Politisk husesyn

Svenska Dagbladet 1988-06-13

Hans L Zetterberg

Politisk husesyn

Politiken är ett hus med tre våningar. Den första är för väljarna, den andra för partimedlemmarna, den tredje för lagstiftarna. Det är ganska smala trappor mellan våningarna.

I bottenvåningen pågår 1988 års valrörelse. En valrörelse i vårt land har två halvlekar, en i maj och juni före den långa sommarpausen i juli och sedan andra halvlek, den "egentliga" valrörelsen, som räcker från och med augusti fram till valdagen i september. Det hinner bli många valupptakter, torgmöten, demonstrationer, affischer, valfilmer, direktreklam, upprop och och debatter och tv-utfrågningar. Här hålls presskonferenser och skrivs debattartiklar och ledare. Massmedierna fungerar både som referenter och domare, ibland t o m som arrangörer.

Årets valrörelsen har haft svårt att komma igång. Socialdemokraterna öppnade som vanligt starkt den första maj. Men redan andra maj kom en slags kontraorder till mobiliseringen, affären mellan PK-banken och Erik Penser. De stora valfrågorna är:

	Barnomsorg genom vårdnadsbidrag eller föräldraförsäkring. De borgerliga har på Karin Söders initiativ enats om vårdnadsbidrag. Det är första gången i välfärdspolitikens historia som de borgerliga för fram ett mer populärt alternativ än socialdemokraterna.
	Privatisering av statliga företag Borgarna utlovar flera och större utförsäljningar av statlig affärsverksamhet.
	Femte AP-fond för aktieköp. Väljarna har antagligen ännu inte upptäckt att "Femte fonden" som lagfästes förra veckan är samma andas barn som de löntagarfonderna. Allt skall bort vid borgerlig valseger.
	Anna-Greta Leijons lämplighet som nytt statsråd i oktober När det uppdagades att justitieministern brutit mot lagen i en amatörmässig egen jakt på Olof Palmes mördare valde hon att avgå inför hotet att bli avsatt av riksdagen.

"Herrarna Bildt, Johansson, Westerberg och Werner har bestämt att Anna-Greta Leijon måste lämna regeringen", sade statsministern, och utställde ett vallöfte att hon skall få en "tung regeringspost" (det betyder vice statsminister, finansminister eller utrikesminister) om socialdemokraterna vinner valet.

Detta är den första valrörelsen efter mordet på Olof Palme. Det verkar som om socialdemokraterna är angelägna att hålla Palme-mordets stämningar kvar i valrörelsen genom att ge Anna-Greta Leijon både rollen som en huvudfråga och ett vallokomotiv.

Så kan vi inte leva i längden. På våra breddgrader brukar faktiskt lagen vinna - även om det tar tid. Ingvar Carlsson och vännerna har ställt till det för sig. Palme kan inte vinna valet åt dem från sin grav. Och det blir med tiden enbart generande att valkampanjen skall ledas av en f d minister som brutit mot grundlag och vanlig lag, och att en av valfrågorna är hennes återkomst till makten.

I mellanvåningen i politikens hus finner vi partierna. Här förädlar man erfarenheter till politiska idéer, man nominerar till förtroendeposter och fungerar som arbetsförmedling vid utnämningar. Framför allt är partierna valapparater.

Till aktivt medlemskap i partierna söker sig endast en ringa del av väljarna. Två av våra partier är emellertid delar av gamla folkrörelser: centern av hembygdsrörelsen och socialdemokraterna av arbetarrörelsen. Det innebär stora kontaktytor och många allierade grupper, framför allt för socialdemokraterna. Många partier flirtar också med miljörörelsen i detta val. Man skall inte tro att miljöfolket tycker att det är självklart att ge sina röster till miljöpartiet de gröna.

Regeringen Carlsson har vacklat mycket mellan ambitionen att följa lödiga, förnuftiga argument och ambitionen att se till att rörelsens olika kongresser får sitt. Det har märkts i tre stora frågor

	Vapenexport.
	Tidig avveckling av kärnkraften.
	Öresundsbron.

Om dessa har socialdemokratin både sagt ja och nej och efterlämnat ett förvirrat intryck hos väljarna. Om bron och kärnkraften är också de borgerliga partierna oeniga; centern går sin egen väg.

Den tredje och högsta våningen i politikens hus ägnas åt lagstiftning och förberedelse för lagstiftning. Här finns politikens vardagsarbete i utredningar, departement och riksdagsutskott. Visste ni att i politikens vardagsarbete har de borgerliga varit mycket framgångsrika under socialdemokraten Ingvar Carlssons regeringstid?

Detta ville borgerliga partier vid mandatperiodens början:

	Kriminalisera allt innehav av knark.
	Sluta att frige fångar efter halva straffet.
	Behålla ålderdomshemmen.
	Behålla avdragsrätten för privata pensionsförsäkringar.
	Ge statsbidrag till dagis drivna av föreningar.
	Öka studiemedlen.
	Låt betyg och prov, inte arbetslivserfarenhet, avgöra intagningen till högskolorna.
	Införa offentliga utfrågningar i riksdagens utskott.
	Öka anslagen till försvaret och till insatser mot fientliga ubåtsoperationer.

Allt detta är redan vunnet för de borgerliga. På den sista punkten behöves dock en seger till. De senaste veckorna när fienden anfallit samtidigt på både öst- och västkusten ser vi hur otillräcklig vår styrka är.

Socialdemokraternas program och deklarationer gick emot alla de uppräknade åtgärderna. Men de fick ändra sig och ge efter. Sedan Ingvar Carlsson blev statsminister har partiet gjort ovanligt många och ovanligt stora eftergifter till borgerligheten.

Minoritetsställningen har ibland tvingat fram dessa eftergifter, men den har inte alltid varit avgörande. Också majoritetsregeringar brukar böja sig för goda argument om man tror att det egna partiets framtid står på spel, och farliga valfrågor neutraliseras. Socialdemokraterna har nu också börjat ge efter för centerns och vpks gamla krav om lägre moms på maten, och frågan skall utredas igen.

Det skedda visar att man behöver inte ha regeringsmakten för att få igenom en del av sin politik när socialdemokratin saknar egen majoritet i riksdagen. Det räcker med att ha gediget förarbete och bra fotarbete i partiernas kanslier och riksdagsgrupper.

I fredags åkte de borgerliga riksdagsmännen på sommarlov med betydligt belåtnare miner än socialdemokraterna. Och det berodde inte på affären Ebbe Carlsson, som skapar mer oro än glädje bland seriösa politiker. De borgerliga hade helt enkelt en ovanligt framgångsrik riksdag bakom sig.