Svenska Dagbladet 1988-05-30

Hans L Zetterberg

För mycket hänger på neutralitetens spik

Den spanske statsministern Felipe González är socialist. Han har gjort en parafras på Churchills kända ord om folkstyret: att demokrati är den sämsta av alla styrelseformer, med undantag för alla andra kända styrelseformer. González uttalar sig om marknadsekonomi.

"Marknadsekonomi är det sämsta av alla sätt att organisera ett lands näringsliv, med undantag för alla andra kända sätt."

Den konservative aristokratens acceptans av folkstyret och den socialistiske folkledarens acceptans av marknadsekonomin är bitterljuva. Vad de accepterar är ingalunda något perfekt. Men i praktiken finns det inget bättre. Högern böjde sig för demokratin när seklet var ungt. Och nu när seklet snart tar slut böjer sig vänstern för marknadsekonomin.

Det är faktiskt ett riktigt bra facit för 1900-talet.

Den Europeiska Gemenskapen, EG, är de demokratiska marknadsekonomiernas stora projekt i vår världsdel. Olof Palme rådde Felipe González att inte söka medlemskap för Spanien i EG. Han råddes också att ta Spanien ut ur NATO. Felipe González följde inte de svenska råden.

För Spanien har EGs 1992 istället blivit en molnstod om dagen och en eldstod om natten: ett nationellt projekt som samlar hela nationen till förnyelse. Vägar byggs, bankväsendet rationaliseras, industrin expanderar, småföretagsamheten frodas, utrikeshandeln ökar, valutareserven stiger, statens finanser förbättras, välståndet kommer allt fler till del. Tillväxten är lika hög som i Thatchers England, valutan är stark. Officiellt ligger dock arbetslösheten kvar kring 20 procent, men det är känt att flertalet av de som rapporteras som arbetslösa har knäck i den välmående informella ekonomin.

Vid sitt besök i Madrid talade Ingvar Carlsson om för Felipe González att Sveriges neutralitet gjorde en ansökan om medlemskap i EG utesluten. Samma budskap gav Carlsson till ledarna i Bonn och London och till EG-folket i Bryssel.

Egentligen vill nästan ingen i den politiska klassen i Sverige att vi skall vara med i EG. Politikerna och byråkraterna får mindre svängrum och mindre resurser om vi blir medlem. Näringslivet däremot får mer svängrum och större resurser om vi kommer med. Nästan alla direktör vill därför att Sverige skall gå med. Så enkel är intressemotsättningen.

Neutraliteten är ett sakskäl i debatten. Det är viktigt att få belyst om neutralitetspolitikens trovärdighet undermineras av ett EG-medlemskap. Låt oss därför göra undersökningar om hur andra statsledningar bedömer vår trovärdighet som alliansfri och neutral stat med och utan EG-medlemskap.

Neutraliteten är också ett s k stopp-ord. Om en svensk hänvisar till vad neutraliteten kräver behövs inga ytterligare argument. All debatt tystnar. Unisont nynnar meningsfränder och motståndare neutralitetens sköna visa. Det som frälst oss i två världskrig är heligt för oss.

Neutraliteten är ett alldeles för viktigt begrepp för att missbrukas. Politikerna har skaffat sig en vana att hänga undan mycket på neutralitetens spik. Alltför mycket. Det är risk att spiken ramlar ur väggen.

Neutraliteten kommer inte längre att hållas högt av svenskarna om den leder till att vårt land blir isolerat och fattigt. Neutraliteten kan komma att naggas i kanten av allt krångel för resor, handel, studentutbyte, kulturutbyte, internationella vetenskapsprojekt et cetera som vårt nej till EG innebär. Neutraliteten kommer m a o att älskas allt mindre av folket ju mer den avskärmar oss från EG.

Finland kan vara neutralt trots att landet har en vänskaps- och biståndspakt med Sovjetunionen. I fredstid finns inga Sovjetsoldater i Finland. Det skall inte heller finnas några när andra stater i grannskapet börjar kriga, förutsatt att Finlands neutralitet fungerar och landet hålls utanför kriget. Men om Finland invaderas från väst - eller om konsultationer etablerar att en sådan situation är i faggorna - utlöses Sovjets militära bistånd. Sådan är pakten i praktiken.

Neutralitet först, och om den misslyckas kommer Sovjet.

Pakten har tagit hänsyn till att ingen neutralitetspolitik är en absolut garanti för ett lands fred. Neutrala länder som Finland och Sverige kan anfallas av ett krigförande land. Då upphör neutraliteten. I ett sådant läge kan Sverige fritt söka militär hjälp från vilken stat vi vill.

Finland måste enligt pakten få sin hjälp från Sovjet.

I Harry Winters nya roman Operation Garbo beskrivs en situation i vilken Sveriges alliansfrihet och neutralitet inte fungerat. Vi är anfallna av Sovjet och söker hjälp för nationens överlevnad från USA. En Sverigeexpert i Washington argumenterar mot sådan hjälp:

- Amerika skall hjälpa sina vänner och vara konsekvent i sin politik. Men vad har Sverige egentligen uträttat sedan vi besegrade Nazityskland så att de slapp ockuperas av tredje rikets eller för den delen Stalins arméer? De har bara åkt snålskjuts. De vägrade deltaga i Marshallplanen, de försökte underminera NATO i norr med sitt nordiska försvarsförbund. De vägrade gå med i Europasamarbetet på femtiotalet när de fortfarande var välkomna och Gemensamma marknaden växte fram.

- De satt på sina höga hästar och läxade upp oss i FN och i olika nedrustningskonferenser där de trodde de spelade en roll. De stödde våra fiender Nordvietnam, Kuba, Angola, Moçambique och Nicaragua. De pumpade in miljontals dollar i dessa kommunistdiktaturer som var rumsrena bara för att de inte ligger i Europa. De ignorerade Afghanistan och stödde i stället fredsrörelser som undergrävde NATO och därmed grundvalen för deras egen säkerhetspolitik.

- Trots att de hela tiden var beroende av vårt kärnvapenparaply i Europa har de på alla sätt arbetat för att få bort det. I decennier predikar de vitt och brett hur rädda de är för kärnvapen och när de så hotas med dem blir de förvånade. De sista tjugo åren har de försummat försvaret och misskött ubåtskränkningarna. De modiga svenskar som varnat för konsekvenserna har de förhånat och förskjutit. Och så kommer de rännande efter hjälp.

Detta är en bedrövlig katalog av ackumulerad amerikansk motvilja att hjälpa Sverige i en situation i vilken vår egen neutralitetspolitik misslyckas. Det tankeväckande är att den innehåller många inslag som i vår egen debatt välsignats i neutralitetens namn.

Låt oss vara försiktiga med att använda vår åstundade neutralitet i ett kommande krig som skäl (eller svepskäl) för både det ena och det andra. En sådan försiktighet kan hjälpa oss att lyckas med neutraliteten om kriget kommer till vår del av världen. Och en sådan försiktighet stjälper oss inte om neutralitetspolitiken skulle misslyckas.