Svenska Dagbladet 1988-07-11

Hans L Zetterberg

Hur går det i valet?

"Hur går det i valet?" blir den vanligaste frågan i politiska samtal ett par månader framöver. För att delta i samtalen på ett intelligent sätt behöver man ha kunskap om partiernas utgångsläge.

Partiställningen under andra kvartalet i år visas i tabellen. Siffrorna ser exakta ut men är endast ungefärliga.

De stora partierna och Ebbe Carlsson får ursäkta, men valets dramatik börjar hos småpartierna kds och miljöpartiet.

Den första stora förändringen sedan valet 1985 gäller kristdemokratisk samling. I år samarbetar inte kds med centern. Centern - och borgligheten - får därigenom ett brutalt sämre utgångsläge, en given förlust på 8 riksdagsplatser (av vilka en är Alf Svenssons).

Huvudintrycket är att centern - bortsett från förlusterna av kds-rösterna - håller ställningen, kanske t o m förbättrar den. Den nedgång för centern med mandatförluster i valkrets efter valkrets, som valvakan kommer att visa, ägde rum i en tidigare valperiod under Thorbjörn Fälldin, inte under Karin Söder och Olof Johansson i denna mandatperiod. Kds-samarbetet har försenat med tre år den fulla redovisningen av centerns mandatförluster i valet 1985.

Kds har enligt vår kalkyl ca 88.600 röster i hela riket. Nästan tre gånger så många behövs för att klara fyraprocentspärren. En hävning av denna storleksordning har nog aldrig ägt rum i en svensk valkampanj.

Folkpartiet presterade en enorm framryckning inför förra valet. Motsvarande kalkyl vi presenterar i denna artikel från andra kvartalet 1985 visade att folkpartiet då stod på 488.900 röster. I valet nådde partiet 792.268, nästan en fördubbling ("Westerberg-effekten").

Kds skulle behöva en tredubbling i valkampens sista två månader. I Jönköpings län söker kds mandat av egen kraft. Spärrgränsen i ett län ligger vid 12 procent.

I förra riksdagsvalet fick kds-kandidater som stod på centerlistor 15.908 röster i länet. (I landstingsvalet fick kds 16.526 och i kommunfullmäktigevalen 16.129 röster.) Spärrgränsen låg då vid 24.639 röster. Kds i Jönköpings län behöver alltså öka med ca 9.000 röster för att Alf Svensson skall få fortsätta som aktiv i riksdagen. Det är inte omöjligt, men det är osannolikt.

Det är rimligt att tro att många kds-are utanför Jönköpings län kommer att lägga sin röst på ett parti med större rikdsdagschans än kds. Så har skett förr. Före samarbetet med centern brukade kds ha ca 25.000 fler röster i landstingsval och kommunalval än i riksdagsval. Flertalet av dessa röster hamnar hos de borgerliga i riksdagsvalet.

Den andra stora förändringen sedan 1985 är de grönas frammarsch under valperioden. Miljöpartiet får i vår kalkyl 229.580 röster, två och en halv gånger mer än i förra valet.

Räcker detta för att komma in i riksdagen? Vallagens fyra procent låter som en väldigt fast gräns. Men vad fyra procent innebär beror på procenttalets bas, dvs valdeltagandet. Ribban höjs med valdeltagandet:

Miljöpartiets 229.580 röster i utgångsläget räcker till mandat om valdeltagandet blir lågt, men är otillräckligt om valdeltagandet blir 90.2 procent eller högre. Medeltalet för de tre senaste riksdagsvalen är ett deltagande på 90.7 procent.

I vår tabell med ingångsvärden från andra kvartalet är valtemperaturen låg och valdeltagandet anges till 88.0 procent eller 5 600.450 personer. Det låga valdeltagandet är miljöpartiets smala lycka i vår valtabell.

Jag tillhör dem som tvivlar på att miljöpartiet kommer in i riksdagen 1988.

På denna punkt litar jag mer på politisk bedömning än på en dator matad med opinionsundersökningar. Eller bättre uttryckt: jag kompletterar datorns information med annan kunskap och kommer till en annan slutsats än dataprogrammet.

