Svenska Dagbladet 1988-04-25

Hans L Zetterberg

Traditionernas röster

Europas konservatism har i vårt århundrade talat mest genom de stora politikerna: Churchill, de Gaulle, Adenauer. Bland de konservativa som i lärdom och kontemplation snarare än handling utvecklat och analyserat konservatismen intar Professor Michael Oakeshott en särställning.

Han har kallats den djupsinnigaste och mest originella politiska tänkare som levt i England under nittonhundratalet. Hans analys är en utgångspunkt så god som någon om man vill få ett grepp om konservatismens roll i vår tid.

Oakeshott började sin akademiska karriär med att samla och kommenteraidéhistoriskt viktiga skriftställningar. Hans bestående insats är emellertid uppsatser i samtida politisk filosofi. På sin ålders dagar kan han glädjas åt att några av dessa uppsatser av allt att döma blir en väsentlig del av västerlandets idéhistoria. De flesta finns samlade i boken Rationalism in Politics (Methuen, London, 1962).

Här analyseras konservatism i ädlaste form. Oakeshott studeras och citeras särskilt gärna av dem som vill hålla fast vid konservatismens historiska trådar under den nyliberala omvälvningen i Mrs Thatchers England.

"Att vara konservativ", säger Oakeshott, "är att föredra det välbekanta framför det okända, att välja det prövade hellre än det oprövade, det verkliga hellre än det möjliga, det begränsade snarare än det gränslösa, det tillräckliga framför det överflödande, det lägliga snarare än det perfekta, nuets glädje framför en framtida utopis välsignelser."

Oakeshott tycker det är en svaghet i vårt kulturarv att moral i den västerländska meningen blivit nära nog synonymt med ansträngningar att nå höga, svårgripbara ideal. Moral vill han hellre se som en rutin, en vana i vardagsbeteendet, en självklar del av karaktären.

Modern konservatism stöds dels av en sociologisk sanning, dels av en socialpsykologisk sanning. Den sociologiska utgångspunkten är upptäckten av hur intrikat samhället faktiskt är. Det är en synnerligen sammansatt helhet i vilken institutioner och marknader och andra aktörer handlar med begränsad kunskap om konsekvenserna. Endast inom snäva gränser kan människan handla utan att förstöra vad vi kan kalla den samhällsekologiska balansen.

Denna tes som i våra dagar är så populär vad gäller människans relation till naturen är konservatismens tes vad gäller politikens relation till samhället.

"Den totala förändringen", säger Oakeshott, "blir alltid mer omfattande än den förändring som planerats; och allt vad den kommer att innebära kan varken förutses eller begränsas." Samhället fylls därför av de oplanerade följderna av politikernas projekt. Ibland kan vi se att så sker.

Välfärdspolitikerna bygger t ex institutioner som avses vara till familjens hjälp men som i själva verket bidrar till att förstöra familjen: "Först gör vi vårt bästa att förstöra föräldrars auktoritet (därför att den antas vara missbrukad), sedan talar vi känslosamt om bristen på 'goda hem' och skapar ersättningar för dem, och därmed har vi fullbordat förstörelsen."

Den andra tesen har att göra med begreppen individ och samhälle. Den biologiska varelsen blir samhällsvarelse, människa, genom att ta till sig språkets innebörder och sin grupps historia. Den stora socialpsykologiska upptäckten är att människa och samhälle är varandras förutsättningar, olika sidor av samma mynt. De faktiska förändringar - planerade och oplanerade - som vi genomför är förändringar i både samhälle och individ. Dessa är båda produkter av en gången tid och de blir i sin tur del av framtida människor och det framtida samhället.

Det finns ingen automatisk motsättning mellan individ och samhälle. Normalt råder samstämmighet och kontinuitet. Motsättningar uppstår endast i samhällen som rymmer fler än en tradition.

