Svenska Dagbladet 1988-06-27

Hans L Zetterberg

Världens viktigaste talangjakt

Washington är de politiska konversationernas stad. Här finns inga storföretag vars anställda dominerar samtalen genom att tala om marknader och lönsamhet. Här finns heller inga mastodontkontor för stora banker och försäkringsbolag som talar om finansieringsfrågor och chanser att sälja stora lån. Här finns inte nöjesindustrins tv- och filmstudios där man talar om stjärnor och tittarsiffror. Här finns ingen börs eller mäklarsamhälle som älskar att tala om spekulation och aktievärden. Men här finns regering, kongress, högsta domstol, departement och byråer och diplomater. Och här talas politik.

I Washington talar man i dessa dagar inte bara om valet (the election) den 8 november utan om övergången (the transition) till ny president den 20 januari.

De politiska konversationerna spränger de traditionella ramarna. Klubben Cosmos, där en hel del av de amerikanska eliternas samförstånd brukade växa fram i samtal över superba maträtter och i exklusiv miljö för drinkar, har tappat sin ledande ställning. Klubben har fallit i händerna på till-sista-man-konservativa som motstår kvinnliga medlemmar. Och i Washington är givetvis ingen utrikespolitisk diskussion färdig förrän man hört Ms Rozanna Ridgeway.

I år är det kvinnornas politiska samtal som är utslagsgivande. Det är kvinnor som fört fram guvernör Michael Dukakis till opinionsundersökningarnas favorit som nästa president. Han leder med över 20 procent bland kvinnliga väljare över vicepresidenten George Bush. Bland männen är det praktiskt taget jämnt.

Det hörs rätt ofta klagomål över den utdragna amerikanska valprocessen, en cirkus av primärval, konvent och kampanj. Men tänk om Västeuropa skulle välja president. Visst skulle vi behöva två år för att en och samma kandidat skall vaskas fram, bli känd och nominerad från Norrbotten till Sicilien, från Grekland till Skottland. Detsamma gäller den amerikanska kontinenten. Demokratin i kontinentalformat måste få ta sin tid och kosta sina miljoner.

Nu har den amerikanska processen sorterat fram två goda kandidater. De är tillräckligt olika för ge väljarna ett riktigt val. Republikanen Bush fullföljer Reagans konservatism, men med mer resonemang och mindre intuition. Demokraten Dukakis är liberal och teknokrat, en förening av McGovern och Carter. Båda är pragmatiker, inte dogmatiker.

Demokraterna har som vanligt majoritet och republikanerna är minoritetspartiet. När Ronald Reagan tillträdde identifierade sig bara 27 procent av de röstberättigade med republikanerna. Nu när han snart går är siffran 38 procent. Till Reagans politiska framgångar kommer att räknas inte bara den marknadsekonomiska förnyelsen med nedpressning av inflation, arbetslöshet och ränta, skattereformen, frihandelsområdet med Kanada, upprustningen och INF-avtalet. Till de politiska framgångarna kommer också att räknas Reagans omdaning av partistrukturen i form av ökningen av andelen republikaner. För även i ett land med personval är partisympatier viktiga. Ju mer osäker och okunnig man känner sig om en kandidat, ju mer röstar man enligt partisympati.

Också misslyckade presidentkandidater - Goldwater, McGovern, Mondale - får ca 39-40 procent av rösterna. Nyckeln till framgång i ett amerikanskt presidentval ligger i de ytterligare 11 procent som ger majoritet. Denna nyckelgrupp på 11 procent är de mest opionsundersökta människorna i världen. Alla undersökningar pekar på att den har varit och är överväldigande konservativ.

Valstrategerna kan faktiskt ringa in nyckelgruppen ännu snävare. USA väljer inte president i direkta val i november, landet väljer elektorer till ett valkollegium (electoral college) som sammanträder i december för att formellt välja president. Novembervalets vinnare i varje delstat får alla delstatens elektorsröster. Antalet elektorer är proportionellt mot delstatens befolkning och lika många som dess kongressmän och senatorer.

För Bush betyder det mer att vinna valet i Kalifornien med en rösts övervikt än att Dukakis vinner valet i New York med en miljon röster i övervikt. Kalifornien har nämligen 47 platser i valkollegiet och New York 35.

Med denna typ av valmatematik i bakhuvudet säger ordföranden i republikanska nationalkommittén, Frank J Fahrenkopf Jr, att han tänker koncentrera sitt partis valkampanj till 23 delstater och lägga ned betydligt mindre resurser på de övriga 27 delstaterna. Bara en av fem nyckelgruppsväljare i de 23 viktiga delstaterna är välfärdvänner i New Deals anda. Fyra av fem håller på traditionella republikanska värderingar som ett starkt försvar och sunda statsfinanser.

