Svenska Dagbladet 1988-05-30
Hans L Zetterberg
- Vi ser den ena ungdomsgenerationen efter den andra stiga fram på arenan lik en tjur som vi vet kommer att dödas. Denna tanke från Francois Mauriac återkom vid ABFs seminarium om Lars Ahlin i lördags. Den finns nämligen citerad i dennes debutroman Tåbb med manifestet från 1943.
Tåbb tillhörde den 40-talets ungdomsgeneration som slöt sig till marxismen. Det låg i tiden. Depressionen var i färskt minne. Sovjetunionen besegrade Nazityskland i världskriget, kommunisterna fick 11.2 procent i valet 1946, och en ännu högre andel bland de yngsta väljarna.
Men tjuren Tåbb blev besegrad, om inte i romanen så dock i verkligheten. På 50-talet bröt ungdomar både med kommunismen och med den samling kring nationen som rått under 40-talet och inledde en kosmopolitisk period. De blev expansionslystna, internationellt intresserade varelser som klistrade märket EU (European Union) på sina motorcyklar. De var en smula generade över den inskränkta hemorten och älskade de stora utlanden. Att "resa ut" var den stora handlingen. De upptäckte uländerna, de gillade USA, den andra stora segrarmakten från kriget. De var förtjusta i levnadsstandard och tyckte det var angeläget att marknadsföra sig själva, sitt land och dess produkter. Yttre former betydde mycket. Fröken Sverige-tävlingar ansågs faktiskt viktiga händelser.
Socialdemokratin kunde regera i denna tidsanda endast genom att visa fram sin mest liberala sida, vara i koalition med centern och förlita sig på första kammarens eftersläpning.
Perioden 1958-66 har kallats den förvaltarliberala (Stefan Dagler). De studerande ungdomarna valde allt oftare reallinjen och de humanistiska ämnena fick lägre status. Oförargliga musikgrupper som Beatles och Hep Stars var populära bland tonåringar. Förvaltarskapet tog över från äventyret, en viss lojhet spred sig i ungdomsleden.
Herbert Tingsten skrev en bok för de vuxna med den talande titeln Från idéer till idyll, som drev tesen att politik blivit förvaltning och försäljning. Men det rörde sig under den lugna ytan och en ungdomsrevolt samlade kraft.
En anarkoliberal period följde bland ungdomen 1966-68. Kultursidorna diskuterade trolöshet. Samlag visades på biograffilm. Nu kunde man älska med varann utan bindningar, för vänskaps skull eller nöjes skull. Pornografi möttes med ökad välvilja. Ungdomar reste till Polen för att abort var fri där. Ungdomskulten trängde in i Sverige.
Nu började det i hela västerlandet att bli finare att vara ung än att vara en mogen vuxen - en ganska farlig situation för en civilisation. Det började råda en upprymd stämning bland ungdomen.
Bakgrunden var tillväxtens rekordår och kriget i Vietnam. Ungdomarna protesterade inte bara mot stormaktens våld i ett u-land utan också mot det våld man tyckte skola och arbetsgivare, polis och socialvård utövade mot dem som klädde sig annorlunda (i jeans!), rökte annorlunda, strejkade på annorlunda tider än de avtalade. Mot storstaden, storföretaget, de stora organisationerna reagerade man och krävde decentralisering.
Ur ungdomsrevolten utvecklades dels en röd våg, dels en grön våg. Den röda vågen, 1968-71, politiserade tonåren och på universiteten flockades man till samhällstillvända ämnen som sociologi och statskunskap. Per Albins och Erlanders blandekonomiska socialdemokrati betraktades som en kapitalistisk förlöpning, och den drogs in bland måltavlorna för antikapitalistiska protester: "Palme och Geijer, Lyndons lakejer!" Studerande ungdom, ofta med borgerlig bakgrund, var med i den antikapitalistiska vågen och en kraftig generationsklyfta uppstod.
När vågen var som störst höll 60 procent av de röstberättigade under 25 år på ett socialistiskt parti. Tåbbs barn blev röda och lyckades med vad Tåbb inte förmått: att vitalisera de socialistiska elementen i det svenska opinionsklimatet. Bland de intellektuella kom marxismen fram ur sitt getto och blev respektabel. I politiken fick de socialistiska förslagen mer gehör. Vpk ökade sin andel ungdomsväljare och socialdemokraterna minskade sin.
Sedan följde en grön våg 1971-76. Miljöfrågorna kom högst bland ungdomens samhällsintressen. Centern fick 31 procent av ungdomsväljarna 1972 och 30 procent 1973. Omvärderingen av det tidiga 60-talet fortsatte. Nu skulle lokalsamhället älskas - det som förr varit så genant att man helst inte talade om det - och de multinationella företagen hatas. Världshandeln var inte längre spännande, men hantverk och byteshandel var inne. Teknikens största landvinningar - datorn och kärnkraftsaggregaten - var onda och skulle drivas ut ur gemenskapen.