Den sociologiska tesen och den socialpsykologiska tesen är inte konservatismens speciella sanningar utan delas även av seriösa liberaler och socialister och ekologer. De är helt enkelt vetenskapens nuvarande ståndpunkt.

Vad Oakeshott visar är hur lekande lätt teserna passar in i konservativt tänkande. Han ger oss därmed en konservatism fri från metafysiska antaganden om människans och samhällets natur.

Politiker som tror på rationella doktriner handlar annorlunda än de som tror på traditioner. Oakeshott menar att i politiken är traditioner vanligen överlägsna doktriner.

Politiken har två huvudstilar. En politiker måste välja emellan att

Oakeshott väljer konsekvent det senarare alternativet. Han motsätter sig både de grandiosa politiska utopierna och de provisoriska utopier som ligger bakom den politiska ingenjörskonsten.

Men han är också skeptisk till den radikala liberalismen som vill lämna det mesta till marknaden och den spontana ordningen. "En plan att motsätta sig all planering", säger han på tal om Hayeks bok Road to Serfdom, "är kanske bättre än sin motsats, men tillhör ändå samma politiska stil". Detta uttalande från tiden då flertalet av våra nyliberaler ännu var ofödda är det mest kritiska mot liberterianismen jag funnit hos Oakeshott.

Konservatismen i Oakeshotts tappning ger tre tumregler för politikerna:

1. En konserativ politiker skall aldrig tro att lösningar finns i abstrakta principer. I stället skall han eller hon ge sig ut i verkligheten och suga upp den kunskap som finns bland dem som lever och arbetar. Det praktiska livets konkreta detaljer är traditionen. Och traditionen är en bättre guide än de abstakta, rationella principerna. Politikerna skall utbilda sig själva att vara lyhörda för alla antydningar som finns implicita i samhällets tradition.

2. En konserativ politiker skall alltid sträva efter att samordna de olika traditioner som finns. Därmed minskas konflikterna i samhället och harmonin ökar. Om det inte går att samordna två traditioner - t ex brittisk rättsordning och inhemska stammars rättsuppfattning i en brittisk koloni - är Oakeshott rådlös. Men i praktiken håller han då på den egna rättsordningen, den mest civiliserade.

En metod att komma tillrätta med skiljaktiga traditioner är att söka deras gemensamma rötter. Vår civilisations rötter finns i Rom, Aten och Jerusalem. Den romerska rätten, den grekiska humanismen, den judeo-kristna etiken med tämjningen och försoningen av vår ondska i kristendomen, dessa tre traditioner är våra omistliga gemensamma rötter.

Därför omhuldar de konservativa de institutioner som håller dem levande: rättsväsendet, universiten och kyrkorna. Av samma skäl - att söka sina rötter - kan en konservativ, patriotisk politiker vilja se sitt land i den europeiska gemenskapen.

3. En konserativ politiker skall aldrig söka införa eller importera en politik eller skapa institutioner som avviker från de givna inhemska traditionerna. Politikerns roll är att förlösa det som ofullgånget växer och antyds i vad som redan finns. T ex menar Oakeshott att det var god konservativ politik att ge kvinnor rösträtt när deras samhällsroll i övrigt ändrats mot ökad myndighet och självständighet. Däremot avvisar han teoretiska argument av typen att rösträtt är en "naturlig rättighet".

Det sägs idag att den svenska socialdemokratin blivit "konservativ" därför att den använder det mesta av den energi som den har kvar till att försvara sin speciella version av välfärdsstaten. Särskilt i valtider försvaras den till sista kommunala lektant. Men det är en felaktig användning av begreppet konservatism.

Vad socialdemokratin försvarar är en abstrakt princip: att all service som rör människor - barnomsorg, skola, sjukvård, åldringsvård - skall skötas av det offentliga, medan det privata till nöds kan få sköta sophämtning, snöplogning och annat som inte direkt berör medmänniskor.

Inget av detta stämmer med svensk tradition. Och ingen konservatism försvarar abstrakta principer, allra minst sådana som i sin tillämpning plågar medmänniskor.