Republikanernas uppgift är emellertid inte så lätt denna gång eftersom Reagan inte efterlämnar sunda statsfinanser utan ett stort budgetunderskott. Storbritanniens Margaret Thatcher framstår som den mer förståndiga: hon ordande upp underskottet innan hon genomförde skattereformer, frigjorde marknadsekonomin och rustade upp försvaret. Reagan valde den omvända ordningen, och det ligger republikanerna i fatet i nyckelgruppen.

Guvernör Dukakis och hans stab vet naturligtvis om de valtekniska faktorer som gjort att minoritetspartiet republikanerna vunnit fyra av de fem senaste presidentvalen. Dukakis framhåller därför gärna sina konservativa sidor. Vi ser redan början av en kampanj i vilken båda kandidaterna tävlar om att framstå som mest konservativ i ett Amerika vars opinionsklimat på det hela taget är ganska liberalt.

I Storbritannien finns ett skuggkabinett hos oppositionen bestående av pålästa och förberedda personer redo att ta över när en regering går.

I Sverige har vi inte skuggkabinett, åtminstone inte på den borgerliga sidan där flera partier tävlar om att fylla taburetterna. USA har trots sitt tvåpartisystem inte heller skuggkabinett. Varje ny president väljer ministrar helt efter eget skön och byter vanligen ut de gamla även om de tillhör hans eget parti.

Inte bara ministrar och statssekreterare utan över 2000 makthavare i Washington är personligen utsedda av president Reagan. De tvingas lämna in sina avskedsansökningar efter årsskiftet. Den nye presidenten kommer att byta praktiskt taget alla om han heter Dukakis och de flesta om han heter Bush.

Till de som rutinmässigt avgår hör också alla USAs ambassadörer. De 60 procent av ambassadörerna som är karriärdiplomater kommer att få vara kvar eller bli omflyttade inom utrikestjänsten. Av de 40 procent som är politiskt utnämnda får nästan alla se sig om efter nytt jobb.

I kön till den nye presidentens 2 000 utnämningar i Washington kommer i vardera partiet att stå över 12 000 personer som menar sig kallade till den nye presidentens tjänst. Genom bidrag i tid och pengar och intellektuella produkter signalerar de nu sin tillgänglighet. Dessutom kan den inkommande presidenten kalla på andra; man brukar inte säga nej i Amerika när Vita huset ringer. I USA behöver de som rekryteras till regeringskansliet ingalunda ha bakgrund i partiarbete och legislatur. Man söker helt enkelt de bästa från politik, industri, finansvärld, universitet, stiftelser, fackföreningar, media, etc.

Personfrågorna vid maktskiftet hanteras av en särskild organisation, övergångslaget (the transition team). Embryo till övergångslag finns redan hos Bush och Dukakis. När en av dem vunnit blir hans lag formellt känt. Ett slags partistöd utgår nämligen numera till övergångslaget. Dess verksamhet är världens viktigaste talangjakt.

Det sägs att guvernör Dukakis kommer att söka många talanger vid Harvarduniversitet i hemstaten Massachusetts. Men vid Harvard har man ännu inte hört eller sett mycket av honom. Den juridiska fakulteten har dock redan goda kanaler till Dukakis.

Hemkommen från några dagar i Washingtons intensiva politiska atmosfär undrar man: var finns egentligen den svenska borgerlighetens sköna vilja till makt?

Genom en utmärkt avhandling från 1987 av Hans Bergström som heter Rivstart? vet vi hur planeringen för och omställningen till en ny regering går till i Sverige. Förutom statsråden och statssekreterarna utnämndes 35 politiskt sakkunniga när Fälldin tillträdde 1976 och 46 när Palme tillträdde 1982. Det fanns ett visst förberedelsearbete och det fanns ansvariga för övergången.

I år finns så vitt jag vet ingen gemensam borgerlig planering för ett eventuellt maktskifte i september. Sveriges viktigaste talangjakt kommer att improviseras. De borgerliga statsråden kommer huvudsakligen att rekryteras från kretsen av riksdagsledamöter, en grupp som förtjänar mer aktning och uppmärksamhet men inte nödvändigtvis utgör borgerlighetens bästa talanger.

När de och deras statsekreterare flyttar in i departementen kommer de att mötas av en hord av tjänstemän som bär "en skog av röda nålar" för att citera Bert Levins erfarenhet 1976.

Olof Johansson säger att denna gång bör de borgerliga ta gott om tid på sig att bilda regering och skriva regeringsförklaring. Han har rätt. Landet klarar sig en tre, fyra veckor med en expeditionsregering medan det nödvändiga och nu försummade förberedelsearbetet sker. Men visst ger det ett dåligt intryck.

Ett talesätt i Washington lyder: regeringen blir inte bättre än övergången ("as the transiton goes, so goes the administration").

- Kvaliteten på övergångslaget har en dramatisk inverkan på den kommande regeringens kvalitet. Richard Nixon och Jack Kennedy är de enda under min livstid som haft förstklassiga övergångslag, säger den 70-årige Robert Strauss, en man som själv lett ett övergångslag, varit demokraternas ordförande och regeringsmedlem.

Hans tes gäller nog också för Sverige.