Ett parti behöver tv-erfarenhet och tv-exponering, organisation och argument för att klara trycket från andra partier under en valkampanj. På alla dessa fronter verkar miljöpartiet svagt. De gröna behöver helt enkelt större säkerhetsmarginal ovanför fyra procent än vad de har i år för att klara hettan av en valkampanj.

De stora partierna som dominerar valkampanjen - socialdemokraterna, moderaterna och folkpartiet - visar i utgångsläget små förändringar jämfört med valet 1985. Folkpartiet har gått fram men har långt kvar till sin målsättning på en miljon röster. Moderaterna ligger något under valresultatet 1985. Carl Bildt kan dock glädjas åt att det gått bättre för partiet sedan han tog över ledningen.

Socialdemokraterna går för andra valet i rad något tillbaka i röstetal. Att både socialdemokraterna och vpk minskar i röstetal innebär att påståenden om att högervågen redan avlösts av en vänstervåg klingar falskt.

Om de gröna faller för fyraprocentspärren får övriga partier dela på flera mandat. Alla partier utom centern och vpk hamnar då troligen på plus i mandattabellen, även om alla utom folkpartiet minskat i röstetal. Så konstig kan valmatematiken bli 1988. Rekordartat många röstande kan bli utan representation i riksdagen på grund av spärregeln.

I utgångsläget inför valkampanjen efter sommarupphållet har det socialistiska blocket ett försprång på väl över 100.000 röster över det borgerliga blocket. Regeringen Carlsson har alltså goda möjligheter att överleva valet.

De borgerliga måste göra en något bättre valrörelse än de normalt gjort under 70- och 80-talet för att fälla regeringen. Eller också faller socialdemokraterna på att de gör en sämre valrörelse än vanligt. Ingen av deras valkampanjer har börjat sämre än årets, kampanjen 1976 möjligen undantagen.

Till sist en smula information för den tekniskt intresserade. Framräkningen av tänkta röstsiffror har skett med regresionsanalys. Regressionsmodellen är konstuerad som en flödesanalys av förändringen i faktiska valsiffror mellan två på varandra följande val.

Grovt sagt anger modellen utfallet av ett val ett kvartal senare förutsatt att valkampanjen blir ett medeltal av tidigare valkampanjer, i vårt fall de sex kampanjerna 1970-85. Nu blir aldrig en verklig valkampanj ett medeltal av tidigare. Man använder därför mest denna typ av beräkningar för att visa om ett parti gör en bra eller dålig valkampanj utifrån de förutsättningar som råder före kampanjen. Som framgått av vår text utgör modellens siffror utgångsläget för valkampanjen, inte en valprognos. Metoden kallas normalkampanjanalys.

Som index för inflöde (in) har använts antalet som i Sifos besöksintervjuer säger att ett visst parti är bäst, men att de inte röstat på det i föregående val och nu tycker tillräckligt om det för att gå och rösta på det i det kommande valet.

Som index för utflöde (ut) har räknats antalet som säger att de röstade på ett visst parti i föregående val men nu tycker att ett annat parti är bäst.

Modellen är så här enkel: Förändring mellan val = 0,515 x in - 0,443 x ut + 0,00000328 x (in - ut)³

Den sista termen motverkar tendensen i alla flödesanalyser att underskatta stora förändringar.

Som ingångsvärden finns rådata för inflöde och utflöde i Sifos besöksintervjuer från 70-talets fyra val och 80-talets två val plus data för kvartalet innan årets val. För de större partierna har 80-talets värden räknats separat för åtta regioner.

En fördel med metoden är att den ger resultat i antalet röster, inte i procent som väljarbarometrar och valvakan. Man vet precis vad siffrorna gäller. Endast med röstetal och valdeltagande kan man göra en fullödig analys och jämförelser med valstatistiken.

I en tid av ganska förvillande och motstridiga väljarbarometrar litar jag mest på normalkampanjanalyser.