Vid mitten på 70-talet började gröna vågen tona bort och mysighetsvågen, 1976-80, följde. Nu bröt ungdomen upp, inte till fjärran länder, inte till revolutionen, inte till naturen, utan till en lya inte alltför långt från föräldrarna. Man sökte den gullige partnern och hyllade tesen att smått är skönt. Man sjöng tillitens lov, inte protestens. Man sökte en liten arbetsplats, en liten stuga, en liten slant att röra sig med, en liten vision, en liten kärlek, ett litet barn, en liten samhällsförändring.
Man ville inte ha en liten trygghet, men man tyckte att tryggheten låg i litenhet. Det inre livets signaler blev viktiga och man blev ointresserad av den yttre världens konventioner och ideologier. Jaget kom i centrum. T o m vänstern gick i psykoanalys. Det blev viktigare att förstå avvikare - både ideologiska avfällingar och vanliga brottslingar – än att fördöma dem. De som nu gav sig ut att tågluffa gjorde det inte främst för att se andra miljöer, som på 50-talet, utan för att lära känna sig själva.
Under första hälften av 80-talet kom ungdomen tillbaka till kosmopolitism och yttrevärldsvärderingar; det gick en fläkt av 50-tal genom ungdomsvärlden. Entrepreneurskapet lockade. Det var inte längre så att hälften av avgångsklasserna ville till den offentliga sektorns jobb. Bara var sjätte (17%) ville dit: 77 procent vill helst arbeta i den privata sektorn: 42 procent som anställda och hela 35 procent som egna företagare. Detta var den blå vågen, 1981-85. Vid dess höjdpunkt i januari-februari 1985 hade moderaterna vuxit till att vara jämnstora med socialdemokraterna bland ungdomar i åldern 18-24 år. Moderaterna hade 37 procent och socialdemokraterna hade 38 procent.
Även detta är nu historia. I motsvarande ungdomsundersökning från Sifo 1988 som publiceras idag - se sid 8 - har moderaterna 18 och socialdemokraterna 39 procent. (För samma åldersgrupp ger SCBs senaste mätning 18% m och 46% s.) Det nya i ungdomens politik är miljöpartiet de gröna som har 10 procent av den förvärvsarbetande ungdomen mellan 18-24 år och 13 procent av den studerande ungdomen.
I de medvetna ungdomarnas värld finns sedan 1986 den andra gröna vågen. Barnen till 60-talets anarkoliberala och röda föräldrar är gröna. Den nya gröna ungdomsgenerationen verkar dock inte ha lika starka individer som den blå. I sin musik föredrar den popgrupper framför popsolister.
Här satsar man inte på sig själv, men möjligen på varandra. Till ömsesidig tröst snarare än till gemensam handling. Den nya gröna vågen är nämligen uttalat pessimistisk. Dess medvetande fylls av den kosmiska ondskan i form av ozonhål och atmosfärens förvandling till en internationell soptip. Må syndarna på jorden straffas för denna ondska!
Nu slåss man inte för småskalig livskvalitet som den första gröna vågen, nu gäller det själva livsbetingelserna, det mest globala man kan tänka sig. Denna ungdomsgeneration kan älska Anders Wijkman och Röda Korset och är likgiltig för Carl Tham och Sida.
Nya ungdomsgenerationer, nya "tjurar", samlas snart vid arenans ingång. Men de blir färre och färre. Åldersklasserna minskas som framgår av diagrammet över antalet 16-åringar. Så mycket vet vi med säkerhet. Det är svårare att bedöma hur de ledande idéerna i de kommande ungdomsgenerationerna kommer att gestaltas.
Vad tågluffandet och musiken varit för efterkrigstidens ungdomsgenerationer kommer Erasmus antagligen att bli för 1990-talets och 2000-talets. Men nu gäller det mycket mer, hela den högre utbildningen. Erasmus innebär bl a att EG-ländernas ungdom får fritt tillträde till varandras universitet och fritt kan välja var i Västeuropa de vill tillbringa en eller flera terminer. Tyvärr gäller Erasmus bara för EG-länderna.
Hela den politiska klassen i Sverige, från s-makten till Pehr G Gyllenhammar, vill hålla Sverige utanför EG. Klassens inflytande minskar nämligen om vi kommer med. Sveriges ungdom kommer därför att ställas utanför Erasmus. På sikt sänker det nivån på vår egen högre utbildning. Det kommer kanske att tvinga svenska studenter med europeiska ambitioner att söka sig till universiteten i östtyskland och Polen.
Min gissning är att de nya tjurarna kommer att tänka på nutidens makthavare med vrede och förakt. De kommer att förlöjliga ordet "neutralitet" som i makthavarnas intresse stoppar all seriös diskussion om EG och Erasmus.
Copyright 1988 Svenska Dagbladet. Reprinted by permission.