Svenska Dagbladet 1988-03-14

Hans L Zetterberg

Vår tids fariséer

Ett problem i vårt land är att den politiska klassen inte lärt sig idéhistoriens ABC om folkets och företagsamhetens moral. Den luras därför av sina ledare att bli självgod.

När ett religiös parti, fariséerna, för 1950 år sedan gjorde samma sak, sade Mästaren som visste vad sann moral är: "Allt vad de företar sig gör de för att människorna skall lägga märke till dem.... Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad.... Ni hycklare som är som vitkalkade gravar. Utanpå ser de prydliga ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och annat orent." (Matteus 23:5,11-12,27)

Detta var en oerhörd förebråelse mot ett respekterat parti. Fariséer betyder "de avskilda"; själva kallade de varandra "kamrater". De hade en egalitär ideologi och ville, i motsats till det aristokratiska prästpartiet, saddukéerna, se hela Israels folk som likvärdiga präster. De gillade regler och förbud. De skulle ha passat som handen i handsken i vår tids svenska opinionsklimatet.

Inför valrörelsen är det dags att rikta samma typ av förebråelser mot den svenska politiska klassen, oavsett parti. Kom ihåg att ni inte representerar någon högre moral, allra minst i miljö- och fredsfrågor. Ni är en egoistisk klass som lagt er i där ni inte har något att göra och tagit för er 56 procent av landets inkomster. Ni har gett varandra bra jobb, men vägrar att omorganisera så att servicen till folket blir billigare och smidigare. Ni håller landet utanför det Europa där vi hör hemma därför att ni tror att ett närmande kommer att minska ert inflytande. Ni har glömt att ni är allmänhetens tjänare, inte dess herrar!

Till det mest självgoda som vår politiska klass någonsin presterat hör socialdemokraternas nya affischkampanj. Den förhärligar socialdemokratin genom att säga:

Avsikten med affischerna är inte att förmedla socialdemokratins politiska budskap. Sådana saknas på alla affischer utom en som talar om ett stopp för användning av freon. Avsikten är att hävda socialdemokratins moraliska överlägsenhet.

Varenda gång i valrörelsen som socialdemokrater tar ordet "egoism" i sin mun bör åhörarna tänka "Nu talar en självgod farisé igen!"

Det är ledningen som anger den moraliska tonen i en rörelse, organisation eller företag. Ansvaret för socialdemokratins fariseism skall läggas direkt vid Ingvar Carlssons fötter. Anser statsministern att socialdemokratin är moraliskt överlägsen? Anser statsministern att den svenska kapitalismen är omoralisk?

Den svenska debatten har tyvärr aldrig lärt sig annat än att kapitalism är inkarnationen av all själviskhet och förvärvsbegär. En smula eftertanke i betraktandet av samtida svenskar borde ändå avslöja det absurda i tanken att generaldirektörer är snällare än verkställande direktörer, att statsministern är en mer moraliskt högtstående person än koncernchefen, att daghemsflickan på det kommunala daghemmet är mindre självisk än småföretagaren, att landstingets läkare älskar människor mer än bankdirektörer, et cetera.

På kontinenten gjorde man tidigt upp med den felaktiga föreställningen att kapitalismen bygger på girighet. Redan vid tiden för första världskriget kunde Max Weber sammanfatta:

"Förvärvsbegär", "strävan efter vinst", efter vinst i pengar, efter största möjliga vinst i pengar, har i och för sig ingenting alls att göra med kapitalism. Denna strävan har funnits och finns hos kypare, läkare, kuskar, konstnärer, prostituerade, korrupta ämbetsmän, soldater, stråtrövare, korsfarare, spelhålebesökare, tiggare - man kan säga: hos "all sorts and conditions of men", under alla tidevarv i alla jordens länder, där den objektiva möjligheten därtill på något sätt har förelegat eller föreligger. Det hör till kulturhistoriens ABC, att man en gång för alla avstår från denna naiva begreppsbestämning.

Ett ohejdat förvärvsbegär är på intet sätt liktydigt med kapitalism och ännu mindre med dess "anda". Kapitalism kan rent av vara liktydig med att man betvingar eller åtminstone rationellt tempererar denna irrationella drift. Men förvisso är kapitalism identisk med strävan efter vinst - i kontinuerlig, rationell kapitalistisk affärsverksamhet; efter ständigt förnyad vinst; efter "räntabilitet". Ty det måste den vara. Inom en kapitalistisk ordning, som omfattar hela ekonomin, skulle ett enskilt kapitalistiskt företag vara dömt till undergång, om det inte orienterade sig efter chanserna att uppnå räntabilitet.

Max Weber är alltså angelägen om att påpeka att kapitalismen inte kan definieras med ha-begäret eller girigheten. Kapitalistiska företagare är inte mer giriga än ämbetsmän, domare, präster eller läkare. Dessa yrkesgrupper arbetar under olika regelsystem: förvaltningens regler, rättsväsendets, kyrkans, sjukvårdens. Hängivet och osjälviskt arbete kan läggas ned inom dem liksom inom regelsystemet för ett kapitalistiskt företag. Det finns själviska och giriga människor inom varje system.

Det har sagts att vinsten för ett företag är vad syre är för människan: nödvändigt för överlevnad, men ingalunda livets mening och mål. Man lever inte för att vid alla tider och tillfällen maximera syreintaget.

Ett välskött företag är räntabelt, lönsamt, går med vinst. Ett företags vinst består av pengar som företaget kan använda enligt eget skön, alltså till vad det själv tycker är bäst. Givetvis är sådana pengar välkomna.

Ibland behöver man mycket vinstpengar, ibland klarar man sig med mindre. Låt mig ta ett närliggande exempel som jag vet socialdemokrater förstår. Aftonbladet (s) och Svenska Dagbladet (obunden m) har under flera år klarat sig med inga eller små vinster. Nu skall dessa tidningar bygga ett gemensamt tryckeri för ca 600 miljoner. Då ökar helt naturligt kraven på lönsamhet: vinst behövs för att befästa kreditvärdighet och till amorteringar för den investering som alla vill ha. I det läget är det lätt att få gehör för högre lönsamhet.

En egenhet hos pengar är att de är bara till glädje när man gör sig av med dem. Pengar i sig är inte till någons glädje. Det är användningen av dem som gör pengar roliga att ha. Pengar har egenvärde endast för teaterns girigbuk som silar guldmynten mellan sina fingrar. För alla andra har pengar värde när man köper något för dem eller sparar dem för senare användning.

Detta gäller också företagets vinst. För att överleva med någorlunda styrfart behöver ett svenskt industriföretag idag en årlig avkastning på arbetande kapital på drygt 20 procent. Ibland måste avkastningen vara högre, t ex om man vill göra någon extra stor satsning på utveckling, expansion, personal, miljö eller sponsring.

Det är faktiskt den goda lönsamheten, inte lagstiftningen, som gör att svenska företag kan satsa på arbetsmiljön och på den yttre miljön. Europas största miljöproblem finns idag i en triangel mellan Thüringerwald (Östtyskland), Krakow (Polen) och Brno (Tjeckoslovakien). Där är företagen socialiserade, har låg lönsamhet, och deras huvudmän vill använda överskottet till att stärka sin egen position som samhällets herremän. Den hopplösa situationen där påminner i mångt och mycket om den som finns i och kring de offentliga servicemonopolen i Sverige.

Den är ett politiskt problem, inte ett moraliskt.