Som övningsuppgift på vad konservatism innebär kan vi tillämpa Oakeshotts konservativa tumregler på den dagsaktuella svenska sjukvårdsdebatten. En konservativ politiker - därmed menas alltså inte en nyliberal politiker - skulle i Oakeshotts efterföljd inta ungefär dessa positioner:

En konservativ skulle, för det första, avvisa att all sjukvård av princip måste tillhöra landstingens domvärjo. Här måste få finnas de andra möjligheter som antyds i vår tradition: sjukvård som har sina huvudmän i företag, branschorganisationer, Röda korset, privatsjukhus, privata läkare och tandläkare, socialstyrelsen - inte bara landstingen.

För det andra skulle en konservativ politiker se till att de olika traditionerna inte kommer i onödiga konfliker med varandra.

För det tredje skulle en konservativ politiker vara aktsam om alla de traditioner för sjukvård som finns. Detta gäller också den tradition som införts under den socialdemokratiska perioden och som kommit att upplevas som rätt och rimlig av stora befolkningsgrupper. Uppgiften här är att reparera och förbättra, inte att riva och bygga nytt.

Vad finns det för plats för konservatismen - i dess riktiga mening exemplifierad av Oakeshotts tänkande - i Sverige idag? Vi lever i solnedgångsperioden för socialdemokratin. Det är sant även om partiets förstelning och svaghet och moraliska förfall för tillfället skyms av borgerlig oenighet och svaghet.

Det är inte konservatismen som besegrat socialdemokratin. Det har liberalismen gjort, frihetens evangelium sådant det finns i moderaternas och folkpartisternas led och i det allmänna, internationella kulturklimatet i Reagans och Thatchers tid. Men ett element av konservatism kommer att behövas i den stökiga period vi nu befinner oss i när socialdemokratins institutioner och lösningar ersätts av andra, som bättre motsvarar tidens och omvärldens krav.

Det finns levande konservatism i centerns och moderaternas politiska arvegods. Centern har framgångsrikt förenat sin konservatism med miljörörelsens ekologiska ideologi. Moderaterna har framgångsrikt blandat sin konservatism med liberalismen, den stora segraren i vår tids idékamp. Carl Bildts och Ingegärd Troedsons parti ligger faktiskt synnerligen väl i tiden.

Med konservatismen som köl, rodret inställt på Europa, och med liberalismens härliga segel hissade, möter svensk politik framtiden med förtroende. Det är en seglats med borgerliga förtecken, äkta borgerlig politik.

Socialdemokratin borde kunna lita på att konservatismen i svensk politik bevarar och utvecklar vad som är livskraftigt i samhället, också de livskraftiga delarna av det socialdemokratiska samhällsbygget. Men det gör den inte. Socialdemokratin insisterar på att vi också under seglatsen i de borgerliga vindarna skall ha en socialdemokratisk kapten.

Det är onaturligt och försinkande. Det visar en otrevlig makthunger hos vårt socialistiska regeringsparti att vilja sitta kvar och driva borgerlig politik.

Professor Michael Oakeshott (f 1901) har kallats den djupsinnigaste och mest originella politiska tänkare som England producerat under nittonhundratalet. Hans analys av konservatismen är utgångspunkten för denna krönika.

Michael Oakeshott var i sin krafts dagar professor i statskunskap vid London School of Economics. Han har skrivit följande böcker: Experience and its Modes (1933), Hobbes's Leviathan (1946), Rationalism in Politics (1962), On Human Conduct (1975) och Hobbes on Civil Association (1975).

Alla citat i chefredaktör Zetterbergs krönika kommer från Rationalism in Politics. Denna bok består av tio uppsatser skrivna mellan 1947 och 1961. Den har omtrycks fem gånger och också utkommit i pocketformat. Denna essäsamling har blivit en modern miniklassiker, ett måste för alla som studerar statskunskap.