskilt elaka, men de har en i det närmaste total lätthet att lämna olycka och besvikelse i sina spår. De är inte alls nervösa och de ger inget neurotiskt intryck. Man intas snarare av deras säkerhet, intelligens och charm. Men i grunden är de opålitliga och har en förbluffande förmåga att tala osanning på ett övertygande sätt.

De har en helt instrumentell syn på livets och samvarons regler, och betraktar dem ungefär som Carl Lidbom betraktar lagarna. De verkar rätt likgiltiga för motgångar och bestraffningar och har uppenbarligen svårt att lära sig något från sin långa rad av tråkiga erfarenheter. De tycks sakna förmåga att ångra sig. De tillhör dem som skyller motgångar på andra. De har svårt att förstå att andra tycker illa om deras framfart. De vet att andra människor har ett samvete och de kan utnyttja detta faktum. Men deras eget samvete är outvecklat.

Huvudpersonerna i Raffe-Ebbe-historier brukar ta onödiga risker. Om man tar sig tid att i lugn och ro betrakta vad de gjort finner man upprepade fall av dåligt omdöme.

Här skall vi inte återge katalogen över vad Reefat el Sayed ställde till med. Det var en brist att medierna inte bättre höll koll på honom medan det begav sig. Ebbe Carlssons katalog är lång och välkänd bl a genom Anders Isakssons sammanfattning i DN den 9 juni: Låt oss citera:

Så långt Anders Isaksson.

Inget av det han berättar har varit okänt för Ingvar Carlsson, Sten Andersson och Anna-Greta Leijon. Gyllenhammar hade betydligt mindre att gå på när han bröt med Reefat el Sayed.

Varje erfaren ledare ser till att en Raffe-Ebbe skiljs helt från den egna organisationen och att alla kontrakt och kontakter med honom bryts.

Problemet är att identifiera honom (det är oftare en man än en kvinna) på ett tidigt stadium. Man kan naturligtvis lära en del från psykiatrin och samhällskunskapen. Harvey Cleckleys bok The Mask of Sanity har utkommit i många upplagor sedan 1941 och är lättläst. En klassisk studie hur psykologiska syndrom påverkar politiken finns i Harold D Lasswell, Psychopathology and Politics, 1930. Den forskningstradition som denna bok inledde är emellertid inte företrädd alls i svensk statskunskap.

Skönlitteraturen, som är vår bästa och vanligaste källa till kunskap om människor, lämnar oss i stor utsträckning i sticket när det gäller Raffe-Ebbe. De stora och visa författarna, vars arbeten är skrivna för att vi skall undra och vars huvudpersoner är gåtor som varje generation måste lösa, visste bättre än att ödsla sin tid på tomma skinn, ytliga figurer utan moraliskt djup.

Visst finns Jason i Medea, ja även Medea själv. Men de är båda alltför sammansatta personer för att hjälpa oss förstå fenomenet Raffe-Ebbe.

Men folksägnerna och sagorna finns. De lär oss redan som barn att se upp med Raffe-Ebbe.

En räv kommer till en bonde som sörjer sin nyligen avlidna hustru. Räven lurar bonden på all mat i huset, berövar honom hjärtats hopp och all självkänsla genom en fantastisk plan att återuppväcka hustrun från de döda.

Den ryska sagan borde läsas högt på nästa regeringssammanträde.